Lönar det sig att vara kristen?

Det finns några “meritlistor” i NT, där Paulus talar om en Guds tjänares förmåner. Särskilt i 2 Kor. berättar han hur det varit och om det har lönat sig att svara ja på Guds kallelse.

Nu är ju inte alla kristnas liv så dramatiskt. Men något av detta får nog många smaka på. Det är lätt att skriva ner dem, liksom i en andakt. Men när de drabbar en själv känns det inte alltid så angenämt.

Av förekommen anledning har jag dessa dagar bl.a tänkt på orden dysfemi och eufemi.  De finns i den första texten. Idag används dysfemism och eufemism i betydelsen att med ord försöka förvärra eller förmildra något. Man säger inte “utvecklingstörd” utan förståndshandikappad (t.ex.). Man säger inte “städerska”, utan väljer ngt i stil med lokalvårdare.

Dysfemi är motsatsen. Man säger något som förvärrar den egentliga situationen. Månne inte de i Sverige använda orden “heterofascist” och “heterobesatthet” är ngt av detta.

Men hos Paulus betyder de “ont rykte” (dysfemi) och “gott rykte” (eufemi).

Det är jobbigt med rykten. Det pratas och tycks och oftast kanske det lönar sig att inte ens försöka bemöta sådant. För om man gör det blir förklaringarna kanske upphovet till  nya rykten..

Lättast skulle det vara att dra sig från allt. Då skulle man sannolikt få vara mera i fred.

Men det gjorde åtminstone inte Paulus. Han tog emot alla dessa naturaförmåner och var en Guds tjänare i alla väder.

“Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält,  i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning.”
2 Kor. 6:4-8

Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett,  tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder,  allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.
2 Kor. 11:23-28
Man kan säkert se dessa listor som avskräckande exempel! Det lönar sig inte att vara kristen, att gå med.

Men man kan också vända på steken: om livet, som för Paulus’ del slutade med att han blev halshuggen, var sådant som innehöll så många svårigheter och Paulus trots allt drog slutsatsen att han fortsatte, han följde Kristus till slutet, då måste det ha gett mera än det tog!

Nu vill jag inte – om någon trodde det – placera in mig i någon Paulus-kategori. Mycket av det lidande och obehag som drabbat mig har jag säkert själv förorsakat. Kanske dock inte riktigt allt..

Men varje kristen människa, alla som står i motvind mot tidsandan, får smaka på något av detta. Att du kritiseras, att ditt namn nämns som något ont.

Står vi för sanningen också om vi förtalas? Är vi villiga att ta på oss “den korsmäkta dräkten med smädnamn”
som Rosenius skriver om i en av sina psalmer?

Det är en viktig fråga för människan, som har en inneboende vilja att vara politiskt korrekt.

Henrik