Herren välsigne dig och bevare dig

Ännu en gång har vårt land drabbats av svår sorg. Fem anställda i Prisma har skjutits och deras liv slutade på årets sista dag. De var människor med livet framför sig – mänskligt sett – födda mellan år 1964 och 1982. Sannolikt hade alla planer för nyåret. De blev helt annorlunda.

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Men en sak kan man säga: Herren välsigne Dig och bevare Dig! Vem du än är, var du än är, hur det än är för Dig just idag, just inför det nya året.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

Henrik

"God is dead, we ought to be dancing on his grave"

I New York Times fanns en artikel för något år sen där en person skrev att Gud är död och att vi borde dansa på hans grav!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave...”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Var finns du nu?

I en gammal sång som jag inte har hört på åratal, sjöng Lars-Åke Lundberg Var finns du nu, Gud, du min Herre? Åtminstone ungefärligen så. Den sången har väl tystnat, men frågan är levande.

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden...) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det historiska undret, att Gud föddes som människa i Betlehems stall, är grunden för det under som Gud genom den Helige Ande vill låta ske i vårt hjärta.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Frukten och trädet

De (al-Qaida på arabiska halvön) skriver att Umar Farouk Abdulmutallab var utrustad med ett "tekniskt avancerat föremål" som inte utlöstes på grund av ett tekniskt fel.
"Han lyckades modigt att ta sig igenom alla kontroller på internationella flygplatser utan att frukta döden. Han litade på Gud och satte sig upp på alla myter om amerikansk och internationell underrättelsetjänst. Han visade hur svaga de är, han la dem med ansiktet ner och fick dem att ångra allting de satsat på säkerhetsteknologi", skriver gruppen.
(källa: Aftonbladets nyheter 28.12.2009)

Man frågar sig vad det är för Gud som vill döda alla människor.

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

Av frukten känner man trädet.

Henrik

"The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

The Archbishop of York, Dr John Sentamu:

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”

 "The reason why Jesus can't find room for his Gospel, which he embodied in his person at his first coming, is closely analogous to that which he encountered in his birth - namely that people's hearts are preoccupied.”

"They are filled to the brim with their own agendas already. And we, who are his followers, so poorly represent the worth and largeness of Christ and his Gospel.
Instead of putting Jesus at the centre of our lives, "we leave him at the margins."

"Many celebrate Jesus Christ's birthday, but don't want him to be present," he continued. "The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

Henrik

Gud Jul

När jag för många år sen jobbade inom Finska Missionssällskapet, gav FMS ut ett julkort på finska och svenska. Men på det svenska kortet hade det insmugit sig ett tryckfel. Många var ledsna och beklagade det. Jag välsignade det. I stället för God Jul stod där nämligen “Gud Jul”.

Tusentals kort, och allt var fel!

Jag tycker att detta tryckfel kunde ha fått stanna även efter att upplagan tog slut.

För vad annat kan man önska dagens människa än att hon skulle få en Gud Jul.

Det fick ju verkligen Maria, denna enastående kvinna i historien, “vår Herres moder”.

Och det fick herdarna på Betlehems äng, de överraskades av mötet med Herrens ängel och av evangeliet om “megaglädjen”.

Kom, låt oss gå till Betlehem och se det (Ordet står det faktiskt i grundtexten) som där har skett.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor Hans välbehag!
(så tror jag att man kunde översätta det ord, som antyder att Jesu födelse gjorde Gud välbehaglig mot mänskligheten, jfr 3 Mos 1 om offren).

Henrik

Vem där?

I mängden av julbetraktelser och –hälsningar som jag har sett denna jul är det en gemensam ton som starkt talat till mig. Det är tre olika infallsvinklar som understryker samma sak.

Biskop Eero Huovinen skriver i sin fina julhälsning om den franske teaterregissören Jean Renoir som fick frågan: vad är det viktigaste för teatern, vad eller hur?
- Det viktigaste är vem, svarade Renoir.

Och biskop Eero Huovinen konstaterar att de klassiska frågorna när? var? hur? (på finska brukar man säga Mitä? Missä? Milloin?) också får sitt svar i julevangeliet.
Och så är det förvisso. Kejsar Augustus, Quirinius, skattskrivningen. Betlehem, i Judeen. Maria, som var havande och Josef, skulle till Davids stad, Betlehem och medan hon var där var tiden inne när hon skulle föda.

Men julevangeliets fokus är på vem.

“Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

“Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."

Den andra hälsningen fick jag när jag läste min vän och broder Lasse Nikkarikoskis (verksamhetsledare för Finska Evangelieföreningen) julandakt i tidningen Sanansaattaja (Budbäraren). Han berättar om en liten flicka, som fått en krubba som byggsats. När hon och hennes far sedan byggde krubban, alla personer, djuren i stallet, började flickan plötsligt gråta.
- Varför gråter du? frågade hennes far.
- Där finns inget Jesusbarn!

Så man gick tillbaka till butiken och sökte efter det försvunna barnet. Och när de fann krubbans barn, som hade fallit ur förpackningen och hittades på hyllan, var glädjen stor!

Det viktigaste är inte när, var eller hur, även om de frågorna är viktiga, för de understryker att julevangeliet inte är en saga. Men det viktigaste är vem!

Den tredje hälsningen är egentligen tidsmässigt den första. När jag sökte ett ord för STI:s julhälsning, som skulle innehålla den centrala julhälsningen men också gärna beskriva vad STI (Teologiska institutet i Finland) vill stå för, kom orden i Matt. 2:9 för mig:

Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.

Alla tre hälsningar säger samma sak. De betonar att julen handlade, handlar och skall handla om Jesus.

Julhälsningen är svaret på frågan “vem där?” Någon med stort N knackar på.

Jesus.

Märk väl mitt hjärta, akta på:
Vem vilar där i krubbans strå?
Vem är det sköna barnet där?
Vår käre Jesus Krist det är.

Du älde gäst, välkommen var!
Ej syndare försmått du har,
du kommer i min nöd till mig.
Hur skall jag kunna tacka dig!

Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
Du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så!

Om jorden ännu större var
och såsom himlen skön och klar -
För torftig vore den ändå
som bädd för dig att vila på.
 
O konungarnas konung du!
En krubba är ditt rike nu,
och blott en lindaklädnad är
den konungsliga skrud du bär.

Med detta har du till oss sagt,
att världens ära, guld och makt
ej för till salighet ändå;
dem skall man inte lita på.

Ack Herre Jesus, hör min röst:
Gör dig en bädd uti mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo,
så har jag tröst och evig ro.

(Martin Luther)

Välsignad Julhögtid och Gott Nytt År 2010!

Henrik

Var finns ateisternas julgryta?

Häromdagen läste jag en fråga i en tidning: var finns ateisternas julgryta? Det var någon som tyckte att ateister, som ofta klagar på de kristna, skulle föregå med gott exempel och visa medmänsklighet.
Man hänvisade till Frälsningsarméns julgrytor, kända i gatubilden, en gripande julprydnad, som inte bara är glans, glitter eller ord!
Det kom många reaktioner: ateister är inga kalla människor, också de är humana och vill visa medmänsklighet.

När jag läste frågan “var finns ateisternas julgryta”, tyckte jag att det fanns en annan, viktigare fråga. En fråga, som inte skall uppfattas aggressivt, utan som vill blotta en frågeställning.

Varför firar ateister jul?

Svaret skall inte vara: vi slutar fira jul! Utan hellre: vi börjar fira jul.

Henrik

P.S. Gud välsignelse julgrytorna och alla dem som genom denna fina verksamhet får hjälp och stöd!

Två bilder

“När jag var muslim var min tro som en cirkel med en punkt i. Cirkeln var min tro, punkten i cirkeln var mitt liv. Men för de flesta kristna jag möter idag verkar det som om cirkeln är deras liv och punkten i cirkeln är deras tro.”

Så sade en f.d. muslimsk terrorist till den kände apologeten Ravi Zacharias.

Två bilder, som ser lika ut – en cirkel med en punkt i – men så helt olika.

Om tron är en punkt i cirkeln, livet, blir tron degraderad till en aspekt på livet, en synpunkt.
I verkligheten är tron något mycket mera. Det liv vi lever här är som en liten punkt i något mycket större. Trons verklighet är och var och skall vara när livet inte längre består.

En tro som bara är en synpunkt (av många), kan aldrig bli en vinnande tro.

Den tro som Jesus talar om, är något mera, mycket mera. “Jag lever, Ni skall också leva.”

Ravi Zacharias har hållit ett föredrag på C.S. Lewis Institute, under rubriken Living the Faith We Defend – Defending the Faith We live.

Jag tror att världen idag mera väntar på Living the Faith We Defend än på Defending the Faith We Live.
Även om det är sant att båda sidorna av den kristna tron behövs.

Vi är inte kallade att bli Jesu anhängare, utan att bli Jesu lärjungar och efterföljare.

Henrik

http://www.cslewisinstitute.org/node/688/play

"Kirkko on menettänyt otteen miehistä"

Tämän päivän Hesarissa on rehtori Teuvo V. Riikosen hieno puheenvuoro “Kirkko on menettänyt otteen miehistä”. Kannattaa lukea! Viittaan myös Riikosen puheenvuoroon 4.11.2008 (löytyy www.evl.fi/kirkolliskokous).


“...kyse on yhdestä sanasta, joka esiintyy tässä kirjassa, mutta sen lopussa on aina toinen sana, sana, "liike". Itsenäisenä sana herätys ei ole. Siis herätys. Olisiko siitä nyt apua. Palkkaisimmeko jonkun hiippakuntakonsultin asiaa valmistelemaan, vai merkitsisimmekö asian vain tiedoksi kirkkohallitukselle. Voimme tehdä molemmat, mutta niillä ei ole merkitystä, koska herätys on asia, joka annetaan. Emme sitä ota, emme sitä suunnittele, mutta jos Jumala armossaan näkee, se voidaan antaa.

Kokemuksesta ja kirkon historiasta tiedämme, että usein herätyksiä edeltää kolme asiaa: Ensimmäinen asia on rukoileva äiti. Kyseessä voi olla myös rukoileva isä, setä, täti, ukki tai mummi tai kuka tahansa, mutta olisiko nyt aika rukoilla vanhan körttivirren sanoin: "Ah vuodata Herra jo henkesi ja herätä nuoriso Suomen" vai tyydymmekö entisen miehen lähetysrukoukseen: "Herra, tässä olen, lähetä joku sisar". Olisiko nyt rukouksen aika, Herra Jeesus Kristus, Jumalan poika, armahda minua.

Toiseksi Jumalan sanan opetus. Hengellisiä herätyksiä on usein edeltänyt voimakas kristillinen kasvatustyö ja Jumalan sanan opettaminen. Kirkko on liikaa ulkoistanut systemaattisen Raamatun opetuksen oman kirkkomme ulkopuolisille tekijöille. Muutamia herätysliikkeitä, yhdistyksiä, joitakin paikallisseurakuntia lukuun ottamatta Raamatun opettaminen kirkossamme on luokattoman heikkoa. Jumalan sana synnyttää uskoa ja uutta elämää eli herätystä.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme - Malmivaaran sanoin - "nostavan kansamme kuoleman yöstä", jotta taivaasta maan yli tuulisi.” (Teuvo V. Riikonen kirkolliskokouksen täysistunnossa 4.11.2008).

Riikosen puheenvuoro on tärkeä.

Henrik

"Ken"

Käykää, hyvät ystävät, Helsingin piispan sivulla lukemassa juoulutervehdysen “Ken”:

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/piispa/puheenvuoroja/?x20117=341191

Kannattaa lukea.

Henrik

Hur mår du?

- Hej, hur mår du?
- Tack bra!
- Är det sant?

Det är inte en och två gånger som jag fört denna snabbdiskussion med någon vän, ofta yngre sådan. Det är roligt att träffa unga, och jag brukar fråga hur de har det. Eller hur de mår.
Jag får alltid svaret “tack bra”. Men jag skulle våga påstå att när jag frågat “är det sant?” så stannar diskussionen där, för att ofta – om det är möjligt – börja på allvar.

Det andra samtalet, eller skulle jag skriva samtalets rond 2, är betydligt ärligare, men samtidigt ofta ganska dystert.

Det slår mig att många unga människor har det ganska tungt.

I nyheterna de senaste dagarna berättas om en 14 årig flicka som kastat sig ut från ett höghus, och i förrgår stod det om hur polisen är oroad över hur självmord bland unga har ökat drastiskt den senaste tiden.

Idag berättades det att självmorden i Lappland har ökat med 72%!

Hur mår du?

När man börjar söka orsaker ser man ofta att de ungas situation beror på de vuxna. Unga människor belastas med problem: föräldrarnas skilsmässa, missbruk i hemmen, våld i hemmet och i samhället, mobbning och utpressning, och annat som man inte ens vågar tala om hemma för att inte bli en fegis!!

Idag läste jag i nyheterna om hur en 14-årig pojke hamnat i gräl med ett par utanför ett stort köpcentrum i Esbo. Han hade blivit misshandlad, bortförd med en bil till en parkeringsplats där misshandeln fortsatte, sedan fördes han till en lägenhet och detta par plus fyra andra drygt 20 år, misshandlade honom, sparkade honom, slog honom med cellträ tills han förlorade medvetandet. Han bands fast, och hade även fått brännskador!

Han återfick medvetandet och lyckades fly från lägenheten, kom hem, och fördes därifrån med allvarliga skador till sjukhus.

Nu har han fått komma hem. Detta hände redan i oktober, men beskedet kom först idag för polisen var upptagen med att utreda en brottshärva.

När man läser om sådant – som jag ju har bevittnat i tiotals år – förstår man att vi inte mår bra i dagens Finland (värld).

En första slutsats kan vara att ungdomen har blivit råare, och att de helt har förlorat alla mänskliga och kristna värderingar. Men den bilden är en spegelbild, menar jag. Problemen finns i en äldre generation. Det är den generation som gett nya värderingar, eller snarare brist på värderingar. En generation som fötts efter krigen och levt i välstånd, men förlorat sin själ.

Religionsneutralt, och nu mer och mer könsneutralt.

Unga människor får vara terapeuter åt föräldrar som är besvikna på sin partner, eller sin arbetsgivare, eller sina arbetskamrater.

Nu måste jag genast få säga att det finns många undantag: hem som är hem, där man älskar varann, där man bär sitt ansvar och skonar de unga från all den oro som föräldrarna bär på. Det finns hem där de unga drabbas av svårigheter, trots att deras hem skulle vara den bästa oas och föräldrarna ställer upp dygnet runt.

Jag vill inte förenkla.

Men jag tror faktiskt att mycket hänger samman med en avkristning, detta att Gud har försvunnit från människans liv. Då är livet inte heligt, då är en annan människa inget man behöver älska, huvudsaken att man själv klarar sig. Det finns många bevis på detta.

Det har slagit mig hur t.ex. musiken har förändrats. När man i slutet av 1920-talet sjöng Ich küsse Ihre Hand Madame, sjunger man idag Fuck, fuck, fuck.. Hör på 20-30 år gamla sånger! Så mycket mera heder, så mycket vackrare! Vad har hänt?

Vad människan sår, det skall hon också skörda.

Nu behövs en motrevolution. Ett “jag och mitt hus vill tjäna HERREN.” Om någon tror att det livet är glädjefattigt, eller innebär att “man sitter av livet” på möten, så tror den fel.

Ett liv i Guds värld är långt mera än möten. Men människan lever inte av bröd allenast, beviset ser vi vart vi än tittar idag.

En bild av samhället idag, eller kanske snarare en spegelbild. Allting är en spegling. Inte bara av hemmet, utan av människans värderingar och brist på värderingar.

Mera julevangelium, sommarpsalmer, Guds tio bud, mera medmänsklighet, mera respekt för livets helighet, större barmhärtighet, en hjärtats omsorg om den kämpande människan, som behöver hjälp.

En Guds vind, den Helige Andes vind, behövs nu över hela vår värld.

Ett liv, där det viktigaste är att få Guds välsignelse.

Henrik

Epilog (19.12): Akademens och Lyrans julkonsert avbröt igår skrivandet, inte hade jag så mycket att tillägga, men när jag läser att det viktigaste är att få Guds välsignelse så känns det litet ofullständigt. Tyngdpunkten skall ligga på ordet "Guds", inte t.ex. på ordet "få". Att få förmedla och medverka till att också andra får Guds välsignelse ligger nämligen högst på listan! För oss alla, inte sant?
Och denna Guds välsignelse kan inte lösgöras från Jesus Kristus, "ty Han är välsignelsens källa".

Vad kan tolereras?

I dagens Helsingin sanomat skriver riksdagsman Ilkka Kantola, teol. dr., tidigare biskop i Åbo ärkestift, ett inlägg mot prof. Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid Teologiska fakulteten i Hfors och för övrigt uppställd som kandidat i ärkebiskopsvalet.

Ilkka Kantola anser att kärleken mellan “personer av samma kön inte står i strid med skapelseberättelserna”. En man förblir man också om han älskar en annan man, och två kvinnor som älskar varandra förblir kvinnor trots detta.

Ruokanen skriver att ordet i skapelseberättelsen “var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” inte bara är etik, utan en del av Bibelns lära om människan. Kantola anser att detta ord i ljuset av överbefolkningshotet är absurt.

Kantola konstaterar vidare att Nya testamentet tydligt tar avstånd från detta ord när Paulus anser att det är bättre för kristna att inte gifta sig. Enligt Ilkka Kantola ger Bibeln inte något entydigt svar och att “kyrkan alltid har varit tvungen att definiera vad den vill tro och vad den vill hålla fast vid.”

Raamattu ei anna yksiselitteistä vastausta ihmisyyttä ja seksuaalisuutta koskeviin kysymyksiimme. Pyrkiessään yksiselitteisten ja muuttumattomien vastausten antamiseen kirkko on aina joutunut itse määrittelemään, mitä se haluaa uskoa ja mihin pitäytyä.

Luterilaisen kirkon kohtalonkysymys on, ajautuuko sen teologinen eliitti moraalikysymyksissä yhä etäämmäksi kirkon jäsenten kokemusmaailmasta vai ottaako se “kansankirkkona” tosissaan jäsentensä vilpittömät tunnot.

När Kantola också säger att Paulus tolkar skapelseberättelserna ganska fritt (“väljästi”, väljä = vid) undrar man nog inte över att folk blir minst sagt konfunderade över hur teologer i samma kyrka kan se så olika på samma texter.

Handlar det om att “Bibeln inte ger något klart svar”?

Eller handlar det snarare om att det tydliga svaret inte behagar oss?

Kantolas öppna polemik mot Ruokanen signalerar också att det blir en mycket tung och svår tid för kyrkan när man skall försöka komma framåt med så diametralt olika åsikter.

I tidningen Uusi Tie finns också insändare i denna veckas nummer (av Timo Eskola, teol. dr och docent i NT, forskare på STI, samt pastorn och missionären Risto Soramies, som i en sällsynt allvarlig insändare anser att biskoparna borde avgå, kort sagt).

Allt detta vittnar om att det blir svåra tider för den nya ärkebiskopen. Vilken roll dessa kommande svårigheter har haft för de nu avgående biskoparna kan man bara spekulera om. Åtminstone kan man väl säga att ingendera biskopen sörjer över att inte få stå mitt i brytningarna mellan olika grupper inom kyrkan.

Jag är oroad över Ilkka Kantolas ord. Inte därför att han öppet kritiserar en känd kyrklig profil, professor i dogmatik. Denna ordväxling, som började med esbobiskopen Mikko Heikkas insändare, har redan blottat att den tysta respektens tid är passé. Nu kan man öppet anmäla avvikande åsikt, vilket nog måste anses vara ett friskhetstecken i sig. Jag oroas över att förre biskopen i Åbo kan lösgöra sig så grundligt från klara bibelord.

När det gäller enskilda människor måste man vara barmhärtig, medveten om att man själv är lika beroende av Guds nåd. Och man måste också samtidigt signalera nolltolerans när det gäller förföljelse av homosexuella personer.

Men när det gäller teologi och kyrkans ställningstagande i den fråga som nu finns på agendan, måste man signalera nolltolerans inför sådana tolkningar som Kantola framför.

Nu behöver kyrkan sådana ledare som är villiga att ta på sig “den korsmärkta dräkten med smädnamn” (Rosenius).

“Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” 2 Tim. 3:12

Där är vi nu.

Henrik

Adventus glorificationis

När jag tittade in på bloggsidan som hastigast, tänkte jag att det inte känns så högtidligt att på Andra söndagen i advent, adventus glorificationis, dagen som påminner om Kristi ankomst i härlighet, som synligaste blogg ha detta om “den vita djävulen”. Idag är det också Självstädighetsdagen, som är viktig för mig. En böndag, en tacksägelsedag.

Men kanske detta om “den vita djävulen” ändå är tragiskt relevant på Självständighetsdagen. Den onde frestar, men han frestar inte alltid med uppenbar ondska, utan också med en godhet utan Kristus. Välstånd, ordnat liv, god moral, laglydighet, men inte tro på Kristus, inte ånger och personlig omvändelse. Det handlar om att välja en annan väg, bekännelsen till Kristus.

Vårt land bygger idag sin självständighet på annat sätt än under vinterkriget för 70 år sedan. Då var det Vår Gud är oss en väldig borg, vad är det idag?

Och mitt i allt detta, när det snart blir jul igen, och allt påminner om detta “igen”, så är det skäl att minnas att både för oss som enskilda och för hela världen så har Guds klockas stora visare “kommit till baka” efter att ha gått varvet runt, men lilla visaren har gått ett steg framåt, närmare.

Närmare vad då?

Närmare, Gud, till dig.

Närmare Adventus, när Kristus kommer i sin härlighet! Var är vi då?

Han kommer, Han kommer, den dag som vi bidar,
den ljusaste dag som i världen har grytt,
då Herren allsmäktig allena regerar
och mörker och synd för Hans anlete flytt
och skapelsen, frälsad från synder och strider,
förkunnar Hans ära till eviga tider.

Henrik

Valkoinen perkele

Löysin netistä tekstin, jossa Luther puhuu valkoisesta Perkeleestä!

Kannattaa lukea!

“1. Moos. 3:1

Onko Jumala todellakin sanonut? Katsohan, kuinka viekkaasti perkele
tässä hyökkää Eevan kimppuun sanomalla: Onko Jumala todellakin sanonut?
Tällä hän tekee tyhjäksi Jumalan sanan. Hän puhuu siitä aivan
kevytmielisesti aivan kuin sanoisi: Luuletko Jumalaa niin hulluksi,
että hän kieltäisi tämän sinulta? Hän yrittää hämäännyttää vaimoa
ajattelemaan: Ehkäpä tämä onkin totta. Näin hän tempaa ja kiskoo hänet
irti Jumalan sanasta. Nyt kaikki on hukassa. Niin kauan kuin Eevalla
oli sana sydämessä, hän eli ja oli pystyssä. Niinpä perkele ajatteli:
Ennen kaikkea riistän häneltä sanan.

Tämä on se valkoinen perkele, joka ei kiusaa meitä törkeisiin synteihin
vaan epäuskoon. Näin hän tässä ryöstää sanan ja uskon vaimon sydämestä.
Silloin Eeva ajattelee epäröiden: Kenties asia onkin näin. Ehkäpä Aadam
ei ole ymmärtänyt asiaa oikein. Näin hän ei hätyytä uskottomia, vaan
niitä, joilla on sana, usko ja Henki. Kyllä hän tietää, ettei pääse
voitolle, vaikka nämä horjuvatkin. Hän näkee, etteivät he ole hukassa,
vaikka lankeaisivatkin törkeisiin synteihin, sillä langennut voi yhä
uudelleen nousta. Siksi perkele ajattelee: Minun on meneteltävä toisin
ja temmattava heiltä pääaarre. Saatuaan meidät epäilemään Jumalan sanaa hän on päässyt voitolle.

(Martti Luther - Mannaa Jumalan lapsille)

Henrik

Goda teologiska råd!

Lastly, if there is one piece of advice you could give to someone entering New Testament scholarship, what would it be?
Stay humble, be devoted to your wife and your family, and get involved in your local church.

Andreas Köstenberger, prof. I NT

If there is one author/theologian that you believe everyone should read, who is it?
“Maybe not everyone, but everyone with a serious interest in theology, should read some of Jürgen Moltmann’s work. As long as I’ve been reading theology, I have found his work the most stimulating and worth engaging with, even when I disagree. He has influenced my thinking a lot.

All children should read Tove Jansson’s Moomintroll books, and all parents should read them to their children.”

“There is a natural tendency for people to want small pools in which they can be big fish, but that doesn’t produce good scholarship.”

Richard Bauckham, prof. emeritus (tidigare prof i NT, St Andrews Skottland)

Glädjande reaktioner

I dagens Helsingin sanomat får biskop Heikka svar på tal. Anmärkningsvärt är nog att biskop emeritus Juha Pihkala öppet skriver att Mikko Heikka framför sina egna åsikter, som han som medlem i arbetsgruppen inte omfattar. Han konstaterar också att Heikka inte helt ger rättvisa åt vad som arbetsgruppen skulle göra, inte heller – enligt biskop Pihkala – och inte helt korrekt beskriver arbetsgruppsbetänkandets karaktär.

Pihkala understryker att arbetsgruppen inte tog ställning, utan mera enades om behovet av pastorala direktiv.

Mitt intryck – som jag understryker att enbart är en gissning, och som gäller bara högst till en del – är att flera av de pensioneringar som nu skett och sker också kan ha samband med det svåra skede som kyrkan nu går in i. Knappast vill någon biskop gå till historien som den som öppnade slussarna för nya beslut, som en mycket stor del av åtminstone fotfolket och också prästerna inte kan omfatta. Pihkalas ord i slutet av sin insändare “dixi et salvavi animam meam” - jag har talat och räddat min själ, antyder nog att frågorna har gått djupt i själen. Att biskopar öppet “polemiserar” med varandra är en nyare företeelse; förr i tiden teg man hellre som muren, men nu märker man oenigheter allt oftare.

I samma tidning fanns två andra insändare: teol. dr Katja Juntunen, jag fick googla fram hennes uppgifter (doktor i exegetik, om Matt 5), samt teol. Dr och docenten, khde i Nyslott, Sammeli Juntunen, som likt sin namne ansåg att Heikka inte kom med några vägande teologiska argument.

Jag tror att de som följer med händelserna borde läsa insändarna – detta är en stor fråga. Kanske kan de  som vill få tag på dagens Hesari, ett lösnummer får man kanske och i bibliotekens läsesalar finns den säkert!

I något kommande nummer av Kristet perspektiv (2010) ska jag försöka kommentera argumentet framom andra: den hermeneutiska nyckel som man använt sig av både i ämbetsfrågan och nu inför välsignelsen av samkönade par. När man läser föredragen från det seminarium som hölls, märker man hur alla brottas med det faktum att Bibeln är entydigt avvisande till utövad homosexualitet. Sen försöker man lösa detta faktum på två sätt: antingen säger man att vi idag inte talar om den homosexualitet som bl.a Paulus talade om, eller så säger man att tron är oföränderlig, medan etiken (kärleken) är föränderlig. Detta kommer ju på något sätt att innebära att man ser på Bibeln som inspirerad vad evangeliet beträffar, men inte vad lagen och budorden beträffar.

Jag tror att ingetdera argumentet håller. Det går att påvisa att man i antiken, t.o.m. i Pauli hemtrakter, kände till ansvarsfyllda homosexuella förhållanden. Och den dialektik som den populariserade versionen av tro – kärlek hos Luther nu uttrycks med, kan starkt ifrågasättas.

Jag skriver detta – ännu en gång – med litet tungt hjärta. Jag är ingen ambassadör för någon “antigay”-rörelse. Det är tyvärr bara så att denna fråga skall avgöras inom kyrkan nu dessa veckor och månader, och senast i kyrkomötet under 2010 (som det nu ser ut). De människor som frågorna gäller, vill jag lämna i fred. Jag talar endast om kyrkans val och uppmanar alla till mycket bön nu. Frågan kan bli ödesdiger för kyrkan.

Sist vill jag berätta att också Estlands kyrka har reagerat på Svenska kyrkans beslut.

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokouksen julkilausuma

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokous hyväksyi 25. marraskuuta 2009 julkilausuman ”Suhtautumisesta homoseksuaaliseen käyttäytymiseen kirkossa ja kirkkojen yhteydestä”.

Julkilausumassa ilmaistaan huoli siitä, että muutamissa kirkoissa, joiden kanssa on täydellinen yhteys, on ryhdytty siunaamaan ja vihkimään samaa sukupuolta olevia pareja sekä asettamaan papin virkaan pappeja, jotka elävät homoseksuaalisessa suhteessa.

Viron kirkon kirkolliskokous painottaa, että kirkkojen yhteys kasvaa yhteisestä uskosta ja ilmenee myös opillisena yksimielisyytenä.

”Jos joku kirkko hyväksyy tällaisen toiminnan virallisesti, siinä tulee näkyviin selvä eroavuus kristillisen uskon ja kirkon opetuksen ymmärtämisessä, mikä estää alttari- ja saarnatuoliyhteyden toteutumista kirkkojen välillä,” todetaan julkilausumassa.

Viron evankelisluterilainen kirkko on Luterilaisen maailmanliiton jäsenkirkko ja kuuluu myös Porvoon yhteisöön sekä Euroopan Protestanttisten Kirkkojen Yhteisöön [entinen Leuenbergin kirkkoyhteisö - suom.huom].

Urmas Viilma
Viron ev.lut. kirkon kansleri

Detta uttalande kan vara en signal om att den ekumeniska reaktionen på Svenska kyrkans beslut blir starkare än många hade trott.

Kyrkan får svåra frågor –  och vi, kyrkans medlemmar vilka vi än är,  är alla små människor, var och en med sina problem. Alla av oss är lika beroende av Guds nåd. Men alla är också i behov av daglig omvändelse och bättring, så att vi i tro kan leva av Kristi nåd och förlåtelse.

Nu krävs det stor andlig vishet så att kyrkans huvudfråga inte blir bortglömd. Och samtidigt tror jag att också den frågeställning som jag här har berört ur litet olika synvinklar, hör mycket nära samman med den största av alla våra frågor: vårt gudsförhållande.

Kyrkan måste bli och vara Kristus-centrerad, inte problemcentrerad. Men till det kan höra att låta Kristus ta itu med problemen. Det är just det som måste ske också inför de beslut som nu väntar.

Henrik