Fungerar denna sida ännu?

Mest rör jag mig på min nya sida, men måste faktiskt testa denna sida ännu en gång.

"Håll ut en stund ännu."

Henrik

Vädjan till kyrkomötet

Denna text sändes enligt vad jag vet till alla svenska kyrkomötesombud. Den var undertecknad av litet under 90 präster och lekmän från Borgå stift. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörandes tillstånd. Man kan i kommentarerna under denna text kommentera texten. Man kan också sända email till ngt eller alla kyrkomötesombud. Adresserna finns på kyrkans hemsida www.evl.fi/kirkolliskokous.

Henrik


Bästa kyrkomötesledamot!
Inför det förestående kyrkomötet önskar vi undertecknade rikta följande vädjan till Er för att uttrycka vår djupa oro för vår kyrkas framtid.
 
 
Vädjan till kyrkomötet
 
1) Evangeliet är en glad nyhet för alla mänskor, både heterosexuella och homosexuella.  Alla har vi samma kamp mot den onda begärelsen som finns i mänskans inre och frestaren angriper oss på de områden där vi är svagast.
 
2) Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, tar avstånd från utlevd homosexualitet. Tre bibelställen som speciellt tydligt varnar för detta är 3 Mos 18:20-22 / Rom 1:25-28 / 1 Kor 6:9. Ändå talar Bibeln betydligt mer om heterosexuella synder. Men det är uppenbart att homosexproblematiken fått en alltför stor tyngd i debatten.
 
3) Den enda samlevnadsform som har Guds löften och Guds välsignelse är äktenskapet mellan man och kvinna. Också celibatet – att leva ensam – är enligt Bibeln gott och hedersamt. Vi vädjar till kyrkans beslutsfattare att inte införa någon välsignelseakt för en sådan samlevnadsform som inte har Guds välsignelse. Vi kan enbart välsigna det Gud välsignar, inte sådant som Gud fördömer.
 
4) Förespråkare för utlevd homosexualitet hävdar att vår tids form av homosexualitet var okänd på Bibelns tid. All homosexualitet var inte prostitution eller utnyttjande av svaga individer. Man vet att Nya testamentets författare levde mitt i en kultur där det fanns homosexuella par som älskade varandra och som önskade vara trogna mot varandra. Nya Testamentets författare tog avstånd även från denna samlevnadsform.
 
5) ”Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande” (1 Tess 4:7-8). Paulus skriver detta i samband med sin undervisning om äktenskap och sin varning för otukt.
 
6) Vi undertecknade kan inte delta i eller medverka i något som kan uppfattas som välsignelse av homosexuell samlevnad.
 
Vi förenar oss med Wolfhart Pannenberg, en av vår tids främsta teologer som nyligen pensionerats efter 27 år som professor i systematisk teologi vid universitetet i München. Han har allvarligt vädjat till kyrkorna att besinna det stora vägskäl som en eventuell kyrklig vigsel eller välsignelse av samkönade par ställer kyrkorna inför:
 
En homosexuell böjelse är inte en synd, men var och en ansvarar inför Gud hur den böjelsen hanteras. Kyrkan måste emellertid hålla fast vid de bibliska normerna även om många avviker från dem. Den som avviker måste kyrkan bemöta med förståelse men samtidigt inbjuda till omvändelse.
Om kyrkan låter sig pressas till att upphöra att se homosexuell samlevnad som ett avsteg från en biblisk norm och istället godtar homosexuella förbund, står kyrkan inte längre på biblisk grund utan står emot Skriftens entydiga budskap. En kyrka som tar ett sådant steg upphör att vara en helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
 

Tack för vädjan!

Fick igår på posten en vädjan från ganska många medlemmar i stiftet, präster och lekmän, att inte godkänna förslaget att gå in för någon form av välsignelse eller ordnad förbön, som kan tokas som ett ställningstagande för samkönad sexualitet.

TACK! Det är bra att Ni följer med!

Det var glädjande många namn.

Men det var också många namn som jag saknade. Jag vet inte hur begäran om underskrift har gått till, om vederbörande inte fått förfrågan, eller om de inte ville skriva på.

Jag ska kolla med initiativtagarna om jag får publicera deras upprop till kyrkomötesombuden (de svenska) här på bloggen. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörligt tillstånd, men den som vill kan ju i kommentarerna “ge sig till känna”.

Detta är en tung och svår fråga. Många av oss kämpar med den i den meningen, att vi inte skulle vilja slå någon, inte pricka en speciell grupp.

Samtidigt är det nu den fråga som kyrkomötet tar ställning till. Jag tycker det skulle vara bättre att kyrkomötet ingenting säger än att kyrkomötet fattar ett obibliskt beslut.

Naturligtvis kan man inte vara nöjd med “tystnad”. Ingen kan hävda att Bibeln är oklar.

Jag vill uppmana underskrivarna att på ett särskilt sätt be för denna frågas behandling nu i kyrkomötet.

Tack för Er frimodighet!!

Henrik

Förändringar

De närmaste dagarna är jag tvungen att ändra på ngt i min blogg, antingen flytta härifrån (blogspot) eller ändra bloggadressen. Jag återkommer så småningom med information. Tills månadsskiftet (ungefär) finns jag här. Och försöker skriva om och när andan faller på.

Henrik

Askans signaler

“Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.” 2 Petr. 2:6

Askan är i Bibeln ett botets tecken. Nineves invånare gjorde bättring vid Jonas predikan:

“När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska.” Jona 3:6

Nu är detta inte något fingerpekande. Men jag har nog på känn att Guds finger finns i detta.

Till eftertanke. Till bot. Till att söka Gud medan Han låter sig finnas.

Det gäller oss alla. Men hos HERREN finns en ljusnande framtid (Jer.29:11-14).

Henrik

Luthersk kristendomsförståelse

Idag hade vi en häftig och uppfriskande diskussion om Luther och Erasmus, en diskussion som ledde till att jag på nytt kastar mig över De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan).
Så något gott blev det i alla fall.

Mina systematiska mycket begåvade bröder försökte övertyga oss i det teologiska fortsättningsseminariet att Luther inte lärde att Guds frälsning gäller alla människor, i samma mening, utan bara de utvalda i egentlig mening. Att Luther i sin romarbrevskommentar hade en dubbel predestinationslära i äkta augustinsk tappning (detta kan jag tro, för när Luther skrev sin romarbrevskommentar – tidigt – så var han snarare “katolik” än “lutheran”!).

Men nu ska jag begrunda Luther himself, Martin, ni vet.

Jag vill dessutom gärna citera en auktoritet, Edmund Schlink, i sin berömda bok Thelogie der luterischen Bekenntnissschriften (jag citerar ur den engelska översättningen The Theology of The Lutheran Confessions) skriver Schlink något som jag tror är genuint kristet:

The Confession of the church, however, is never merely the confession of the contemporaries, that is, of the fellowship of the brethren; it is always also the confession of the fathers.

Ord värda att begrunda i vår tid, i vår kyrka.

Henrik

God sommar?

Diskussionens vågor går höga efter Matti Väisänens biskopsvigning för några veckor sedan.

Vår kyrkas biskopar är ganska irriterade över detta drag, och anser att Lutherstiftelsen därmed har tagit ett definitivt steg i riktning mot en egen kyrka.

Problemet är bara att man inte inom Lutherstiftelsen har tänkt lämna kyrkan, åtminstone inte i detta skede. Nu har domkapitlet i Tammerfors stift, dit Matti Väisänen hör i egenskap av luthersk präst, vidtagit åtgärder. Det var ju väntat. Väisänen är tillsvidare avstängd från prästämbetet och domkapitlet utreder vad man skall göra. Sannolikt kommer Väisänen att förlora sina prästrättigheter inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det har också ryktats att man undersöker om det kan handla om att Väisänen har tillgripit sig en ämbetsposition som han inte har (virka-aseman anastaminen).

Jag tror att alla förstår att detta är en extraordinär situation. Det är ju inte “normalt” med biskopsvigningar inom en och samma kyrka utan kyrkoledningens och biskopskollegiets samtycke och medverkan.

Biskop Matti Väisänen är dock inte biskop för Evangeliska lutherska kyrkan i Finland, utan för Missionsprovinsen i Sverige och Finland med Lutherstiftelsen som “arbetsområde”.

Hur ska kyrkan reagera? Frågan är ganska komplicerad. Om biskopsvigningen är en orsak till att Väisänen mister prästrättigheterna, erkänner ju kyrkan på något plan hans biskopsämbete. Om man anser att han inte kan vara medlem i kyrkan – vilket är svårt att tro – hur är det då med många andra som är, om inte i samma ställning så ändå i någon form av motsvarande ställning?

Jag anser att hela situationen måste läsas utifrån det faktum att alla dörrar är stängda för unga ordinander med kyrkans klassiska ämbetssyn. Då har man följt bekännelseskrifternas anvisningar och själv vigt åt sig präster och nu också en biskop.

Detta bör också våra biskopar förstå. Man kan inte isolerat bara se på biskopsvigningen utan att beakta den situation som nu råder i vår kyrka.

Det är ingen hemlighet att också många av väckelserörelserna (-organisationerna) finner situationen problematisk. Det skapar spänningar och frågor också inom dessa, även om det också finns många som förstår de orsaker som lett till bildandet av Lutherstiftelsen.

Men hur skall kyrkan se på Lutherstiftelsen?

Jag vill gärna erkänna att det finns en problematik i detta som inte heller Lutherstiftelsen kan förneka. Det är onekligen kyrkorättsligt en problemsituation när man inom samma kyrka har biskopar enligt två ordningar.

Men!

Om vi föreställer oss ett slag på ett slagfält. Våra trupper har delat upp sig i minst tre olika skaror. Den största gruppen går i mitten, beredd att möta motståndet. På högerkanten (eller vad du vill kalla det – legio) går en grupp, som slåss mot samma motståndare, men de har inte egentligen kontakt med “huvudtruppen”. På vänstra sidan strövar också några vilda eller halvvilda trupper omkring, som en del av huvudtruppen inte riktigt blir klok på, är de med oss eller mot oss?

Min fråga är: skulle det vara vettigt att förklara krig mot den trupp som – ur kyrkans helhetsmålsättning sett – bekämpar samma motståndare?? Så länge det handlar om något som egentligen bara irriterar, men som i praktiken inte stör huvudtruppen alls, kanske rentav hjälper den, ytterst sett..

På vilket sätt blir kyrkans huvudtrupper störda av Lutherstiftelsen?? Om folk samlas (det har de väl rätt till?) till gudstjänst, till bön och sång och nattvard – vem eller vilka störs av det?? Man kan ju rentav säga att om det är ett problem för kyrkan, är det rentav förfärligt!

NU skall ingen försöka pressa bilden med “krigiska” motiv – det är inte alls min poäng.

Min poäng är: skulle inte det enklaste och kristligaste alternativet vara att önska Lutherstiftelsen god sommar och låta dem vara i fred?

Samtidigt skulle man försöka se över sina led och minnas – rätt förstått och tillämpat i detta sammanhang - att “dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi” (Martti Simojki).
Alltså i klartext: om man inom kyrkans ledning inte är nöjd med Lutherstiftelsens verksamhet, borde man inte då se till att den kyrkokritik, som nu leder utanför den etablerade verksamheten, åtgärdas, att livsrum ges, att alternativ skapas.

Ju mera man försöker strama åt, desto värre kommer det att bli.

Alltå: varför inte “trevlig sommar”? Vem förlorar på det?

Henrik

Så ska det låta?

- Vi ska respektera varandras åsikter inom kyrkan. Du respekterar min åsikt och jag respekterar din åsikt.
- Javisst!
- Också de medlemmar av kyrkan, som inte kan omfatta kyrkomötets beslut i ämbetsfrågan, skall ha hemortsrätt i kyrkan och ha tillträde till alla tjänster och ämbeten.
- Ja! Du får leva i enlighet med din övertygelse utan att jag hindrar dig, och jag får leva enligt min övertygelse utan att Du hindrar mig!

- Nej, tills vi kommer fram till en gemensam syn så följer vi min övertygelse, vi gör som jag vill.
- ????

Henrik

Golgatas segerhälsning

PÅSKLITURGI för den första påsken


Utgångsläget:

När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mark. 16:1 (för att smörja den döde Jesus)

Maria Magdalena: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Joh. 20:2 (Hon trodde att de tagit Jesu döda kropp)

Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem. Luk. 24.11 (lärjungarnas omdöme om kvinnornas vittnesbörd: ‘nonsens').

1.   Jesus uppstod. Gud uppväckte Honom från de döda. Han lever!

2.  Herren skulle övertyga sina lärjungar, som inte trodde på uppståndelsen, utan trodde att Jesus var död den första påskmorgonen, att Han lever!

3.  Jesus möter sina tvivlande lärjungar, som inte trodde att Han lever, som inte trodde på varann när de berättade att Han lever... Han började med Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar.

4. Jesus visade sig för sina lärjungar, vid åtminstone ett tillfälle för “mer än femhundra bröder” (plus sannolikt kvinnor och barn), av vilka de flesta levde när Paulus skrev 1 Kor. 15

5.  Lärjungarna skulle vittna om att Jesus lever.

6.  Också de lärjungar, som först inte trodde, började övertyga andra om att Jesus levde.

7.  De allra flesta bekräftade sanningen i sitt vittnesbörd genom martyriet, de var villiga att dö, men inte villiga att förneka sanningen.


Listan kunde göras lång, men den avslöjar en rörelse. I påskens texter talas det mycket om hur Jesu vänner “sprang”. Kvinnorna sprang från graven, Petrus och Johannes sprang till graven, trots att de inte trodde på kvinnornas “prat”. Det var ingen måttlig motionslänk, för Johannes kom först till graven, Petrus orkade inte lika fort – han hade säkert gärna varit före eller åtminstone samtidigt med Johannes vid graven. Men han orkade inte, Johannes var yngre och hade bättre kondition. Men Petrus sprang så fort han orkade.

De hade förstått att de var fria, att syndernas förlåtelse gällde, att hopplösheten och meningslösheten hade dött för alltid.

Har rörelsen stannat?

Vi som vet att Jesus lever, tycker vi att det är värt att “springa” idag?

Har vi förstått påskkonsekvensen i 2 Kor. 5:14,15?

Välsignad Påskhögtid!

Golgatas segerhälsning sätte vår själ i brand!

Henrik

Konungen

Idag går mina tankar till Konungen, och den gamla palmsöndagspsalmen.
I diskussionerna framfördes en gång detta, då när det begav sig: “vi har ingen annan konung än kejsaren.” Detta var uttrycket för den konsensuspolitik, det politiskt korrekta, som Pilatus och Herodes då stod för. Det märkliga var att detta var översteprästernas (!) ord. Det var ju egentligen det sista man hade väntat sig av dem.

Hur är det idag? Vi har fått en situation där representanter för kyrkan egentligen uttrycker samhällets – i betydelsen folkmajoritetens – röst. Det har blivit legio att angripa t.o.m. Trosbekännelsen.  

Den kristna kyrkans bekännelse har alltid varit att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga (Judas v.3). Det blir obekvämt, och rentav svårare och svårare vad tiden lider. Men detta gäller ännu, och kommer alltid att gälla:

Konung med törnekrona,
smärtornas milda man,
synden du kom att sona,
döden du övervann!
Golgatavägen för oss du gick,
lidandets kalk du tömma fick.
Konung med törnekrona,
livets sol ur din grift upprann.


Henrik

"Kirkkomme on luopumassa apostolisesta uskosta"

Kirkkoherra ja ekumeniikan dosentti Sammeli Juntunen kirjoittaa Kotimaan blogisivulla Apostolisesta uskontunnustuksesta ja Helsingin piispanvaalista:

“Huudan avuksi ekumeenista yhteisöä. Tulkaa hyvät ortodoksit ja katoliset ja helluntailaiset auttamaan! Kyseenalaistakaa ekumeeninen yhteistyö kirkkomme kanssa, jos se on perusasioissa näin levällään. Niin kuin me kaikki tiedämme, oppi Kristuksen persoonasta, ei ole ”sallittua erilaisuutta”, ei ainakaan, jos hänen neitseellinen syntymänsä kielletään sanomalla, että ”on toissijainen kysymys, kuka on koskenut keneen”. Me olemme muuttumassa kansankirkolliseksi ideologiaksi, kertokaa se meille, ettei niin kävisi!

Sillä kyse on soteriologiasta, siitä, onko Jumala ihan oikeasti tullut lihaksi. Älkää antako sormienne läpi mennä noin halpa kielellinen venkoilu, vaikka se ehkä meidän kirkkomme johdon ja äänestäjien sormien läpi meneekin.”

Hänen sanoihinsa on helppo yhtyä! Ehkä joku saattaa ajatella että Sammeli ampuu yli. Kirkollista keskustelua viime vuosina seurannut on eri mieltä. Edellisessä piispanvaalissa kuulimme “I used to believe”. Kuinka usein olemmekaan kuulleet juuri tuon “uskontotuuden”: se ei ole biologiaa, vaan...

Samasta aiheesta on jo vuosikausia esitetty kaikkea muuta kuin kristillistä teologiaa. Helsingin piispan vaali on taas kerran nostanut kysymykset pintaan. Hyvä, Sammeli, kun arvovallallasi puutuit tähän asiaan!  

Lue Sammeli Juntusen koskettava juttu kirkkomme kipeästä aiheesta Jeesuksen neitseellisestä syntymästä!

http://www.kotimaa24.fi/blogit/uusimmat/article/?bid=333&id=6751

Skismaattinen vai hereettinen?

Skisma on halkeama, repeämä, hajaannus, “minkä syynä on kieltäytyminen alistumista kirkolliseen johtoon ja olemasta yhteydessä kirkon jäseniin.” (Teinonen).

Hereettiset piispat tai papit esittävät harhaoppeja, kieltävät jonkin uskontotuuden, opettavat Raamatusta ja tunnustuksesta poikkeavalla tavalla.

Heresia on vakavampi asia kuin skisma. Skismat saattavat johtua heresioista.

Jos, tai kun, on pakko valita, valitsisin skismaattisen papin tai piispan hereettisen papin tai piispan edelle, riippuen tietysti siitä, mistä on kysymys.

Nyt kirkkomme tarvitsee esirukoilijoita. Kun liikkuu kentällä, huomaa, että monet ovat huolissaan kirkon tulevaisuudesta.

Syinä ovat skismat ja heresiat.

Henrik

Ingen utvisning

Ingen utvisning! Det gäller den egytptiska farmodern Evelyne Fadaye. Jag har ännu inte läst något om ryska mormodern.

Jag tror att bl.a ärkebiskoparna Paarmas och Leos (ort.) vädjan har bitit. Republikens president Tarja Halonen och även president Martti Ahtisaari har tydligt uttryckt att Fadayel bör få stanna.

BRA!

Sen finns det ju andra slag av utvisningar som kyrkan kunde hindra. Man skulle hoppas på att olika frågor får rätta proportioner. I fallet Fadayel segrade förnuftet och rättvisan.

Också i inomkyrkliga frågor kunde man lägga ner onödiga konfrontationer. Om nu några vill samlas till gudstjänster, fira nattvard, bedja och sprida kristen tro dessutom i enlighet med ev.luth. kyrkans bekännelse, borde det inte få bli ett problem.

Så också där hoppas man på “ingen utvisning”.

Henrik

P.S. Nu läser jag på MTVs hemsida att beslutet också gäller den ryska mormodern. Tidigare läste jag Hbls hemsida (kanske slarvigt?). Polisen kommer inte att verkställa utvisningen bl.a med hänvisning till en kommande lagändring.

Kumpaa tulee totella?

Professori Kari Enqvist, Helsingin yliopiston kosmologian professori, kirjoittaa Helsingin Sanomissa tänään:

“Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö”.

Professori on kyllä oikea professori, mutta tällä kertaa hän kirjoittaa asioista joista hän ei tiedä. Älkää salliko lasten tulla...! Kenen asialla?

Professori ei tunne kristinuskoa. Surullista on lukea mitä hän kirjoittaa rukouksesta. Toivottavasti aikaa on vielä sekä professorille että meille muille kokea rukouksen voimaa.
Mutta jään miettimään, tunteeko herra professori mitä lapset ajattelevat?

“Tarkoitan lapsia. Heidät liitetään kirkon jäseniksi, vaikka he eivät jumalista ymmärrä tai piittaa.”

Minulla on aivan toisenlaisia kokemuksia lapsista. Kyllä lapset piittaavat Jumalasta. Puhuuko professori lasten ajatuksista, vai sittenkin omista ajatuksistaan, omista ennakkoluuloistaan?

Jeesus sanoo:

"Minulle on annettu kaikki valta taivaassa ja maan päällä. Menkää siis ja tehkää kaikki kansat minun opetuslapsikseni: kastakaa heitä Isän ja Pojan ja Pyhän Hengen nimeen ja opettakaa heitä noudattamaan kaikkea, mitä minä olen käskenyt teidän noudattaa. Ja katso, minä olen teidän kanssanne kaikki päivät maailman loppuun asti."

Kari Enqvist sanoo:

Älkää kastako! Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö.

Kumpaa tulee ennemmin totella?

Jeesusta vai Kari Enqvistiä?

Henrik

Biskopsvigning

Det var inte svårt att se glädjen hos många över att ha fått en “egen” biskop idag i Det Heliga Hjärtats kapell, när Missionsprovinsens biskop Arne Olsson vigde Matti Väisänen till ny biskop för Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Matti Väisänen skall arbeta inom Lutherstiftelsen.

Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..

Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.

Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.

Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.

Jag frågar mig varför.

En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12

“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”

Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” - som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.

Det är min smärta.

När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!

Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.

“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).

Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.

1. Jag ser det som en brist, som kan rättas till, att LS i första hand “suger upp” medlemmar från andra kristna rörelser. Inte så att inte folk skulle få komma med, men så att evangelisationen, det att människor utifrån kommer till tro på Jesus, måste vara det primära, pulsen, i en kristen väckelses liv.
2. Det andra jag saknar – det betyder “det jag inte har sett eller hört” - är en missionscentrerad teologi. Teologi finns nog, men missionen ligger lågt – förefaller det. Jag minns när       Studentmissionen började; då var det nästan så att man måste ha kallelse att stanna hemma, så många for ut och arbetade i missionens tjänst. Somliga är ännu ute...
3. Det tredje är en klar och målmedveten teologi när det gäller det allmänna prästadömet. Professor Miikka Ruokanen berättade att över 90% av ledarna i Kinas evangeliska kyrka är lekmän, vissa församlingar på 100 000 medlemmar har bara 1 pastor! Jag upplever Luther-stiftelsen som alltför prästcentrerad, även om en klar ämbetsteologi är en av grundpelarna i en kristen kyrka, men denna ämbetsteologi måste leva sida vid sida med en teologi om lekmännen, deras ledarskap, medverkan, påverkan.
   

Ändå säger jag i klartext att jag välsignar mina vänner i Luther-stiftelsen. Jag säger inte att detta är svaret, men säkert en del av svaret, eller ett svar. Alla som tror på Kristus och på Bibeln som Guds Ord, har min välsignelse. Också om jag inte i alla frågor drar samma slutsatser, ännu åtminstone.

Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.

Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.

Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.

Och varför skulle de stoppas?

Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.

Henrik

Vad skulle du göra om någon smädar Jesus?

I dagens Helsingin sanomat skriver en redaktör, Jukka Huusko, om en intervju med en imam i Jemen. Han försökte förhöra sig om förhållandet mellan islam och terrorismen.

Samtidigt kom en student in med en bricka te och imamen vände sig snabbt mot studenten och fråga honom: vad skulle du göra om någon smädade Jesus?
- Jag skulle bli arg och kämpa mot detta, svarade han.
Redaktören påpekade att imamen säkert försökte skapa ett närmande mellan sig och redaktören. Imamem trodde nämligen att redaktören, som kom från Finland, skulle bry sig om Jesus.
Redaktören påpekar dock att ingenting kunde ha varit mera fel. Han bryr sig inte ett dugg om Jesus blir smädad eller inte.

Samma situation upprepas i en annan koranskola. De muslimska studenterna försökte omvända redaktören, Huusko, utan att lyckas. Diskussionerna fortsatte med tolken, som var en vän till honom. Att smäda Gud eller Mohammed är inte yttrandefrihet. Också Jesus var en profet, sade de.

Redaktören skriver att man i Europa smädar Jesus och att han både medvetet och omedvetet smädat Jesus. I Europa kan man “respektera religionernas mytiska gestalter och deras läror man kan respektera dem,  att smäda dem är kanske inte så fiffigt.” Men det finns viktigare saker att göra än att låta sig provoceras av detta...

Läs gärna hela kolumnen (HS 20.03.2010).

Man kan anmäla avvikande åsikt. Jag är av annan mening, bäste redaktör! Man kan förfasa sig över den likgiltighet och också okunnighet, brist på att ha satt sig in vad det gäller, som hans kolumn ger uttryck för.

Men ändå: faller inte detta tillbaka på oss kristna.

Hur skulle de kunna tro om ingen predikade?

Och så följer hela kedjan av kallelse och sändning, om villighet och lydnad, om att träda upp i tid och otid.

Människors apati inför Jesus är en spegelbild av hur vi kristna agerat.

Att predika är inte detsamma som att ställa upp en stor predikstol på torget och tala till folket. Det kan snarare handla om att sitta ner vid en kopp kaffe, ett skicka ett mail, att ringa upp, att lyssna till en medmänniska. Men om hjärtat brinner, så kommer nog samtalet in på Jesus, snarare förr än senare..

Vad skulle du göra om någon smädare Jesus?

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Så skulle jag be, och så skulle jag försöka ge dem ett alternativ.

Skall vi inte? Idag! Åt någon!?

Henrik

De verkliga hjältarna

Jag har när tillfälle getts mig, följt med de paraolympiska spelen.

Unga människor med ett ben, eller med förlamade ben, åker slalom. Personer med bara ett ben åker också slalom.
Blinda tävlingsskidar. Personer med en arm likaså.

Jag är helt förstummad! Människor, som är en predikan om att övervinna svårigheter, intill det “omöjliga”, att inte ge upp.
Kolla TV!

Det är sevärt!

Och det handlar inte om “social slalom”, medlidandesutförsåkning. Häng med om du kan. Inte ens den bästa amatör har stora chanser mot dessa.

Det är något oerhört!
Människor utan ben sitter på en liten kälke och får skida hela sträckan bara med armkraft. Uppför alla motlut, nerför, svängar...

Hatten av för sådana hjältar!

Henrik

Kvinnlig Jesus?

Tidningen Kotimaa berättar att Jesus-gestalten i Via Crucis (påskens drama, som spelas i centrum av Helsingfors varje år) inför påsken i år skall spelas av en kvinnlig skådespelare, den japanska Yuko Takeda.

Det första man måste säga om detta är att det är historiskt fel. Jesus var en man, inte en kvinna. (Varför vet jag inte, men så var det).

Kan Maria, Jesu mor,  spelas av en man? Kan Mannerheim spelas av en kvinna? Eller kan moder Teresa spelas av en man? Nej, för moder Teresa var en kvinna, Agnes Gonxha Bojaxhiu hette hon egentligen.

Mannerheim var inte Jesus, inte heller var moder Teresa Jesus.

Ingen människa kan i den meningen “spela Gud”, men man måste väl ändå respektera den historiska sanningen.

Eller måste man?

Det beklämmande är ju att just den frågan ställs av vår tids aktörer.

Klart är i alla fall att både män och kvinnor är lika beroende av den verklige Jesus, Guds Son och världens Frälsare.

Jag har åtminstone aldrig kunnat tänka att Jesus skulle stå männen närmare för att han föddes som man. De historiska källorna, av vilka evangelierna utgör de viktigaste, bekräftar ju detta. Jesus valde tolv apostlar och de var män, men Han uppenbarade sig först för kvinnorna vid graven. Det var kvinnor som fick gå med påskbudskapet till männen, inte tvärtom. Att männen, apostlarna, inte kunde tro utan betvivlade kvinnornas ord, är också historisk sant. Vem skulle ha trott? Kanske ingen, men kvinnornas ord var ändå sanna!

Varför riva upp evangeliernas mycket trovärdiga berättelser. Trovärdigheten bekräftas av de många detaljerna och det faktum att kyrkans blivande ledare framställs i mycket mänsklig dager.

Regissören söker kanske publicitet med detta. Men det finns nog mycket don’t disturb me with facts över hennes lösning.

Henrik

Babyfabriken!

Har suttit och sett på ett program om livmoderuthyrning, som upprörde mig mycket.

Det handlade om barnlösa par, som ville skaffa ett barn. En frivillig föderska hyrde sin livmoder. Hon gick och bar på barnet som inte var hennes, inte skulle bli hennes och som sannolikt aldrig får veta om henne. För “jobbet” får hon 4000 €, som hon vill använda för sina (egna) barns studier.

Nu har nästa diskussionsmämne kommit in genom TV-apparaten i finländarnas vardagsrum. Livmoderuthyrning, 4000 €/ 9 månader...

Men sen kom komplikationerna. En föderska sade att “han är väl litet mitt barn också”, och fick veta att så inte är fallet. Den “hyrda” mamman hade redan i början av processen skrivit på ett papper där hon avstod från alla anspråk. Och de är så fattiga att de inte har råd att börja processa.

Vad ska hon tänka, när hon ligger ensam vaken på nätterna?

Ett annat par hade “beställt” ett barn, deras relation var dålig, och de ville ha ett “gemensamt” barn. Innan barnet föddes, lämnade kvinnan sin man. Därmed fick han inte hem det barn som hade fötts, först efter flera månaders byråkrati fick han – men inte alla motsvarande – hem sin son. Barnets farmor fick vara flera månader i Indien, där allt detta hände.

Ett homosexuellt par ville ha 1-4 barn, två kvinnor gjordes gravida genom konstgjord befruktning, men efter 3 veckor fick de missfall. Männen blev med sina minnen, och sin bitterhet över att allt blev noll.

Redaktörerna fick fram bevis på den industri detta blivit. En gömd kamera dokumenterade en falsifierad situation, där kvinnan bara hade mått illa och varit trött, och de fick också löfte om barn genom konstgjord befruktning och föderska. (De använde sig dock inte av den möjligheten).

Sedan bara förfalskade födelseintyg – där en läkare skriver att barnet är fött på ett visst sjukhus och där mamman försäkrar att hon fött barnet på en klinik i Indien – och så är allt klart.
Och allt är lögn.

FÖRFÄRLIGT. Kanske inte alla tycker så först, men när man börjar nysta upp situationen så mår man nog ganska illa.

Den första frågan gäller BARNET. Ett barn som kanske får veta om detta, utan att veta vem som burit henne eller honom. Eller ett barn som bara har en far eller en mor, biologiskt, eller ingendera.

Tänk på hur många dokument vi har om människor som offrar nästan allt för att få veta sanningen om sin far eller sin mor!!

När jag besökte riksdagen för något år sedan i samband med lagutskottets behandling av adoptionsrätt för samkönade par, berättade många för mig att man i riksdagen på allvar redan diskuterar livmoderuthyrning.

Vart är vi på väg?

Människans egna lösningar har så ofta visat sig bli en förbannelse.

Jag talar inte mot konstgjord befruktning när det gäller gifta par. Men svaret är inte en främmande kvinnas livmoder. “De två ska bli ett kött.”

Adoption är ett av de alternativ som finns. Och många fina behandlingsmetoder för makar finns i vår tid.

Den indiska läkaren talade om “komponenter” som behövs för produkten, hör fabrikens uppgift är att sammanföra komponenterna så att produkten blir färdig.

“Babyfabriken”. Vilken hemsk tanke!

Jag tror att just Indien behöver vår hjälp mycket konkret. En ung kvinna ska inte behöva ställa upp på detta för att ha råd att utbilda sina barn!

Indien ropar igen – människovärdet kränks genom slavarbete, underbetalda anställda, många gånger också barn (!!), och en mängd andra problem.

Jag har svårt att tro att en ung kvinna kan bära ett barn i sin kropp i nio månader, och sedan bara lämna ifrån sig det för 4000 euro. Utan att fundera på hur barnet har det senare i livet...

Det är så tragiskt! Att något så fint som ett barn, graviditeten och allt som hör dit, skall förstöras genom denna industri är ... – vad ska man sen använda för ord?!

Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är.

Så vill jag be ikväll, för både små och större barn på olika håll i vår värld.

If something goes wrong, call the operator.

Henrik

Oi Suomi...

http://www.yle.fi/uutiset/teemat/talvisodasta_70_vuotta/2010/03/
tanner_kertoo_raskaista_rauhanehdoista_1527183.html

Kannattaa kuunnella.

Henrik

P.S. Linkki toimii periaatteella kopioi + liitä.

70

Idag har det gått 70 år sen vinterkriget slutade.

Min föräldrageneration fick betala ett högt pris. När freden kom, flaggade man på halvstång på grund av de villkor som ställdes.

Krig är något ingen önskar.
Men heder åt dem som då hade ett ofrånkomligt val.

En nära släkting till min mor hade skrivit ett brev på sin födelsedag (han fyllde 20 år i januari 1940). Några dagar senare stupade han..

Det är nog viktigt att inte glömma detta. Och samtidigt försöka leva så att de erfarenheterna inte måste återupplevas.

Henrik

X-factorn

Nya format dyker upp hela tiden. Nu är X-factor Suomi aktuell. Det handlar som känt om framgångsfaktorn, att lyckas, att ha framgång.

En annan X-factor i vår tid är trevlighetsfaktorn. Graden av trevlighet avgör. Man frågar inte vad en person står för, vad han eller hon förkunnar, utan om han är trevlig. Borta blir då alla de udda sanningens vittnen genom kyrkans historia, som säkert varit litet udda och svårsmälta, men som varit trogna sanningen.

Framgång och trevlighet är ju i och för sig goda saker.

Men Jesu X-Factor var en annan. Det var korset, som X-tecknet ofta fått stå för, kanske det kors, som Jesus tar upp, där Han stapplade fram på lidandets väg.

Var och en av oss ville vandra sin egen väg.

Det är så oerhört träffande, som skrivet för vår narcissistiska tid.

Korsets, lidandets och självförnekelsens väg är svår. Men det handlar om ett lidande på Guds väg.

Min egen väg, eller Guds väg.

Där – på Guds vägar - finns välsignelsen.

Henrik

It was all about Miikka..

Ärkebiskopsvalets resultat förvånade en del, andra var inte så förvånade. Jag hörde till de senare.

På något sätt har jag fått intrycket att it was all about Miikka. En del ville ha honom, andra ville inte ha honom. Jag förnekar inte att också Kari Mäkinen har hängivna anhängare, men jag tror att diskussionerna har rört sig mera kring Miikka Ruokanens person. Jag är nästan beredd att påstå att resultatet kunde ha blivit ett annat om Häkkinen och Mäkinen varit “på slutrakan”.

Miikka väcker sympati och antipati, det senare närmast bland dem som är utlämnade åt massmediernas ganska ensidiga rapportering, som ibland tom. blivit svartmålning.

Jag understryker är att detta är en tolkning, och att avsikten inte är att undervärdera Kari Mäkinen som person.

Jag tror i alla fall att detta var ett historiskt val. Det kan dröja länge innan de frågeställningar som Miikka Ruokanen tog upp så starkt betonas i ett ärkebiskopsval, kanske också i ett biskopsval. Här hoppas jag att jag har fel! Och tillfällen att bevisa att jag bedömer detta fel är många. Flera biskopsval är på kommande, redan nu vet vi om två, men flera blir aktuella ganska snart.

Om man ser på valresultatet och sedan beaktar att Luther-stiftelsen kommer att få en egen biskop om någon vecka, kan denna trend förstärkas.

Mycket hänger nog nu på i vilken mån livsrum ges åt konservativa (detta skällsord) kristna. Om dörrren stängs och om ärkebiskop Mäkinen fortsätter den policy som biskop Mäkinen drivit bl.a i Vammala (Sastamala) och Kankaanpää,  så kommer nog polariseringen att bli mycket tydlig. Tyvärr.

När biskop Mäkinen också signalerat dubier inför trosbekännelsen, något som han senare nog hävdade att var ett missförstånd – åtminstone till flera delar – gör nog detta att det finns många kristna inom kyrkan som inte kan följa den nya ärkebiskopen i allt.

Jag tycker i alla fall att den nyvalde ärkebiskopen måste få en rejäl chans. Men jag kan inte förneka att jag är orolig för vart detta valresutat skall leda. Valet har, precis som biskop Mäkinen antytt i sina kommentarer, också blivit en markering för folkkyrkan. Också MTV:s kommentarer fokuserade på det faktum att kyrkfolket kanske inte är så nöjda, men däremot är “folkkyrkofolket” mera till freds.

Men det är i alla fall klart att ingen ärkebiskop eller biskop kan ensam förändra så mycket. Detta skulle givetvis också ha gällt Ruokanen.

Men det är otvivelaktigt svårt för många troende kristna att acceptera Kari Mäkinens syn på välsignelse av partnerskap. Det är inte den sexualetiska frågan som utgör problemet, utan den bakomliggande frågeställningen vad som skall leda kyrkan i besluten.

Jag är nog beredd att säga som prof. Antti Laato, att om detta “nej” i Bibeln blir ett “ja”, finns det inget nej i Biben som inte kan bl ett ja.

Kyrkan får inte tappa bort sitt så säger HERREN.

Detta är den stora oron, och den gäller långt flera och mycket mera än en enskild biskop.


Henrik

Kari Mäkinen ny ärkebiskop

Kari Mäkinen fick 593 röster, Miikka Ruokanen 582.

Nu väntar vi på “taitava sovittelija”, “keskustelija” osv. Jag önskar Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen Guds välsignelse och hoppas på en lyhördhet hos alla för Överherdens röst.

Henrik

Tro på jorden?

“Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Luk. 18:8

Man måste instämma med vår handboks ord i familjegudstjänstformuläret:

Nu är Guds tid.

Han måste hålla i sin Kyrka.

Sak. 4:6: “Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.”

Detta är bra att minnas just idag.


Henrik

Nöjd och besviken

Ikväll var det direktsänd ärkebiskopspanel med kandidaterna Miikka Ruokanen och Kari Mäkinen.

Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.

För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.

Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.

En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom...

Jag vet att jag sagt det förut.

En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.

Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.

Det har också varit bra att debatten, särskilt kandidaterna emellan, förblivit saklig. Från andra håll, bl.a från media, har “oversimplifications”, etikettklistrande, förekommit. Och kanske väntar ännu något smutskastande. Det känns bekant för övrigt.

Jag delar inte Ruokanens syn i allt, men har meddelat att jag stöder honom. Han kan samla olika personer och han har en vilja att lyssna. Hoppas att det gäller efter ett framgångsrikt val också.

Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.

Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.

Det är ingen avundsvärd uppgift som väntar den som blir ärkebiskop. Luther uttrycker det färgstarkt: en biskop skall vara alla själars försvarare mot Satan.

Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet...

Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.

“När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5

..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.

Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.

Henrik

Broder Jakob

Jag har ibland känt en maning att kontakta för mig helt okända personer. Ännu oftare har jag fått vissa människor på min bönelista, ofta utan att själv har fattat sammanhanget.
Det kan komma plötsligt över mig, människor som jag läser om, eller möter i TV, eller som jag hör om. Jag har fått så mycket uppmuntran och bekräftelser på att Herren är i detta, också under de senaste dagarna.

Jag gläds över tonen i Klaus Härös film (som alla måste se!). Pastor Jakob hade stilla vuxit till ett slags hjälte, en blind, osjälvisk pastor, som lever för att hjälpa, genom att be för sina medmänniskor. Men Klaus Härö låter honom bli avklädd sina hjältekläder, han blir mindre och svagare och på ett sätt obetdligare än man tidigare trott. (Du måste ha sett filmen för att förstå vad jag nu skriver).

När “broder Jakob”, mera känd för de flesta finländare som pastor Jakob, han som fick post, i slutet av filmen låter förstå att han nu fattar att han inte fanns till för att be för alla dem som skrev till honom om sin nöd och sina bekymmer, utan att de fanns till för honom, pastor Jakob, som hade fått dessa nödställda människor som gåva av Gud, då förstår jag mycket som jag inte tidigare förstod.

Det var inte de som behövde honom, det var han, pastor Jakob, som behövde dem!

Jag tror att många präster och många andra kristna känner igen sig. Det är därför vi är präster. Gud har nog alternativ. Men varje människa, som Han låter oss komma i kontakt med, är en Guds gåva till oss.

Vilket starkt evangelium!

Broder Jakob!

Henrik

Så säger HERREN eller säger HERREN så?

De senaste decennierna har kyrkan präglats av en teologisk oenighet som växer i styrka.

De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.

När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.

Nu är vi här.

Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?

Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.

Nu kan ju argumenten bemötas på många olika plan. Prof. Räisänens nya bok om Nya testamentets teologi kommer sannolikt att utges också på finska (originalspråket är engelska). Diskussionerna fortsätter säkert.

Men min enkla fråga blir denna:

Hur kan detta polyfona dokument, som innehåller motstridigheter och oförenliga uppfattningar om också helt centrala frågeställningar, ha en genomslagskraft och “tända människor” för Kristus? Hur kan människor, som ligger för döden, finna tröst och höra Guds tilltal i detta Ord?

Nu lever vi i en tid när kyrkan har mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga så säger HERREN. Det sker numera nästan enbart i samband med textläsning. I utläggningar och utlåtanden finns mycket mera av “säger Herren så?” eller kanske dess gamla formulering “skulle då Gud ha sagt?”

Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.

Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.

Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?

Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.

Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.

Andens bekännelse är: så säger Herren.

Hör vi den rösten idag?

Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27

Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.

“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.

Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.

Henrik

Vittnet och ljuset

Av förekommen anledning har jag nu läst prologen till Johannesevangeliet, och stannade idag för en vers, som är en god hälsning till alla präster, pastorer och predikanter, säkert också till alla kristna:

“Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” Joh. 1:8

Det är bra att komma ihåg. Andra vet ju det redan, och om de inte vet det, får de senast reda på det när de hör oss..

Egentligen är det ju ett väldigt befriande ord!

Jag tror nu inte att någon kristen människa går omkring med den uppfattningen i bakhuvudet att han eller hon är “ljuset”. Men vi kan köra fast i krav på oss själva. Vi kan ha förväntningar på oss själva eller på andra, som är helt orimliga.

Då är det befriande att läsa att vi inte är ljuset – och att ingen heller väntar att vi ska vara det! - utan att vi skall vittna om ljuset, om Jesus!

Jag blev mycket glad när jag i Kyrkpressen (7/2010) läste Elisabeth Sandlunds och John Vikströms tankar vid Kyrkpressens jubileumsdag i Vasa:

Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, säger:
– Men jag tror att folk vill bli utmanade. Om man vill veta mer om vad kristendomen går ut på vill man inte ha svaret: vad tror du själv? Då finns det inget att bita i, inget att att spjärna emot.
Det utmanande, menar hon, är inte att tala om Jesus som en stor vishetslärare eller om Gud i överförd bemärkelse.
– Det är när man talar om Jesus som frälsare och Herre som det blir utmanande.

John Vikström efterlyser ett mer direkt tilltal.
– Det händer ofta att vi talar om tro i stället för att förmedla den.
Han minns hur han i tiderna, då han var biskop i Borgå stift, hörde prästkandidaterna predika.
– Efteråt påpekade jag alltid samma sak: du beskriver en kaka, hur fin den är, hur bra den smakar, men du räcker den aldrig fram till dem som lyssnar. Brödet ges genom ett direkt tilltal om den närvarande Jesus Kristus.

För att vittna om ljuset. Det är inte detsamma som att bara beskriva det.

Ingen väntar sig att vi ska vara ljuset. Men många väntar att vi skall vittna om ljuset.

"Herre, vi vill se Jesus." Joh. 12:21. Ordet “Herre” är riktat till Filippus, men det står att Filippus sade det till Andreas, och att Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Vi är vittnen, Han är ljuset.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressen om jubiléet i Vasa med Elisabeth Sandlund och John Vikström. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP1007.pdf

Nu börjar det på allvar

När ärkebiskopsvalet går in i sitt andra skede, har jag redan idag två ggr hört hur “den ena är förnyelsevänlig (uudistusmielinen) och den andra är konservativ”, så i A-talk och så i MTV Kymmenen Uutiset. Och jag har hört termer som “den måttfullt (maltillinen) liberala” kandidaten Mäkinen och Ruokanen, som vill försvara “pysyvyyttä”, status quo kunde man ju också översätta det. Ändå vågar jag påstå att Ruokanen både uppskattas och kritiseras för sin förnyelsevilja.

Dylika klichéer säger ingenting om kandidaterna, bara om dem som vill påverka valet.

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant... Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik

Kirkon tiedotus vaalista

Turun arkkihiippakunnan piispa, TT Kari Mäkinen, 393 ääntä
Helsingin yliopiston dogmatiikan professori, TT Miikka Ruokanen, 285 ääntä
Mikkelin hiippakunnan piispa, TT Seppo Häkkinen, 263 ääntä
Suomen Lähetysseuran johtaja, TT Seppo Rissanen, 106 ääntä
Oulun hiippakunnan piispa, TT Samuel Salmi, 53 ääntä
Turun Mikaelinseurakunnan kirkkoherra, TM Jouni Lehikoinen, 43 ääntä
Turun Katariinanseurakunnan kirkkoherra, rovasti Martti Hirvonen, 13 ääntä
 
Vaalin ensimmäisen kierroksen äänestysprosentti oli 95,4. Arkkipiispanvaalissa äänioikeutettuja on kaikkiaan 1224.

Mäkinen och Ruokanen

Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen gick vidare i ärkebiskopsvalet. Den andra omgången hålls 11.3.

Mäkinen fick 393 röster och Ruokanen 285.

Detta kan tolkas så att vi går mot en tydlig polarisering inom kyrkan. Mera därom när mera fakta finns att tillgå.


Henrik

Hur härligt vitnar land och sjö

Hur härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstringsstunder.

Minns så väl första gången jag skulle ackompanjera psalmsången i “storskolan”, folkskolans klass 3 och 4.
“Lärarn” ringde hem och frågade min mor om han fick be mig spela.
Så valde han psalmen Hur härligt vitna land och sjö (det var pluralisformer när det begav sig).

Senare har jag ju märkt att det står vittnar och inte vitnar. Men det satt ju ganska bra i samband med frost och vintersnö.

Nog är det vitt.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita---

Henrik

Välsignelse och..?

“För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska." Apg. 3:26.

...för att välsigna er, när ni omvänder er...

Petrus har något väsentligt att säga i välsignelse-debatterna: att välsignelse och omvändelse hör samman.

Men om detta talar man inte. Det har blivit borta i alla debatter. Och ändå är det nyckeln till välsignelsen. Läs Apg. 3:19-26.

Jag tror att många av oss har anledning att söka oss till Läkarmottagningen.

Henrik

Voiko sen selvemmin sanoa?

Tänään luin piispainkokouksen kannanoton. Noroviruksen kaatamana en jaksa kirjoittaa pitkiä pätkiä aiheesta.

En tiedä miten pitää ajatella piispainkokouksen kannanotosta, täytyy paneutua siihen kunnolla. Mutta jään heti kättelyssä ihmettelemään miksi piispainkokous hyväksyy rekisteröidyssä suhteessa elävän papin, mutta pappi ei saisi siunata muita ihmisiä jotka elävät niin kuin pappi itse...

Mutta palataan aiheeseen. Ari Puonti, joka on tehnyt niin paljon hyvää homo-, bi- ja heteroseksuaalisten hyväksi, on mielestäni löytänyt Raamatun osoittaman tien. Hän osaa myös esittää asiansa niin, ettei yhtä ihmisryhmää leimata. Hän osaa puhua toivosta, jonka ydinsanoma on Joh. 1:12.

“...Sanoma Jeesuksesta, evankeliumi, on hyvä uutinen homo-, bi- ja heteroseksuaaleille. Samalla on todettava, että Jeesuksen seuraaminen seksuaalieettisissä asioissa on kaikille näille ihmisille haasteellista.
Jumala on luonut seksuaalisen nautinnon. Hän ei kuitenkaan siunaa kaikkea, minkä ihminen kokee luonnollisena seksuaalisuuden alueella. Ensimmäisten ihmisten olemus vaurioitui, koska he valitsivat pahuuden. Seuraukset näkyivät heti heidän seksuaalisuudessan ja parisuhteissaan. Synti on ihmisille luonnollista ja usein myös nautinnollista. Siksi kristityt joutuvat vaikean valinnan eteen: arvioinko haluni Jumalan ajatusten valossa vai luotan siihen, minkä itse koen luonnolliseksi.

---
Voimme kieltäytyä mielihyvää tuovista asioista vain, jos olemme vakuuttuneet, että Jeesuksen seuraamiseen liittyvä siunaus on parempaa kuin Jumalan tahdon vastaisista asioista saatava nautinto. Ihmiseltä, joka jättää valinnan tekemättä, jää kokematta kristinuskon tarjoama ylösnousemusvoima, joka edellyttää itselleen kuolemista eli päätöstä olla tekemättä syntiä.

---
Kaikille, jotka ottivat hänet (Jeesuksen) vastaan, hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, kaikille, jotka uskovat häneen. (Joh. 1:12)

Ari Puonti: Suhteesta siunaukseen, Helsinki 2010, s.12-13

Nyt on keskustelun ja rukouksen paikka. Nyt on löydettävä oikeat vastaukset, mutta sen lisäksi on löydettävä oikeat kysymykset. Siitä ei voi olla kysymys, että vain yhden, melko pienen ryhmän “tonttia” siivotaan. Jeesuksen seuraamiseen meitä nyt kutsutaan.

Henrik

Den funkar igen!

Till Ulriks och ev. andras glädje kan jag meddela att räkneverket tycks fungera nu igen efter två dygns vila.

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll...

Henrik

Det magiska talet: 77 359

Nu kan alla se om det förändras...

But: I could not care less...
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Henrik

Jag kan inte räkna dem alla...

Räkneverket är ur spel igen, upplyste mig en vän.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid...

Henrik

Han, hon, hen, hin, hän...

Kyrkans tidning har en notis, som kanske låter som en ordlek, men som nog är något mera bedrövligt. Där står:

Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen. Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen.

Vad “han” och “hon” är vet vi sedan skapelsen, men “hen” är en nyskapelse (av människan):

“.. det nyskapade könsneutrala pronomen ”hen”, som är hämtat från queerteorin, och som ibland används inom HBT-rörelsen av personer med genderöverskridande identitet.”

Finskan har ju löst detta så att “hän” betyder både han och hon. Ibland kan ju detta skapa problem, men vanligtvis är det uppenbart vad som avses.

Vad eller rättare sagt vem “hin” är, vet åtminstone de som är litet äldre.

Det är mycket tragiskt när människan kommer därhän att hon inte vet vem hon är.

På något sätt tror jag svaret finns i detta:

Jag sökte mig själv, men fann mig icke.
Jag sökte min nästa, men fann honom (henne) icke.
Jag sökte min Gud och fann alla tre.

“Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Bliv det du är.

Henrik

Dagens skörd

När man läser tidningarna, eller som jag, följer med nyhetsprogram och dokumentärer, förstår man att “klockan är mycket”.

Välståndet, som man trots alla kriser i det västerländska samhället ändå måste tala om, har inte gett människan lycka. En av årets sorgliga trender är unga flickors livsillamående. Efter en månad in i 2010, har fyra flickors försvinnande väckt stor uppmärksamhet. Två av dem hittades döda. I ingetdera dödsfallet misstänker polisen brott. En av dem hade tagit kläder av sig, och man har hittat barfota spår i snön! En förtvivlad människa! Tänk att ingen kunde komma i hennes väg..

Varför mår unga människor, med livet framför sig, så dåligt idag?

Jag tror det är för att själen mår illa. Även om det grekiska “psyche” betyder själ, handlar det om mera än psykiska kriser.

Detta illamående kommer samtidigt som människan idag är fri att förverkliga sig själv, leva ut utan hämningar, forma sin egen lycka och förverkliga sina vildaste drömmar.

Sanningen är den att det inte ger lycka. “De lovar dem frihet, fastän de själva är förgängelsens trälar; ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit dennes träl.” 2 Petr. 2:19

När man följer med TV-program, märker man att unga människor idag har väldigt tuffa villkor. I olika program – allt från Reality TV, Big Brother, X-Factor och vad de heter – kan unga människor få mycket hård och personlig kritik. Det blir winners or loosers. Och alla klarar inte det. Jag har många gånger förvånat mig över att unga människor, som kritiseras för sitt utseende, sin personlighet, sin klädsel eller ngt annat, inte knäcks helt. Med åren får man kanske litet hud på näsan, även om det gör ont i alla åldrar. Men i tonåren kan det bli för mycket.

Det har blivit mycket av älskad för det Du gör, när du lyckas  och om du är lyckad, i stället för älskad för det Du ÄR. Nu finns prestationsångest hos så många, och de, som inte klarar av det, faller ut.

Jag tror att orsakerna i hög grad sammanhänger med sekulariseringen och gudsfrånvändheten i hela samhället. Jag tror det faktiskt. Det vi skördar idag, är det som såtts under gångna år.

Därför:  O land, land, land, hör HERRENS ord! Jer. 22:29

Först då lättar det.

Men vad gör vi kristna, som har fått ta emot evangeliet? Det finns frågor, som är svåra att svara på:

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?
Rom. 10:14

Angelägna frågor för oss kristna, när vi ser hur många människor som saknar Livet.

Henrik

Alla blir alla

Det var en god vän till mig, Torsten Josephsson, som brukade säga att alla blir alla, om man än läser det fram eller bak. När man läser ordet från början eller från slutet så blir det alltid alla.

Ordet “alla” är också i Bibeln viktigt ord. Den kristna kyrkans dagorder består ju av fyra ggr ordet alla (allt):

• åt mig har getts all makt i himlen och på jorden
• gå därför ut och gör alla folk till lärjungar
• döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er.
• Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.
  

När jag läste teologen och pastorn, läraren mm Ari Puontis senaste bok Suhteesta siunaukseen – Homoseksuaalisuus, terapeuttinen sielunhoito ja Raamattu (ungefär: Från förhållande till välsignelse – homosexualitet, terapeutisk själavård och Bibeln) såg jag ett annat alla, som lyste fram ur Aris text.

Han sade på en presskonferens för några dagar sen, där jag var med, att det uttalande om välsignelse av samkönade par, som bl.a jag hade skrivit under senaste vår nog kunde uppfattas som kärlekslöst, dömande och hårt.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Joh. 1:12.

Är det något som jag inte har önskat, är det att medverka till att de redan slagna blir slagna på nytt.

Ari Puonti sade att de kristna så ofta talar om förbud, lagar osv som bara resulterar i missmod och ilska. Man hör så litet om Guds möjligheter och helande. Så litet evangelium och löfte.

Ari Puonti, som själv känner frågeställningarna inifrån, men som sökt Bibelns svar i Jesu Kristi efterföljelse, betonar att det gemensamma problemet för oss är att vi behöver söka hjälp av Jesus.

När man tänker på Jesu vänner, så var det människor som av andra människor var utdömda, marginaliserade och enligt många “utanför” det mesta: spetälska, publikaner, prostituerade och äktenskapsbrytare, publikaner och andra medlöpare.

Men löftet gällde och gäller alla.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Åt alla. Alla.

Vilket radikalt ord!

Ari Puonti sade också något som jag gärna vill föra vidare: han sade att homosexuella som vill gå “den smala vägen” i Kristi efterföljelse, har en profetisk uppgift i församlingen. De är en utmaning och en påminnelse för alla heterosexuella att också vi – alla! - skall söka oss till ljuset med vårt liv. Och det är både i tiden och i Bibeln en mycket större fråga.

Men alla kan få hjälp!

Hos Jesus.

Henrik

Det stora problemet?

Ett nytt stort problem har seglat upp för kyrkan. Finska Lutherstiftelsen skall få en egen biskop, som vigs för tjänstgöring inom Lutherstiftelsen.

Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.

Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.

Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.

Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.

Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.

Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.

Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.

Vad ska kyrkan göra?

Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.

Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.

Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.

Finns det ingen Gamaliel idag?

“Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv."  Apg. 5:38, 39

Jag frågade en gång en av våra biskopar hur många dop kyrkan förrättar per år.

- Det är väl ca 50 000, sade han.

Jag frågade:

- Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år?  Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?

Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram...), skrev jag på denna blogg.

Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.

Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.

Och: det största problemet är att detta inte verkar vara det stora problemet för kyrkan.

Byt fokus!

Henrik

Underteckna Manhattandeklarationen

Ett upprop från kristna i olika kyrkor om klassisk kristen syn på tre stora och aktuella livsområden: människolivets helgd, äktenskapet – förbundet mellan man och hustru samt rätten till samvets- och religionsfrihet.
 
 1. the sanctity of human life
 2. the dignity of marriage as the conjugal union of husband and wife
 3. the rights of conscience and religious liberty.
 
Evangeliska kristna, romersk-katolska och ortodoxa har undertecknat deklarationen. Den är ett upprop och en uppmaning till kristna och till kyrkor att i en värld där det inte är politiskt korrekt med klassiska kristna svar, hålla fast vid den kristna synen och den kristna bekännelsen.
 
 En klassisk kristen syn är den syn som Bibeln, Guds Ord, vittnar om. Läs mera om Manhattan Declaration och kom ihåg att underteckna den! Det är viktigt just i vår tid – samma frågeställningar i hela världen.
 
Henrik
 
Här finns en link till deklarationen:

http://www.manhattandeclaration.org/

Katastrofalt!

Vi står ännu en gång inför en jättekatastrof (Haiti), vars alla följdverkningar inte ännu är klara. Redan nu talas om över 100 000 dödsoffer, men detta antal kan ännu förändras.

Den mänskliga tragedin gör en ordlös. Inte bara så att hem och hus har förstörts, familjemedlemmar skiljts för alltid från varandra, människor invalidiserats för återstoden av sitt liv. Hela infrastrukturen har skadats och delvis förstörts. Presidentpalatset har rasat, offentliga byggnader, hotell, butiker mm är förstörda. Den minsta frågan (i all nöd) är hur någon skall orka städa upp allt detta.

Den verkliga tragedin är mycket större. Inte bara det stora antalet skadade, utan också det faktum att det inte finns tillräckliga möjligheter att vårda de skadade, för sjukhusen har förstörts, en stor del av dem.

Nästa elände kan bli epidemier, orent vatten, brist på vatten, på mat, på mediciner. Avloppssystemet är delvis utslaget åtminstone i huvudstadsregionen.

Nu är andras hjälp av nöden.

Jag hoppas att nöden får djupa konsekvenser också hos oss, att vi ser att våra medmänniskor är i nöd. Att vi nu deltar i insamlingar och åtgärder som kan lindra nöden, ens till någon del.

Det kunde ha gällt oss.

Gud hjälpe alla olyckliga människor, alla drabbade, som skall möta framtiden under nya villkor, villkor som förändrades på någon minut!

Kanske någon tycker att det är fel att påminna om förbönens betydelse. Det är att förandliga nöden, kanske någon tänker.

Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag också att nu behövs mycket förbön för vårt land, liksom också för Haiti och de drabbade där. Men bönen ska också driva oss till handling. Tiden är kort. Mera kan göras om tillräcklig hjälp ges i tid.

Henrik