Sången om Kristus skall aldrig få tystna

De senaste dagarna har varit tunga för mig, vilket jag säger öppet. Under dagarna har en sång börjat ringa i mina öron, inte bara Kotimaa nyt taakse jää som Jukka Kuoppamäki sjunger i sin klassiska Sininen ja valkoinen trots att den finska tidningen Kotimaas negativism också har gjort livet extra surt för mig. I mina memoarer kanske jag skall återkomma till det spel som sker bakom kulisserna...

Men det är en annan sång, en sång som skrevs 1955 av Sigurd Norrgård, och tonsattes av Elma Finne, som med sin make Fingal Finne var kyrkoherdepar i Kaskö vid tiden för min födelse några år tidigare.

Sången, som numera också finns i vår psalmbok, uttrycker det innersta i det som jag vill stå för i detta biskopsval, före det, under det och efter det:

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord.
sången som föddes bland markernas herdar,
sången i tro på Guds Ord,
sången i tro på Guds Ord.


Sången om Kristus står för det som är kyrkans egentliga uppgift, Det får inte dränkas, inte skymmas av någon annan fråga.

Jag ser några hotbilder som gör att sången om Kristus kan tystna:

- Om kyrkan tappar bort tron på Jesus som den enda vägen, det enda namnet genom vilket vi kan bli frälsta!
- Om kyrkan förlorar tron på Bibeln som Guds Heliga Ord, det enda rättesnöret för lära och liv
- Om kyrkan låter kyrkans ordning stå över kyrkans bekännelse, eller i konflikt med denna!

Men sången om Kristus kan också tystna om kyrkan som institution blir viktigare än människan, som skall vinnas för Kristus. Jag tror att den tunga byråkratin, som tröttar särskilt kyrkoherdar men också församlingssekreterare och andra, utgör ett hot. De opersonliga samlingarna, om gudstjänsten blir ett solisttillfälle kan detta också bidra till att sången hörs för svagt.

Sången om Kristus kan helt drunkna i det oväsen som det ständiga käbblet om kvinnoprästfrågan utgör. Kanske det förvånar någon att just jag skriver så? Men det är denna fråga som snart sagt varje intervju, varje uppträdande fokuserats kring, även om jag så gärna skulle vilja tala om SÅNGEN OM KRISTUS, om hur kyrkans andliga uppgift skall förverkligas.

Men det finns också svar på detta.

1. Sången om Kristus börjar höras när vi förkunnar att Jesus är det Enda namnet under himlen som kan rädda oss! Om kyrkan därmed blir en missionerande kyrka. Turist eller missionär? Turisten går och tittar, är inte engagerad, missionären satsar allt, prioriterar, avstår för att kunna hjälpa åtminstone någon!

2. Sången om Kristus föds när Bibeln tas till heder, back to basics. När jag kom från jobbet såg jag i bussen en kille som gick med en tröja på vilken det stod: Your commitments reveal your passions.

3. Sången om Kristus måste prioriteras genom förenkling, nystrukturering av församlingen. Ärkebiskop Rowan Williams har talat om "mixed economy", en blandekonomi, där parokialprincipen måste kompletteras med nätverk och gemenskaper, också med sammanhållning med andra Kristusbekännare (i andra kyrkor), i lämplig mån och på olika sätt - skriver jag som glad lutheran i hjärtat!

4. Också kyrkans samlingar måste kunna bli enklare, och djupare. Mera rakt på sak. Också samlingar som utgår från att vi inte har svaret, utan måste söka det tillsammans, fast vi har Svaret! Denna hjälplöshet, denna villrådighet om vi inte tillsammans får be och "byri funder", blir till Liv!

5. Vi måste komma bort från ställningskriget om kvinnliga präster! Det gör att annars vänder alla människor vår kyrka ryggen! Vi KAN om vi VILL! Låt mig vara tydlig: jag har inte ändrat åsikt. Jag tror bara att det inte finns snabba svar, och att ett svar också föds i tiden, genom studiet av Guds Ord under bön (Gud handlar inte i strid med sitt Ord). Min förståelse av Ordet kan växa. I ingen händelse är denna fråga den viktigaste frågan för kyrkan. Men det kan också vara viktigt att skriva ut att ingen sanning i Bibeln kan tystas, ingen tunga klippas. Men när huvudfrågan blir det viktigaste så föds en annan atmosfär: det är som i ett äktenskap, om det är dåligt, förstår man inte varann även om man har samma åsikt. Om det är bra, kan man förstå varann också fast man ser olika på något.

6. SÅNGEN OM KRISTUS - det är något som måste värnas i det delade ledarskapet, genom att sitta tillsammans, i bön och samtal, i att flytta tyngdpunkten från de anställda till samverkan mellan kyrkans anställda och församlingen. Sången om Kristus hörs inte om bara de anställda sjunger den, för att inte säga om de sjunger någon annan sång...!

SÅNGEN OM KRISTUS SKALL ALDRIG FÅ TYSTNA - det är bara Gud själv som kan hålla den vid liv. Han, som inte skall släcka en rykande veke, en flämtande låga...

"Tusen gånger har jag velat fly...." skriver Nils Bolander i en dikt. Och vittnar om hur "Någon" höll mig skruvstädsaktigt fast, Någon som sade "också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt."

Henrik

Prästen och prästerna

Diskussionerna inför biskopsvalet har i hög grad - alltför hög grad enligt min mening - kommit att handla om en enda fråga, ämbetsfrågan. Bakgrunden är, som alla förstår, att jag inte har funnit beslutet år 1986 bygga på bibliskt och teologiskt övertygande argumentation.

Jag har länge anat det som jag igen igår i debatten i Lovisa fick bekräftelse på. Problemet tycks vara att vi i kyrkan inte bara har problem med frågan "är det riktigt att kyrkan beslöt att öppna prästämbetet för kvinnor?", utan problemet är att vi inte är ense om eller ens vet vad kyrkan menar med "präst". När jag hörde min kollega igår tala om det bibliska underlaget för kvinnliga präster genom att tala om det allmänna prästadömet blev jag beklämd. Å ena sidan slog han ju in öppna dörrar - INGEN av oss som har den gamla synen har NÅGONSIN ifrågasätta att kvinnan inte skulle vara totalt likvärdig och jämställd mannen, ingen av oss har ifrågasatt att inte den Helige Andes nådegåvor och frukt i lika hög grad (om inte i högre grad!) getts åt kvinnor! Ingen har heller förnekat det faktum att det största av alla uppdrag som en människa på jorden fått var att bära Guds Son i sin kropp! Och att en kvinna, en annan Maria, var den första som mötte den levande Frälsaren den första påskmorgonen.

Kyrkans ämbete bygger dock inte på det s.k. allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9, det faktum att alla döpta och på Kristus troende män och kvinnor är ett "heligt prästerskap" som skall vittna om Guds härliga gärningar, i ord och handling). Tvärtom betonar den lutherska teologin att ämbetet är ett av kyrkans kännetecken, att ämbetet egentligen är konstituerande för kyrkan.

I art V i Augsburska bekännelsen (CA) heter det bl.a:

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. I den latinska texten används orden "institutum est". Det handlar alltså inte primärt om en fördelning av uppgifter enligt gåvor och anlag (naturligtvis gäller detta också kyrkans ämbete), utan om ett ämbete som har inrättats.

I artikel XXVIII heter det vidare:

Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: 'Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror'.

I luthersk ämbetsteologi utgår man från att det finns två slag av präster: det allmänna eller gemensamma ämbetet (dit alla döpta och Kristustroende hör) och det speciella prästämbetet, som härleds från apostlavalet och missionsbefallningen. Man konstaterar att Jesus valde vissa (Luk. 6:12-17), dem som Han hade utvalt (Mark. 3:13). Det fanns betydligt flera lärjungar, både kvinnor och män som följde Jesus, men uppdraget att döpa och lära (Missionsbefallningen Matt. 28:18-20) gavs åt apostlarna.

I de nytestamentliga breven förordnar Paulus att detta uppdrag skall föras vidare, presbytererna skall vara herdar för Guds hjord skriver Petrus (1 Petr. 5:1 ff), en del av presbytererna (som också kallas herdar, lärare mm) var tillsyningsmän, episkopos=församlinsgföreståndare, biskop.

Kyrkans ämbetes uppgift är förutsatt, det hör med till kyrkans väsen enligt gudomlig rätt (de iure divino). Detta uppdrag fanns före församlingen, och det skall föras vidare. Men nya apostlar kallar Kristus inte (även om ordet apostel på några ställen används i vidare mening, apostolos betyder ju utsänd), dock aldrig i självständig mening. Apostlaämbetet finns i det apostoliska och profetiska Ordet (Bibeln), men uppdraget att föra ut det apostoliska budskapet finns i kyrkans ämbete (prästämbetet). Kyrkans ämbete skall tjäna församlingen. Församlingen skall stöda, pröva, uppmuntra, kalla sina präster, och vid behov också avsätta dem, om de inte håller sig till Guds Ord.

Därför är enligt luthersk syn församlingen central. I vår kyrka har församlingen, det som är prästernas egentliga uppgift, förlamats och åsidosatts. Församlingslivet har ofta blivit präst- och anställdscentrerat i stället för att ledarskapet skall delas och en samverkan och ett samarbete mellan präst och församling skall finnas. Det är just för att församlingen skall leva och verka och vittna som kyrkan kallar präster, inte för att ersätta församlingen. Målet är att ALLA KRISTNA skall vara "präster" för sina medmänniskor, inte döpa och förvalta sakramenten, men vittna, leva och lära ut det man har mottagit av det apostoliska budskapet.

Om ämbetsinnehvarna säger NT sedan både genom påbud och förbud att det är en fars ämbete. Prästen kallas ju i många kyrkor och riktningar "fader", pater, père, osv. Biskopen, som till sitt väsen är präst, (den främste bland jämlikar), skall vara en enda kvinnas man, inte nyomvänd, inte begiven på vin, förestå sitt hus och hålla sina barn i lydnad osv. Man skriver alltså om sådant som gör att biskopen/prästen inte väcker anstöt genom ngt orättfärdigt utan att han har förtroende. Men också han måste leva av nåd.

Det finns många böcker om kyrkans ämbete. Bland småskrifter finns sådana som är lättlästa som Bo Giertz: Att tro som apostlarna, eller Seppo Teinonen: Kyrkans ämbete i vår tid .m.fl.

Prästämbetet bygger på Guds kallelse, bekräftad i Ordet, men också församlingens yttre vocatio (kallelse) och den inre "bekräftelsen" (Gud kallar mig).

Jag kan inte och vill inte gå mellan någon människa och Gud. Om Gud kallar någon, vem är jag att jag då betvivlar eller ifrågasätter det? Mitt "problem" är att jag inte funnit hållbara teologiska argument för denna förändring, som innebär ett avsteg från en tvåtusenårig tradition.

Den viktiga frågan idag är enligt min mening dock kyrkans ANDLIGA UPPDRAG och att det allmänna prästadömet FRIGÖRS till att vara ett levande, verksamt och i ledarskapet aktivt samverkande prästadöme, tillsammans med kyrkans präster (det speciella prästämbetet). Må Gud visa oss alla vad Han vill välsigna, må Han ge oss en djupare förståelse av sitt Heliga Ord och må Han föra oss bort från käbbel och gräl till frälsningsfrågan, till Jesus, den enda nödvändiga!

Det smärtar mig att bli betraktad som kvinnomotståndare och -hatare, vilket jag bestrider till fullo. Jag sörjer också över att det enda hindret i vår kyrka har blivit "den gamla synen på prästämbetet", som ändå är majoritetens syn med tanke på kristenheten i stort (låt vara att olika kyrkor uppfattar ämbetet delvis på olika sätt). Inget hinder är det däremot att förneka den kristna trons mest centrala trossatser. Det kan inte vara rätt.

Om man inte finner en enighet, då kan man respektera varandra och finna vägar vidare, tillsammans och delvis tillsammans.

Jag säger inte: här är en man som kan lösa kyrkans och stiftets alla problem! Jag säger: låt oss tillsammans försöka finna svar i denna svåra och såriga fråga så att kyrkan blir upptagen med sitt huvudärende, att vinna människor för Kristus!

Jag tror faktiskt att det finns svar om alla solidariskt går in för att söka svar och lösningar! Lösningen kan dock inte vara att tvinga folk att leva i strid med sin övertygelse, eller att inte ge en åsikt och uppfattning legitimitet i kyrkan som kyrkan själv beskriver som legitim!

Henrik

Så i Sverige...

Jag läste idag ledaren i Världen idag där Carin Stenström skriver om det nya kyrkomötet och de frågor som väntar (bl.a frågan om samkönat äktenskap, som Svenska kyrkans ledning förefaller att omfatta). Men hon berör också situationen i Svenska kyrkan, skriver om dess policy mot "sin innersta och trognaste kärna".

Såhär skriver Carin Stenström under rubriken Skarpt läge inför kyrkomötet:

Fortsatt höga utträdessiffror, liksom minskning av antal förrättningar och gudstjänster, innebär att Svenska kyrkan snart befinner sig i en akut legitimitetskris.
Den förvärras av kyrkan inte sällan tar till maktmedel mot sin innersta och trognaste kärna. De som håller fast vid Svenska kyrkan, dess arv och tradition, måste räkna med att både hot och tillrättavisningar. För att kunna avancera i den kyrkliga hierarkin krävs numera en stor lyhördhet för politiskt signaler och en stor anpassningsförmåga till tidens trender. Men det är ingenting som bygger en stark kyrka.
Medan kyrkan som helhet försvagas växer de inomkyrkliga rörelserna. Nya mötesplatser tillskapas, nya former finns, nya kontakter knyts, både mellan olika grenar av kyrkan och ut till andra kristna gemenskaper. Människorna lämnar sammanhang som saknar liv och söker sig till sammanhang där de kan få andlig näring och växtkraft. Det är en självklar utveckling, men den riskerar att efter sig lämna en tom och livlös kyrka, ett skal utan innehåll.

Så i Sverige.

Hur är det hos oss?


Henrik

Läs hela ledaren, www.varldenidag.se.

Den andliga kampen

Jag har under dessa dagar och veckor, särskilt de senaste dagarna tänkt på en händelse i GT, som omtalas i 2 Mos. 17.

"Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner."

Sällan eller aldrig under mitt liv har jag känt beroendet av andra kristna starkare än nu i denna andekamp. Den onde vill åt oss, hela vår kyrka, vårt stift. Den som inte förstår vad jag skriver om, förstår då inte. Men sådana finns som förstår.

Jag menar inte att jag är Mose (den enda om vilken det har sagts i modern tid är ju Paavo "Mooses" Lipponen). Jag avser absolut inte att någon människa är den motståndare som skall besegras. Men jag erfar att detta är en andekamp, en mängd kloakvatten hälls nu över mig, och det har andra också erfarit.

Vad göra?

Jag är nu tacksam för sådana som kan hålla händerna uppe, som kan stöda händerna när de börjar sjunka.

Jag kan inte ens säga att jag vet vad den segern skall vara. Men att det är viktiga dagar som nu förestår för alla parter, det vågar jag påstå.

Vad jag hoppas är nog definitivt att Guds Ord skall ha framgång och komma till ära... 2 Tess. 3:1

Henrik

Möt biskopskandidaterna Björkstrand och Perret

Elektorer, präster och andra intresserade av biskopsvalet har ett gyllene tillfälle att ännu hinna bekanta sig med finalisterna i biskopsvalet: Gustav Björkstrand och Henrik Perret.

Stödgrupperna för kandidaterna tillsammans med Kyrkpressen och lokalförsamlingarna anordnar samlingar med Gustav Björkstrand och Henrik Perret enligt följande tidtabell:


tisd. 26.9 kl. 19.30 i Församlingshemmet, Ö.Tullg. 6, Lovisa

onsd. 27.9 kl. 19.00 i Församlingshemmet, Karleby (serv. 18.30)

torsd. 28.9 kl. 19.30 i Lärkkullas auditorium, Karis

sönd. 1.10 kl. 18 i Domkyrkoförsamlingens festsal, Eriksg. 3, 2 vån., Åbo


Dessa är tänkta som tillfällen där i första hand elektorerna (lekmän och präster) och även övriga intresserade har möjlighet att ställa frågor till kandidaterna.

Det är viktigt för alla att närmare få lära känna kandidaterna. En av dem är Borgå stifts nästa biskop.

Förenkling, fördjupning och förlåtelse

Tre ord, som säger så mycket av vad jag vill stå för i detta biskopsval.

Förenkling

Många präster, särskilt kyrkoherdar, är trötta på grund av all byråkrati som finns i kyrkan. Till en del är den nödvändig, men allt måste göras för att kyrkan skall bli mycket enklare. Enkelheten skall gälla både administrationen (alla onödiga svängar skall bort) och kyrkans samlingar. Mässan behövs, med dess rika liturgi. Den har burit kyrkan i trossvaga tider, egentligen är den ganska enkel, men man måste växa in i den. Men vi behöver kortare och mera omedelbara samlingar. Samlingar som mera innebär växelverkan, delaktighet, påverkan, respons, transparens.
Kyrkan måste gå in för enkelhet, vilket inte är detsamma som slarv eller försummelse. Det måste vara ordning och reda, det måste vara lagligt, det måste finnas insyn. Kanske behöver lagar förenklas. Mycket kan säkert göras redan utan större ingrepp. Men förenkling behövs. Till denna förenkling hör också ett delat ledarskap, ett samtalande ledarskap, samverkan. Lekmännen är ett livsvillkor i ledarskapet, inklusive unga ledare!

Fördjupning

Många präster är trötta. Jag tror att det delvis kan bero på att man är sliten, och tyvärr ibland sliten av fel uppgifter. Det ligger något i uttrycket "man måste antingen gå ut, eller in". Att gå in för kallelsen helhjärtat ger mening och glädje.
Och samtidigt skulle vi behöva utveckla ett "sabbatsårstänkande" - så att man fick göra annat ibland, utan att försvinna, besviken och utbränd.

Men fördjuningen innebär också att man får visioner. Jag tänker inte på änglasyner, utan på sådant som tänder hoppet i vars och ens hjärta. På hur andra har gjort, erfarenheter, möjligheter, utmaningar. Vi ska ge mera tid till det gemensamma samtalet. Vi har möjligheter. De möjligheterna finns i Jesu sällskap, i hans närhet.

Jag har tänkt på Sackeus. Han som klättrade i träd för att se. Om Jesus hade gått hem till honom och sagt: fram med mapparna, nu kollar vi bokföringen, 50% tar jag genast hand om och sedan ytterligare 400% av det som du bedömer att du satt i egen ficka...då hade nog samtalet låst sig. Men Jesus började i centrum, med frälsningsfrågan.

Det löste Sackeus. Han sade själv: hälften av vad jag äger ger jag åt de fattiga...

Har vi hamnat i ett ställningskrig, kring ämbetsfrågan och andra problem, som låst oss? Glädjen är borta, visionen är noll. Ligger svaret i en fördjupning: till centrum, till Bibeln, till Jesus?

Ligger inte en väsentlig del av svaret i förbön, i samtal tillsammans om det viktigaste? I detta att det finns sådana som håller "Arons händer" uppe, när de börjar sjunka, av ensamhetens trötthet. Solistens ledarskap...?

Vi behöver delat ledarskap, med unga, med äldre, med lekmän. Vi behöver fördjupning. En fördjupad gemenskap. Med början i Centrum.

Förlåtelse

Detta ord talar om kyrkans egentliga väsen. Det handlar först och främst om Guds förlåtelse, som alla människor behöver för att inte gå förlorade. I Norge blev det i tiden en väldig debatt när prof. Ole Hallesby sade att den människa som inte tror på Jesus kommer till helvetet. Får man säga så? Skulle inte frågan lyda så idag också, om någon sade så?
Men frågan borde snarare lyda: måste man inte säga så, eftersom Jesus ju sade det!?

Nu är ju inte poängen att någon skall gå förlorad. Min första förman, teol. dr Per Wallendorff, sade ofta: vi kan inte be bort helvetet, men vi kan be att det skall bli tomt på människor!

Förlåtelsen är det goda och glada och trygga budskapet: när du tror på Jesus, är ditt liv är i Jesu händer, och inget och ingen kan då skada dig. Förlåtelsen, att förkunna Guds förlåtelse är kyrkans viktigaste uppdrag.

Svårare är det ibland att ta till sig förlåtelsen som en realitet mellan människor. Men det är där livet börjar.

Förenkling, fördjupning, förlåtelse - det hoppas jag skall prägla Borgå stift nu och framöver.

För en kristen är framtiden ljus.

- Hur kommer det att gå, frågade en anfäktad präst av en äldre kristen efter att ha läst biskopsmötets redogörelse .

"Hyvin menee, vaikka välierät saattavat olla hieman takkuisia", svarade han (det går bra, även om mellanronderna kan bli litet tröga).

Nu måste vi bort från ställningskriget, vi måste söka oss till centrum.

Det har varit fascinerande att föreläsa om Apostlagärningarna. Ibland grips jag av en lust att kunna "nollställa" allt och börja om på nytt... Så mycket onödigt bråte har samlats under århundradenas lopp, så långt från urförsamlingens glada Kristusbekännelse! Men det kan bli så igen.

NU menar jag inte att vi skall skrota allt, kanske skulle man hellre skriva inventering. Skrota det som inte har sina rötter i Guds Ord, som inte tjänar Guds rike.

Genom förenkling, fördjupning och förlåtelse kan detta ske. Tror jag faktiskt.

Henrik

Valresultatet fastställt

Domkapiltet meddelade mig ikväll ca kl 23 att valresultatet nu är slutgiltigt fastställt. Gustav Björkstrand och undertecknad går nu vidare till rond 2, och valet blir 4.10.2006.

Det har varit ett dramatiskt val, 3 kandidater inom 5 röster. I sanningens namn tror jag att också den fjärdes - Helene Liljeström - röstetal skulle ha varit betydligt större om inte ett visst taktikerande, kanske på grund av gallupar, hade skett.

Henrik

Voiko se olla totta?!

Sain eilen paljon postia. Olin hiukan sekavissa tunnelmissa, koska en pitänyt tulosta mahdollisena (on periaatteessa vieläkin vahvistamatta). Monet ystävät soittivat, tunnustan riippuvuuteni kaikista ja kaikkien esirukouksista! Kiitos!

Kaksi ääntä ystävien joukosta yllätti.

Hyvä ystäväni (naispappi) kirjoitti:

Tsekkasin juuri piispanvaalin tulokset - TVstäkin ehdin katsoa ja olen lukenut
lehtiä. Siunausta nyt loppukiriin, ystäväni, siunausta sydämen pohjasta. Lehdessä (Uusi Tie tai joku muu, Esse?) sanoit Jeesuksesta ainoana tienä selkeästi.
Lämpimin ajatuksin...

Käymme silloin tällöin syvällisiä keskusteluja, jotka ovat olleet minulle hyvin merkittäviä.

Toinen ystävä soitti ja onnitteli. Hän kuuluu ns vähemmistöön. Kiitin ja sanoin että arvostan todella paljon sitä että hän halusi soittaa (=totta!). Kun kysyin että onko hänellä jokin neuvo minulle, miten tästä nyt eteenpäin, hän vastasi: en anna muuta neuvoa kuin että jatkat samalla tiellä!

Jäin miettimään: voiko se olla totta?!

Mutta: tosi on!

Se on sellaista joka minussa synnyttää toivoa, se on ystävyyttä jota arvostan, se on sitä mitä ei ole tästä maailmasta, onko se peräti uuden alku? En vähättele opillisia kysymyksiä, niinkuin eivät hekään vähättele! Heillä on vakaumuksensa niin kuin minullakin. Mutta silti - jään lähes sanattomaksi.

On asioita joita vielä tänäkin päivänä voi ihmetellä.

Henrik

Så gick det

Nu har resultatet kommit, det är preliminärt. Gustav Björkstrand 121, undertecknad 117 röster och Bo-Göran Åstrand 116 röster!!! Jag anser att man med fog kan tala om tre jämnstarka kandidater, 3 inom 5 röster!!!

Men det kan i princip svänga ännu.

Jag vill så här långt tacka alla som stött mig och min familj under stundom besvärliga tider genom förbön och personlig kontakt och uppmuntran! NI har -många av Er - gett det viktigaste Ni har i en mening sagt - Ert namn och goda rykte! Knappast finner man i livet någon som har samma åsikt, det handlar ju om helhetsbedömningar.

Men jag hoppas att detta kan vara ett vittnesbörd för Guds sak (utan att detta skall tolkas mot Gustav!)

Jag hoppas vi kan koncentrera oss på det förenande, på biskopens andliga uppgift, på visioner för stiftet, på delat ledarskap, på ungt ledarskap, på stor förenkling av mycket tungt och byråkratiskt.

Så hoppas jag kyrkan skall vara en bedjande kyrka, en samtalande kyrka och en handlande kyrka. Vi måste bli upptagna av kyrkans egentliga uppgift: att i ord och gärning vittna om Jesus, den enda vägen till Gud, det enda namnet som kan rädda oss. Vi måste också försöka verka för att alla så mycket som möjligt trivs i vårt stift, och det tror jag faktiskt bara sker om vi ger livsrum åt olika åsiktsriktningar. Men det skall inte för någon åsiktsriktning betyda att bara hålla fast vid sina åsikter, utan att leva i tro på Kristus, att studera hans Ord, och be om att få stå i Hans tjänst!

Det är inte våra åsikters ålder, utan deras förankring i Guds heliga Ord som är det avgörande.

Gud välsigne oss alla! Så här långt vet vi detta, och skulle ordningsföljden bli en annan, vilket alltså i princip kan ske ännu (avser denna omgång), så gäller det skrivna ändå!

Henrik

Med Jesus fram!

Min gamle morfar hade som motto kärnorden i en på hans tid mycket sjungen psalm Med Jesus fram i de bästa åren. Det sade han ofta, det har han skrivit i konfirmandbiblar, det slutar hans brev med: Med Jesus fram!

Denna psalm har ringt i mina öron de senaste tiderna, inför biskopsvalets olika svängar. Det har inte alltid varit riktigt trevligt, men vår kallelse som kristna är att utan sidoblickar vara trogna den kallelse som Herren har gett oss.

Inför olika taktiska svep, som också drabbar oss nu under de sista dagarna och timmarna före valets första omgång, är också detta mitt svar. Det är det bestående, det som jag av hjärtat ville - om jag bara alltid kunde - och det hänger ju inte ens på vad man förmår själv.

Därför är det för mig valets viktigaste tema. Det är ingen självklarhet. Man säger ibland att vi utgår från det, att det är förutsatt, men varför talar man inte om det om det är det viktigaste och största? För lite tid har ägnats de andliga utmaningarna i vår tid och i vårt stift.

Denna bekännelse knuffar inte ut någon som vill vara där. Den som vill leva av detta och för detta ryms alltid med. Ingen av oss kan få monopol på det. Detta uttryck säger så mycket, bl.a det att man inte kan omfatta Kristus och förkasta Hans Ord. Tvärtom: till vem skulle vi gå, Du har det eviga livets Ord, och vi tror och förstår att Du är Guds Helige.

Men bytes äran mot hån och skam, än mer det gäller med Jesus fram!

Henrik

Konstruktivt?

På fredagen överlämnades nästan 11000 namn till ärkebiskop Jukka Paarma. Det handlar om undertecknarna av uppropet Konstruktiva lösningar som flera ggr tidigare omtalats på denna blogg.
Det var fem grupper som träffade ärkebiskopen, och som fick kommentera varför de skrivit på. Präster, kvinnliga teologer, teol.mag som inte får prästvigning, teol.stud och församlingsbor. En mycket ungdomlig skara på ett 30-tal personer, som enligt Keijo Rainerma talade i 23 minuter sammanlagt.

Nu har nog ärkebiskopen en besvärlig sits inför biskopsmötet i St. Michel. Enligt rykten skall förslaget till utlåtande (komiskt nog behandlat av ett beredningsutskott under biskop Heikkas ledning - komiskt därför att de skulle skriva utlåtande om biskop Heikkas arbetsgrupp..) innehålla ett principiellt JA till arbetsgruppens linje: inga särvigningar, inte rätt att vägra samarbeta, men rätt till övertygelse. Däremot skulle förslaget starkare betona de pastorala åtgärderna och tona ner detta med sanktioner, annat än i nödfall. Någon trodde att biskopsmötet skulle sända ett brev till församlingarna, det har jag svårt att tro för det finns ingen formell link mellan biskopsmöte och församlingarna. Däremot kan Domkapitlen, kyrkostyrelsen och kyrkomötet skriva till församlingarna, och biskoparna kan ju naturligtvis ensamma skriva, eller tillsammans skriva ett informellt brev såsom biskopsmöte. Men biskopsmötet är ett samtalsorgan, där man samtalar och bereder, tar ställning till bestämda typer av frågor.

I kyrkoordningen betonas den allmänkyrkliga principen att biskopens ämbete är enhetens ämbete. När nu nästan 11000 församlingsaktiva vädjar till biskoprna, skulle det vara mycket märkligt om deras röst inte blev hörd. Det återstår att se. Möjligt är också att de olika stiftens linje blir något olika.

Men: är då uppropet ett konstruktivt och realistiskt sådant? Och befrämjar det enheten i stiften och i kyrkan?

Vid en första anblick kanske någon tycker att det vore enklast med att införa klara regler hur man skall begå i hela kyrkan. Alla skulle handla på samma sätt, folk skulle få tycka och känna vad de vill, men de skulle förutsättas handla på samma sätt. Det är ju detta som arbetsgruppen under ledning av biskop Heikka har föreslagit.

Men hur skulle det gå? Skulle de som har annan syn ändra åsikt för detta besluts skull? Sannolikt inte. Kvar står det faktum att en del av kyrkans medlemmar, anställda, och blivande anställda som kanske aldrig blir det, skulle uppleva att kyrkans ledning sätter tummen ned. Det skulle leda till nya gemenskaper, först inom kyrkan, kanske så småningom skulle folk tröttna på denna form av dubbelt medlemskap och ta steget fullt ut. Redan nu märks den nya linjen: unga män från väckelsekretsar börjar inte alls i samma utsträckning läsa teologi - de vet att de inte har någon framtid. Kyrkan hotas av liberalisering, genom att konservativa kristna uteblir, och av att förkvinnligas (detta sagt oberoende av vilken ståndpunkt man har i ämbetsfrågan). Kyrkan drabbas av samma fenomen som skolan och läkarkåren. Männen försvinner.

Uppropets alternativ, att båda grupperna skulle få livsrum i kyrkan, också med risk för att en viss polarisering sker inom kyrkan, skulle det då vara bättre?

Jag hör till dem som anser att det är värt att försöka, att inte ödelägga den långa gemenskap som byggts upp, att inte låta kyrkan spricka för en enda frågas skull. Detta skulle möjliggöra kontakter och samtal inom samma kyrkofamilj.

Det är som ett äktenskap i kris. Sedan när skilsmässan är ett faktum, slutar samtalet, därmed inte sagt att inte frånskilda makar kan få en god och saklig kontakt med varandra efter skilsmässan, men samtalet om det gemensamma livet slutar.

Om man använder bilden av ett äktenskap i kris, kan man också fråga sig om kärleken föds av lagar och regler, och förbud att inte respektera den andra, eller om det behövs något annat.

Det man främst behöver är att hållas samman, t.o.m. om man skulle göra det "i väntan på bättre tider".

Nu kanske någon invänder och säger att den grupp som står för denna syn (uppropets) är så liten och obetydlig att det inte är värt att vidta några specialåtgärder mot en sådan försvinnande liten del av kyrkans medlemmar. Det handlar mest om några präster, på äldre sidan, säger man ofta.

Jag tror inte detta stämmer. Dels har vi många unga teologer, som inte känner oss litet äldre präster, som på många punkter är radikalare än vi, och som inte heller har samma känslomässiga band, bl.a. vänskapsband till vår kyrka. Många förstår inte varför man skall hålla på och vänta på en kyrka som inte vill ha en. Vi äldre förstår, för det är vårt allt, vi har vänner, vi har minnen från många år, band som vi inte vill att skall brista.

Jag tror att det är en katastrofal felbedömning att tro att detta inte gäller kyrkfolket. De 11000 namnen talar sitt tydliga språk, även om inte för ensidiga tolkningar får dras av detta faktum. Den tydligaste signalen är viljan att förbli i samma kyrka, att försöka hitta gemensamma vägar vidare. Men i tillägg till detta finns det nog en tydlig vilja att kalla präster med traditionell ämbetssyn, och vid behov resa litet, om det inte på annat sätt kan ordnas.

Kanske man först tänker att detta befrämjar splittringen. Jag tror dock att det är tvärtom. Samtalet fortsätter, samarbetet där det kan ske av fritt hjärta fortsätter, och då finns "risken" att förståelsen ökar och fördjupas.

Jag tycker att man inte kan eller får lämna detta med enheten. Men enhetens grund är bara detta att bygga på Kristus och hans Ord, en enhet som skenbart uppstår genom åsiktsförlikning och åsiktsrealisationer, är ingen enhet. Därför tror jag att vårt stift och vår kyrka nu måste vänta på ett ingripande av Gud, en Andens förnyelse över oss alla.

Jag kommer inte ifrån att det är huvudfrågan som skall sysselsätta oss. Det är där stiftets framtid skall finnas, om den alls finns. Det är nödvändigt att huvudfrågan igen får bli huvudfråga, för då rättas mycket annat till, precis som för Sackeus.

Nu går vi in i en avgörande vecka med biskopsmöte och biskopsval. Därför är det en bönevecka för vårt stift och för vår kyrka.


Henrik

,,The Anglican Church gets a spiritual leader who actually looks like one''

LÄSVÄRT!

19 augustus 2006
by Wim Houtman, Religion Editor

Since February 2003, Rowan Williams has been Archbishop of Canterbury, the highest leader of the Anglican Church. He is unlikely to have expected to preside over a split in the Church. He doesn't want that, but the controversies seem to spiral out of his control. How does he see the future and what makes him tick, what does he believe in?

,,The Anglican Church gets a spiritual leader who actually looks like one'', the British newspaper The Observer observed in 2002. His loose grey hair and beard betray his growing up in the sixties (and the fact that he is a poet too). When Rowan Williams was called to the highest office in his Church, he was highly renowned as intellectual en theologian; he was praised for his clarity en persuasive power and he seemed soft-spoken, but not afraid to speak. Even then some evangelicals already opposed him, because he seemed to accept homosexual relations in the Church, also among priests. It is precisely this issue that now takes up most of his time. He is busy studying, talking, pondering, praying. It is the most serious crisis in the Anglican Church, which has never suffered a split since the Reformation. Rowan Williams is in danger of going into the history books as the Archbishop of Canterbury who presided over a split in the Church, and who for all his trying to prevent it lost everybody's confidence - of the 'orthodox' side because he didn't draw a clear enough biblical line, and of the 'radical' side because he didn't subscribe to their struggle for equal rights for homosexuals.

Rowan Douglas Williams (1950) was born into a Welsh-speaking family in Swansea. He was a university lecturer and professor in Cambridge and Oxford until 1992, and after that Bishop and Archbishop in Wales. He wrote books on, among other topics, the heretic Arius and contemporary Russian-Orthodox theology. The Archbishop is married, to a theologian; they have an eighteen-year old daughter and a ten-year old son.

Do you in your heart of hearts ever despair that Anglican unity can be saved?
,,Despair is a very strong word, but there are moments that I really don't know whether it is still possible. I just know that I have been given the task to preserve what unity and integrity there is.''

Unity in the Church - worldwide - is to you a means of coming closer to the truth. As you put it, 'If we don't stay together, 'we are only following our own local denomination or our personal preferences. Where then do you draw the line? How far can unity be stretched within the boundaries of still being based on the Bible?
In reply to this question Williams starts off with a rebuke of those who argue it is high time the Church accepted gay relationships. Their ideal is the inclusive church. ,,I don't believe inclusion is a value in itself'', says the Archbishop. ,,Welcome is. We welcome people into the Church, we say: 'You can come in, and that decision will change you.' We don't say: 'Come in and we ask no questions.' I do believe conversion means conversion of habits, behaviours, ideas, emotions. The boundaries are determined by what it means to be loyal to Jesus Christ. That means to display in all things the mind of Christ. Paul is always saying this in his letters: Ethics is not a matter of a set of abstract rules, it is a matter of living the mind of Christ.
That applies to sexual ethics; that is why fidelity is important in marriage. You reflect the loyalty of God in Christ. It also concerns the international arena. Christians will always have reconciliation as a priority and refuse to retaliate. By no means everything is negotiable for me. I would not be happy if someone said: Let us discuss the divinity of Christ. That to me seems so constituent of what the Church is.''

Critics of the American Church's gay policies say they have reached the boundaries.
,,In terms of decision-making the American Church has pushed the boundaries. It has made a decision that is not the decision of the wider body of Christ. In terms of the issue under consideration: there are enough Christians of good faith in every denomination - from evangelical to Roman Catholic - to whom it is not quite so self-evident. Who are not absolutely sure that that we have always read the Bible correctly. They are saying: this is an issue we must talk about. But if we are going to have time to discuss this, prayerfully, thoughtfully, we really don't need people saying: we must change it now. The discussion must not be foreclosed by a radical agenda. The decision hasn't been made yet. Or rather, the tradition and teaching of the Church is what it always was."

You are commonly known as favouring the acceptance of gay relationships in the Church. Do you have to compromise your own ideas now as Archbishop?
,,Twenty years ago I wrote an essay in which I advocated a different direction. That was when I was still a professor, to stimulate debate. It did not generate much support and a lot of criticism - quite fairly on a number of points. What I am saying now is: let us talk this through. As Archbishop I have a different task. I would feel very uncomfortable if my Church would say: this is beyond discussion, for ever. Equally I have to guard the faith and teaching of the Church. My personal ideas and questions have to take second place.''

The Lambeth conference, the meeting of Anglican bishops worldwide every ten years, adopted a resolution in 1998 that says homosexual praxis is incompatible with Scripture. That doesn't leave a lot of room for discussion.
"It doesn't. That resolution also says we shall continue listening in the Church to the actual experience of homosexual Christians. We haven't done a great deal of that yet. Now Lambeth resolutions don't fall from heaven. There have been resolutions in the past that have then been discussed and moved on. Whether this one will ever change I don't know. Certainly not without a lot more attention and patience with each other."

What will happen to the six or more dioceses in America that have asked for alternative primatial oversight?
,,I don't know yet. We are working intensively on what this might mean. I don't want to make up church law on the back of an envelope, because in fact it's a very complicated situation.''

It would constitute a split in the American church.
,,Indeed, and quite a serious one. And I have great concern for the vast majority of Episcopal Christians in the US who don't wish to move away from the Communion at all, but who don't particularly want to join a separatist part of their Church either. I want to give them time to find what the best way is.''

But these dioceses and the group around them won't hold out in ECUSA for too long.
''No, and it is perhaps a rather larger group than some have presented it as being. I know too that if Canterbury doesn't help, there will be other provinces that are very ready to help. And I don't especially want to see the Anglican Church becoming like the Orthodox Church, where in some American cities you see the Greek Orthodox Church, the Russian Orthodox Church and the Romanian Orthodox Church. I don't want to see in the cities of America the American Anglican Church, the Nigerian Anglican Church, the Egyptian Anglican Church and the English Anglican Church in the same street.''

It would have reverberations in the Church of England too. Clergy and congregations would have to decide where there loyalties lie.
,,Indeed, and my nightmare is that action is now going forward that will tie us all up in law courts in ten years, in disputes about property. That would take so much energy from what we're meant to be doing.''

How do you picture the Anglican Church in ten years time? Tied up in law courts, as you said? Or will unity be preserved and rifts have been healed?
,,I don't think all rifts will be healed. We can prevent those endless lawsuits, I think, if there is enough co-operation in the central mission of the Church. When I am travelling I am privileged to see many examples of this. In Sudan earlier this year I dedicated a Cathedral which had been built with aid of the American Church. In Juba we discussed with Anglicans and Roman Catholics the foundation of a common school, with support of Anglicans and Catholics in England. In Burundi I have seen the work of the Mother's Union among victims of rape and violence. That is the work of the gospel and I trust that will continue. I also think of an initiative I took quite early in my years as Archbishop, to raise money for the planting of new churches and new expressions of being Church. We now have five hundred new groups registered. Pretty well every diocese supports this, practically, personally and financially. So when I look ten years into the future - and I don't have any gifts of clairvoyance - I trust that the Kingdom will do its work. Whatever the structures. And if that work continues it may also help us in finding those structures.

Do you have an explanation as to why Anglicans are prepared to let the Church split now over homosexuality, and not for example when a Bishop denied the Resurrection of Christ?
,,I am intrigued by that. On the one hand it says something about our own age, which is obsessed with sexuality - left and right. But I think there's something else. Christian often find it difficult to describe what distinguishes them. More and more they live like the people around them. Divorce is a sad case in point. For some people homosexuality is the last issue where you can draw a clear line. And then it is for many people a central issue of the authority of Scripture. I don't want to minimize that. Even about divorce there are certain things in the Bible that seem to give a bit of room for manoeuvre. It is harder to say that about homosexuality.''

What would you say makes the difference between a Christian and a non-Christian?
,,A Christian believes that he or she is responsible to God. That may sound harsh, in terms of judgment and so on. But it is what Scripture says: we shall have to answer for our words and our actions. Therefore Christians ought to be distinguished by their willingness to repent. A Christian will always be ready to revise his actions and his own image of them, to make peace, to ask for forgiveness from God and other people. You find a living Christian community mostly where people help each other in their failings. Because everybody knows their lives are open to God. That means for example a greater willingness than is shown in our culture today, to reconsider what you perceive as your needs, emotions, instincts, and bring them under the scrutiny of Christ. In the international arena a Christian will always have reconciliation as his priority, and refusal to retaliate. Not because mistakes don't matter, but because he is aware of his own need to repent and to be reconciled.''

There is a hunger for spirituality in today's world and yet the Church doesn't seem able to connect. Do you have any idea why?
,,Maybe because in the West we have perceived Christianity as a system rather than a life. That is one of the things I have learned from my contacts with the Eastern Orthodox Church: belief is first of all a life and then a system. It begins with a renewed relationship with God as Father through Jesus Christ; we express that in liturgy and out of that comes theology. People find that in Taizé for example: faith is being lived there in a pattern of prayer and discipline. A second cause is, I think, that as a society why are so scared of commitment. We have such short term horizons, in almost everything. The notion that you commit yourself to Jesus Christ and to a community, for life and beyond, is very strange. People say: what do I get out of that? The gospel rather uncomfortably says: no, I'm sorry, the question is: what will you give? That is a big threshold. It is the same problem we face when it comes to marriage. People don't join political parties. So there is an enormous gap with culture. And the only way to bridge that gap - apart from the integrity of our own discipleship - is to convey that faith is an immense mystery, so mysterious and so rich that it will take your lifetime and longer to live into it.

What do you mostly pray for these days?
,,For myself, for discernment, and honesty. It is very easy in a public function, to think that you have done what you can. But how deeply have you really engaged, how justly have you acted? Again it is this willingness to repent. (Laughing) Fortunately there a quite a number of people in the Church that are more than ready to tell me about my mistakes when I make them; I have to regard that as a gift from God, though not always welcome. At Lambeth Palace we begin each day with prayer, my staff, the two nuns who share our life there, and myself - first in silence, then Morning Prayer and Holy Communion. That is the anchorage of every day. And also every year I take at least a week to pray in silence in a monastery, to reconnect with myself.''

What would you like to preach about next Sunday?
,,I would normally always preach about the gospel of the day. Preaching from the gospels is I think what I like best. Two weeks ago I had the privilege of preaching - in Welsh - in a small Congregationalist chapel where I have family connections. Romans 8 was the reading of the day, so I talked about the prayer 'Abba, Father' and the power of the Spirit. Being a Christian means to be given the freedom to say 'Abba, Father'. That transforms all your relationships, with yourself, God, other people, and the whole Creation. That is something I would like to preach about, and again, and again.

©Nederlands Dagblad (jag vill kontrollera om jag får publicera denna här - därför ber jag tillsvidare om att läsaren inte kopierar detta. Citat är naturligtvis möjliga med uppgivande av källa).

Ärkebiskop Rowan Williams om parokialprincipen

“We know that our much loved and treasured parochial system is not equipped to meet all the challenges of young, mobile populations whose patterns of life and work are not those of their parents’ and grandparents’ generations.”

- Rowan Williams;
Archbishop of Canterbury

Detta är en fråga som också diskuteras här, Parokialprincipen (enligt vilken en medlem av kyrkan måste tillhöra den församling på vars område han eller hon är bosatt) har visat sig problematisk för språkliga minoriteter.

Det sociala "kitt" som förenar människor är inte alltid områdesbaserat. Denna diskussion borde också föras i vårt land, seriöst och fördomsfritt. Parokailprincipen är säkert en huvudprincip för församlingarna, men frågan är om det kan finnas områden och situationer där andra lösningar skulle vara mera meningsfulla och ändamålsenliga (vi har ju redan Deutsche Gemeinde och Olaus Petri-församlingen).

Henrik

Gays must change, says archbishop

The archbishop of Canterbury has told homosexuals that they need to change their behaviour if they are to be welcomed into the church, The Sunday Telegraph can reveal.

Rowan Williams has distanced himself from his one-time liberal support of gay relationships and stressed that the tradition and teaching of the Church has in no way been altered by the Anglican Communion's consecration of its first openly homosexual bishop.

The declaration by the archbishop - rebutting the idea that homosexuals should be included in the church unconditionally - marks a significant development in the church's crisis over homosexuals. According to liberal and homosexual campaigners, it confirmed their fears that the archbishop has become increasingly conservative - and sparked accusations that he has performed an "astonishing" U-turn over the homosexual issue.

Läs hela artikeln: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/08/27/ngay27.xml

Henrik

Bibelsyn

Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 2 Petr. 1:19-21

Dessa ord av Petrus uttrycker min bibelsyn.

1. Inledning i vers 19 anknyter till det som sägs i verserna före texten och anknyter till Bibelns tillförlitlighet. Petrus vet vad han talar om. Inga fabler, inte uppdiktat, inte fria fantasier. Ordet är fast, eller tillförlitligt, som det också kan översättas.

2. Ordet är ett ljus som lyser på en mörk plats. Ordet är inte till sin karaktär en samling allvarliga tankar, en lagsamling, ett fördömande av allt som är fel. Förvisso finns det allavr i Bibeln, sannerligen fördöms det som strider mot Guds heliga vilja. Men Bibelns grundton är "ett ljus som lyser på en mörk plats". I världen, i mitt liv, i allas mörker.

3. Bibelns stora hemlighet är Morgonstjärnan. Det är det som Ordet verkar, det är det som Ordet bär i sig. Bibeln är kristocentrisk, dess stora Ärende är Kristus, Han som är Morgonstjärnan (Upp. 22:16). Det säger också hur och varför Bibeln skall läsas.

4. Bibeln är inte en spegel av vad man har tänkt om Gud i olika tider. Naturligtvis möter vi också detta. Men primärt och principiellt är Bibel en Guds uppenbarelse, den Helige Andes verk. Därför heter det: så säger HERREN. Det heter inte: så sade man om Herren. De hade fått det från Gud, säger Petrus, inte från sin hjärna, sin erfarenhet, sitt hjärta. Petrus har ett märklgit ord om profeterna i 1 Petr. 1:10-12 där han antyder att profeterna studerade sina egna texter (!!) för att finna vad "Kristi Ande i dem" hänvisade till...

Någon sade till mig att min bibelsyn gör Bibeln till en fetisch. Nonsens. Man kan inte tro på Kristus och tvivla på Hans Ord.

I bekännelsen till Bibeln som Guds Ord är Jesu egen inställning till GT utslagsgivande. I vår tid möter man ofta en nedvärdering av GT. Så sade inte Jesus. Han sade att allt måste fullbordas som är skrivet om mig GT (Luk 24) och att inte den minsta bokstav, inte en prick av lagen skall förgås.
Apostlarna underströk: inte utöver vad skrivet är. Paulus sade att han inte säger något annat (obs!) än vad profeterna och Mose har sagt att skall ske, nämligen att Messias skall lida och uppstå (Apg. 26:22,23), att han tror allt vad som är skrivet i Lagen och profeterna (Apg. 24:14-16).

Både GT och NT knyts till Jesus.

Sådan är min bibelsyn, därför att det är så jag har förstått och sett att Bibeln ser på sig själv.


Henrik

Enhet och splittring

"En av de största utmaningarna för biskopen är att försöka verka för större enhet i vårt splittrade stift."
Så sade flera elektorer i intervjuer i samband med utfrågningarna av oss biskopskandidater.
Det är lätt att instämma.

Ändå vet alla att vi talar om ett svårt problem.

Ofta har splittringen fokuserats på olika synsätt när det gäller ämbetsfrågan. Men denna är bara en del av splittringen i Borgå stift och i vår kyrka, kanske dock en av de frågor som är på ytan nu när det blir val och när det blir biskopsmöte.

Men det är nog ett mycket större problemkomplex som det handlar om. Diskussionerna har nog också pekat på flera av dem. Det är inte så att vi ser olika i ämbetsfrågan, men i övrigt är vi ense. Olikheterna kommer fram i synen på kristendomens förhållande till andra religioner, till vad som är kyrkans uppgift, vad som avgör i etiska frågor där samhällets syn och den kristna etiken bryts mot varann osv.

Splittringen är inte bara känslor, inte bara en ovillighet att komma samman, att jämka litet på sin egen syn för helhetens skull. Tyvärr sitter den betydligt djupare, den bottnar i olika synsätt.

Men vad kan man då göra?

Jag tror att det bara är Gud själv som kan skapa enhet. Det går inte att genom åtgärder skapa enhet. Att anta program, att skriva gemensamma målsättningar, att arbeta med problemen, leder oftast - tyvärr - inte någon vart.

Det är bara om Gud får tag i oss, och får påverka oss, som en enhet skapas. När man förnimmer Guds röst i det som man möter hos andra skapas en enhet på djupet. Guds folk känner Guds röst, sade ju Jesus (Joh.10).

Enheten föds när vi rör oss i centrum. Det är där vi måste finna enheten. När Kristus blir en verklighet för oss alla, förenas vi med varann. När huvudfrågan löses, börjar de andra frågeställningarna komma på plats. Tror vi att detta bara är en fras?

Jag har tänkt på Sackeus, som han hette förr, hur han började med storstädningen när huvudfrågan fått sin lösning. I klartext: när han mötte Jesus Kristus, sin Frälsare. Jesus började inte med att diskutera om han kunde ge hälften av sin egendom åt de fattiga, eller hur han skulle reglera det han fått på olaglig väg. Men när Sackeus hade kommit till tro, började storstädningen i hans liv (Luk. 19:8).

Månne vi inte har börjat i fel ända? Beror på splittringen på olika syn på en del frågor eller bottnar den i bristande närhet till Kristus och hans Ord?

Jag tror att biskopen bäst befrämjar enhet genom att förkunna Guds Ord, genom att vara en herde, genom att i samtal och bön peka på Kristus, kyrkans Herre.

Det kan låta kontroversiellt men jag ser det som ett hoppets tecken att många anser att ett av de stora bekymren och en av de stora utmaningarna nu är att verka för en större enhet i stiftet och kyrkan. För det är "beviset" på att man ser splittringen. Det är också glädjande att möta denna vilja till större enhet, en vilja som man inte möter överallt.

Men att tro att enhet skapas genom strängare beslut, såsom biskop Heikkas arbetsgrupp nu föreslår, genom att biskoparna vidtar strängare åtgärder mot traditionellt tänkande kristna, det är nog dömt att misslyckas. Inte heller tror jag att det sker genom beslut och dekret, även om det kan vara bra att sätta sig vid samma bord!

Något måste ske med oss, som med Sackeus.

Vi behöver möta Kristus.

På riktigt. På djupet. Då föds och växer enheten.

Henrik

Defaitism?

Under diskussionerna har jag ibland mött en uppgivenhet (defaitism) som på många sätt är förståelig, och ändå oriktig.
Man säger att vi inte har en chans att påverka den kyrkliga situationen, utan måste acceptera att utvecklingen går i icke önskvärd riktning.

Varför?

En god vän sade att han tyvärr inte kan rösta på mig i biskopsvalet (vilket han alltså absolut inte behöver göra). Han konstaterade att han har samma syn på frälsningsfrågan, dvs att Jesus är den enda vägen, det enda namnet, han har samma syn på ämbetsfrågan (beslutet har inte bibliskt stöd, åtminstone har vi inte funnit det, inte tillräcklig argumentation), han har också samma syn på frågan om särvigningar (!), men kan inte rösta på mig utan vill rösta på någon annan som har annan syn i alla dessa frågor.

Nu är min mening inte att a) försöka värva röster eller b) ens i minsta mån inleda någon polemik med denna kära broder, som jag har så mycket gott att säga och tänka om! Jag skriver mera detta för att det är på något sätt en symptomatisk inställning hos många av oss litet mera konservativa kristna.

Vad orsaken beträffar så finns där - om jag förstår det rätt - nog en logik. Han menar att man inte kan vara förman i en kyrka som har både manliga och kvinnliga präster om man inte betjänar båda lika, på samma sätt.

Slutsatsen - vilken skall den då vara?

För mig är slutsatsen en annan än hans. Jag skrev tidigare att jag inte vill värva röster, jag vill inte ha en enda sådan röst som ges av andra orsaker än av en övertygelse, fattad inför Guds ansikte. Gud kan ha många vägar, och jag är inte den som kan säga vad Gud i sin allmakt vill! Jag ber bara om nåd att få vara på den plats Han ställer mig.

Men min slutsats är att om, eller kanske när vi tänker så, kommer vi aldrig att se förändringar i sådant som vi helt berättigat skall försöka förändra.

Det som det nu bl.a handlar om är att

(1) vi måste försöka få ett slut på prästvigningsstoppet för den traditionellt troende kristna
Vi står inte bara inför det problemet att vi har i vår kyrka några tiotal teologer som inte får prästvigning. Vi har kvinnliga teologer vars framtid är oviss - när kvinnliga präster infördes slocknade intresset för lektorstjänsten mer eller mindre totalt. Tjänster dras in på löpande band, och ändå skulle denna tjänst behövas mycket starkt. Tänk bara på den teologiska utbildning som skall ges åt frivilliga ledare som kyrkan behöver, tänk på själavården, tänk på andakter och samtal, familjearbete osv. En följd av denna situation är också att unga troende män inte söker sig till fakulteterna, i Hfors var över 70% av de antagna i år kvinnor.

Det är alltså att få slut på prästvigningsstoppet, och samarbetstvånget i alla situationer, som är poängen, inte att börja bekämpa kvinnliga präster. Må Gud sedan visa oss alla vad som har välsignelse, den skall inte missunnas någon, den är helt i Guds goda händer!

(2) kämpa för den tro som en gång för alla gavs åt de heliga (Judas v 3)

Den större frågan är att kämpa för biblisk tro. Det finns en oändlig flora av ogräs i den kristna kyrkan. Den viktigaste frågan är frälsningsfrågan, att inte mista den nöd för människan som syns i NT: varje människa skall få höra evangeliet och vända om till Gud! Ryggraden är bruten om vi inte ser det helt unika i Jesu försoningsdöd och uppståndelse.

Det gäller Guds Ords ställning i vår kyrka. Vad är det som avgör, frågade någon igår. Bra fråga! Räcker det att Guds Ord säger det? Ja, det är det enda som gäller i en kristen kyrka!

(3) verka för att ledarskapet delas, breddas, ges åt lekmän också. Vi behöver unga ledare, inte bara sådana som tar över det vi har skapat, också det faktiskt, utan också sådana som kan utvärdera vad som idag behövs. Den utvärderingen får inte ske för ytligt - flytta inte ett gammalt råmärke står det i Skriften - och den måste ge på goda teologiska grunder. En god teologi behövs alltid, och det är inte detsamma som att teologerna skall styra och ställa. Men vi behöver bli enklare, mycket mera omedelbara, målmedvetna idag. Vi kan lära av andra kyrkor, av erfarenheter inom vår egen kyrka.

Uppgivenheten är en farlig fiende. Vi behöver ett trons "aber doch", trots allt!

Min slutsats är inte att inte stöda sådana personer, eller att låta bli att verka för det som vi tror på, min slutsats är att den eller de som innehar ledarskapet på alla plan måste se sitt ansvar, måste vara rättvisa och öppna för samverkan, och måste leva i ett nära förhållande till Jesus Kristus.

Med Jesus fram!

Henrik

Läget är stimulerande, eller är det?

En broder kommenterade det kyrkliga läget inför biskopsmötet i St. Michel (där biskop Heikkas rapport behandlas) med hänvisning till en text i Jes. med följande ord:

Å andra sidan Jes 54:15 är också en verklighet och följande bild
beskriver och tolkar denna vers.

Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.
Jes. 54:15:

Kanske någon redan gissade att denne man är Antti Laato, professor i GT i Åbo. Man kan vara oense med Antti på vissa punkter, och ense med honom i många avseenden, men man kan inte förneka att han har en dråplig humor.

Henrik

P.S. Först tröstade bilden mig. Men efteråt började jag fundera över vilken av bildens djur som föreställer min position??!!

Visioner för stiftet

Jag har fördjupat mig i vissa av medkandidaternas tankar och också naturligtvis oberoende av dessa funderat på stiftets framtid, biskopens uppgifter och möjligheter mm. Om detta har jag ju skrivit över 100 inlägg här.

En trend som jag tycker att nu tydligt märks i vår kyrka är att man vill flytta tyngpunkten till större enheter, och också i riktningen från församling till prosterier och stift. I vissa fall är det förvisso berättigat, men enligt min uppfattning i begränsad omfattning.

För mig är det ett teologiskt och principiellt utgångsläge att FÖRSAMLINGEN är kyrkans primära enhet. Där finns hela kyrkan närvarande: Ordet, sakramenten, människorna, och Kristus själv, där två eller tre är församlade i Hans namn. I en mening är kyrkoherden den egentliga biskopen. I NT var det också en del av presbytererna som av den Helige Ande var insatta till att vara episkopoi (biskopar). Och de hade många medarbetare, vilket vi kan konstatera när vi läser breven i NT.

Som en följd av den synen anser jag att stiftet inte får vara eller bli något självändamål. Jag anser att en syn som vill flytta beslutsprocesser och visionering från församlingarna till stiftsplan, inte är lyckad. Stiftet skall finnas för församlingarnas skull, biskopen skall vara en spelande tränare - därför har den lutherska kyrkan alltid hållit fast vid biskopens pastorala och "territoriella" attribut. Han skall enligt sina förutsättningar och i linje med sin uppgift "passa bollen" till församlingarna och hjälpa dem att skjuta mål. Men han skall i en mening hållas i bakgrunden, utom där det gäller att skapa förutsättningar för församlingarna att få goda verksamhetsförutsättningar. Till det hör såväl administrativa, ekonomiska som andliga uppgifter. Biskopen kan genom att aktualisera frågor t.ex. i massmedia skapa kontaktytor för församlingarna - tänker t.ex. i kategorin apologetik.

Givetvis skall man på stiftsplan, eller prosteriplan kunna diskutera gemensamma planer, visioner och prioriteringar. Man kan få synergi genom att kunna samverka, rikta resurser så att alla har nytta av det. Samtidigt anser jag att det viktigaste trots allt är att beslutsprocesserna sker möjligast lyhört i närmiljön, behoven i olika församlingar kan vara så olika. Det går inte enligt min mening att skapa program för alla, som sedan församlingarna skall binda upp sig till, kanske med någon eller några få frågor undantagna. Alla förstår att en församling som nu t.ex. i Kuusankoski, där människors liv har skakats av arbetslösheten - som drabbat hela familjer! - kan ha helt andra prioriteringar de närmaste åren än en växande barnförsamling i huvudstadsregionen. Detsamma kan gälla en liten skärgårdsförsamling, som behöver stiftets stöd, men som bäst kan svara på de behov som finns där.

Naturligtvis bör man arbeta med frågan om hur stor eller hur liten församlingen skall vara, eller måste vara så att den kan leva. Här bör församlingen själv spela en nyckelroll.

Jag tror att en av stiftets - och biskopens - viktigaste uppgifter i tillägg till tryggandet av verksamhetsförutsättningarna, blir inspiration, uppmuntran och personalvård, så att präster, förtroendevalda och frivilliga orkar och vill arbeta. Vi kan tillsammans lyssna till hur andra, t.ex. de stort växande församlingarna i England har gjort, så att alla kan tillämpa detta, kanske på ganska olika sätt, i sin egen närmiljö. Vi har också mycket att lära av vad man lärt sig och fått för erfarenheter i finska stift.

En större gemensam bönegemenskap och allvarliga försöka att låta bli att tala illa om medkristna kanske kunde ge mera än många andra program. Det kan faktiskt vara så enkelt det kan börja.

Planering, strukturering och visioner behövs. Också stiftet behöver en helhetsstrategi, en helhetsvision. Det behövs ordning och reda. Men detta är en delvis annan process än att vi på stiftsplan skriver program för församlingarna. Min erfarenhet av många församlingsplaneringsprogram har varit att det varit en stor apparat och mycket arbete, med ganska litet utdelning sist och slutligen. Därmed inte sagt att det också finns andra erfarenheter!

Jag tror att inspirationen och också en växande samlingsrörelse föds genom Guds Ord: i förkunnelse, samtal, när vi bryter "brödet" tillsammans.

"Var inte våra hjärtan brinnande i oss" - när då? Svar:"När Han talade med oss på vägen och utlade (öppnade) skrifterna för oss."

Här finns mycket nytt och gammalt att göra!

Henrik

Över 10 000 namn på listan Konstruktiva lösningar

Nu har listan "Konstruktiva lösningar" över 10 000 namn! Detta hoppas man ju att skall väga tungt i biskopsmötets behandling av ärendet. Det glädjande är att uppropet uppenbarligen har undertecknats av personer som har en annan syn än uppropets initiativtagare.
Jag kan inte tänka att man kan förbigå detta eller nonchalera så många aktiva kyrkokristnas vädjan till våra biskopar. Kyrkan är inte biskoparnas, utan Kristi. Biskopen är liksom prästen församlingens och kyrkans tjänare.

Avsikten skall inte vara att förlänga en tvist, eller göra att problem kvarstår. Avsikten skall vara att kunna koncentrera sig på andra, viktiga frågor och att ge arbetsro. Jag tror att vi, vilken åsikt vi än har, måste inse att vi kommer att ha olika uppfattningar om detta i samma kyrka. Frågan är när livet blir så ohållbart att det inte längre går att vara inom samma kyrka. Det värsta är att frågan faktiskt kan komma att lyda just så: när livet blir ohållbart, inte om det blir det.

Jag tycker att åtminstone ämbetsfrågan är en för liten fråga för att splittra vår kyrka. Man framställer det ofta så att det är vi som håller fast vid den traditionella synen som splittrar. Men många av oss är villiga att ge livsrum åt båda grupperna, men det är man inte på majoritetshåll i samma utsträckning.

Uppenbart är att positionerna är så låsat att man borde hitta en tredje väg. För mig har denna tredje väg versus de två vägarna blivit att "leva och låta leva", inte som teologi utan som praktisk politik. Vi kommer i varje fall att ha en plurlaistisk kyrka och en kyrka som inom sig kommer att ha polariseringar. Detta kan vara en risk, men också en möjlighet för kyrkan.

Nu är det ödestider. Biskopsmötet, biskopsvalet, de kyrkliga valen i höst: i alla dessa val KAN försonlighet och respekt vara en nyckel ut ur svårigheter. Om vi vill.

I varje fall är det ju klart att en kyrka inte kan hålla ihop i längden med en så brokig teologisk palett som vår kyrka har idag.

Låt oss nu be - måtte det inte vara en fras för någon av oss, inte för mig, inte för Dig!

Henrik