"Morsgrisar är vi allihopa"

Rubriken är inget bibelcitat, om nu någon trodde det, men egentligen uttrycker den gamla barnsången en djup biblisk sanning. Paulus säger detta på olika sätt, bl.a Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." (Gal. 3:28). Eller "alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus JEsus har friköpt dem." Rom. 3:23-24.

Alla är ni ett och alla har syndat. Alla.

Denna gång tänker jag på det faktum att den offentliga diskussionen ofta tar fram någon särskild etisk fråga, t.ex. just nu homosexualiteten. Det blir tyvärr mycket lätt så att människors problem framstår olika.

En psykolog som arbetar bland homosexuella, sade nyligen att många av de homosexuella är mycket suicida (går med självmordstankar). Detsamma har en av ledarna för de kristna homosexuella betonat. När han talar om Bibelns syn på homosexualiteten är han "livrädd" för att "slå den slagna".

Jag är illa rädd för att den kristna församlingen har mycket att lära på denna punkt. Det finns utan tvekan etiska problem och också sådant som Bibeln entydigt fördömer som lyfts fram på ett speciellt sätt, medan mycket annat tigs ihjäl. Girighet, häftighet, själviskhet, lögn, och mycket annat, konkretiseras inte särskilt ofta, medan alkoholproblem, sexuella synder (också heterosexuella) ofta tas fram.

Egentligen borde just församlingen vara den naturligaste platsen för att bli erkänd och accepterad som människa, oberoende av vilka problem man kämpar med. Den ena ytterligheten, som inte blir någon befrielse, är att acceptera allt, också sådant som samvetet dömer. Den andra ytterligheten är att selektivt välja ut några problem, kring vilka diskussionerna nästan alltid rör sig.

Det resulterar sannolikt i att några aldrig vill komma till församlingen.

Och ändå: alla har syndat och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.

Tänk om vi genom vårt liv och våra attityder, våra ord och vårt kroppsspråk kunde förmedla något av detta! Att allas hopp är att få nåd!

Henrik

"Privat en kristen, offentligt en agnostiker"

För något år sedan kom jag över en artikel som anknyter till en bok av Nancy Pearcey, som heter Total Truth - Liberating Christianity from its Cultural Captivity.

Nancy Pearcey skriver:

”An evangelical Christian who works on Capitol Hill once told me that God put him there just so he could share the gospel with his colleagues. Sadly, he’s not alone in thinking that God cares only about saving souls, and is uninterested in the legislative battles raging in Congress, much less in renewing the culture through the arts, academia, and entertainment._True, most orthodox Christians think that God hates abortion and is not so thrilled about same-sex marriage. But beyond those “culture-war” issues, many of them have no idea that their faith has implications for all public policies, from welfare to transportation to taxation. They are privately spiritual, but publicly agnostic.

Det är dessa ord som jag tänkt mycket på: They are privately spiritual, but publicly agnostic.

Till dagens kultur, till tidens melodi, hör att privatisera religionen. Detta har ju bl.a Irina Krohn drivit. Religionsundervisningen skall bort ur skolorna, dagklubbarna, åldringshemmen, från alla "offentliga rum". Religionen är en privatsak. Och man kan tillägga: därmed marginaliseras den.

Jesus sade inte så. Han sade: predika evangeliet för allt skapat! Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Inget lov behövs av någon annan än av Kristus: åt mig har getts all makt...

Men är inte bilden ganska träffande? Kristna, som deltar i gudstjänster och samlingar, som går till sina bibelgrupper och kurser, sina bönesamlingar och annat, men som sedan under veckan på något sätt "sjunker in" i det anonyma samhället, där alla är lika. Ingen sticker ut, ingen är annorlunda, det blir inte tal om tro eller något...

Man skall inte generalisera. Det finns säkert mycket annat. Men för många är det kanske så, på arbetsplatsen, studierna, i vardagslivet.

Det finns exempel på grupper som kan lobba mycket bättre än vi kristna. Som syns, hörs och märks. Som har en målmedveten strategi.

För ett par decennier sedan kom många muslimska invandrare till England. När deras ledare i respektive hemland insåg detta, sände de radikala imamer och lärare till England, bekostade byggande av moskéer och utbildningscentra. Ingen kollade vad som sades och lärdes. Där fostrades många blivande, målmedvetna kämpar, som har brittiskt medborgarskap, men som i första hand - enligt egen utsago - är muslimer. De är beredda att dö för sin tro, om så skulle behövas. De växer i antal. De kristna familjerna diskuterar barnbegränsning och abort, muslimerna får barn och ökar i antal så att vissa traditionellt "kristna" länder i Europa snart kanske får muslimsk majoritet (t.ex. Frankrike).

De har agerat mycket mera målmedvetet än vi kristna.

En annan grupp, som jag inte vill polemisera mot, men som har etiska värderingar som jag inte som kristen kan dela, är SETA. För ett par decennier sedan var det en liten grupp, några vågade sig ut och marscherade, en liten grupp som folk hånskrattade åt. Idag har en målmedveten verksamhet burit frukt. I massmedier, i arbetsgrupper, i strategiska grupper och sammanhang, finns en representant för de sexuella minoriteterna som målmedvetet har påverkat den allmänna opinionen i ett på förhand sett ganska hopplöst utgångsläge! Lagstiftning, grundinställningen i samhället, allt har svängt.

Det finns andra grupper som har agerat målmedvetet och som lyckas.

Nu vill jag varken frånta någon rätten att agera eller börja polemisera mot enskilda människor.

Jag konstaterar bara att den kristna rösten knappt hörs i vårt samhälle. Och hörs den handlar det ofta om att bekräfta självklarheter, sådant som alla redan tycker, om man litet karrikerar.

Jag tror också att vi förkunnare och präster skall vända blicken mot oss själva: vi har inte (av allt att döma) predikat en aktiv, målmedveten, evangeliserande kristendom, som vill påverka, förändra. Snarare har vi drabbats av defaitism, och till att kverulera över att det gick som det gick.

Det är många aspekter på detta med "i det privata en kristen,i det offentliga en agnostiker". Tiden accepterar denna syn, det är vars och ens sak (detta har också sagts i Sverige i samband med förslaget att tillåta polygama äktenskap! Det är inte statens sak att blanda sig i hur folk lever!). Det finns också ett ansvar hos kyrkans präster och alla andliga ledare.

Jag har också tänkt på en annan sida. Officiellt en kristen, privat en agnostiker! Detta som Jesus säger: du har det namnet om dig att du lever, men du är död! En kristen fasad, men innanför andlig likgiltighet, och död!

Skrämmande perspektiv, men livsviktigt att tala med Jesus om detta!

Jag vet inte vilken som är vår största risk. Jag tror att båda sidorna finns: risken att smyga och krypa med sin tro, att inte kämpa, att vika undan, i stället för att våga satsa, påverka, förändra och vinna! Men också att ha en polerat kristlig fasad, men innanför den ingenting. Ingen "umgängelse" med Gud, i hjärtat mera likgiltighet i praktiken, än kristen tro och kristen kärlek.

HERREN har mottagning. Låt oss inte glömma det. Det är inte de friska som behöver läkare.

Henrik

"Ju sämre, desto bättre"

De senaste veckorna har Lenins ord kommit för mig: ju sämre, desto bättre.

Jag har inte läst orden i det ursprungliga sammanhanget så jag kan bara gissa vad han menade. Men jag tror att de - rätt förstådda - kan äga sin tillämpning på den kyrkliga situationen idag.

Jag har för någon dag sedan hört om att en hinna av is har kommit på väckelsen i vårt stift. Vem, vilka och vad som avses kan jag bara spekulera om. Jag förenar mig helt om att Gud må smälta ner denna is, också om isen skulle finnas, eller där den finns, hos mig! AMEN.

Samtidigt skulle jag vilja säga att vårt stift nu behöver en Andens väckelse. En sann förnyelse, som inte är förutsägbar, inte partisk, inte ett ställningstagande för någon annan än för Jesus, för den Treenige Guden, Fadern och Sonen och Anden. Inte bara ett tal om att vi skulle behöva väckelse, utan en verklig väckelse som drabbar oss ALLA.

Jag såg på OBS! ikväll, Ni kan säkert se det på hemsidan snart. Där kunde jag inte undgå att märka vilken oerhörd defens det finns inom kyrkan. Ett lågt valtdeltagande tolkas (åtminstone) delvis som att man är nöjd med hur församlingen och kyrkan sköts idag! Det är nog långt ifrån vad jag skulle våga säga - det är i och för sig inte det minsta kriterium på vad som eventuellt är sant - enligt min mening handlar det nog betydligt mera om likgiltighet, frustration och CCL (could not care less..).

Kyrkan har ännu inte insett att apparaten måste göras mera fältduglig, byråkratin måste avvecklas i högsta möjliga mån, och det andliga bli det viktigaste. Också det sades i programmet, att nya undersökningar visat att kyrkan måste kunna svara på unga människors behov av andlighet, och det är bara att instämma i detta!

Sen är frågan: vad skall kyrkan bjuda på?

Många undersökningar (internationella) visar att det är de stora kyrkorna (katolska och ortodoxa) och de evangelikalt-karismatiska kyrkorna som växer idag. Enligt bedömare är det också dessa grupper som kommer att överleva detta sekel (!), om Kristus dröjer. De liberala och halvt eller helt urvattnade protestantiska kyrkornas prognos är inte god.

Därför är det smärtsamt att ofta, vilket varit fallet under de senaste veckorna, möta förakt och likgiltighet från kristnas sida. Det är med illa dold tillfredsställelse (nästan, åtminstone något av detta) man konstaterar att de konservativa "kanske lämnar kyrkan och bildar eget". Ungefär som om man verkligen önskade det.

Det är inför sådana perspektiv som Lenins ord börjar "leva". Är det kanske så att kyrkan måste komma i i ett verkligt kristillstånd innan vi vaknar, och förstår vad klockan är slagen?? Sedan när "utvecklingen" gått så långt att man står inför det helt omöjliga, den öppna förnekelsen, som kyrkokristna vaknar och förstår att såhär kan det inte fortsätta.

Jag avser inte alls någon enskild fråga. Jag ser inte ett käbbel kring ämbetsfrågan som något alternativ för framtiden. Jag avser en förnyelse, en förkrosselse på bred front, en Jesusrörelse i ordets djupaste innebörd. Gränsen behöver inte gå mellan det som kallas "konservativt" och annat. Men gränsen går säkert där Guds Ords gränser finns!

På kyrkomötet kom ett förslag till nyskrivning av lagtexten upp, där också sådan verksamhet som sker utanför församlingens (organisatoriska) regi kan betraktas som konkurrerande verksamhet och sådant kan biskopen (enligt förslaget) ingripa mot, åtminstone alltså vad prästvigda personers medverkan beträffar.

Detta kan avse t.ex. gudstjänstgemenskaper, husförsamlingar och dylikt som under de senaste åren vuxit fram inom kyrkan. Om jag har fel, ber jag att någon som vet bättre, rättar mig.

Så här står det bl.a (se hela inlägget på kyrkans hemsida, kyrkomötet, kyrkostyrelsens framställning)

Pappisviran hoidon valvominen kuuluu piispan ja tuomiokapitulin tehtäviin. Tällä on kosketuskohtia myös kilpailevaan toimintaan. Tehtävänsä nojalla piispalla ja tuomiokapitulilla on oikeus ja velvollisuus puuttua sellaiseen papin toimintaan taikka jumalanpalvelusten tai kirkollisten toimitusten hoitoon, joka ei ole kirkon järjestyksen mukaista. Tällaista voisi olla esimerkiksi jumalanpalvelusten pitäminen ja kirkollisten toimitusten järjestäminen yritystoimintana tai seurakuntien kanssa kilpailevana yhdistyksen tai muun yhteisön toimintana, johon pappi osallistuu.

Se vart vi är på väg!

Jag vill genast understryka att jag inte vet om biskoparna eller några biskopar står bakom detta förslag, eller om det är kyrkans jurister som närmast drivit på detta. Men det kan komma att gälla (beroende på det kyrkliga klimatet) SLEY:s (finska evangelieföreningens), Folkmissionens, Student- och Skolungdomsmissionens, Lutherstiftelsens m.fl. gudstjänster, som nu firas med kyrkoherdens tillstånd i kyrkor, eller andra lokaliteter. Kanske skulle också t.ex. Nokiamissionen och motsvarande gemenskaper kunna falla innanför denna bestämmelse.

Jag vill betona att jag inte gillar separatism. Allt skall ske under ordning, och med rättfärdighetens vapen i högra handen och i den vänstra. Men om det kyrkliga maskineriet vill sluka och dräpa sådana celler med hänförda människor, ofta med tyngdpunkt på unga vuxna, är det nog början till slutet.

Skulle man inte i stället kunna säga något av Pauli "Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad", något som han kunde glädja sig över!

Om man måste försöka styra andligt liv genom lagparagrafer och förordningar, har man nog kommit nära konkursens brant! Jag hoppas innerligt att det skall finnas helt andra vägar, att allt sunt andligt liv skall välkomnas av såväl biskopar, präster som kyrkfolk!

Detta är som sagt ett förslag, som kyrkostyrelsen framställt till kyrkomötet, och som nu behandlas av lagutskottet. Jag hoppas att det inte går igenom, det är väl knappast någon överraskning för någon!

Jag måste erkänna att jag är förvånad, faktiskt förvånad, över att man så öppet blottar sina avsikter! Och samtidigt konstaterar jag att det ju inte nödvändigtvis behöver drabba alla grupperingar och samlingar, men det öppnar för möjligheten till en "toppstyrning" och en hantering av andliga frågor som enligt min mening är totalt missriktad.

En annan sak är om det skulle handla om manipulering av människor, om ekonomiskt och moraliskt missbruk mm. Exempel på sådant finns tyvärr också inom den andliga sektorn.

Men det finns något av ett deprimerande accelerando, och ett crescendo i kyrkan idag, åt fel håll. Jag tror att det nu är de troende i kyrkan som skall reagera.

De knäppta händernas väg är det första svaret. Det kan inte skada någon, det drabbar orättfärdigheten, inte det sanna andliga livet.

Men det kan också behövas ett "röstande med fötterna", att församlingen understöder sådana präster och sådana samlingar där ett bibliskt evangelium förkunnas.

Och det behövs ett öppet och frimodigt samtal om vad kyrkan skall vara, vad kyrkan skall säga och göra.

Kyrkan behöver förändras, till en mera Kristuslik kyrka. Till det hör ett liv i kärlek. Till det hör också att "kämpa för den tro, som en gång för alla gavs åt de heliga".

Kanske vägen dit måste gå genom ett ju sämre, desto bättre.

Eller har jag blivit paranoid? Är läget bättre än jag tror? Finns det någon som tycker att "allt är väl"?

När jag skriver detta, undrar jag om någon egentligen förstår vad jag menar... För inte vill jag kyrkan illa!

Henrik

P.S. Man kan inte skriva allt i samma inlägg. Men jag vill gärna säga att det finns MYCKET att glädja sig över, mycket att tacka för. Många som ber, många Ordets tjänare som håller ut, många kristna som inte ger upp. Tack Gud för alla dessa! Tack också för alla möjligheter som ännu finns!
Samtidigt finns det också mörka moln. Det är dessa som jag denna gång vill varna för, och vill att vi tillsammans skall bedja bort dem...!

En liten undran

Ärkebiskopen av Canterbury, dr Rowan Williams, har i en intervju, som man kan läsa i dagens nummer av Daily Telegraph, skrivit att den anglikanska kyrkan kan tänkas återkomma till frågan om kvinnliga präster. Ärkebiskopen betonar dock att han är en förespråkare och också förespråkar kvinnliga biskopar, vilket enligt många kommer att förverkligas inom några år.

Han säger dock att hans övertygelse har "prövats", när han har sett alla de svårigheter som beslutet gett upphov till. Han konstaterar också att beslutet inte har inneburit den förnyelse och väckelse för kyrkan som man hade väntat, även om det heller inte ruinerat kyrkan.

Intervjun finner du här:

http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/11/16/npriest16.xml

För någon tid sedan kom ärkebiskopen ut med en U-sväng i inställningen till homosexuella: Gays must change, sade ärkebiskopen. Nu undrar man om detta utspel är början till en liten spricka i ärkebiskop Williams' teologiska tänkande angående ämbetsfrågan.

En annan, i detta skede mera trolig, förklaring är att ärkebiskop Rowan Williams "tänkte högt" enligt principien "å ena sidan och å den andra" inför sitt första förestående möte med den nya påven Benedictus XVI.

Men kvar blir dock en liten undran.

Henrik

Viktiga data vårterminen 2007!

Under våren 2007 finns många fina utbud, men här är två mycket viktiga:

1. Teologdagar i Grankulla 07-09.1.2007 (på Bibelinstitutet) med bl.a prof. Kenneth A. Kitchen, världsberömd forskare, som skrivit mycket om Bibelns trovärdighet (hans senaste bok heter On the Reliability of the Old Testament).

Här finner du programmet: http://www.sro.fi/raamattuopisto/tapahtumat/teologiset_opintopaivat.htm

2. Bibel- och bekännelsedagar (på finska) i Tammerfors 31.3-1.4.2007 (Palmsöndagshelgen). Mera uppgifter kommer snart!

Henrik

Kirkon tulevaisuus

Kirkolliskokouksessa tehtiin mm päätös äänioikeusrajan laskemisesta 16 ikävuoteen seurakuntavaaleissa ja kirkkoherranvaalissa. Nähtäväksi jää mitä siitä seuraa. Äänestin joka tapauksessa muutoksen puolesta.

Korvissa soi nimittäin hyvän ystäväni sanat: meidän pitäisi satsata nuoriin, jotka eivät piittaa kirkosta.

Jäin ymmärrettävistä syistä ihmettelemään mitä hän noilla sanoillaan tarkoitti!

Hän korosti että vanhempi sukupuoli, mihin kuulun (ainakin muiden mielestä), on liian kiinni kirkossa. Kuitenkin kirkko (oikein ymmärrettynä) on vain rakennusteline. Yritämme koko ajan parannella niitä telineitä, kirkko on meille vanhemmille itsestään selvyys joka on tullut äidinmaidon myötä. Hyvät muistot, parhaat ystävät, monta yhteistä vuotta - kaikki nuo faktat liittävät meidät tiiviisti kirkkoomme.

Onko siinä sitten mitään pahaa?

Ei välttämättä. Mutta ystäväni on sitä mieltä että olemme niin riippuvaisia ettemme näe mitään toista skenaariota. Vaihtoehtoja ei ole. Mutta mahdollisesti joudumme kuitenkin etsimään uusia ratkaisuja, mikäli emme saa jäädä vaan meidät potkitaan pois.

Kysymys kuuluu: onko enää korjattavissa, vai olisiko jo korkea aika kääntää katseensa uuteen suuntaan??

En osaa sanoa, toivon että aika ei olisi ohi.

Joku lukija saattaa loukkaantua sanoistani. Tarkoitukseni ei ole loukata, enkä seistä moittimassa muita kun parhaansa mukaan yrittävät ryhtyä kirkon rakennustalkoisiin.

Mutta ystäväni sanat ovat jääneet mieleeni. Sittenkin kirkko on vain rakennusteline. Liian innokkaita pappeja kuulustellaan ja varoitetaan, vapaamieliset saavat olla melko lailla rauhassa. Lainaan toista ystävääni: "tuntuu siltä, kuin olisin yöpymässä jonkun luona joka ei minua huoli, koen ettei minua haluta eikä tarvita."

Tämä on eräs syy. Ehkä ennakkoluulottomampi suhtautuminen olisi nyt tarpeen? Suomen ev.lut. kirkko ei ole korvaamaton, vaikka se on meille vanhemmille äärimmäisen rakas.

Mutta myös toinen seikka vaikuttaa asiaan. Olemme ehkä myös liian riippuvaisia vanhoista malleista, kun kirkko tarvitsee uudistamista, rakenteellisia muutoksia. Yritämme pelastaa rakenteetkin, hallinnon, systeemit, yhtymät, kaiken.

En välttämättä pidä yhtymiä huonoina ratkaisuina. On hyvät kokemukset yhtymän tuesta, joitakin suuria pettymyksiä löytyy kuitenkin myös. Mutta hallinto on liian raskas. "Kevyt kenttävarustus" olisi enemmän kuin tarpeen.

Mutta olen vakavasti sitä mieltä että kirkon pitää muuttua. Ennen kaikkea hengellisesti. Mutta myös hallinnollisesti, rakenteellisesti. Yksinkertaisempaan suuntaan. Sellaiseen suuntaan että maallikoilla, uskovalla seurakunnalla, olisi vastuuta ja vaikutusvaltaa.

The Bible is in, the church is out". Instituutiona, raskaana koneistona. Niin sanotaan.

Saattaa olla että nuorten tulee ymmärtää ettei kaikkea tarvitse hylätä, vaan käyttökelpoistakin löytyy.

Mutta ellei Herra huonetta rakenna, sen rakentajat turhaa vaivaa näkevät".

Olemmeko liian kauan etsineet "remonttimiehiä" ja -naisia, sen sijaan että etsisimme jotakin uutta??

Minun täytyy myöntää että kärsin, en niinkään omasta "kohtalostani", vaan niiden kanssa jotka eivät saa pappisvihkimystä tai lehtorinvirkaa... Mutta kärsin myös kirkkomme pappiskeskeisyydestä, siitäkin että kirkko on niin täynnä kysymyksiä omasta hallinnollisesta tulevaisuudestaan, sen sijaan että yritttäisimmme voittaa ihmiset Kristukselle.

Älä käsitä minua väärin. Pappeja tarvitaan, teologia tarvitaan. Mutta varsinaisen papiston muodostavat kaikki ne, jotka uskovat Jeesukseen, tekisi mieli lisätä: Raamatun Jeesukseen.

Nyt on tärkeä hetki. Nyt tarvitaan avoimuutta ja viisautta. Ja Pyhän Hengen johdatusta.

En ole lähdössä mihinkään suuntaan. Odotan vain sitä että Jumala itse puuttuisi tilanteeseemme, kaikkien parhaaksi! Jään odottamaan Jumalan marssikäskyä! Toivon sydämessäni että Hän lähettäisi minut vielä rakkaan kirkkoni työmaalle, mutta jos Hänellä on uudet koordinaatit minua varten, sekin käy.

Henrik

Den Andra Frågan

Kyrkpressen uppmärksammar i en stort upplagd intervju den fråga som kommer att bli de närmaste årens stora fråga.

Frågan lyder inte: skall de homosexuella få finnas?.De finns, och kommer att finnas, och kommer att sannolikt att öka i antal, trots att de ännu utgör en mycket liten grupp av hela befolkningen. Dels beror detta säkert på att det stora flertalet är heterosexuella, dels beror det på det faktum att trycket på en homosexuell person trots all förståelse och empati ännu är stort.

Frågan borde lyda: hur skall kyrkan bemöta de homosexuella och homosexualiteten?

De homosexuella finns och skall få finnas. En människa skall inte behöva förneka det hon är.
Därav följer inte den sorgligt vanliga slutsatsen, att en människa blir befriad från allt etiskt ansvar, om hon har fått kämpa sig till en situationen där man erkänner - ja, där skiljer sig vägarna - problemet skulle många säga med hänvisning till att det deifinitivt är onaturligt; man finner det inte hos djuren, enbart människan är homosexuell, om hon eller han är det.

Andra säger att problemet är att det inte är ett problem. Homosexualiteten är inte en avvikelse från det normala, den är bara ett annat ansikte. Kärleken har många ansikten. Ett av dem är att kärleken bryter ut mellan man och man eller kvinna och kvinna, trots att Bibeln och den kristna etiken i alla tider talat om äktenskapen och kärleken mellan en man och en kvinna.

Ur den ena sidans synpunkt är det inget problem,

problemet är att det är ett problem (för de heterosexuella),

medan andra säger att

problemet är att det inte är ett problem (för de homosexuella),

det är inget man behöver avstå från, botas från, inget man skall söka hjälp för.

Det är uppenbart att detta är Den Andra Frågan. Alla vet vilken den första är, eller åtminstone har varit.

Det som Kyrkpressens intervju med forskaren, teol.dr Jouko Kiiski, förtjänar ett erkännande för, är först och främst att någon tidning äntligen bryter det månader långa käbblet om kvinnliga präster, en fråga som inte har förlorat sin aktualitet trots det.

Men Jouko Kiiski har många viktiga sanningar att säga. Han visar på den trend som är alltför uppenbar i vår tid: att man medvetet vill göra kyrkan och samhället till kommunicerande kärl. Det gäller samhällets värderingar, som skall införas i kyrkan. Det gäller i allt högre grad organisation och förvaltning, kyrkan blir en religiös, men inte nödvändigtvis kristen kopia av samhället, baserad på humanism och demokrati.

Jouko Kiiski berättar i intervjun, gjord av chefredaktören, att en stor del av kyrkans teologer och blivande teologer har en från kyrkans officiella ståndpunkt avvikande syn på sexualetiska frågor, såsom samboförhållanden, utomäktenskapliga förhållanden och homosexualitet (välsignelse av registrerade par, bl.a).

Frågeställningen är inte unik för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan gäller globalt för de protestantiska kyrkorna. De gamla kyrkorna, den romersk-katolska och den ortodoxa, är mindre mottagliga för strömningar i tiden. Men inte heller dessa går helt fria från påverkan.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen, nr 45/2006, www.kyrkpressen.fi.

Detta är en viktig del av diskussionen. Den som läser sin Bibel kan inte, trots ivriga försök (bl.a av prof. M. Nissinen m.fl.) att bortförklara snarare än förklara de bibliska texternas vittnesbörd.

Men samtalet om homosexualiteten får absolut inte sluta där. Kyrkan måste ha, eller kanske man hellre skulle skriva få beredskap att möta de homosexuella och homosexualiteten på ett mänskligt och kristet sätt. Man kan peka på olika slag av "lösningar":

1. Man fördömer homosexualiteten, och säger att homosexualiteten är synd.

2. Man förtränger problemet, erkänner inte eller uppmärksammar åtminstone inte dess eixstens, och olika individer som brottas med tankar och frågor får klara sig på egen hand.

3. Man försvarar homosexualiteten, och förklarar att det handlar om en från majoritetens sexualitet avvikande läggning, man erkänner att de homosexuella är i minoritet, men ser inga etiska problemställningar i detta.

4. Bara en liten del, t.ex. företrädd av en modig skara människor t.ex. inom Aslan, en rörelse som vill arbeta med frågorna i Bibelns ljus, vill se detta som något som behöver bearbetas.

Det finns också olika grader av försök att förandliga problemet. Man ordnar förbönstillfällen, och "healings", som skall hjälpa de "drabbade". Värst blir det om man försöker "driva ut homosexualiteten" som något slags besatthet, som en demon som tagit sin boning i en människa.

Jag vill vara den sista, eller inte egentligen ens det, som varnar för förbön!! Tvärtom har bön och förbön en central plats i församlingens liv, också i kontakten med homosexualiteten.

Men det kan behövas mycket annat, terapi och psykologi, vanlig medmänsklighet - för att nämna några exempel.

Egentligen är detta en sak som skulle vara kyrkans viktigaste perspektiv på homosexualiteten: vad kan göras för att hjälpa?

Svaret är, som ovan redan sagts, för många klart. Kyrkans hjälp består i att erkänna problemet, och låta de homosexuella vara det de är. Inklusive detta: rätt att leva ut sin homosexualitet.

Den stora frågan blir: är detta en verklig hjälp?

Om vi tror att Gud är god, så tror vi också att Guds vilja är god. Guds vilja finns uttryckt i Bibeln. Välsignelsen är ett uttryck för denna Guds godhet. Att välsigna är inte något som en präst eller någon annan människa skapar eller verkar, det är bara Gud som kan välsigna.

Den allvarliga frågan för kyrkan blir också denna: lurar kyrkan människor in på en väg som leder människan fel genom att ordna sådan ceremonier som ger sken av att detta med utlevd homosexualitet är något som Gud i sitt Ord har välsignat?

Det är därför kyrkan inte kan godkänna välsignelser av registrerat partnerskap. Det handlar inte om någon prästs ovilja. Det handlar om att Guds Ord klart och tydligt tar avstånd från det.

Till all lycka handlar det också om att Gud vill hjälpa oss människor i vår nöd, med våra personligheter och problem. Om Gud inte hjälper oss från dem, hjälper Han oss med dem.

Den människa som söker Guds vilja, som ber Gud om hjälp med heterosexuella eller homosexuella eller andra synder, skall få erfara Guds frid i sitt samvete och välsignelse över sitt liv.

Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. 1 Kor. 6:9-11

Detta är vårt stora glädjeämne!

Henrik

Klämmen ännu en gång

När ärkebiskop Jukka Paarma förklarade vad biskopsmötets redogörelse gick ut på, konstaterade han bl.a. som svar på en fråga, att det innebär att förbinda sig att utföra alla tjänsteuppgifter. De svårigheter som klämmen säger att vi tillsammans skall överbrygga, är enligt ärkebiskopen det att några inte kan samarbeta med kvinliga kolleger vid altaret.

Man får tänka vad man vill, men inte handla i strid med kyrkans beslut.

Jag har dock någon invädning.

Till vad behövs klämmen om dess enda uppgift var att säga att man i sitt hjärta får tänka vad man vill, men inte handla därefter och inte heller lära detta? Inte behövs det väl någon kläm för det!! Vem kan hindra någon från att tänka och i sitt hjärta tänka vad som helst??!!!

Klämmen skrevs uttryckligen som ett stöd, ett skydd, för minoritetens rättigheter, klämmen talar ju om att de som har den traditionella uppfattningen skall ha rätt att verka och inneha tjänster i kyrkan. Nu tolkar ärkebiskopen klämmen så att den i praktiken blir mot minoriteten.

Det är klart att klämmen inte är juridiskt bindande. Det sades också i mötet. Men "beviset" för det oklara i läget är att man nu vill inför bestämmelser om detta i kyrkolagen, varför skulle man skriva in detta (med försummelse av tjänsteplikter som det heter) i kyrkolagen om man inte hade insett att det finns ett "hål" som man vill täppa igen?

Sedan ännu: svårigheterna, som man tillsammans har ansvar för, är inte att tvinga någon att agera mot sitt samvete, utan hur man skall handlägga de svårigheter som uppstår när två syner bryts mot varandra så att majoritetens rätt gäller?

Om man testar "ansvarsfrågan" med någon annan fråga, så blir det ju absurt om man menar att de som motsätter sig en - som de menar - obiblisk lösning, också skall ta ansvar för den situation som uppstår när denna ändå införs.

De som har drivit denna fråga har ansvar för den, men vi har alla ansvar för hur vi "hanterar varann" och för det vittnesbörd vi ger utåt. Jag är helt med på att försöka lösa svårigheter som uppkommer när de som har den gamla synen väjer, men jag är inte med om att tvinga någon att handla mot sitt samvete! Jag vill heller inte föreskriva för någon mera eller mindre konservativ hur deras samvete "bör" reagera.

Henrik

Förtydligande kl. 22:10

Jag konstaterar att man eventuellt kan missförstå mig i ovanstående text. Vi kräver i klartext sagt inte att majoriteten skall väja för oss, vi anser endast att den som inte för sitt samvetes skull kan stå samman med någon (kan ju gälla både kvinnor och män) skall ha rätt till det. Minoriteten är villig att väja, odramatiskt och icke utmanande. Det är denna rätt som man inte vill ge oss. Till detta hör - och det gäller också klämmens intention - att de teol. mag som inte av samvetsskäl kan gå till s.k. samvigningar, borde kunna vigas av ngn biskop, någon gång och någonstans. Så länge vederbörande vill be om prästvigning av våra biskopar. Detta konstaterande är inte sarkastiskt, utan enbart beskrivande. Den dagen kommer när man inte längre orkar vänta, och inte orkar "tänja sig" i det oändliga om man har så olika syn på mångt och mycket.

Kyrkan

Nästa måndag (6.11) samlas kyrkomötet till höstsession. Först trodde jag att det skulle bli ett mindre dramatiskt kyrkomöte, med några frågor samt den vanliga budgetmanglingen på agendan.

Nu visar det sig att man packat ner en mängd stora principiella frågor och att kyrkomötet kommer att behandla många frågor som faktiskt kan bli ödesdigra för kyrkan.

Biskopsmötets redogörelse kommer naturligtvis upp. Jag har tidigare skrivit om den och säger därför inte många ord här. Men jag tror inte att det linjeval som biskopsmötet går in för är gott, och allra minst vist. Där saknas det som antyds i övergången mellan 1 Kor. 12 och 13... (läs och tyck!). Eventuellt är man inspirerad av Svenska kyrkans exempel, där det blivit så lugnt och fridfullt efter att man i behörighetskraven satt in detta med "villiga tjänare". Men lugnt och stilla kan det också vara i en död kyrka... Själva lugnet och stillheten är inte något säkert kriterium.

Med detta säger jag NATURLIGTVIS inte att jag ser käbbel och gräl som ett godtagbart alternativ.

Alternativet är högaktning och den norske professorn Carl Fr. Wislöffs ord: Viktigere enn frihet for kirken er frihet innenfor kirken.

(Det som för mig varit tyngst att bära är inte kritiken utifrån, utan att vara föremål för kyrkans förtal, förakt och t.o.m. hat. Det känns inte bra, om nu någon ville veta det.)

Men på angendan på höstsessionen (se www.evl.fi - kirkolliskokouksen ohjelma) finns också planer på ett stort anslag för arbetsgruppen för utredningen av homosexuellt samlevnad, partnerskapsfrågor mm. Enorma summor planeras för detta.

Det som kanske förefaller vara ett vanligt tråkigt ärende bland andra är ändringar i kyrkolagen och -ordningen: Kirkkolain, kirkkojärjestyksen ja kirkon vaalijärjestyksen virkamiesoikeudellisten säännösten muuttaminen
(Kirkkohallituksen esitys 2/2006)
- Kirkon laintarkastustoimikunnan kirje 1/2006 .

I detta finns en mängd farliga frågor inbakade. Givetvis finns här ju biskopsmötets redogörelse inbakad, man har insett att en redogörelse intehar juridisk status och nu föreslås att man skall kunna sparkas från prästämbetet om man vägrar utföra tjänsteuppgifter, nota bene, tjänsteuppgifter som berör samvetsfrågor och -övertygelser som GrundL vill trygga.

Man har tagit behörighetskrav direkt genom att kopiera den sekulära lagstiftningen (Crtl + C), vilket kan komma att innebära att kyrkan inte kan ha egna etiska krav på t.ex. sina präster. Kyrkan och samhället blir helt kommunicerande kärl i etisk mening. Detta är katastrof!

Att man sedan går åt lektorstjänsten, lektors rätt att välja t.ex. biskop osv är en annan problematik.

Till det mycket betänkliga hör dock att detta material på ca 100 sidor nådde oss ombud i förgår, några dagar före förhandlingarna, när alla förbereder sig för att kunna vara en vecka borta från sitt vanliga arbete. Remissdebatten börjar på måndag, vilket försvårar, för att inte säga omöjliggör interna diskussioner och överläggningar i många för kyrkan så viktiga frågor.

Vårt eget Domkapitel har förtjänstfullt uppmärksammat flera av de frågeställningar som förslagen till förändringar skulle innebära. Glädjande att åtminstone någon slår larm.

Jag drar mig till minnes en diskussion i våras med en jurist, engagerad i Kyrkans avtalstexter. Han konstaterade att "man skulle så gärna ge rum åt olika tänkande (då gällde det äm,betsfrågan och "Heikkas papper") men "det finns inga juridiska möjligheter till det, vi är tvungna att följa lag."

Det hänger inte på vilja, menade han. Och han tillade: jag är rädd för att det kommer att gå på samma sätt med frågan om homosexuellt partnerskap, kyrkan kan inte - tyvärr - gå en egen väg här, samma lagstiftning måste gälla för kyrkan som för samhället...

Nu föreslår samma jurister en nyskrivning där man tar in i lagen stadganden om såväl rätt att avskeda från prästämbetet och behörighetsvillkor som förbjuder "diskriminering" av någon på grund av----sexuell inriktning,....familjeförhållanden osv.
Justitieministeriet har för övrigt redan kritiserat denna profana lagstiftning, man anser den inte vara oproblematisk eftersom formuleringarna i olika lagar (samhällets) inte är identiska. Men nu avstår kyrkan själv från sin rätt till att definiera sin etiska position, kyrkan säljer sig, i klartext.

Detta blir början till kyrkans fall, om denna fråga drivs till sin spets. Många har redan meddelat att de kommer att lämna kyrkan om kyrkan går in för att välsigna homosexuella par. Detta är en fråga av en helt annan storleksklass än t.ex. ämbetsfrågan. Vad kommer t.ex. den laestadianska väckelsen och dess olika grenar att göra om man besluter om något som centralt drabbar synen på familjen och äktenskapet!? Hur reagerar andra väckelserörelser? Och annat troget kyrkfolk?

Också apokryferna kommer upp, oproblematiskt är att anta en ny översättning (på finska). En litet större fråga är förslaget om att de som obligatorium skall ingå i varje finsk bibelutgåva, som det har sagts (ingår dock inte i det egentliga förslaget).

MÅNGA FRÅGOR - mycket bön, NU!!

Henrik