Utmaningen

Av förekommen anledning har jag igen studerat Gafcon-dokumentet (se tidigare blogg, t.ex. 4.7.2008).

Där finns tre viktiga sanningar:

Det första konstaterandet (faktum) är att man inom den Anglikanska gemenskapen accepterar och befrämjar ett annat evangelium (se Gal. 1: 6-8) som står i strid med det apostoliska evangeliet.

Den andra sanningen är att vi (delar av kyrkan på södra halvklotet) deklarerar att vi avsäger oss gemenskapen med biskopar och kyrkor som understöder detta falska evangelium.

Den tredje verkligheten är det manifest som gäller hur man skall utöva lärotukt när det gäller öppen irrlära.

Så borde givetvis en kristen kyrka agera. Nu får inte detta tolkas som eller leda till improvisation, att alla små nyanser i förståelsen av Guds Ord genast leder till brytningar, samarbetsvägran osv.

Men när det gäller uppenbara avsteg från Guds Ord måste varje kristen vara fast.

Ibland hör man sägas att man kan försvara vad som helst med Bibeln. Många år tyckte jag att det var ett förtal, ord som man inte behövde ta på allvar. Men när kyrkan själv ger uttryck för en sådan syn är det verkligen bekymmersamt.

Är man profet om man vågar uttrycka sin oro för att vilken fråga som helst som ligger i tiden så småningom malas i kyrkans kvarnar så att det omöjliga (för en kristen kyrka) trots allt blir möjligt??

En av de frågor som lurar bakom hörnet är frågan om alla religioners lika sanningsvärde, att alla vägar leder till samme Gud. Detta ligger i tiden, men det avfärdas entydigt av Bibeln. Om den bekännelsen dör, så dör också mission och evangelisation.

Om djupa oenigheter finns bör man ordna samtal och söka förståelse och enhet. Men ingen skall eller kan tvingas till något slags ytlig solidaritet i klara trosfrågor. Inte heller duger argument som det beror på om det finns något formulär i handboken.

Det är Bibeln och inte handboken, som är den högsta normen i kyrkan.

Vi hoppas och ber att Guds folk i alla läger möter upp kring den bekännelsen.

Henrik

Träffande!

Jag läste ett synnerligen tänkvärt citat häromdan. Det är Ann Heberlein, teol. dr och etikforskare i Sverige som säger såhär:

"Allt oftare ersätts predikan av allmänetiskt dravel om att vi ska vara ”snälla mot varandra och borde kramas lite mer”. Det är ”låga-tröskel-gudstjänster” och ”dansbandsmässor” och film och dans och sagoläsning och saft och bullar och Gud vet allt (bara inte det, framför allt just inte det: Gud, alltså).

Träffande ord. Vissa ord kunde bytas ut, men trenden träffar rätt.

Henrik

Ärkebiskopen preciserar sig

I dagens (26.08) Helsingin Sanomat (HS) skriver ärkebiskop Jukka Paarma att han blivit fel citerad i HS 24.08. Åtminstone har hans utttalanden återgetts otydligt.

Ärkebiskopen konstaterar att man inte helt entydigt kan förklara orsakerna till homosexualitet. Han betonar att de flesta homosexuella enligt hans uppfattning inte själva har valt sin sexuella inriktning. Han säger också att han fått uppfattningen att orsakerna är många samt att den tidiga barndomen har stor betydelse för den sexuella identiteten.

När HS konstaterade (24.08) att "ärkebiskopen anser att homosexualiteten är medfödd", korrigerar ärkebiskopen detta och understryker att han inte sagt så.

Ärkebiskop Paarma betonar också att en annan fråga är vilka etiska konsekvenser som skall dras av dessa synpunkter. Denna fråga utreds som bäst av kyrkan.

Det skulle vara intressant att veta vad ärkebiskopen tänker om det som tidningen Kotimaa skriver, både om intervjun med honom och angående nyheten att två kvinnliga präster i en församling i södra Finland låtit registrera sitt parförhållande.

För av det faktum att vi människor har medfödda egenskaper el motsv betyder ju inte att vi kan leva i linje med vad vi "känner".

Och det finns nog en stor variation av orsaker och faktorer som påverkar människor. Långt ifrån alltid handlar det om två människors osjälviska vilja att binda sig, bakom på vägen kan det finnas olyckliga människor, äkta makar osv precis som när nya heterosexuella relationer ingås.

Det blir en primär kristen utmaning att förkunna ett liv i Kristi efterföljelse. Det första en kristen människa måste göra är att läsa Nya testamentet, om trons grund, om att leva som kristen osv.

Vi har nog alla orsak att först och främst "städa vår egen trappa". Men detta visar också enligt min mening behovet av en rätt och sund biblisk undervisning, annars går vi vilse.

Henrik

Guds folks fest

Vi har haft glädjen att få mötas i Karleby denna helg. Ikväll var det enligt uppgift mellan 600-700 (rättelse kl. 23:30: 800!) personer i sockenkyrkan.

Det har varit inspirerande att lyssna till sång och musik, till förkunnelse och undervisning.

En alldeles speciell glädje har det varit att träffa kristna människor, från litet olika håll, från olika grupper inom vårt stift.

Jag undrar om vi inte har fått vara med om något historiskt. Jag har varit med i många sammanhang och i många olika församlingar och rörelser. Men jag undrar om jag någon gång tidigare sett så många kristna från olika sammanhang tillsammans i samma kyrka!

Ett stort tack till Karleby svenska församling som har tagit emot oss så väl. Må välsignelsen "drabba" Er alla till förnyelse, uppmuntran och gemenskap i Herren Jesus Kristus.

Jag har glatt mig över den kärlek till Guds Ord och den nöd inför mycket i tiden som präglat praktiskt taget alla samtal.

Sannerligen en fest, med och för Guds folk!

Henrik

Det gäller Bibeln

Idag får vi i nyheterna läsa att ärkebiskop Jukka Paarma till tidningen Aamulehti sagt att han betraktar homosexualiteten i de flesta fall som en given egenskap.

- Minulla on se käsitys, että useimmilla homoseksuaalisuus on annettu ominaisuus. Ihmiset eivät siten ole vastuussa seksuaalisesta suuntautumisestaan, hän sanoo Aamulehden haastattelussa. (Yles hemsida)

På svenska:

Jag har den uppfattningen att för de flesta är homosexualiteten en given egenskap. Människorna är slåunda inte ansvariga för sin sexuella inriktning, säger han i Aamulehtis intervju.

Litet senare i intervjun säger ärkebiskopen:

Raamattu tuomitsee homoseksuaalisuuden - kuten siunaamista vastustavat muistuttavat - mutta tekstejä sävyttää kirjoitusajankohta, Paarma sanoo. Hänen mukaansa Raamattu ei puhu homoseksuaalisuudesta kahden ihmisen rakkaussuhteena, johon kuuluu sitoutuminen, vaan Raamattu viittaa sillä elosteluun tai irstailuun.

Bibeln fördömer homosexualiteten -vilket de som motsätter sig välsignelse påminner om - men texterna präglas av tidpunkten för deras tillkomst, säger Paarma. Enligt honom talar inte Bibeln om homosexualitet som ett kärleksförhållande mellan två människor, till vilket hör att man binder sig (vid varann), utan Bibeln talar om när man lever runt eller lever i lösaktighet.

Jag är lika trött som många andra på att på något sätt rikta kritiska kommentarer gentemot en grupp människor, som aldrig gjort mig något illa. Jag har många vänner som är homosexuella.

Men jag upprepar min fråga:

Kan man inte göra något gott för människor annat än genom att bejaka allt de gör, också sådant som Guds Ord avvisar?

Detta gäller ju i NT i första hand oss heterosexuella. Hur mycket sägs inte där sådant som rammar oss, på så många sätt!

Ett studium av den tidpunkt och den miljö i vilken Pauli ord tillkom, visar att man mycket väl kände den form av homosexualitet som ärkebiskopen talar om. Vi har talrika exempel från antiken av osjälvisk homosexuell (och lesbisk) kärlek.

Ett annat svar är att möta alla människor med en mycket konkret omsorg. Välsignelse följer inte av att bejaka sådant som Ordet dömer.

Rösterna som talar om det påminner om ormens: ingalunda skall ni dö, men Gud vet att den dag ni äter därav skall era ögon öppnas så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont. 1 Mos. 3:4,5

Frågeställningen visar att det ännu en gång handlar om Bibelns auktoritet i vår kyrka.

Att någon präst nu lovas frihet att inte behöva välsigna mot sin övertygelse är inledningen till ett spel som slutar i förlust.

Må Gud väcka oss alla, välsigna oss alla. Må Gud hjälpa oss till ett annat svar, må Gud göra oss till goda och kära medmänniskor för homosexuella och heterosexuella.

Henrik

Försvara och förmana era präster!

Det talas mycket i NT om hur den som av Gud och av församlingen har kallats att vara lärare och herde skall ta sin kallelse på allvar. Man kan t.ex. sammanfatta de olika förmaningarna med orden i Apg. 20:28:

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Också många andra ord - inte som herrar, utan som herdar.

Men vi har också i NT ett beroendeförhållande mellan församlingens herdar och församlingen.

Paulus ber att församlingens skall be för honom, be för hans förkunnelse, be för hans svårigheter osv. Han uppmanar församlingen att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. (1 Tess. 5:12)

En herde ska vårda den hjord som har anförtrotts honom ( 1 Petr. 5). Men församlingen skall också "rätt uppskatta" sina herdar och lärare, de skall tänka på dem, se hur de slutade sin levnad och efterfölja deras tro (Hebr. 13:7).

Jag tror att det är viktigt i vår tid med ett sunt beroendeförhållande mellan församlingens medlemmar och deras herde. Det är viktigt att församlingen också förmanar sina herdar, att de prövar det som sägs, att man i församlingen kan dela livets mångahanda.

Men jag tror också att det är viktigt att församlingen försvarar sina herdar, präster. Församlingen har kallat sin präst, och församlingens medlemmarr skall också behålla den dimensionen i prästens kall och verksamhet. Det innebär båda att vid behov förmana, men också att försvara.

Ge nu akt på vad som händer herdarna i vår kyrka. Försvara inte det som är ont och fel. Men slå vakt, särskilt bönevakt, om dem som är rätta herdar (med det menas inte fullkomlighet...!) och träd upp till deras försvar om de blir utsatta.

Jag tror att en av de viktigaste frågorna i församlingen (och kyrkan) är en sund omsorgsgemenskap mellan församlingens medlemmar, och också mellan församlingens medlemmar och deras herde.

Jag har mycket tänkt på ett ord, som talar om Jesus och hans lärjungar i Mark. 14:27.

Det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren skall skingras.

Ibland har jag undrat om det bara gäller Överherden (Jesus) och hans lärjungar, eller om det också är en andlig lag, ett handlingsmönster när den onde vill komma åt församlingen.

Henrik

Desinformationsflödet

Den som har ett offentligt ämbete, eller någon motsvarande uppgift, får finna sig i att hans eller hennes förehavanden granskas i offentligheten.
För den som inte blivit föremål för negativ uppmärksamhet känns frågan om riktig information kanske inte särskilt angelägen. Men för dem som märker hur andras uppfattningar om ens person helt styrs av vad som sägs i media är saken mindre angenäm, men ändå angelägen.

En sak är ju att den bild som media ger av en person inte motsvarar hela verkligheten. I bästa fall är den ensidig, den presenterar kanske endast någon aspekt. Varje människa är förmer än någon frågeställning. Verkligheten är mera komplicerad. I vår tid finns en tydlig tendens till skandalisering. Nyheter är skandaler. Så vinklas bilden av människor som senare är svår att förändra.

Det tyngsta är inte att bli kritiserad för det ena eller det andra, utan den desinformation som så ofta förekommer. Det är beklämmande att ofta konstatera att många inte bryr sig om att ta reda på fakta. Det gäller såväl representanter för medier som enskilda personer.

"Don't disturb me with facts!"

I nyhetsförmedlingen angående pastor Halvar Sandell och den s.k. abortvideodiskussionen förekommer en mängd desinformation, felaktigheter och direkta lögner, som upprepas med jämna och ojämna mellanrum.

På Yles svenska hemsida (19.6) hänvisas till Hufvudstadsbladet, som skriver att pastor Sandell tvingade de unga att se på en video som visar en autentisk abort.

Sanningen är den att ingen tvingades att se något, det handlade inte om filmförevisning utan om ett inlägg i ett pågående samtal om det etiska i aborter, en del av en videolink som finns på en rikssvensk (laglig) hemsida på internet. En del konfirmander såg inslaget, andra gick genast och satte sig eller följde inte med. Inslaget visades endast i pastor Sandells laptop (bärbara dator), ingen duk eller stor bild alltså.

Det påstås också i samma nyhet att pastor Sandell anmäls till Domkapitlet. Inte heller det är sant. Föräldrar skrev ett brev till Församlingsrådet i Markus församling och sände en kopia till Domkapitlet (till kännedom).

På Domkapitlets senaste möte antecknades denna skrivelse till kännedom.

Före Domkapitlets sammanträde sände biskopen ett brev till Halvar Sandell där han bad om svar på olika frågor kring den s.k. abortvideon mm. Biskopen meddelade även att han konsulterar Statens filmgranskningsnämnd.

I offentligheten har påståtts (TV-nytt) att Halvar Sandell inte svarat på biskopens frågor.

Det stämmer inte. Jag har själv sett hans svar (som sändes rekommenderat till biskopen) - 5 sidor svar på frågorna och 5 bilagor, tillsammans 12 sidor text. Kanske jag för tydlighetens skull skriver att jag inte sett bilagorna och att jag såg texten (svaret på frågorna) först när den var färdig skriven.

Det har också sagts att biskopen har talat med Sandell. Tyvärr stämmer inte heller det. Biskopen har inte talat med Sandell under hela denna tid (enligt Sandell), den enda kontakten har varit brevet med frågorna samt en kort kommentar (email) efter TV-nytts felaktiga nyhet häromdagen att Sandell inte besvarat biskopens brev (biskopen bekräftar i ett mail till Sandell att denne nog svarat och att han naturligtvis inte har sagt att Sandell ej svarat).

Att biskopen kan vilja diskutera svaren, eller att han vill få ytterligare kommentarer, är en annan sak.

Jag skriver detta just med tanke på den desinformation som sedan utgör grunden för en bedömning av en människa. Nu just har Halvar Sandell blivit något av en "spottkopp" i stiftet. Man får skriva nästan vad som helst om honom utan att ställas till svars! Skamligt!

Medierna upprepar varann, tyvärr utan att kontrollera uppgifterna.

En annan sak - och i själva verket en mycket större sak - är att själva huvudfrågan tigs ihjäl. Hur många gånger har inte t.ex. Paul von Martens vädjat till biskopar och andra att klart ta ställning i abortfrågan. Till synes förgäves.

Små liv kämpar för sin existens. Vem för deras talan? Det kan gälla barn med Downs syndrom (och vi har många härliga bevis på vilken glädje deras liv kan ge), det kan gälla fosterdiagnostikens diagnos (som kunnat vara helt felaktig!). Det kan gälla små liv som är resultatet av ett "misstag", en sommarnatt, en kväll med litet för mycket alkohol i blodet.

Allt kan lösas - men hur? Vilken rätt har det lilla livet?

Vi måste på allvar dra andra slutsatser än "man kan ju alltid korrigera ett eventuellt misstag". Detta så mycket mera som varje människa som lever inte blev föremål för motsvarande behandling... Vi måste leva så att abort inte blir ett alternativ. Med detta nya ansvar följer en mängd andra fördelar.

Många parerar sådana tankar med att tala om våldtäkter eller andra specialfall. Ingen vill dock förneka att det finns beredskap att tala om och möta olika svåra situationer. Livet är inte lätt, men livet skall alltid vara ledande princip.

Kvar står Guds "du skall inte dräpa". För människans skull.

Vad kan människan inför detta?

Inte ifrågasätta det, utan leva av det och för det. Och be Gud om förlåtelse och upprättelse där liv har ifrågasatts, utsatts, avbrutits eller på annat sätt begränsats.

Henrik

Dagens lösen idag

Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

Ps. 60:13

Henrik

P.S. Tillägg kl 21.00:

För att inte några felaktiga slutsatser skall dras, eller någon undra vem jag avser, konstaterar jag att Ovännen, som Ordet talar om, är mörkrets furste. Det är det vi också ber om i Fader vår: fräls oss från den onde (så tror jag att det borde översättas).

Förbryllande toner

På tidningen Kotimaas hemsida finns en intervju med ärkebiskopen av York, John Sentamu. Han säger i en intervju att Lambeth-konferensens (de anglikanske kyrkornas konferens) viktigaste budskap skulle sammanfattas i detta:

låt oss förbinda oss vid FN:s målsättning för detta årtusende.

FN definierade åtta målsättningar för millenieskiftet: att utrota den djupaste fattigdomen, hungern, barndödligheten och bekämpa aids, barndödlighet och malaria m.fl., att satsa på utbildning, jämlikhet och en hållbar miljöutveckling.

Det är ju inget förbryllande i att i princip säga så. Frågan är bara om det är kyrkornas viktigaste budskap just i vår tid.

Hela evighetsperspektivet är borta!

Läs också Per Beskows Under strecket i dagens Svenska Dagbladet:

Anglikanska kyrkan vid skiljeväg

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1547337.svd

Vår värld upplever nu allvarstider. Nu någonsin behövs kyrkornas viktigaste ärende: evangeliet om Jesus Kristus.

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord.

På välrdsmissionskonferensen i Jerusalem, var det inte i början av 1920-talet (kanske 1924) sade man:

Kristus är vårt mål.
Kristus är vårt motiv.
Vi kan inte ge något mera
och vi må inte ge något mindre.

Henrik

Över 53000

Idag fyller "räkneverket" på bloggsidan 1 år. Det var den 11 augusti 2007 som denna registrering började. Före det hade sidan varit ur funktion tekniskt vissa tider och sedan starten våren 2006 har nog åtskilligt flera besök ägt rum.

Men någon gång under dagens lopp vet man hur många besök sidan fått på 1 år. 53000 åtminstone, och det är mycket.

Jag hoppas att sidorna gett något, och att de inte retar någon i onödan. Bloggandet är ett sätt att skriva av sig, naturligtvis står jag för innehållet men rättast läser man inläggen om man också beaktar "det historiska läget", dvs den situation som rådde när de skrevs.

Internettiden har i alla fall medfört att rätten till att tänka fritt och att säga sin mening inte kan strypas. Förr hängde det på om redaktion för en tidning ville publicera inlägget. Var man i onåd, fick man stå sitt kast. Man blev inte hörd.

Även om inlägg i tidningar och bloggar har lite olika funktioner kan man ändå konstatera att möjligheter finns.

Min förhoppning är att blogginläggen skall bli till välsignelse och uppbyggelse, också när svåra och känsliga frågor behandlas.

Henrik

Skriv under eget namn

En försynt förhoppning vill jag framföra här i klartext: skriv gärna under eget namn!

Jag skriver helt öppet, alla vet vem jag är (och de som inte vet kan ta reda på det). Inget hemligt, inga pseudonymer som man kan gömma sig bakom.

Om man menar sig ha något att säga, vilket man oftast har, varför kan man då inte skriva helt öppet??

Under det förra inlägget finns (igen) ett inlägg av en person som försöker säga mig ngt, men jag förstår inte säkert vad personen avser.

I mitt förra inlägg avsåg jag flera olika händelser som har varit och är aktuella i flera olika stift, bl.a ärkestiftet, Uleåborgs stift, Tammerfors' stift, St. Michels stift, Kuopio stift, Esbo stift och Borgå stift. Kanske ytterligare ngt stift om vi räknar med frågor som anhängiggjorts de senaste åren bara.

Också det faktum att man ser sig tvungen att använda pseudonymer tycker jag ytterligare bekräftar misstanken om att vi inte kan samtala i kyrkan. Det är något slags krypskytte i stället för ett öppet samtal.

Varför? Är det så farligt?

Om man inte vill ge offentlighet åt sina tankar kan man ju alltid skriva direkt. Eller ringa.

Och om man antyder något (som läsaren kanske inte förstår) kan man då inte tala mera öppet?

Självkritiskt frågr jag mig också vad det beror på att någon inte vill tala öppet med mig. Man behöver ju inte säga mera än man vill, men varför man inte kan stå för sina åsikter är för mig något av en gåta.

Men: den som vill fortsätta med pseudonymer mm, får göra det. Som regel tycker jag dock att om någon kritiserar någon offentligt, så ska man inte göra det utan att skriva ut sitt eget namn. Det anser jag är en etisk nödvändighet. Det kan ju hända att de som skrivit inte har avsett mig, utan att de avser ngn annan.

Jag försökte dock säga i mitt förra inlägg att jag tycker att man i kyrkan borde avstå från processandet och "maktåtgärder" så långt det är möjligt. De exempel jag avser i min blogg, och som den som följer med läget i kyrkan nog känner igen, handlar om frågeställningar där jag ibland teologiskt är av samma mening som "offret", men också där jag ibland är av samma mening som de som använder dessa "hårda" instrument för konfliktlösning. Jag tycker därför - om jag förstår den anonyme insändaren rätt - att kritiken inte riktigt träffar, om han (skriver frimodigt makulinum..) anser att jag motsätter mig dessa metoder när jag och mina meningsfränder är offer, men understöder dem när teologiska motståndare är offer.

Så är det alltså inte.

Nu har kyrkan gett samtalet ifrån sig, och väljer att sluta tala med varandra. Som inför en förestående skilsmässa.

Oroväckande!

Kanske låter det provocerande, men måste ju ändå fråga sig: tryter argumenten? Om inte: låt oss då tala ut!

Henrik

Har vi i kyrkan slutat samtala?

Med stigande oro har jag följt med olika frågor som nu är aktuella.

Många svåra utmaningar finns i vår kyrka (liksom i kyrkorna ute i världen), frågor som kräver stor vishet, och också insikter av många olika slag.

Det som oroar mig är att det förefaller som om de instrument för att lösa konflikter och oenigheter som nu används begränsas till administrativa och disciplinära åtgärder.

Det handlar om hot och straff, om anmärkningar, om varningar, om att avhålla från prästämbetet eller att avskeda från prästämbetet (om det nu handlar om präster). Eller vi har besvär, anmälan som gäller biskop och domkapitel, eller enskild präst. Vi har olika former av påtryckningsmedel som t.ex. behandlingen av SLEY och SLEF, ekonomiska påtryckningsmedel och annat. Och vi har också polisanmälan eller brottsanmälan.

Den arsenal som står till förfogande handlar om i mitt tycke både onödigt dramatiska och också mycket beklagliga sätt att hantera frågor som i många fall kunde skötas på annat sätt.

Kunde man inte åtminstone till en början sätta sig ner vid samma bord och samtala? I flera av de nu aktuella fallen har ingen personlig kontakt "face to face" ägt rum, bara formella handlingar och "frågor och svar".

Har vi i kyrkan slutat samtala?

Har vi helt tappat sinne för proportioner? Jag behöver knappast i detta sammanhang upprepa den uppenbara inkonsekvens och orättvisa som sker när uppenbara avsteg från Guds Ord tigs ihjäl och besvaras med "föranleder inga åtgärder", medan sådant som kanske möjligen kunde klassas som ovishet åtgärdas - hela baletten med press och intervjuer och annat.

Inte är jag trots allt så desorienterad att jag inte förstår att man ibland säkert måste behandla frågor juridiskt, disciplinärt osv. Brott kan inte åtgärdas genom "broderliga samtal", om eller när sådant har begåtts. Men sådant som gäller lärofrågor och övertygelser löses inte i domstolar. Och vi har enligt min uppfattning en hel mängd frågeställningar som inte till sitt väsen är juridiska, där man kunde ha använt en annan väg.

De lösningar som föds genom detta är närmast köpt lydnad.

Vem vill ha det?

Jag hoppas att vi i kyrkan i mycket högre grad över alla gränser kunde samlas till broderliga samtal.

Och förresten, kan inte också gemensam bön vara något som just kyrkan kunde pröva på??

Bibelns råd är ju mycket praktiska, och mycket förpliktigande för oss som vill kallas kristna. Just Bibeln talar om att tala enskilt med den broder som försyndat sig, att försöka på nytt i vittnes närvaro. Det handlar om att vinna sin broder.

Min fråga är: av alla de frågor som nu är anhägiggjorda i olika stift, hur många av dessa kunde lösas eller ha lösts genom samtal?

Nu behandlas frågor utan att parterna ens träffats.

Och det har ju hänt förut, många gånger. Tyvärr.

Kan vi inte välja ny kurs?

Henrik

Kall bibeltrohet, varmt fritänkeri

Ursäkta den något provocerande rubriken!

Men jag tycker att många ser detta som alternativ och för dem blir då valet lätt.

Man talar naturligtvis inte om fritänkeri, utan om att söka bibelordets intention eller dyl. Och så kopplar man gärna ordet bokstaven dödar, men Anden gör levande (2 Kor. 3:6) till sammanhanget. Men det ordet talar om något annat: bostaven dödar (och skall döda). Paulus jämför det nya förbundet, som är ett Andens förbund med det gamla, med lagens förbund.

Men om den Helige Ande heter det: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. Joh. 14:26

I missionsbefallningen gav Jesus uppdraget att och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er.

Därför är det inte, och får inte vara någon motsättning mellan Anden och Ordet.

Man måste säga att Ordet kan användas fel. I den Heliga Skrift talas det också om Ordets "delning", utdelning (2 Tim. 2:15).

Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor.
1 Tess. 5:14-15.

Vi ska inte tillrättavisa de missmodiga och uppmuntra de oordentliga...

Ordet, när det tas emot i tro, är fullt av Guds omsorg om människan och hennes villkor.

När redan GT säger gör det, så får ni leva handlar det inte om självfrälsning utan om att Gud "förelägger" människorna välsignelse och förbannelse.

"Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem." 5 Mos. 30:19-20

Därför handlar det djupast sett om en allvarlig hybris, om vi tror att vi är mera barmhärtiga än Gud själv. Detta sker enligt min mening om vi, i strid mot Guds klara Ord, förespråkar andra "mera barmhärtiga lösningar".

Jag tror nog att vi behöver en sann biblisk omsorgsväckelse. Att församlingsgemenskapen inte blir en "felfinnargemenhet" utan en omsorgsgemenskap.

Men vi behöver nog också en samvetsväckelse så att vi inte i första hand ber andra leva kristet utan själva börjar leva som Kristi efterföljare.

Henrik

Quod non est biblicum, non est theologicum

Quod non est biblicum, non est theologicum - det som inte är bibliskt, är inte teologiskt - är ett för litet använt uttryck. Man behöver naturligtvis inte citera det på latin, det viktigaste är själva principen.

Jag kom att tänka på den när jag läste intervjun i Kotimaa med förre kollegan (tidigare kyrkoherde i Kannelmäen seurakunta i Hfors), prosten Pentti Simojoki, en av den finska pietismens ledare (körttiläisyys). Han har sagt att kyrkan skall välsigna samkönade par om dessa ber kyrkan om det.

Simojokis ståndpunkt fick offentlighet i samband med en diskussion på de finska pietistteologernas konferens, dit pensionerade prosten Liisa Tuovinen kallats att tala (kallelsen sändes före Tuovinen förrättade kyrklig välsignelse av ett lesbiskt par i ett kyrkligt utrymme).

Pentti Simojoki är en uppskattad förkunnare och själavårdare. Hans ställningstagande kommer säkert att ha betydelse.

Men när jag läser broder Penttis motiveringar, uppstår nog många frågetecken. Han säger att "om ett (samkönat) par ber om kyrkans välsignelse så betyder det att Herren redan varit där."

Siteerasin kommenttini aluksi körttiteologien kärkinimiin kuuluvaa kouluneuvos Matti Pesosta. Hän toistaa 1930- ja 40-lukujen Hengellisissä Kuukauslehdissä tämän tästä, että me emme mene minnekään, missä Herra ei olisi jo ollut, Simojoki kertoo Kotimaalle.
- Me emme siunaa ketään väkisin. Herra on jo edeltä ollut näiden parien luona ja tehnyt työtään, jos he tulevat siunausta pyytämään.
http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=5803&Itemid=38

I citatet som Simojoki hänvisar till säger Matti Pesonen alltså att vi inte går någonstans dit Herren inte redan gått och där Herren inte redan varit.

Rent teologiskt tycker jag att detta handlar om det inre ordet. Denna syn innebär att det finns en annan norm och en annan uppenbarelse av Guds vilja än den Heliga Skrift.

Vi har fått lära oss att den Heliga Skrift är den enda regel och norm enligt vilken alla läror och alla lärare skall prövas och bedömas.

På något sätt, eller kanske på många sätt, verkar diskussionen sympatisk. Simojoki vill helt säkert möta människor och hjälpa dem. Det är förvisso sant att Jesus var alla människors vän, att Han umgicks med de utstötta och föraktade.

Men:
Gav Jesus grönt ljus för ett liv i strid med Guds Ord?

Och:
Finns det verkligen inget annat sätt att möta människor än att bejaka allt de (vi) gör?

Och ännu:
Är detta bemötande verkligen att hjälpa människor?

Vilken är den teologiska motiveringen? Den frågan måste betyda att vi kan finna öppningar i Ordet (jfr rubriken). Men är inte Ordet mycket klart? Och tror vi inte att Guds vilja finns uppenbarad i Bibeln? Tror vi inte att Guds vilja är god, att Bibelns Ord är goda, ljusa och fulla av välsignelse?

Våra tolkningar behöver inte vara detsamma som Guds Ord. Säkert inte. Just därför måste kyrkan nu argumentera utgående från Guds Ord. Människans godhet är inte större än Guds godhet.

Vi måste alltså ännu en gång söka oss till Guds Ord. Där finns vägen, där finns välsignelsen och ljuset.

Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på all min stig Ps. 119:105

Henrik

Sucka, mitt hjärta...

Detta är ett självkritiskt inlägg.

Jag träffade häromdan en släkting som hälsade mig med orden: Tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar evinnerligen."

Hon berättade om lovsångskvällar och -körer. Om hur Herren gjort mäktiga ting!

Efteråt tänkte jag: hos mig finns ingenting av detta.

Det är bara suckar och mycket mera håhå-jaja en Hallelu-Jah (lova Herren).

Så är det.

I någon text står det visst "sliten av strider". Men kanske man inte ska skylla ifrån sig.

Du klädde av mig sorgens dräkt.

Kanske suckandets kläder också kunde försvinna i samma tvätt.

Henrik

P.S. Jag har nog läst det. Det där med att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Jag vet det nog, sådär i teorin...

Bak eller fram, eller bakfram?

När jag läste Kp:s senaste ledare om de aktuella välsignelserna av samkönade par, undrar jag nog, när jag adderar alla synpunkter inklusive det som jag tror att är ledarens poäng, om den träffar riktigt rätt.

Må min gode vän och broder ledarskribenten inte uppfatta det som "pianostämmarmentalitet", för jag vill ta till mig det goda och vettiga som finns. Han avslöjar intentionen i agerandet: att genom praxis skapa förutsättningar för lagstiftning. Man blir snart så van att ingen reagerar.

Men jag kommer inte ifrån detta: det är väl en ganska obetydlig fråga, trots allt, om någon sak anhängiggörs köksvägen, bakvägen eller paradvägen, om själva saken är fel.

Nu har Huovinen och Tuovinen förrättat det som, åtminstone i det senaste fallet, är att förlikna vid en vigsel. Jag hörde de berörda parterna berätta om hur de bytt ringar, svarat på tre frågor om trohet mm, och sedan välsignats. Ingen kan ju förstå detta som annat en acceptans av ett förhållande, en omständighet, som Bibeln tar avstånd från.

Jag tycker inte att man alltid ska orda om några få frågor, och jag känner en olust att skriva om frågan, som indirekt och kanske ännu mera berör många människor. Snälla människor, som ingen vill göra något illa mot.

Men på något sätt grips jag av känslan av att vi driver.

Som när man håller på att frysa ihjäl, så blir det i ngt skede helt behagligt - och livsfarligt! Eller som när man andas in kolmonoxid vid en lägenhetsbrand, i stället för att väckas så sover man allt djupare.

Jag hoppas att bilderna ovan inte förmedlar känslor, allra minst motkänslor, utan att de påminner oss om att söka oss till Bibelns klara och friska luft.. Eller för att använda ett annat uttryck: till källan med det friska vattnet, som profeten Jeremia hänvisar till.

Välkommen alltså, alla människor, med olika problem och svårigheter! Här är åtminstone en som måste säga så om sig själv. Jag säger som en bekant sade litet tidigare i somras: vi får hälsa varann med "pensionärshälsningen": hur många diagnoser har du...?

Jag väntar mig INTE av min kyrka att den ska stryka mig medhårs. Försvara alla mina fel och brister. Utan att jag ska få hjälp att överge synd och skam och leva för Kristus, Gud till ära och mina medmänniskor till välsignelse och uppmuntran.

Om de visa och de ovisa jungfrurna i Matt 25 står det att alla somnade. Må Gud väcka oss alla!

Läs gärna kyrkliga ställningstaganden och utredningar från, låt oss säga, 1960- och 70-talen. Då ser du hur vi drivit.


Henrik