Till hög till låg till rik till arm...

Carl-Erik Sahlberg, känd för verksamheten i St:a Klara kyrka i Stockholm, säger något mycket tänkvärt i intervjun som Ulf Ekman (på Livets Ords hemsida) spelat in.

Sahlberg säger:

Den kyrka som vill nå de höga i samhället, når varken de höga eller de låga,
men den kyrka som vill nå de låga i samhället, når både de låga och de höga.

Det är ju precis det som Jesus säger. Han talar om evangelium för de små (se t.ex. Matt. 11). Det säger Paulus också: inte många visa och kloka, inte många av förnäm släkt...

Jag har som präst många gånger märkt hur personer, som kunde klassificeras som tillhörande de högre skikten i samhället, hyser en djup respekt för t.ex. Frälsningsarméns arbete. Samma sak har vi märkt med Veikko Hursti, som arbetade land “gatans människor”, men som fick uppmärksamhet och erkännande av rikets högsta ledning.

Men hur är det när kyrkan sitter vid bjudningar och tillställningar med maktens människor – det ska vi göra när vi blir bjudna – hur långt har det fört ur evangeliets synvinkel?

Ett svar är: man kan aldrig veta. Det skriver jag under, och jag föraktar inte detta att kyrkans biskopar och präster och andra medlemmar knyter kontakter med hög och låg.

Men Nya testamentet har en speciell kärlek till “de små”, som i världens ögon kanske är obetydligare, men som i Guds ögon är höga och rika.
Inför Gud är vi alla lika, “...är vi allihopa”.

Jag tror vi har något att lära oss här.

Henrik

Läsvärt! Ord av ärkebiskopen av York!

Ärkebiskopen av York, John Sentamu, skriver i Daily Mail (13.2.2009) mycket läsvärda ord om bönen och om att vara kristen idag.
Jag skall inte avslöja vad han säger utan ber Dig kolla sidan i Daily Mail som du finner under denna text.

Vad säger detta? Märker vi dessa tongångar hos oss också? Samma kyrka som av hänsyn till andra religioner ville vara försiktig för att inte äventyra relationerna till andra. Men muslimerna sade att de naturligtvis vill vinna nya bekännare, och att de förutsätter att också de kristna försöker göra det...
Men tonerna i tiden låter annorlunda. Det enda som inte är riktigt legtimit är tron på Jesus Kristus. Aldrig har jag läst någon seriös insändare som uppmanar till motstånd mot just t.ex. muslimerna och som ifrågasätter deras rätt att utöva sin religion.

“Predika ordet i tid och otid...”  2 Tim. 4:2.
Många känner till ordet “kairos”, som betyder tid i betydelsen den lägliga tiden, ögonblicket, en bestämd tid (i motsats till ‘chronos’ = tid i allmänhet). I den grekiska texten står det eukairôs (med långt o) och akairôs, både vid den goda, glada tiden (när folk gärna lyssnar) och när de anser att ingen tid finns.

Vi har en skatt som är värd allt. Evangeliet är en Guds kraft till frälsning, för var och en som tror.
Trots all möjlig intolerans.
Henrik

http://www.dailymail.co.uk/debate/article-1144163/JOHN-SENTAMU-The-intolerance-Christians-public-sector-affront.html

Lagom

 
En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt bukiga bröst
och dekreterade: så får det inte sjungas!
Stäm ner tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom.
 
Ett ensamt litet ljus flammade upp i en farlig låga,
hett av iver att brinna ned i Hans tjänst som tände det.
Då kom mannen med ljussaxen, den allestädes närvarande elddämparen,
han som inte kan lida en låga på egen hand, ett obändigt sken.
Ett ensamt litet ljus har vågat brinna för våldsamt.
Det måste tuktas. Ingen oro i ljusraderna!
Observera! Lagstadgad två centimeters låga!
Lugn, behärskning, lagom.
 
Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga herr Lagom!
Vrid på din omhuldade, tempererade husbehovsvärme
- rumstemperatur aderton grader Celsius enligt kontrakt –
och sköt samvetsgrant din ljussnopparsyssla!
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas in i kall granit:
Här Hvilar Riddaren af ”Å ena sidan men å andra sidan”.
När han lefde, lefde han aldrig.

Nils Bolander

Jag tycker att också denna dikt är profetisk, dikterna fascinerar genom sin brottning med kallet, ovärdigheten, den starka självkritiken, den helhjärtade överlåtelsen och viljan att följa Herren!
Till självrannsakan!
Henrik

SVINDLARE?

Jag hittade ännu en gång skalden och biskopen Nils Bolanders diktsamlingar, som man inte får längre (annat än kanske i antikvariat) och stannade för två dikter, som jag tycker är profetiska.

SVINDLARE
 
Vad ska vi inbjuda människorna till,
vi kristna?
Någon liten idyllisk historia,
en viss hygglig borgerlighet,
ett småtrevligt kafferep med kakor
i bersån efter högmässan?
Varen så goda mitt herrskap,
konjakskransarna är hembakade!
 
Är det detta vi ska nödga människorna till?
Symöte med högläsning
i församlingssalen
måndagen den sjunde mars kl. 19.
Sång av kandidat Karlsson.
 
Nej, vi är kallade av Livets Herre
att inbjuda människorna
till det oerhörda äventyret
bortom alla idyller,
det förintande mötet med heligheten,
ett ofrånkomligt val
mellan Kristus och kaos,
det fantastiska vågspelet
ett liv i spänningens land,
så att gamla män drömmer drömmar
och ynglingar ser syner.
 
Sviker vi den kallelsen,
sviker vi den Sveklöse.
Och vi gör oss förtjänta
av det nesligaste av alla namn:
kristna svindlare.
 
    Nils Bolander

Göran Skytte skriver

Göran Skytte, en omvänd journalist som kanske har blivit Sveriges mest anlitade evangelist (?), skriver så här:

En ”konventionell” kvinnlig präst sa häromdagen till mig:
”Jag är kvinna. Jag är präst. Men om de som försvarar kvinnliga präster försöker
förinta dem som har annan åsikt, då hugger de av en arm, och då kommer hela kyrkan att förblöda till döds.” I jämförelse med extremismen på den politiskt korrekta sidan, är det numera så att de så kallade kvinnoprästmotståndarna kan stå för glad öppenhet.

----
Han skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller ska bli
präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”

“Mig” är alltså Göran Skytte, och “han” i senare citatet Bo Brander, föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, teol. dr, verksam inom SSB mm.

Jag citerar honom därför att jag tycker att så skulle vi kunna tänka här också.

Henrik

Porvoon piispanvaalista

Kotimaa-lehden tuoreessa numerossa puhutaan Porvoon hiippakunnan tulevasta piispanvaalista.

Lehti kirjoittaa mm että “Porvoon hiippakunnassa kysellään: ‘Kuka haastaa Suomen teologisen instituutin johtajan Henrik Perretin?’
--- Perret kertoo Kotimaalle että häntä on jo pyydetty ehdokkaaksi, mutta hän ei vielä kerro vastaustaan.”

En ole niin sanonut. Olen sanonut että vastaan vasta maaliskuussa tai ehkä vasta huhtikuussa, en ole vielä päättänyt, eli EN TIEDÄ.

Toivon mukaan jokainen löytää hyvän ehdokkaan riippumatta siitä olenko mukana vai en.

Henrik Perret

Fem bröd och två fiskar

Talade för en tid sedan med en mycket känd akademiker, en mycket aktad internationell forskare, doktor naturligtvis, professor sedan länge, många doktorander, föreläsare i olika internationella sammanhang.
Han konstaterade dock att han fått höra att han inte uppfyller vetenskapliga kriterier, är en person som inte är i själslig balans osv. Han bojkottas ofta i lärda sammanhang.

Varför i all världen?

Svar: han är troende, och han är en forskare som vågar – när sanningen kräver det – gå motströms.

Han berättade att han har ca 200 vetenskapliga publikationer – kanske alla inte är så toppenbra, sade han anspråkslöst – och jag tror att jag dock vågar säga att jag har ett hum om vad vetenskap är och känner den vetenskapliga processen.

Någon dag senare talade jag med en annan högt utbildad akademiker, en docent inom en annan disciplin, ett annat ämnesområde.

Han sade: det är nu bara så att vi får gå vidare, vi är sådana där “fem-bröd-och-två-fiskar-människor. “

När Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: "Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?" 6 Det sade han för att pröva honom, ty själv visste han vad han skulle göra. 7 Filippus svarade: "Bröd för två hundra denarer räcker inte för att alla skall få ett stycke var." 8 En annan av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sade till honom: 9 "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?" 10 Jesus sade: "Låt folket slå sig ner" - det var gott om gräs på det stället - och de slog sig ner. Det var omkring fem tusen män. 11 Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. 12 När de var mätta sade han till sina lärjungar: "Samla ihop de stycken som har blivit över, så att inget blir förstört."
Joh. 6:5-12
Jag skäms inte för att erkänna att jag älskar denna text! För övrigt också därför att det står “det var gott om gräs på det stället” - sådant finns inte i apokryfiska evangelier..!

Men:

"Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?"

Vilket fantastiskt ord! Här har vi hela kristendomens hemlighet i två satser!

Det är de fem bröden och de två fiskarna som är svaret på världens stora behov. Det är en underlig lag i Guds rike. Inte många av förnämlig släkt, var är de visa – och många andra ord såger samma sak. De är inte de som har, som ger, utan de som inte har, det är de som ger.

Nu är ingen av dessa mina vänner i en mening “fem-bröds-och-två-fiskars-människor”. De är två representanter för kristna, högt utbildade akademiker, men som blir ett problem för sådana som t.ex. Richard Dawkins och hans ideologiska vänner. Dessa försöker förklara att de kristna är obildade, och att “kristendomen är som tron på julgubben, något man växer ifrån när man blir vuxen och vet mera.” Ja så skriver Dawkins i The God Delusion.

Men McGrath frågar enkelt (i boken The Dawkins Delusion): hur många personer med hög akademisk bildning känner Dawkins som i vuxen ålder börjat tro på julgubben (-tomten)?

När professorerna Tapio Puolimatka och Matti Leisola (prof. i bioprocessteknik vid Tekniska Högskolan, läste nu på Wikipedia att också han – liksom filosfoen och pedagogikprofessorn Puolimatka har fått huuhaa-priset av Skepsis rf) härom veckan medverkade vid ett diskussionstillfälle i Nyslott (troligen med anledning av Darwins jubileumsår) hade de svårt att få någon ateist eller evolutionist att ställa upp...

Det finns en välsignad stämpel över kristna, de är och förblir människor med fem bröd och två fiskar även om de har hög akademisk bildning. Men det är detta som Gud välsignar. Människor och forskare, som får ovett över sig, som kategoriseras och katalogiseras men inte bemöts. När agumenten tryter börjar man sätta etiketter på folk.

Nu skall inte detta fattas så att man måste tro på just vad dessa två forskare säger, eller de två som jag hänvisade till i början. Låt tankens frihet råda!

Detta samma fenomen kan märkas inom teologin. Man kan påstå nästan vad som helst utan klar argumentation, men den som har “fel åsikt” har mycket svårare att göra sig hörd.

De två personer, som jag inledde med att hänvisa till, ingen av dem för övrigt teologer, kan uppmuntra oss att stå fram för Kristus och för sanningen också om det blåser motvind. Och också om vi tycker att vi är som den lilla pojken i texten med bara fem bröd och två fiskar, när behoven är så mycket större!

Därmed inte sagt, att motvind är målet, men ofta är det nog ett villkor för en kristen. Från något håll blåser det nog alltid motvind.

Men av fem bröd och två fiskar kan Jesus ännu idag mätta de stora skarorna, och mindre grupper också.

Henrik

"En order, inte diskussion, är grunden för handling"

På brigadstaben i Dragsvik fanns ett citat av Mannerheim, som mycket väl kan appliceras också på kyrkan.

“En order, inte diskussion, är grunden för handling”

BBC berättar att den anglikanska kyrkan skall diskutera ett initiativ av Paul Eddy, konservativ medlem av kyrkomötet, att biskoparna skall utbilda prästerna i evangelisation, ge dem vidareutbildning och hjälpa dem att vinna icke kristna, både andra religioners bekännare och sådana som inte tillhör någon religion.

'That this Synod request the House of Bishops to report to the Synod on their understanding of the uniqueness of Christ in Britain's multi-faith society, and offer examples and commendations of good practice in sharing the gospel of salvation through Christ alone with people of other faiths and of none.’

Detta låter ju bra, inte sant! För det första för att biskoparna diskuterar den uppgift som är kyrkans viktigaste uppgift. Det är något helt annat än det som ofta är föremål för diskussioner. Men naturligtvis därför att detta är en order, en befallning av Jesus Kristus.

Men hör och häpna! Det finns kritiker som säger att detta kan äventyra den anglikanske kyrkans relationer till andra religioners bekännare, t.ex. muslimer.

Men det slutar inte här. När BBC frågat muslimerna svarar de att de finner det helt naturligt att kyrkan gör så, också de försöker vinna anhängare från andra religioner, inklusive kristendomen.

Muslimer förstår kristna som håller fast vid sin tro, för det gör de. De förstår också övertygade kristna som hänvisar till Bibeln. De har svårare att förstå kristna som kallar sig kristna men inte håller fast vid sin tro och sin övertygelse i praktiken.
Till eftertanke!

En order, inte diskussion... Har inte de orden ny relevans nu?
Men det är inte på grund av Mannerheim som vi agerar, vi har order från högre ort, från Kyrkans Herre, Jesus Kristus.
Där står all makt (eller rätt), alla folk, allt vad jag har befallt, alla dagar.

Detta kan inte diskuteras, i betydelsen ifrågasättas eller ens modifieras.
Har inte denna motion något att säga också oss inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

Henrik

http://www.christianlegalcentre.com/view.php?id=205

"Evolutionsteorin omkullkastar ateismen"

Prof. Tapio Puolimatka kommer med ett intressant påstående när han säger att evolutionsteorin omkullkastar ateismen. Vi är vana att förknippa ateism och evolutionsteori med varann – vad menar Puolimatka?

Han konstaterar att ateismen förutsätter att människans intellektuella förmåga, såsom förnuftet och iakttagelseförmågan har utvecklats som ett resultat av en process som har styrts av slumpmässiga mutationer och det naturliga urvalet. Men det naturliga urvalet är enligt prof. Puolimatka endast intresserad av hur varelserna beter sig, inte fakticiteten i deras föreställningar. Det naturliga urvalet kan inte avgränsa sig mot felaktiga föreställningar. Detta innebär att man på basis av evolutionsteori och ateism inte har orsak att tro på det mänskliga förnuftets tillförlitlighet.

Det inns inte skäl att tro på föreställningar som det mänskliga förnuftet har utvecklat. Ateismen är en av dessa föreställningar. Av detta kan man hävda att det inte finns orsak att anse att ateismen är en riktig föreställning.

Ur ett teistiskt (en som utgår från tron på en Gud) perspektiv sett kan man däremot säga, eftersom man utgår från att Gud har skapat världen, att teisten kan vara öppen för detta hur skapelsen har ägt rum. En teist kan anse att det är möjligt att Gud också skapat genom makroevolution, anser Puolimatka.

Man kan fråga sig hur en ateist kan tro på att hans intelligens, hans iakttagelser och hans tänkande är pålitligt, när det har uppkommit helt slumpmässigt och inte egentligen intresserar sig för sanningsfrågan, eller av att värdera olika uppfattningar.

För att inte också fråga efter det meningsfulla i att forska och ta reda på. Både Puolimatka och en av hans stora påverkare Alvin Plantinga har konstaterat att hela det moderna vetenskapsbegreppet har fötts i en kristen referensram. Den som tror på Gud vill veta mera, vill veta sanningen om allt som man kan få veta. Den som bekänner tron den Gud som skapat människan till sin avbild har också intellektuella skäl att tro att hon kan få en vederhäftig information om livet.

Henrik

I denna veckas nummer av tidningen Kotimaa ingår en intervju med Tapio Puolimatka.

Hyviä vai huonoja uutisia?

SLS lakkautti suhteensa MESKiin

“Suomen Lähetysseura on lakkauttanut suhteensa yhteiskristilliseen Maailmanevankelioimisen Suomen keskukseen (MESK). Sysäyksen tähän antoi MESKin Rakas ihminen -teemavuoden (2009) taustamateriaalista syntynyt keskustelu. Materiaalissa otettiin kielteinen kanta esimerkiksi homoseksuaalisuuden harjoittamiseen ja aborttiin kutsuen sitä "elämän riistämiseksi".

Kotimaan kotisivuilla kerrotaan Suomen lähetysseuran ja Maailmanevankelioimisen Suomen keskuksen (MESK)  yhteistyön loppumisesta. SLS:n johtaja Seppo Rissanen korostaa että syy on tekninen, ei sisällöllinen.

http://www.kotimaa.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=7792&Itemid=38

Kuitenkin tuntuu siltä että myös sisällöllisillä syillä on oma osuutensa tästä kokonaisuudesta. Jos näin, siis jos, kyse on huonoista uutisista.  

Henrik

Dags att trycka på reset-knappen

USA:s nye president har myntat ett uttryck “It is time to press the reset button”. Det har också hans vicepresident använt, nu senast angående behovet att tänka om när det gäller USA:s relationer till Ryssland (i positiv och konstruktiv mening alltså).

Press the reset button – uttrycket har fastnat i min skalle. Och jag tänker på den kyrkliga situationen.

Det apostoliska och profetiska vittnesbördet kan vi inte ändra. Ditt ord är sanning. Skriften kan inte bli om intet.

Men jag tror att det är ganska många som tänker att någonstans har det gått fel.

Den uppsjö av synpunkter, beslut och diktat som finns, de debatter och diskussionsinlägg, där prestigeaspekter tyvärr heller inte saknas, är svår att komma till rätta med. Några frågor har helt söndrat kyrkan och lett till bror mot bror, syster mot bror, bror mot syster.

Och mera är på kommande. De frågor som finns på kyrkomötets agenda ser inte ut att bli lättare (i vår tjänstemannarättspaketet, som har konsekvenser, i höst förmodligen frågan om registrerade parförhållanden i kyrkan mm).

Men också en annan problematik finns. Det handlar enligt min mening om den kyrkliga förvaltningen. Vi har kommit till en så oerhört tungrodd förvaltning, men tunga och dyra system, med ett regelverk som är massivt. Det är ett helt system, som kan sysselsätta en hela livet till 100%.

Var är den lätta fältutrustningen som möjliggör medbestämmande, transparens, delaktighet? Var är församlingsgemenskaperna som kan formas efter tidens krav i den meningen att de beaktar dagens människas situation (t.ex. att hon inte skall behöva byta församling om hon flyttar några hundra meter eller några kilometer “på fel sida” om någon gräns?)

Finns det ingen kyrklig reset-knapp som skulle möjliggöra att man skulle få se över detta en gång till?

Kanske “reset” innehåller också något sådant som jag inte nu avser – man kan inte stryka ett streck över historien eller över kyrkans tradition. Den är förklaringen till att vi är här idag. Det är inte det jag menar med att “börja om”.

Men att sätta sig ner, och tillsammans fundera över vad som kunde ha gjorts och göras annorlunda, utan att tumma på det bibliska budskapet. För jag misstänker att det finns en del annat i bagaget också..

Men det måste nog vara rätt “reset”- knapp. Det måste vara Guds reset. Annars blir den sista villan värre än den första.

Henrik

Jesus förenar?

I Nya testamentet finner man många exempel på hur radikal kristendomen är. Ett exempel på detta är det klassiska bibelstället i Gal. 3:28 där Paulus säger: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
I dessa begrepp finns så många stora frågor för mänskligheten.

I Ef. 2 talar Paulus om hur Jesus har förenat judar och hedningar: “Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.”

Här finns svaret på de konflikter som vi också idag får bevittna, allt från konflikten mellan Abrahams söner Isak och Ismael till alla andra motsättningar.

Jag hörde nyligen om en grupp kvinnor, kristna araber, palestiner, messianska judar, som samlades i Betlehem för att tillsammans be för situationen i Gaza. Gripande! Övertygande!

Men det finns ett skrämmande perspektiv ännu. Jesus förenar inte bara dem som tror på Honom, som sätter sitt hopp till Jesus allena. Han förenar också på ett annat sätt:

“Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.”
Luk 23:12

Fiendskapen mot Gud förenade ärkefienderna Herodes och Pilatus.

Hur gäller detta idag? För vi ser väl det också? Är kristendomen lika radikal idag? Och framför allt: är den det “på våra breddgrader”?

Ibland grips jag av något form av pessimism: det ser ut som om det skulle finnas mera som förenar vissa kristna och sådana som ställer sig helt avvisande till den kristna tron, än den gemenskap som råder mellan kristna i olika läger.

Eller har jag fel? Måste man sätta frågetecken efter de ord som alltid gällt: Jesus förenar!

Alltså: med vem står jag samman? Vilka håller ihop?
Men alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt..
Var det inte en annan tid?

Henrik

Din tjänare, Herre!

"Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord”. Luk. 2:29.

Vår vän och broder Allan Store har idag befordrats till härligheten. Vi är många som innesluter hans hustru, deras tre döttrar och deras familjer i våra böner.

Jag vill inte skriva mångordigt om Allan Store (det skulle han inte tycka om), men jag vill tacka Gud för den Kristusdoft (2 Kor. 2:14) som han, i tro på Guds Heliga Ord, fick sprida överallt där han rörde sig. Allan var verkligen Herrens tjänare, Ordets tjänare. Han levde för Kristi sak, på ett särskilt sätt förkroppsligad i och för Karlebynejdens människoöden - men också långt utöver den för honom så kära bygden. På Allans tid hölls bibelstudier och –samtal, bönegrupper, läsmöten och själavårdssamtal i snart sagt varje hus.

Hans glada och ljusa väsen välsignar jag. Tack, käre vän i Kristus, för alla samtal, för brev, för förbön, för vänskap!

Det är lite svårt att acceptera detta, för det var så givande att få ha Allan ibland oss. Men vem är den som vill invända något, som har någon som helst anmärkning mot vår himmelske Fader!

Herren har löst sin tjänare (det är ju så det står i grundtexten), i frid, efter sitt ord.

Henrik

Deras tro och min tro

Den senaste tiden har jag fått höra om flera sjukdomsfall. Människor, en del av dem goda vänner har insjuknat i allvarliga sjukdomar. Jag har flera på min dagliga bönelista, detta inte som någon prestation, utan som ett inre “tvång”, en nöd, som också hjälper mig att bära dessa besked.

Jag har märkt att många inför de sorgliga nyheterna om andras sjukdom dels förhåller sig mycket medlidsamt och empatiskt, men dels också talar om att “vi får hoppas att han eller hon får kraft att bära sin sjukdom”.

Naturligtvis får vi det. Hoppas det, be om det.

Och ändå är det något inom mig som protesterar!

Varför kan vi inte komma överens om att be om att Gud skall hela dem, bota dem? Jag menar inte något slags “helppo-heikki” lösning på allt lidande. Men när lidandet kommer konkret, varför avstå från den rätten som Guds barn har?

I Mark. 2 berättas om en lam man, som bars till Jesus av fyra män.

Sen står det ord som jag aldrig kan glömma:

Jesus såg deras tro och sade till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
Mark. 2:5.

Texten berättar om svårigheterna att nå fram till Jesus – där var så mycket folk att de inte kunde komma fram! Hur lätt hade det inte varit att senast då ge upp och säga: det går inte, vi kan kanske försöka ngn annan gång..

Men texten talar om att de INTE gav upp, de gjorde öppning i taket och hissade ner den förlamade (paralytikern, som Jesus kallar “barn”) framför Jesus. De visade att de menade allvar. Den andan behöver vi mera av. Vi behöver också veta att Gud i sin nåd kan leda oss genom svårigheter, och att sjukdom inte är något tecken på Guds frånvaro!
Men det finns lite för mycket av en tro som resignerar inför svårigheterna, en tro som blir för störande realistisk, om du förstår vad jag menar.

Bärarna i Mark. 2 var av annat virke. Tänk att ha sådana vänner!

Jag tycker så mycket om den texten! För den som ligger på båren och kämpar med att orka, som tänker “min tro är en flämtande gnista” (om ens det!) är det så oerhört att ha troende bärare. Kantajat, olkaa hyvät!

Tänk att Jesus botade, när han såg “deras” tro.

Om du och jag inte själva drabbats, och även då, är vi kallade att  bära sjuka människor till Jesus. Att också “tro för dem” som inte längre orkar tro.

Detta är inte att befalla Gud. Han svarar som Han vill, i sin nåd och sitt majestät.

Men låt oss inte förlora tron på en Gud som gör under, som helar, botar, förändrar, bär. Bort med all defaitistisk tro.

“ Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det?” 1 Mos. 18:14

Är det inte en vila att ha kristna vänner, som när “min tro” sviktar, när jag håller på att tröttna, minns Guds löften om hjälp?!

Deras tro och min tro. Samma orsak, tron är ett Guds verk. Men också ett beroendeförhållande till den kristna församlingen, till bröder och systrar i Kristus Jesus. Bärare.

Henrik

Beroende

Jag läste en fantastisk nyhet på CNN om en neurokirurg som sörjde över att han inte lyckades avlägsna mer än ca 20% av en svår hjärntumör från en ung pojke (Brendan, 19 år). Han höll på mera än 6 timmar, men måste meddela den unge pojkens mor att han föreslår strålbehandling.
Han berättar att han använde många s.k. scalpeller (operationsknivar), men de blev slöa fort för tumören var så seg och svår.

När han besviken och trött kom hem, läste han nyheterna – som han brukade göra - på CNN:s hemsida. Han läste då om en kollega som berättade att han framgångsrikt hade opererat en hjärntumör med ett nytt instrument, ett slags fiberoptisk kniv.

Följande dag tog han kontakt med sin neurokirurgkollega och fick sen kontakt med ett företag som kunde leverera detta nya instrument. Efter en kort demo från företaget prövade neurokirurgen det och satte sig in i hur han skulle använda det.

När han och hans kollega från företaget (en läkare som de sände med till operationen) på julaftonen 2008 sedan lät kalla in Brendan till operationssalen,  kunde han avlägsna hela tumören. Redan samma kväll kunde pojken extuberas (andningsröret ur luftvägarna kunde avlägsnas) och han kunde äta normalt! Tumören var mycket stor och hade förorsakat symptom hos Brendan under ca ett år, men i slutskedet hade han stora svårigheter med nästan allt och blev alldeles virrig för att tumören tryckte på.

Men poängen i detta är just att vi människor är beroende av andra – och av Gud.

Så skriver neurokirurgen, dr Ellis:

"I think it's an amazing story because it's yet another demonstration of how interconnected we've become in this world.

"You have a CNN reporter in London, who writes a story about a neurosurgeon in Chicago, who's using a device that was invented in Massachusetts. That story is read by a different neurosurgeon in North Carolina, and all within 72 hours, we have the device in North Carolina.

"We have the patient lined up for a surgery, and in the span of just a few days we perform really a life-saving operation on this patient."

Men historien slutar inte där.

Dr Ellis säger till CNN:

"I had had to give the boy's mother the bad news and that is not something I am used to. She was crying and it was very hard. Your story truly came at the perfect time," Ellis said.

"I am inclined to believe that it is the work of God that I came across your article that very night," the surgeon told CNN.

Så är det nog.

Vi är beroende av varandra, “utrustade med varann” (Ylva Eggehorn), och ytterst och framför allt – av Gud.

Kanske är ordet “beroende” inte rätt ord, kanske ordet är det rättare att säga att vi är utlämnade åt Guds barmhärighet. Rom. 9:16

Henrik

Läs den fantastiska berättelsen – och hänvisningen till den optiska spegelpennan

http://edition.cnn.com/2009/HEALTH/01/29/tumor.surgery.lifesaving/index.html

How great Thou Art – O store Gud!

Henrik