Enhet - för att världen skall tro

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.  Joh. 17:21

Jag fick häromdagen ett mail av en god vän som uppmärksamgjorde mig på Charta Oecumenica. Det var uppmuntrande. Jag har anledning att återkomma till detta ekumeniska dokument när jag har hunnit sätta mig grundligare in i det. Men det faktum att han tycktes “grubbla över” de kristnas enhet och hur vi skall komma vidare på ett konstruktivt sätt också i vår kyrka, gjorde mig glad. Och jag har märkt att många kristna nu är oroliga över situationen i våra kyrkor.

Det är glädjande att folk är bekymrade! För något måste ju ske, så mycket som nu skrivs och tycks och tänks om kyrkan är direkt kontraproduktivt.

När man anför enheten och kärleken mellan de kristna som mycket utmanande och konkreta målsättningar nu är man säkert på rätt spår. Man lyfter nämligen fram detsamma som Jesus: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.

Jag tror att det är oerhört viktigt att betona de kristnas enhet. Jag tror också att det är viktigt att inte låta för små frågor låta den kristna enheten brytas.

Men när man talar om de kristnas enhet tror jag att man ofta glömmer ett perspektiv, och kanske det viktigaste för den delen. Det handlar nämligen inte bara om en enhet mellan de kristna. Bibelordet i Jesu översteprästerliga bön citeras ofta bara delvis: “jag ber att de alla skall vara ett, för att världen skall tro att du har sänt mig.”

Men det står ju något mera: “..och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro...”

Den kristna enheten handlar både om en enhet i tiden och en enhet genom tiden med den apostoliska kyrkan. Den handlar om relationen till kristna i alla tider. Och det är genom tron på Kristus som vi är förbudna med varann.

Två engelska biskopar har nyligen skrivit till ärkebiskop Anders Wejryd i Sverige. Man har påtalat att det förslag som Svenska kyrkans kyrkostyrelse har lämnat till kyrkomötet utgör ett allvarligt hot mot den kristna enheten.

Det blir ingen kristen enhet i en kristenhet, som kommer överens, och som har fattat gemensamma beslut, om man har lösgjort sig från den apostoliska kyrkan, och från den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. En sådan kristenheten är i såfall bara som ett isflak, som flyter omkring i tidens hav, utan förbindelse med löfteslandet.

Enheten gäller inte bara i historisk mening. Det handlar om en Kyrka i gudsgemenskap, en som lever i tro på sin Herre, på samma sätt som Kyrkan, Kristi Kyrka, gjort i alla tider.

Enheten kan inte lösas genom att lösgöra sig från Guds Ord. Det är denna fråga som är helt primär idag. Ibland frågar man sig om det har någon betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln. Man söker konsensus, men man uppnår inte någon kristen enhet om man inte håller fast vid livets Ord.

Det gör bara den kyrka, som bevarar apostlarnas undervisning, som håller fast vid Guds Ord. Det är Kyrkan, som fått uppdraget att “döpa och lära dem allt det jag har befallt er” (apostlarna).

Vi ser redan i början av Bibeln att när gudsgemenskapen brast, så brast också förhållandet mellan bröderna. För att finna varandra, ska vi söka oss “ad fontes”, till källorna, till Kristus, som är livets källa.

Men enheten genom tiden skall också föra oss till en enhet i tiden. Det är en fråga som ju NT ger stor uppmärksamhet.

Jag tror alltså att det är en fråga som skall oroa oss och engagera oss. Men jag tror att enheten bara finns i Kristus och att den bara kan födas genom att vi som enskilda och som kyrka omvänder oss till Kristus.

Den kristna enheten kan inte förandligas så att det att vara kristen i tiden försvinner. Men den kan inte heller kontextualiseras så att vi glömmer enheten med det som vår trosbekännelse påminner oss om: en helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Den enheten finns bara “i Kristus”. Den kristna enheten är inte bara en enhet mellan de kristna, utan mellan Kristus och de kristna.

Henrik

Tempora mutantur, nos et mutamur in illis

Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.

Tiderna förändras och vi med dem.

När man läser litet äldre teologisk litteratur, bra några tiotal år gamla böcker, slås man av hur träffande det gamla latinska ordspråket är.

Man kan också se hur människan är sig lik, genom århundraden och årtusenden. Samma glädjeämnen, samma problem, samma tankar om livet. Uttryckssättet och medlen har förändrats, men också två tusen år gamla texter är som om de hade skrivits idag.

Också en kristen människa förändras, hon är ett “tidens barn”. Till en del är ju detta naturligt. Men inte till alla delar. Det är lätt att se hur också vi kristna har “drivit”, och följt tidens strömmar. Man reagerar inte längre, man upprörs inte av sådant som man skulle upprörars av.

Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder.
 Apg. 17:16


Vi har blivit vana att se kyrkorna rätt tomma, vi har tysta acceperat många av de ställningstaganden som skett i samhället, också sådant som vi skulle protestera mot.

Men det finns en förändring med tiden som gör extra ont, och som också är en ständig oro och en anklagelse i mitt samvete.

Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.
Joh. 6:66 (läs texten i sitt sammanhang: “...detta är ett hårt tal...”)

Jag minns många vänner, från tiden i skolungdomsarbetet och studentarbetet, sådana som var med då, men som inte längre är med.
De har förändrats med tiden.

Det talas mycket om att vinna människor (och ändå talas det alldeles för litet om det!), men det är också helt primärt att vi inte förlorar dem vi har! Det är tragiskt om den kristna församlingen läcker!

Hur viktigt är det inte att vi flitigt läser Guds Ord. Där möter vi en helt annan syn på människan, på livet, på det materiella.

Men framför allt möter vi Honom, som kan förnya oss, förändra oss och bevara oss. Han vet vad som måste förändras, och vad som skall bevaras.

Det väsentliga är ju inte att vi är likadana som vi var en gång, utan att Kristus är den förste och främste i vårt liv.

Henrik

Oväntat resultat

Så kan det också gå...

Henrik

Svårt att skriva nyheter...

Nykyrka kyrka i Mullsjö härjades av brand på fredagskvällen. Den gamla träkyrkan räddades från att totalförstöras av räddningstjänsten.

-Dagen

---

Man måste dock medge att nyheten knappast kommer att missförstås.

Henrik

Bevara Västra Nylands sjukhus - en fråga om medmänsklighet!

Ännu en gång går diskussionens vågor höga om Västra Nylands sjukhus. Nu är det dags för alla som kan eller vill vara solidariska med VNS. Den konsekventa nedmonteringen av beredskapen i hela Västra Nyland bör motarbetas. Det är oklokt och ovist. Och dessutom är det inte medmänskligt.

Att väntande mammor skulle börja åka till Lojo, eller till Helsingfors, är ganska orimligt. VNS har stor erfarenhet av förlossningar och bör kunna med sin goda beredskap vara ett alternativ.

Jag har – som sommarraseborgsbo (Bromarfbo) - länge oroat mig, kanske inte så mycket för egen del, som för alla människor som bor på området. VNS har varit ett gott sjukhus och borde få allas stöd. Redan nu är situationen svår, t.ex. för Hangöbornas del. Jag minns hälsocentralen i Hangö när det fanns jour dygnet runt, när det fanns operationssalar och god beredskap att hantera det mesta. Nu är det inga operationer, och jour finns inte alla tider på dygnet.

Ett allvarligare sjukdomsfall, som resulterar i att någon blir intagen på sjukhuset, innebär också att patienternas anhöriga hamnar i en ny situation. Föreställ dig att Du varje dag skall åka ca 40 km till sjukhuset för att hälsa på din man eller hustru. För äldre personer är det inte en särskilt lätt sak.

Jag tror att ett fungerande sjukhus är en väsentlig del av medborgartryggheten och en förutsättning för att en ort skall expandera och hållas levande. Kanske inte minst barnfamiljer och äldre personer är intresserade av orter och områden där beredskap finns, för alla eventualiteter.

Sjukvården är nog något som alltid måste hållas nära människan. Kvalificerad hjälp måste kunna fås inom rimlig tid.

Det är dags att prioritera annorlunda. Här måste nog också staten se sitt ansvar.

Bevara VNS – gör allt som är möjligt för att HVC i Hangö skall få existensmöjligheter! De frimodiga kämparna har mitt fulla och varma stöd!
För övrigt också efter biskopsvalet, om nu någon trodde att stödet beror på ngt sådant!

Henrik

I opposition eller i tron?

I Rom. 1:18-32 finns en av NT:s allvarligaste texter. Den innehåller så mycket kontroversiellt, att man verkligen kunde tala om en kollisionstext med vår tid.
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
I de första verserna i denna perikop finns mycket som nutidsmänniskan protesterar mot.
Guds vrede – finns det något sådant eller är det en paulinsk konstruktion?
Frågan är mycket viktig. Om så är fallet räcker inga argument, bara Guds nåd. Varken argumentation eller demokratiska omröstningar gäller. Då är det Gud som avgör.
Det finns många teologer, och andra för den delen med, som anser att ”Guds vrede” inte är förenligt med en reflekterat kristen gudsbild. Man kallar det för en gammaltestamentlig tanke, eller anser att det är en uppfattning som är påverkad av olika gudsbilder, enligt vilka Gud kunde glädjas, bli arga och t.o.m. hämnas.
Jag hör inte till dem som tror så.
Tvärtom tror jag att vi måste konfronteras med detta som en 100% säker realitet. När Guds vrede drabbar finns det inget annat skydd än Guds nåd i Kristus Jesus.

Det finns också något som människan också idag långt kan instämma i. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Om man ur texten skalar bort de mest dogmatiska uttrycken, innehåller texten något som många kan instämma i.

”If you seek his monument, look around!”  

Men konklusionen är igen svår, men helt tydlig hos Paulus: därför är de utan ursäkt.
Man vill inte riktigt veta det man vet.
Jag tycker att vi nu bevittnar en skapelse i opposition.
I den etiska diskussionen har man tappat bort de formella kriterierna, sådant som är allmängiltigt och gäller kön, släktskap, antal, ålder, art och liv (man kan inte vigas med en död).
I dagens etiska diskussioner betonas enbart de personliga kriterierna.
I ett TV-program häromdagen berättade en professor  - som kallade sig ”feminist” – att hon sagt åt en kvinnlig studerande: du är kvinna. Hon berättade att hon blev förvånad när studeranden sade att hon upplevde professorns ord som en skymf. Hon betonade att hon är en individ, ”jag är jag”.
Det är betecknande för vår tid att man vill tona ner könet. Man vill bli bemött könsneutralt. Det finns egentligen inget kön, könet är en konstruktion, heter det.
Nu vill väl ingen förneka det personliga, det att varje individ är unik, och icke jämförbar med någon annan. Men i alla kulturer hittills har man också sett något som förenar kvinnan med kvinnor och mannen med män. Också om det finns exempel på missbruk har könsindelningen varit relevant, rätt använd.
Men nu är det redan annorlunda. ”Du är kvinna”, ”du är man” träffar inte rätt, utan kan faktiskt upplevas som ”våld på personligheten” (ur samma TV-program).
Var är vi nu?
Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 1 Mos. 1:27.
Det är denna bakgrund som finns i Rom. 1.
Paulus talar om att ”de bytte ut (h;llaxan) den odödlige Gudens härlighet”  (Rom. 1:23).
De bytte ut (meth,llaxan) Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen. Rom. 1:25.
Deras kvinnor bytte ut (meth,llaxan) det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Rom. 1:26,27
Därför utlämnade (pare,dwken) Gud dem, skriver Paulus. (Rom. 1:24, 26).
Det är just detta som är svårigheten, kruxet, i den etiska diskussionen: para. fu,sin, mot naturen.
Prof. Antti Laato understryker att Bibelns ord är ganska sexualcentrerade (samlivscentrerade). Bibeln avvisar inte den homosexuella människan, böjelsen, läggningen.
Jag tror att det är en riktig och viktig iakttagelse.
Men jag tror att det är viktigt att också se frågan i sitt större sammanhang.
Dels är det nödvändigt, ännu en gång och alltid, att betona att det finns så mycket mera skrivet om heterosexuell otukt, äktenskapsbrott, orenhet, otrohet osv. Det är, tror jag, ett stort problem för oss heterosexuella kristna, lika väl som för icke bekännande kristna.
Men det finns, tycker jag, ett tillägsperspektiv.
Den opposition mot skapelsen som finns i nedbrytande av könstänkandet i princip (man behöver ju inte tillföra könsperspektiv på allt, långt ifrån!), tar sig uttryck i att sådant som Bibeln betraktar som ”mot naturen” accepteras som något naturligt.
Betecknande är att när det första formalkriteriet har fallit, faller också de andra: man är beredd att tänja på ålderskriteriet (eller helt slopa det), på antalet partners (initiativ föreligger i flera länder). T.o.m. har diskussioner förts om rätten att avla barn med en död – kanske också med ekonomiska intressen i bakgrunden?

På något sätt upplever jag skapelsen i ett växande kaos igen.
Klimatförändringen och pandemier är bara några exempel på detta.

Det är märkligt att läsa om hur t.ex. fåglar har blivit människans problem, hur skadeinsekter tar överhanden, hur vissa växter hotar att tränga undan andra växter – så att man måste registrera och bevaka skadeväxter, så att de inte får utgöra ett hot mot växter som vi vill behålla.
För att inte tala om att det inte enbart är andra människor och nationer och deras krigsmakt, som utgör ett hot idag. Också vattnet, regn och översvämningar, är ett stort problem idag. Och vinden, som blåser vart den vill, men inte dit vi vill, är ett enormt problem.

Små penseldrag, som vittnar om att något större är på gång.

Därmed är jag tillbaka i det jag började: har bönen ”ske min vilja” börjat förverkligas så att Gud utlämnar något av oss och vår kultur???
Jag tror att vår kultur har tappat bort koordinaterna, dem som Gud har gett.
I 1. Mos. ser man att när gudsrelationen bröts (1 Mos. 3), bröts också relationen människor emellan (1 Mos. 4).
Och man ser att när människan tappar bort sin Skapare så förlorar hon sin identitet.
Det är dags att vända om, och att tänka om.  
Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." Joh. 3:36.

Inte vrede, inte dom, utan LIV, evigt liv – det är erbjudandet!
Henrik

Äktenskapet som en profetisk provokation i postmodern tid

Maria Widl, professor i pastoralteologi och religionspedagogik vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Erfurt, har skrivit en mycket intressant artikel om äktenskapet. Anders Brogren fäste min uppmärksamhet på denna artikel på sin intressanta hemsida
http://www.brogren.nu/hemsida.htm.

Så skriver prof. Widl:

“Äktenskapet befinner sig i kris och är inte längre det normala civilståndet för vuxna människor. Allt fler människor avstår från att gifta sig eller gifter sig flera gånger. Par lever tillsammans utan att vara gifta med varandra och människor lever i olika typer av samlevnad. Skilsmässobarnen blir fler och fler och de bor tillsammans med sin ensamstående mor eller växelvis hos föräldrarna och vid veckosluten reser de ibland långväga för att besöka sin far. Allt fler barn lever som ”bonusbarn” till ”plastföräldrar” då barn från parternas tidigare förhållanden lever tillsammans med sina nya halvsyskon. Många par är på grund av sitt yrkesliv i åratal hänvisade till att bara träffas under veckosluten med eller utan barn. Individualism och det moderna livets geografiska rörlighet och höga anspråk på konsumtion och fritid leder till att många inte längre vill ha barn. I motsats till detta strävar homosexuella par efter att så långt som möjligt uppnå likaberättigande genom att få ingå äktenskap.”

Artikeln finns publicerad i den katolska tidskriften Signum 5/2009.

Läs hela artikeln:

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3926

Henrik

Dädan

   Ack, Herre, hör min röst,
    Du är min enda tröst,
    Befrämja Kristi rike,
    Och satan dädan vike.
    Låt mig en lem där vara
    Den du vill själv försvara.

Henrik

P.S. “dädan” = därifrån, f. sv., likt “hädan”.

Två profiler

En av midsommardagens evangelietexter, Mark. 6:14-29, har tidigare lästs på en annan dag under sommaren. Midsommardagen heter ju Johannes döparens dag, och handlar centralt om Jesu släkting och vägrödjare Johannes.

Men evangelietexten talar också om en annan person: Herodes, tetrark (“fjärdedelsregent”), och son till den Herodes som omtalas i samband med Jesu födelse. Mark. 6:14-29 har tidigare varit evangelietexten för Johannes döparens halshuggningsdag, Decollatio Johannes baptisti, som ända till år 1324 firades som kyrklig helg den 29.8. Denna dag har aldrig varit en helgdag inom den lutherska kyrkan. Texten om Johannes döparens halshuggning är en av texterna på Johannes döparens dag.

Det finns en del likheter mellan de två profilerna, Johannes och Herodes.

Herodes var son till en kung, eller mera exakt en tetrark.

Johannes var prästbarn, hans far Sakarias var jourhavande präst i Abias avdelning i Herrens tempel.

Den ena regent, den andra predikant.

Men de var också olika:

Herodes var rik, Johannes var fattig. Herodes ordnade festmiddagar och åt gott, Johannes åt grönt, gräshoppor och annat (vildhonung).

Båda var människor, båda var intresserade av religion. De samtalade om trosfrågor. Det står att Herodes lyssnade till Johannes, att han hörde honom gärna, och att han “blev betänksam i många stycken” (gamla övers.). De var också vänner, Herodes gav Johannes sitt beskydd heter det.

Men de levde i helt olika världar: Johannes var fattig, men i verkligheten rik. Herodes var rik, men i verkligheten fattig. Johannes var en Guds tjänare, som förkunnade sanningens ord för att hjälpa Herodes. Det är inte lovligt att leva i äktenskapsbrott – Herodes hade gift sig med sin brors hustru. Tron är ingen privatsak, sade Johannes.

När man läser om Herodes, finner man många sympatiska drag hos honom. Han sökte, han funderade, han tog till sig Guds Ord.

Men han böjde sig aldrig för Jesus. Detta var hans stora misstag.

Så kom en “läglig dag”. Den onde vet när och hur han slår till. Uppmjukad av vin, tagen av en ung kvinnas skönhet, säljer han sin själ. För gästernas skull (!!) är han t.o.m. villig att offra sin vän Johannes. Herodias hade aldrig kunnat förlåta Johannes och kunde inte acceptera att han kallade hennes “kärlek” för äktenskapsbrott. Herodes hade sympati för Jesus, men han var inte en Jesu lärjunge.

TVÅ profiler: Herodes och Johannes. Denna “profiluppgörelse” går kanske inte mellan människor, utan rätt igenom oss. Det finns kanske en “herodes” och en “johannes” i många av oss, vem vet.

Juhani Aho säger om det finska folket att “taipuu, muttei taitu”. Med detta menas något mycket positivt. Folket kan pressas ner av nöd, men brister inte, knäcks inte.

Men denna sanning har jag ibland tänkt på också ur en annan synvinkel. Många av oss – jag själv inbegripen – böjer oss när vi prövas av Gud, men vi brister inte (i positiv mening), utan vi reser oss som grässtrået utan att ha kommit till en uppgörelse med Herren.

Jag talar inte om att självkänslan skall knäckas, utan att själviskheten skall brytas, viljan att kalkylera, att överväga utan att bli avgjord.

Två profiler: Herodes och Johannes. Johannes’ liv slutade till synes snöpligt: huvudet på ett fat. Herodes gick vidare. Evangelierna låter oss veta att han hade stora kval. Vad som hände med Johannes får vi säkert en dag veta.

Jag tror att han fick höra en röst som sade gå in i din Herres glädje.

Henrik