Problemförsamlingar?

Med anledning av Göran Stenlunds berättigat indignerade fråga i dagens nr av Hbl angående problemförsamlingar, vill jag - förutom att jag instämmer i hans indignation - konstatera bl.a följande:

- den verkliga skammen tillkommer de båda kyrkligt anställda som listat dessa församlingar
- hur kan t.ex. Nagu vara en problemförsamling där det bara finns en enda präst? Kommer han inte överens med sig själv?
- eller en församling där båda prästerna är män, kanske dessutom av samma åsikt?
- det finns också flera andra församlingar som dessa simpla kriterier kunde passa in på

Till farsen kring detta hör sedan att vissa församlingar känner sig föranledda att anmäla sig bort från listan. Jag förstår dem, åtminstone till stora delar. Vem vill nu vara i en problemförsamling?

Till det betecknande för vår tid hör ju nu att en kampanj är på gång som innebär att oberoende av vilka präster som är anställda i församlingen så skall en kvinnlig präst med jämna mellanrum anlitas. Men ska inte församlingens präster just tjäna den församling i vilken de är anställda? Är man lika mån om att de församlingar som har kvinnliga präster skall gästas av en manlig präst minst en gång i terminen eller året?

Den dag kommer snart när det finns bara kvinnliga präster i en församling. Upphör den då att vara "problemförsamling"?

Och hur är det med alla de andra församlingarna? Har de inga problem? Hur är det med församlingar där prästen förespråkar välsignelse av det som Gud förbannar (just dessa ord används i Bibeln)? Hur är det där prästerna inte anser att Jesus är den enda vägen till Gud?

Nu har jag inget behov av att pricka församlingar eller prästkolleger. Jag hade skrivit ett blogginlägg om problemförsamlingar, och har det ännu kvar opublicerat, men jag beslöt att kontakta redaktören Tua Ranninen. Vi växlade några kommentarer kring ämnet.

Jag förutsätter att redaktören inte har den inside information som listan förutsätter. Nog vet jag vad som åsyftas. Men det orättfärdiga är att man inte alls bedömer hur livet levs, utan listan är ett försök att ringa in de församlingar där det finns präster med den gamla ämbetssynen. Det blir ett angrepp på övertygelse, inte på hur man levt med övertygelsen.

Till helhetsbilden hör ju det faktum att prästen nästan alltid agerar ensam. Knappast har en tvåprästförsamling råd att ha båda i tjänst i samma gudstjänst hela tiden. Det hela begränsar sig till några helger under året, det är väl det maximala problemet?

Inte vill jag förringa de samarbetsproblem som finns, och inte heller förneka att övertygelser kan krocka med varann. Men nog finns det verktyg för sådana situationer också. Det behöver inte bli olösliga problem.

Man bör också understryka vikten av att värna om andan i arbetslaget - så långt som det bara är möjligt. Och jag tror att här handlar det faktiskt om lika stora utmaningar i en medarbetarskara där man är av samma åsikt, eller av samma kön (prästerna). Också i det fallet kan problem uppstå. De måste åtgärdas.

Jag tycker det är sorgligt att präster skall sälja varandra "på marknaden", för att inte tala om att biskopen säljer präster och hänger upp dem på massmedias "anslagstavla".

Allt detta leder bara till att motsättningarna och konflikterna inom kyrkan eskalerar.

Inte behöver vi vara förvånade över att folk förundrar sig över hur det står till i vår kyrka.

Frågan är: finns det en annan väg att gå? Och i såfall: vilken?

Jag tror ju det.

Henrik

Kyrkans utmaningar

Den senaste tidens kyrkliga käbbel irriterar nog säkert de flesta. Mig åtminstone. Men logiken som finns i en insändare i senaste nr av Kyrkpressen, känns heller inte relevant, eller kanske är den det ändå: låt biskopen skälla, det är hans uppgift, var du tyst! Å ena sidan får jag finna mig i att ta stryk - tänker kanske litet som förriga gubben när han gav stryk: har du inte gjort något illa, så kommer du att göra något - å andra sidan tycker jag då att sanningsfrågan blir borta. Det handlar inte bara om vad som är rätt och fel mot mig och för mig osv, utan det handlar nog om större frågor.

En av de frågor som vi borde diskutera nu blir i dessa diskussioner borta:
Vad är kyrkans egentliga uppdrag, vilken är kyrkans utmaningar idag?

Den onde vill förmodligen att vi skall trassla in oss i våra inbördes relationer så att vi inte utför det uppdrag Gud har kallat oss till.

När majoriteten av kyrkans medlemmar inte är engagerade i kyrkans liv, när drygt 40 000 medlemmar skriver ut sig ur kyrkan varje år, då borde vi inte ha råd att fastna i mindre viktiga frågor.

Vad gör vi av detta? Vad skall vi göra för att nå alla dem som nu är borta?

Jag tror verkligen inte att svaret är att anpassa oss och bli en spegel av samhällets värderingar. Kyrkan måste stå för det genuint kristna, hon måste hålla fram evangeliet om Jesus, världens ljus.

Detta är den stora utmaningen. Jag tycker att alla som vill förverkliga detta, borde ges utrymme i kyrkan. Även om någon skulle kräva att man alltid skall ha röda strumpor. Bisaker är bisaker, huvudsaken är Kristus. Men bisaker kan naturligtvis skymma bort huvudsaken.

I tillägg från alla de utmaningar till konkret efterföljelse av Kristus i lära och liv, som kommer "utifrån", från samhället och från de medlemmar av kyrkan som har alienerats från församlingens liv, har vi andra utmaningar.

En av de viktigaste - det oroar mig mycket att så inte redan skett - är att vi måste kunna ge rum åt lekmän, inklusive unga lekmän, inom vår kyrka. Vi har en kyrka som är så oerhört prästcentrerad, så byråkratisk och "på förhand given" att ingen förnyelse kan ske.

Jag talar inte för en upplösning av ämbetet, som någon föreslog: skrota prästämbetet. Tvärtom! Men ledningen och livet måste ske genom samverkan mellan präst och lekmän, annars mister vi snart alla kristna, för de får inte rum att göra något, att påverka något.

Det visar ju sig att de gemenskaper som växer i vårt land är de som ger rum för lekmannamedverkan, för förkunnelse, undervisning och beslutsfattande.

Jag tror att de teologiska frågeställningarna, som tangerar båda utmaningarna faktiskt, är frågan vad är en "präst" i nytestamentlig mening? Med tanke på käbblet så visar ämbetsdiskussionerna att oenigheten ofta gäller synen på prästämbetet överhuvudtaget. Det blir ibland rent funktionalistiskt: en lösning, som kan fixas och ändras oberoende av vad Bibel och bekännelse säger. Jag tror att vi djupt i den urkristna traditionen har det som utgör grunden för vårt prästämbete. Det var inte bara nådegåva, utan ämbete och nådegåva, att personer blev kallade, utbildade, och insatta i sitt uppdrag. Men det inkluderade en nådegåvsutrustning, en bedömning av lämplighet i denna mening, något som idag saknas i många fall.

Men inför den andra utmaningen finns också risker.

Lika litet som man kan tro att att inga läkare behövs, att det räcker med att läsa böcker i första hjälp och fråga andra, lika litet räcker det med att säga att ingen teologi behövs, det räcker att läsa Bibeln.

Visst är det Bibeln som är grunden, men det behövs också undervisning i Guds Ord, kunskap om hur Gud lett sitt folk under åren. En broder skrev att t.ex. Petri brev vittnar om att de inte är skrivna av en som direkt stigit ur fiskebåten. Paulus talar om de heliga skrifterna som Timoteus kände från barndomen, han talade om den undervisning Timoteus hade fått och som han skulle ge vidare. Paulus hade utbildats i teologi jämförbar med akademisk utbilding. Gamaliel, all den kunskap Paulus vittnar om (filosofi, religioner, människosyn mm) är något som behövs i den kristna kyrkan.

Jag tror att den dåliga teologi (obs! all teologi är inte dålig, långt ifrån!) som vår kyrka har fått genom åren (t.ex. exegetik) har blivit en barlast för kyrkan. En teolog bör givetvis känna till -ismer och tankar i tiden, också villfarelser och heresier, på samma sätt som en läkare bör känna till sjukdomar eller en lots bör känna de viktigaste grynnorna, men viktigast ändå är att lotsen och teologen känner farleden. Till stor del är just denna del av undervisning i kyrkans bekännelse och tro ganska försummad.

Det står heller ingenstans i Bibeln att präster bör utbildas i teologiska fakulteter vid statliga universitet. Samtidigt tror jag att det kan vara mycket lyckligt, förutsatt att den undervisning som ges har god teologisk och vetenskaplig dignitet. Jag har ingen anledning att tala mot god teologisk utbildning på akademisk nivå. Kanske kunde man tillägga att det kan behövas kompletteringar till sådan utbildning och att utbildning av präster inte borde vara universitetens uppgift. Det borde kanske också finnas andra vägar till prästämbetet än en teol.mag-examen.

Utmaningarna är många. Den stora utmaningen gäller att inte falla för den ondes frestelser (tema con variazioni) att missa kyrkans egentliga uppdrag, det missionära uppdraget. Vi har fastnat i fel frågor. Bort från dem hjälpe oss Gud! Inte genom att ge upp, inte genom att kompromissa, men genom att finna proportionerna!

Men den andra mycket stora utmaningen gäller att finna nya modeller för församlingsgemenskapen, inte som ersättning för de gamla lösningarna, utan som kompletterande element. Till detta hör enligt min mening tillräckligt små gemenskaper snarare än mammutlösningar. Vad man kallar dem, är en mindre fråga.

Till denna senare utmaningen hör att finna lösningar för det allmänna prästadömets medverkan och samverkan med kyrkans präster och anställda. Uppdraget går inte att lösa om det inte blir hela församlingens sak.

Hur kan kyrkan svara på de utmaningar som väntar??

Jag tror att svaret bara kan vara ett enda: att Gud själv griper in, en sann väckelse och förnyelse, ett Andens liv och under mitt i vår grälsjuka värld, det är nog det svar vi alla skulle behöva. Vad det innebär vet bara Gud.

Vi har nu all anledning att ropa om hjälp och förbarmande. Kriser är allvarliga, men de kan också innebära nya möjligheter.

Henrik

Kristendom och islam

I Hbl (27.5.2008) skriver Topi Lappalainen om min gudssyn. Jag erbjuds två alternativ: antingen beror min gudssyn "på teologisk inkompetens eller på en avsiktligt illvilig syn på en monoteistisk tro som inte omfattar treenighetsläran", skriver Lappalainen.

Nu vet jag inte vad som är Lappalainens egen text (rubriken?) och vad som ev är bearbetat.

Jag vill i alla fall försöka motivera min ståndpunkt och låter sedan Topi Lappalainen och andra bedöma om mina slutsatser är riktiga.

För det första: detta med Gud och gudssyn är en klassisk frågeställning. Muslimer beskyller de kristna för att "tro på tre gudar" och således inte vara monoteistiska.

En muslimsk statsman sade åt en kristen president i ett afrikanskt land: ni lär att 1+1+1 = 1. Nej, svarade den kristne presidenten, vi lär att 1x1x1 = 1.

Bibeln lär att Gud är en, vilket en kristen, inklusive Perret, tror och bekänner. Att Bibeln använder ordet "Gud" i pluralis (Elohim) medan verbet alltid står i singularis, att Bibeln säger "låt oss göra människan till vår avbild, till att vara lika oss" ( 1 Mos 1:26), eller att Bibeln också beskriver Gud som helig, helig, helig" är en antydan om det som har kallats Treenigheten. Tre personer i En Gudom.

I Nya testamentet har vi sedan Treenigheten dokumenterad i missionsbefallningens "...döpande dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn" och i den s.k. apostoliska välsignelsen ( 2 Kor. 13:13). På många andra ställen i NT betonas Enheten mellan de tre personerna i Gudomen.

Vad sedan islam och kristendom beträffar så har jag inte velat kritisera någon annans övertygelse. Jag konstaterar helt enkelt det som alla teologer vet eller åtminstone borde veta, nämligen att en muslim aldrig skulle kunna skriva under det mest centrala i kristendomen: se Guds Lamm, som borttar världens synd (Joh. 1:29).

I sitt första brev skriver aposteln Johannes bl.a:

Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den som bekänner Sonen, han har ock Fadern. 1 Joh. 2:23

Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud. 1 Joh. 4:15

Jesus säger:

Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder." Joh. 8:24

Det är lätt att visa att man inte enligt Jesus Kristus kan ha en annan syn på Jesus men ändå behålla samma gudssyn.
Den som inte bekänner Sonen, har heller inte Fadern. Se också 1 Joh. 4.

I 2 Joh. heter det: Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen.

Jag tror att de flesta kännare av islam (inklusive muslimer alltså) skulle kunna skriva under detta. Min avsikt var att säga att islam och kristendomen inte låter sig förenas just i synen på Jesus, vilket för de kristna innebär detsamma som synen på Gud. Jesus sade: "Jag och Fadern är ett." Joh. 10:30

Så länge Jesus betraktas som lärare eller profet (som t.ex. i Koranen) förefaller det att finnas likheter. Men fördjupar man sig ens litet i ämnet, märker man att kristendomen lär att vägen till Gud, inklusive vägen till kunskap om Gud, går genom Sonen, Jesus.

Det finns endast En, Ett Namn, Jesus, genom vilket vi kan bli frälsta (Apg. 4:12). Detta är kristen tro.

Som känt lyder islams bekännelse inte så.

Man behöver knappast vara illvillig, varken avsiktligt eller oavsiktligt illvillig, för att sakligt kunna konstatera detta.

Henrik

Några ord ännu

Idag finns ett stort upplagt inlägg i Hufvudstadsbladet om den debatt som blossat upp på grund av biskopens öppna brev till mig.

Jag ber att få påpeka, vilket den uppmärksammade läsaren nog förstår, att ingen som helst kontakt har tagits med mig. Alla texter (och den förfärliga bilden, tagen vid ett annat tillfälle för flere år sen) bygger på plock ur Gustav Björkstrands brev, Kyrkpressens bloggdiskussioner, och valda delar ur mitt svar. Kanske har de i artikeln citerade prästerna kontaktats, vet ej.

Ganska beklämmande och diskutabelt är det med objektiviteten, tycker jag, när man utpekar vissa församlingar som problemförsamlingar. En församling består av många personer, med sannolikt ganska olika åsikter. Om församlingen har en enda präst, så skall denna präst tjäna församlingen. Eller om församlingen har bara manliga präster, är detta då en "problemförsamling"? Snart kommer vi att ha församlingar med bara kvinnliga präster. Upphör de då att vara problemförsamlingar?

Jag känner mig ganska maktlös när förvrängda beskyllningar ännu en gång går ut i massmedia. Men ingen skall åtminstone påstå att det är jag som önskar detta offentliga gräl!

Jag har t.ex. aldrig påstått att det bara är kyrkans ledning som har fel, att allt som är fel beror på biskopar osv - när två träta... osv - jag har endast sagt att biskoparnas redogörelse, för vilken biskoparna bär det fulla ansvaret, är orsaken till den uppenbara försämring av läget som vi nu upplever. Detta papper, som inte antogs enhälligt, och som inte är ett juridiskt beslut utan en - just det - redogörelse, har förändrat livet markant. Jag har vädjat om nya direktiv, för det hänger inte på viljan att underordna sig, vilket man hela tiden försöker antyda.

Det är helt enkelt ett dåligt beslut, inte bara i strid med kyrkomötets uttalade vilja (i form av klämmen, som godkändes nästan enhälligt efter att biskop RImpiläinen meddelat att han trots beslutet inte kommer att viga kvinnliga präster), utan även ett omänskligt beslut som vill begränsa rätten till övertygelse, åsiktsfrihet mm. Vem tar skada av att man kommer överens om arbetsturer, som t.ex. på sjukhus? Vi har inte - såsom så ofta påstås - velat hindra någon kvinnlig kollega att utföra sitt arbete.

Åtminstone kunde man gå in för att till de inomkyrkliga organisationerna prästviga dem som inte duger för församlingsarbete, men också, tycker jag, låta församlingarna få välja den präst de vill ha.

Detta anser jag att man bör få säga ut, utan onda eller nedbrytande avsikter. Jag har inte sökt strid. Men mitt liv som präst har försvårats mycket genom hela denna diskussion. Genom olika "påklistrade" åsikter framställs jag som en bråkstake och orosstiftare, vilket jag inte överhuvudtaget vill vara. Ingen säger heller något om alla de andra ämnen jag behandlat. Hbls redaktör tog inte heller med den delen av mitt svar som visade att Gustav Björkstrand citerat mig selektivt. Hans påståenden om att jag alltid skyller på kyrkans ledning mm skulle ju falla om man läste detta enda citat i sitt sammanhang, som jag hade i mitt svar. Men sådant citeras inte, för det passar kanske inte in..

Men när jag möter unga män som inte får en chans att bli präster (hur många söndagar i året tror någon att dessa skulle predika om kvinnliga eller manliga präster?), när församlingsbor döms till böter för att de ordnar en kyrksöndag, sådan den hållits under många år, och en biskop (inte i Borgå) sedan säger åt den som anmält henne och prästen för misstänkt brott att "du gjorde en mans jobb", då måste någon ropa ut detta.

Jag gör detta av omsorg om kyrkan. Jag tror att kyrkan inte överlever om hon förföljer sina trogna medlemmar. Är detta för mycket sagt? Behöver jag mera styrka mitt påstående att det är en kampanj mot oss konservativa i kyrkan??

Jag ber den seriösa läsaren läsa vad jag skrivit och sedan bedöma om jag varit okristlig, dömande och hård. Jag vill gärna klara upp sådant, för jag är inte en människa som vill leva i konflikt med andra människor.

Jag skulle gärna be prästkolleger, som nu också har funnit en glädje i att slå, att precisera vad i det jag skrivit som är fel. Endast så kommer vi vidare.

Jag beklagar djupt den antireklam som hela denna diskussion utgör. Jag kan inte reparera den skada som redan har skett. Jag skriver inte för att förbättra ett rykte som är förlorat, utan för att jag inte skall bli till anstöt för den som vill ha ett ärligt svar.

Läs och bedöm, och låt mig gärna veta vad som upplevs kränkande.

Henrik

Vatikanen: Homosexuella får inte antas till ordnar eller utbildas till präster

Personer med starka "homosexuella tendenser" får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.

Det är innebörden av ett brev från Vatikanens statssekreterare Tarcisio Bertone till alla katolska biskopar i världen.
Brevet bekräftar och befäster en instruktion som Kongregationen för katolsk utbildning publicerade 2005 och som anger bedömningskriterier för kallelser hos personer med så kallade homosexuella tendenser.
"Instruktionen är universell och ska tillämpas utan undantag" skriver kardinalen i brevet som uppges vara Vatikanens svar på ett stort antal förfrågningar och krav på förtydligande sedan instruktionen blev offentliggjord.
I den står det att "Kyrkan hyser djup respekt för personerna i fråga men kan inte tillåta att de som praktiserar homosexualitet, visar djupt rotade homosexuella tendenser eller stödjer den så kallade gay-kulturen antas till prästseminarier eller heliga ordnar." Vidare förklarar man att "Sådana personer befinner sig i en situation som allvarligt hindrar dem från att relatera till kvinnor och män på rätt sätt." Kongregationen varnar också för att blunda för "de negativa konsekvenser som kan komma av att personer men djupt rotade homosexuella tendenser" vigs till präster eller antas till de religiösa ordnarna.
Tarcisio Bertone, som är Vatikanens högst uppsatte kardinal och vars roll ofta jämförs med en premiärministers, påpekar nu i brevet att reglerna i 2005 års instruktion gäller inte bara kandidater till stiftspräster utan även de till ordnar och kongregationer.

Ur Tidningen Dagen

Kort kommentar: Det är mycket svårt att publicera sådana nyheter eller att ens diskutera ämnet. Märkligt nog har inte särskilt många ramaskrin höjts över denna nyhet, och det kan bero på att katolska kyrkan, som varken godkänner kvinnliga präster, homosexuella präster eller aborter upplevs avlägsen.

Varje bibelläsare kan dock se vad där står. En annan linje blir dock att fråga: har Bibelns budskap relevans för vår tid? Finns det någonting i texten som öppnar för en annan, för att inte säga motsatt tolkning? En grundläggande syn är ju att hermeneutiken (bibeltolkningen) måste gå i linje med vad texten säger, inte komma till ett nej om texten säger ja, inte till ett ja om texten säger nej. Sen kan man alltid från fråga till fråga avgöra om det finns något som gör en utsago i NT begränsad i något avseende - en avgränsad mottagargrupp, en tidsperiod el. motsvarande.

Svårare är dock att - ur kristen synvinkel - säga att man inte kan lita på Paulus. Säger man så har man nog målat in sig i ett så svårt hörn att man har svårt att komma ut. Med tilliten till Paulus, som ju NT överallt bekräftar, står och faller många av de mest centrala orden i NT. Hit hör också det revolutionära "här är icke jude eller grek, icke träl eller fri, icke man och kvinna, alla är Ni ett i Kristus Jesus".

Många av just Pauli ord väcker idag många upprörda känslor. Det finns en konsensus i att mycket av det som Paulus sade är sådant som man ju inte längre som modern människa kan instämma i. Och i förlängningen sägs en del om Pauli bildning, hans insikter och kunskaper och om hans roll i den kristna kyrkans teologi.

Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än ca 30 år, så skulle inte denna nyhet ha upprört någon. Det var ju såväl kyrkans som samhällets konsensus att man inte skulle bli präst om man har en homosexuell läggning.

Skulle förklaringen vara att det skett något med oss nutidsmänniskor, att vi fjärmat oss från något sådant som vi borde ha hållit fast vid?

Frågeställningen är djup och stor. Och mycket avgörande för vår kyrka, vår värld, vårt Europa icke att förglömma.

Här är två olika frågeställningar, också med hänsyn till den begränsade frågeställningen som nyheten innehåller: den katolska kyrkans prästutbildning.

Den ena är frågan om detta beslut av Vatikanen är i linje med kristen teologi, i tiden av alla kyrkor erkänd.

Den andra handlar om att ingen kristen kyrka trots sin grundsyn får avvisa någon människa med något problem, någon avvikelse, någon särart, någon identitet.

Jag tror nog att tyngdpunkten skall ligga i hur man lever, inte i vilka frågor man kämpar med i sin själ. Vatikanen talar ju om dem som "praktiserar homosexualitet", eller som har djupt rotade homosexuella tendenser eller stöder gay-kulturen.

En del av frågeställningen måste sannolikt ses i ljuset av den katolska kyrkans problem. Samtidigt är uttalandet en påminnelse om hur de kristna kyrkorna fram till våra decennier har tänkt, lärt och trott.

Den svåra frågan, som man bör kunna diskutera under sakliga former (jag finner Hbl:s teckning idag osaklig och tendentiös), är att kunna skilja mellan sak och person.

Frågan är om det kristna svaret på homosexualiteten är ett bejakande, en förståelse som uppmuntrar till fortsatt involvering i allt högre grad. Jag tror ju det inte. Och den som vänder sig till Bibeln för att få svar kan knappast förneka att Bibeln är mycket tydlig på denna punkt. Också detta är en samtalsfråga, man får argumentera, fråga, ifrågasätta, om man har skäl därtill. Men det kan inte inom de kristna kyrkorna handla om att avvisa Bibeln som den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

Den stora frågan - på livsområde efter livsområde - blir därför vilken plats Guds Ord får i vårt liv.

Henrik

Sanningens politisering

Inom teologin har man för ganska länge sedan talat om entmythologisierung, om en demytologisering, en avskalning av texten. Det var Rudolf Bultmann, på många sätt en fenomenal begåvning, som talade om detta. Samtidigt måste man nog konstatera att Bultmanns premisser var missvisande. Idag betonar man t.ex. inom nyare exgetisk litteratur evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar i mycket högre grad igen.

För några decennier sedan talade man om finlandisierung, termen har översatts med finlandisering och beskrev ett bugande och hukande inför sovjetiska intressen i efterkrigstidens Finland.

Inom politiken har man ofta mött den politiserade sanningens verklighet. Sanningen måste alltid utläsas ur det faktum att den som säger det representerar någon politisk ideologi. Inför olika tidsanalyser eller behov, som framförs i offentligheten, kan man få höra ja det blir val snart, en kvittering av det faktum att det som sägs är färgat, att sanningen är styrd för att tjäna någon speciell grupps intressen.

I en mening kan man knappast undvika detta. Var och en ser ju saker ur sitt eget perspektiv. Också den som försöker vara objektiv, kan trots allt vara också subjektiv.

Jag tror att vi också inom kyrkan, i andliga och teologiska sammanhang har upplever en sanningens politisering. Något är inte absolut sant eller rätt om det inte kompletteras med frågan "vem har sagt det?" Denna fråga ger en nyckel till förståelsen: man vet hur mycket på allvar man skall ta ett viss uttalande. Om det är en meningsfrände, så är det så, om någon som man inte riktig är enig med har sagt något, kan "sanningen" ifrågasättas.

NU kanske många tror att jag skriver om mig själv.

Rätt gissat, men kanske inte så som Du trodde??

Ja, jag har drabbats av detta att man inte vill argumentera i sak utan man vill alltid ha en förmyndare för "mina sanningar" så att de kan sättas i rätt kategori. Man lyssnar inte alltid till sakskäl, vågar jag påstå. Åtminstone möter jag inte så ofta sakliga argument, utan ofta svepande omdömen som inte bemöter själva sakskälen. Sorgligt. Jag tror inte att jag kan prata omkull några sakargument, och kanske de ändå börjar irritera (i rätt mening) om jag är så svag att jag inte vågar möta dem rejält och ärligt.

Men det var inte så jag egentligen tänkte skriva. Det som jag sade motsvarar kanske det Du tänkte, eller hur?

Nu ska jag säga vad jag själv upplevt!

Jag kommer ihåg att jag som ung hörde om en och annan präst eller teolog: Han är liberal eller något i den stilen. Jag kunde någon gång reagera med en preciserande fråga, men det grämer mig och generar mig att jag så litet krävde dokumentation. Vad menar Du? I vilken mening, varför osv. Så borde jag ha frågat.

Jag visste INGENTING om många av de liberala prästerna eller teologerna, bara att de var "liberala".

Detsamma gällde omdömet: han är bra! Eller hon är bra! En fin själavårdare, förkunnare. Och sådana fanns, både män och kvinnor!! Också då accepterade jag det.

Nu menar jag inte att man ska betvivla uppskattande ord och ropa: motivera det! Dokumentation!

Men man måste nog mera lyssna till vad som egentligen sägs och tycks och ställa det i relation till Guds Ord, med kärlek i hjärtat, och tro!

Nu menar jag att sanningen politiseras. I de olika teologiska lägren hör man inte längre på varann, man anser sig ha råd att avfärda varann med olika -ismer eller -ister, och så förlorar man kommunikationen.

Fram för mera raka samtal, med respekt och öppenhet, med full redovisning för var man står, vad man funderar på och varför man tänker som man tänker. Man borde i samtalet kunna referera en meningsmotståndares argumentation så att vederbörande skulle vidkännas resonemanget. Sen kan man anföra motargument.

Jag har redan länge försökt säga åt både meningsfrände och meningsmotståndare inför olika svepande omdömen, typ han är fundamentalist, konservativ eller han är liberal osv: du har ännu ingenting sagt!.

Sanningen kan inte politiseras, den är inte beroende av vem som säger den. Men det som vi kallar sanning, eller som vi tror att är sanning, det kan vara diskutabelt. Men då bör vi svara genom att argumentera i sak, att möta, och bemöta det som fatiskt sägs och tros. Då kan det bli framåt, eller borde jag hellre skriva hemåt?

Henrik

Den svåra debatten

Igår läste jag i Hbl vad Birgitta Jernvall Ingman skrev. Ännu en gång fastnade jag och hajade till när jag såg orden "..som anser att kvinnliga präster går den ondes ärenden.." och min fråga blir: vem har sagt så? Inte jag åtminstone, även om också det kommer att förknippas med mitt namn.

Men det visar också på något sätt hur svårt det är att få grepp om vad diskussionen handlar om. Hela tiden blir vi beskyllda för att vara kvinnohatare, mörkmän, motståndare osv i en aldrig sinande ström (detta och mycket annat har faktiskt skrivits).

Diskussionen kan inte degraderas till en diskussion om behandlingssätt eller hur man förhåller sig till kvinnliga kolleger. Vi är redan långt förbi vägskälet då. Det förstår många kvinnor och många män, men inte alla kvinnor och inte alla män.

Jag tror att bakom alla diskussioner så finns det först en grundläggande fråga: vad menar vi med "präst"? Vem är en präst? Med tilläggsfrågan varför skall vi alls ha präster? TIll vad behövs de?

Den andra frågan är vem skall församlingen kalla till sin präst, sin pastor? Om det säger ju NT en del. Först kan man konstatera att det i NT finns en dubbel verklighet, dels är alla "präster", vi brukar kalla det "det allmänna prästadömet". Och så märker man det också talas - med olika termer - om "föreståndare", "äldste", "herdar" osv.

NT lär inte att alla ska vara präster, inte heller att prästen skall vara allt.

Utan att här riva upp den teologiska diskussionen mera, så kan man fortsätta sitt samtal: varför får inte en ingenjör dela ut nattvarden eller döpa, eller en sjukskötare? Ja, i nödfall får de det. Prästerna gör egentligen bara sådant som varje kristen kan göra, men inte skall göra.

Men, svarar någon, en ingenjör har ju inte någon teologisk utbildning. Därför kan de inte bli präster.

Detta bygger på resonemanget att det är utbildningen som ger legitimitet.

Men är det så?

Det borde ju vara så att vi utbildar dem som kallas till det de är kallade. Utbildningen innehåller ett "för att", inte tvärtom.

Sen går ju diskussionens vågor höga om detta: säger NT något mera om vem som skall kallas till ämbetet? Här förstår vi av allt att döma texterna olika. I min Bibel (så som jag förstår den Bibel jag läser) står det att det är en fars uppdrag. Andra säger att det inte är någon åtskillnad. Men när man citerar Gal. 3:28 mm så tycker jag att man tar ett ord ur sitt sammanhang - det handlar ju inte om kyrkans herde utan om alla kristna. Man kan ju lika väl säga "här är inte mor och far", eller så som Paulus ju säger "här är inte man och kvinna", men visst ju män och kvinnor - hemligheten är att Paulus ser det i ett annat perspektiv: för frälsningen betyder det ingenting, vi är alla människor, lika viktiga, lika värdefulla, lika oersättliga.

Därför har alltid min frågeställning gällt kyrkan. Gjorde kyrkan ett rätt beslut?? Jag frågar inte principiellt: gör den kvinna rätt som låter prästviga sig? Det är hennes fråga, inte min.

Men detta gör också att jag inte har det minsta agg mot någon kvinnlig präst. Jag godkänner hennes tro (den beror ju inte på mig eller någon annan och vice versa). Jag döper inte om de barn hon har döpt, bekräftar dem heller inte, utan allt hon gör som präst äger sin giltighet i kyrkan. Många frågar nu om det som en kvinnlig kollega räcker nattvardsgästerna är något annat än Kristi kropp och blod? Enligt min syn är inte det frågan. Jag har ingen anledning att betvivla det, lika litet som jag betvivlar att inte dopet verkar om någon - syster eller broder - har döpt. Bekräftelsen av ett dop är ju mera än kyrkorättslig och prövningssak - vi är måna om att alla blir döpta i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Frågan är: skall hon göra det? Eller ännu hellre: vem skall döpa och förvalta sakramenten?

Här har vi olika svar. Och jag tror att vi inte så lätt kommer längre nu.

Broder Johan Westerlund sade i radion att vi (med vår syn) aldrig kan samlas "inför Guds ansikte" tillsammans med en kvinnlig präst. Det stämmer inte. För några dagar sen var jag på ett flera timmar långt möte med en kvinnlig präst. Hon ledde i bön, och bad också för mig (!) och ville på sin lediga tid komma och lyssna på en föreläsning om GT.

Jag har många gånger haft djupa samtal med kvinnliga prästkolleger. Jag har bett, sjungit, gått till samma nattvardsbord med dem. Verkligeheten är nog mera nyanserad än många tror.
Men jag tycker också som broder Stiga Fernström, vilket jag sagt flera gånger, att ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Kallelsen kommer från Gud och från kyrkan.

Därför vilar hela prästkallelsen helt och hållet i Guds kallelse. I den mån den är en äkta kallelse från Gud - nu säger jag principiellt om alla präster - i samma mån är jag en präst. Och detta sammanhänger ju med vad Bibeln säger.

På samma sätt ser jag på välsignelser: vi kan inte genom formulär eller dylikt få Gud med på sådant som Han inte välsignar. En handbok hade inte hjälpt Bileam att förbanna Israel, eller flytta välsignelsen.

Därför tycker jag att varje präst tryggt ska be om ljus över Guds Ord, lägga sin kallelse i Guds hand och i ljuset av det som Ordet säger agera och leva.

Abraham och Lot var inte ense, men de hittade en lösning. I fallet Paulus och Barnabas står det att deras tvist blev skarp, dessa två vänner i Kristus såg så djupt olika på vad Gud ville då.

Inte vet jag vilka exempel som äger sin tillämpning på vår situation, men det vet jag att vi måste akta oss för att strida mot Gud själv (enligt Gamalies råd). Jag ser ingen annan lösning i sikte. Jag anser vi i så hög grad som möjligt borde avskriva dessa offentliga diskussioner, ge varandra friheter och möjligheter att kalla människor till Guds rike.

Kanske skall principen "leva och låta leva" föra till lugnare samtal och en klarhet i frågorna. Detta säger jag enbart i ett slags "politiskt" perspektiv.

I ingen händelse blir en sådan "princip" en licens för att inte försöka förstå Guds Ord och försöka - med Guds hjälp - leva därefter.

Henrik

Kyrkan och kyrkan

Den 31.12.2007 var vi 5 300 484 finländare. Av dem hörde 81.64% dvs 4.327.313 till kyrkan.

Det har hänt en del sedan min studietids 90+% (ca 93%).

På kyrkomötet sades det att det som samtalet skall fokusera på är kyrkans 4 100 000 medlemmar. Det var en uppskattning av antalet medlemmar, med vilka kyrkor inte har regelbunden kontakt.

Denna grupp är ju i majoritet. Om man tilämpar demokratiska principer kommer man alltså till en ekvation som kan sluta med att de som inte är aktivt med i kyrkan bestämmer över dem som är med. I värsta fall blir följden den att de som är aktivt med inte längre känner sig hemma.

Detta kan ibland hända i kyrkoherdeval. Å ena sidan är det viktigt, ja livsviktigt att kyrkan har förtroende hos dem som inte är så aktivt med, å andra sidan är det viktigt att han har deras förtroende som aktivt är med i församlingen.

Men i NT har vi inte så mycket "å ena sidan och å andra sidan". Vi har på den ena sidan eller på den andra sidan.

Det finns bara två slags människor har någon sagt:

- de som var innanför arken och de som var utanför på Noas tid
- de som var visa jungfrur och de som var ovisa jungfrur
- de som är för och de som är emot, sa Jesus
- de som blir upptagna och de som lämnas kvar
- de som står till höger och de som står till vänster på domens dag

En annan sak, som är viktig att betona, är att det inte är vi som skall dela in folk. Och det är också viktigt att varje människa får kallelsen, inbjudan. Den måste framföras personligen.

"En människa kan intet ta, om det inte blir henne givet från himlen", sa Johannes (Joh. 3:27). Jag tror att det i många fall inte handlar om att avvisa den kristna tron, det är helt enkelt något som man inte fått.

Men varför? Det är en viktig fråga för oss.

"Ingen har lejt oss."

Men därmed blir frågan om vad samtalet först skall röra sig om på nytt viktigt. Jag menar att det i första hand borde handla om de ca 200 000 (Gud allena vet), om dem som är aktivt med, om dem som tror på Kristus (dessa grupper behöver inte helt sammanfalla).

För skall vi nå 4 300 000 medlemmar måste vi vinna de 200 000 som redan är med.

Så gjorde Jesus, Han som berättade om den gode herden, som lämnar de 99 och söker det ena fåret och som sörjer ett enda får. Vilka procenter hade inte Jesus kunnat hänvisa till - ett får hit eller dit, bäst att inte riskera de 99...

Bilderna går delvis in i varann.

Men NT berättar klart om att det budskap som Jesus förkunnade var anstötligt för många människor, inklusive många av hans lärjungar. Jesus hade anledning att fråga den lilla gruppen: Inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:60-69).

Jesus ändrade inte budskapet så att det inte skulle väcka anstöt. Det var inte anstötligheten i sig som var poängen, utan det var budskapet om att en människa måste omvända sig och tro på Kristus, som var det anstötliga. Hon skall också döpas om hon inte är döpt.

Jag ser en risk här. För att inte äventyra att kyrkan mister sina skattebetalare, mister kyrkan sitt salt och sitt ljus om hon anpassar sig till den oomvända människans värderingar. Då mister hon nämligen också skattebetalarna, på sikt.

Ingen ska nu fatta detta så att jag signalerar utmarsch för dem som inte håller något mått, av människor uppsatt. Nej. Absolut inte. Tvärtom tycker jag att just de som inte tror skall välkomnas av kyrkan. Kyrkan ska bemöda sig om att vara inklusiv.

Två bilder av en kyrka tecknas för mig. Den ena är bilden av en kyrka, vars mål blir att bevara positionerna, att hålla institutionen eller organisationen i gång. Denna kyrka är inte så bekymrad för om 0,5-0,7 % av kyrkans medlemmar lämnar kyrkan varje år. Det kan ske på så många sätt. En präst kan verka år efter år utan resultatsansvar, folket minskar och nås inte och prästen kan klara sig med att skylla på sekulariseringen. Obs! Detta säger jag självkritiskt, inte fingerpekande.

Hur litet nöd har jag inte haft!

Men den andra bilden handlar om en kyrka som ser att kyrkomedlemskapet i sig inte är frälsande. En människa blir frälst bara om hon tror och är döpt. Därför blir missionsuppdraget det primära och kyrkans differentia specifica, det som skiljer kyrkan från alla föreningar och sammanslutningar. Hon vill kalla människor till tro på Kristus, till att följa Honom, till att bevara allt vad Kristus har lär sina apostlar (Matt. 28:18-20).

Den kyrkan vill också ta avstånd från all förnekelse av Guds Ord, för "inte mot sanningen utan allenast för sanningen förmår vi något". Att ta avstånd från förnekelsen är inte liktidigt med att ta avstånd från någons tolkning av Ordet. Det är tvärtom att pröva, att be, att studera och att lyda.

Frågan hur vi skall förstå Guds Ord får inte i praktiken bli skulle då Gud ha sagt. Den sistnämnda frågan är inte hermeneutisk (en fråga om bibeltolkning), utan en utsaga av den första liberala teologen.

Det finns säkert också anledning att säga att en del frågor i kyrkan skall behandlas mera internt. Kyrkans ansikte utåt får inte bli käbbel om tolkningar! Därför har jag försökt lägga band på mig själv, också fast jag ibland skulle vilja ropa ut både det ena och det andra. Vi må förtalas och förtrampas, men Guds Ord bär icke bojor ( 2 Tim. 2:9).

Kyrkans ansikte skall vara Kristus. En av de messianska epitet som GT använder är just Messias som Guds ansikte. På detta anspelar Jesus i Joh. 14:9, om detta talar också välsignelsen (Herren vände sitt ansikte till dig), och uttryck som "hans ansiktes ängel" hos profeten Jesaja.

Det är denna kristocentricitet som samtidigt är att ha Ordet i centrum, som ska prägla kyrkan. Inåt kan vi - och skall vi - samtala om och påtala olika fenomen, avslöja otron, argumentera, reflektera och fundera. Här har vi gott sällskap av de nytestamentliga breven, som innehåller mycket polemik mot falsk lära, mot ett oheligt och slarvigt och världsligt liv.

Sist och slutligen handlar det inte om våra bilder eller kyrkosyner. Det handlar om att Gud bygger sin Kyrka av alla döpta som tror på Kristus och följer Honom.

En viktig fråga blir då: är jag..., är Du, är han, är hon, är de med..?

Henrik

Landet och riket

I Kyrkpressen tar ledaren upp "Landet som icke är", och diskuterar frågan om Åland som ett självständigt kyrkoland. Frågan har ju diskuterats länge. Det är främst frågor som sammanhänger med kyrkoskatt och språkkrav som har gett diskussionerna ny fart.

Jag har många gånger funderat på Ålandsfrågan.

Jag undrar om inte vi "i riket" bör verka för att stärka den åländska identiteten. Det finns egentligen många utvecklingslinjer.

Man kan ta upp Valdemar Nymans gamla tes och kalla kontraktsprosten på Åland landsprost (eller något motsvarande). Man kunde ge den åländska kontraktsprosten specialstatus inom gällande författningsprinciper.

En annan linje, som många skyr som pesten, är att Åland får en mycket hög självstyrelse med en egen biskop. I många kyrkor finns vicebiskopar, som kunde vara ett (åtminstone teoretiskt) alternativ. I rikskyrkan har vi ju också fältbiskopen, som representerar en specialgrupp, och som är något av en värld för sig. Fältbiskopen är ju inte biskop i egentlig mening, men han är medlem i biskopsmötet.

En annan sak är dock om detta med ett självständigt åländskt stift ändå skulle gagna någon. För Borgå stift skulle detta bli en kraftig åderlåtning, vi behöver ålänningarna i stiftsfamiljen. Frågan är också om det skulle vara ett åländskt ideal att bli bara en åländsk kyrka - på kort sikt kanske man skulle svara ja, med "nationalistiska" tongångar i förgrunden - ofta kan dock den egna identiteten förstärkas om den profileras inom något större.

Jag tycker i alla fall att det är viktigt att man fördomsfritt vågar samtala om alla alternativ, och om deras för- och nackdelar.

Jag tror att vi tillsammans skulle söka lösningar som förstärker Ålands egen profil inom rikskyrkan.

När jag vågade nämna den känsliga frågan om ett åländskt stift, gör jag det ur ett annat perspektiv än dagens kyrkliga struktur. Frågan är om inte stiften är för stora i vår kyrka. Biskopen (nu avser jag i princip, varje biskop) borde leva närmare församlingarna. Dessa stora, tunga förvaltningsenheter, som vi nu har, är inte så ändamålsenliga längre. Vi måste kunna lätta upp kyrkans förvaltning.

Men så länge det inte görs, den dagen kan nog komma, måste man fråga sig om en egen åländsk kyrka är ett realistiskt och gott alternativ. Det skulle vara ett naturligare alternativ i en kyrka med många mindre stift som flitigt umgås med varann. Ett litet åländskt stift skulle sannolikt isolera Åland och möjligtvis leda till att man mera söker kontakter till Sverige än till Finland.

Frågan är om den utvecklingen är i linje med Ålands egen identitet, sett ur den synvinkel som man i Nationernas förbund på 1920-talet ville garantera och som vi skall fortsätta att respektera utan diskussion.

Om man tänker på influens i stiftet och rikskyrkan från åländskt kyrkoliv under många decennier, hoppas man nog att vi står samman med bevarande av vars och ens identitet och egen profil.

Men den viktigaste förutsättningen är ju att kyrkan och stiftet alltid är måna om att bevara den apostoliska traditionen och "kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga." Mycket annat kan man diskutera, men inte detta, om man vill kalla sig kyrka.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressens ledare, www.kyrkpressen.fi

Nästa fråga

Nu kommer den.

Eilen kokoontuneet Suomen uskontokuntien johtajat ovat aloittaneet keskustelut siitä, pitäisikö valtiollisissa jumalanpalveluksissa näkyä myös muiden kuin kristillisten kirkkojen edustus.

Suomen ekumeenisen neuvoston pääsihteeri Heikki Huttunen kertoo, että asia nousi tapaamisessa esiin arkkipiispa Jukka Paarman aloitteesta.

Ja, vad ska man riktigt tänka?

Henrik

Läs nyheten på Kotimaas hemsida.

Svaret till Gustav Björkstrand

Jag publicerar också här det svar som ingår i dagens nr av Kyrkpressen.

Bästa Gustav!

Tack för ditt brev! Det har ju fått vederbörlig uppmärksamhet, åtminstone ur din synvinkel. För mig och min familj har denna födelsedagsgåva inte varit lika uppmuntrande.

Jag har fyra invändningar. Lösryckta citat ger en förvrängd bild av vad jag verkligen sagt. Du kritiserar mig för saker som inte jag, utan du, formulerat. Du påstår sådant som inte stämmer! Du för fram sådant som är direkt kränkande.
Ett av huvudproblemen nu är att du hänvisar till en diskussion, som många inte alls har sett eller ens kan se. De vet heller ingenting om allt det andra jag skriver om.

Så skrev jag (http://henrik.perret.nu):
“Snart är år 2007 förbi. Det har varit ett svårt år och ett rikt år. Till det tunga måste man räkna en iskall vind av förakt och marginalisering, som nog också kyrkans ledning har riktat mot många av kyrkans präster med traditionell kristendomssyn. Det är enligt min mening uppenbart att biskoparnas uttalanden bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet mot dem som i ämbetsfrågan - och bitvis även i homofrågan - har en "gammal" syn. Den vidsynthet och försonlighet som man talade om inför och kort efter beslutet, har gått upp i rök.
Med detta vill jag inte säga att vi är felfria. Mycket har säkert sagts i fel anda, vi kan ha förstått Guds Ord fel, vi har varit uppfyllda av fel frågor osv. Må Gud och våra medmänniskor förlåta oss detta. Med dessa ord vill jag inte heller frånta biskoparna det goda som de också åstadkommit, det vet HERREN, det är inte jag som är någon avgörande bedömare. "Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom." -- (31.12.2007)

Du påstår: den genomgående tonen är att “kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv” (13.4.2008). Detta är din formulering! Jag skrev i bloggen om Stefanus och Saulus: “Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.” Jag har nog skrivit att kyrkan förföljer en del av sina medlemmar, för det är sant: unga teologer prästvigs ej, präster kan inte söka prästtjänster, en pensionär döms till böter (utg. 13000 €), präster tvingas lämna sin tjänst; listan är längre!

Du klagade en gång över att jag “med namns nämnande” kritiserar biskopar. Nu säger du att jag inte skriver ut namn! När jag då bad dig precisera vad du upplevde kränkande, avslutade du diskussionen.

Du säger ang. Lutherstiftelsens dop att jag att jag ”konsekvent sätter mig över (kyrkans) lagstiftning”. Nej, men det får inte bli någon katastrof för kyrkan. Några dop mot kyrkans ca 50 000 (trodde biskop Peura). Vi får ju kyrkans eget “fel släckt, sa brandchefen.” Jag skriver att jag inte tar ställning till om de skall döpa, för kyrkan har avvisat dessa män och det är nog något som Ni måste beakta.

När du antyder att vi betraktar kvinnliga präster som “spetälska” är det nog sårande ord! Jag har aldrig tänkt, tyckt, eller sagt så, inte heller agerat så.

Tyvärr är ditt brev ett kvitto på min tes om en kampanj mot oss konservativa. Om man skulle ha en kyrklig “geigermätare” tror jag att man skulle se att allt förändrades till det sämre när biskopsmötets redogörelse kom.

Alla behövs som vill verka för att Kristus skall bli känd och trodd! Kyrkan behöver de präster och teologer som nu avvisas. Vi måste också engagera unga ledare (lekmän). Annars förlorar vi dem.
Därför skriver jag.

Henrik Perret

Som på beställning...

I nätupplagan av tidningen Kotimaa skriver docent Mika Vähäkangas några rader, som enligt min mening träffar rätt. Det är precis detta jag försöker säga på ett sämre sätt. Det är inte fråga om ett önsketänkande, utan om en beskrivning av nuläget, det läge som jag tror att vi alla måste inse att har kommit.

Det handlar inte i Vähäkangas' text om vad han önskar (jag vet inte alls vad han tänker), utan han konstaterar att så sker ändå.

Suuressa osassa maailmaa kirkollinen tilanne on aivan toisenlainen. Ekumeeninen tilanne on mennyt niin sekavaksi, että tarkasti säädelty kirkollinen elämä ei enää ole entiseen tyyliin mahdollista, Vähäkangas sanoo.

- Suomen kirkko yrittää silti vielä saada ihmiset pysymään ruodussa.

Luther-säätiön toiminta ja sen pappisvihkimykset ovat kirkolle ongelma, mutta kirkko ei Vähäkankaan mielestä voi asialle mitään.

- Mielestäni on yhdentekevää, mitä piispat asiassa sanovat tai tekevät. Säätiön jumalanpalveluksissa ja ehtoollisella käy kuitenkin väkeä. He saavat siitä hengellistä ravintoa. Eikä myöskään joku tällainen "päivystävä dosentti" voi mennä sanomaan, että asiassa olisi jotakin pahaa, Vähäkangas toteaa.

Därför tror jag att linje där man försöker få kontroll över situationen på sikt bara leder till att man mister kontrollen över situationen. Och som känt gäller detta många flera grupper och gruperingar och nätverk än någon stiftelse här och där.

Det som kan rädda och hjälpa är att biskoparna utövar andlig makt genom att vägleda människor med Guds Ord, be, samtala, sitta vid samma bord, uppmuntra. Jag har försökt säga att det inte handlar om illvilja (sådan kan nog också finnas) utan om ett försök att rädda en struktur och en stil som inte mera kan räddas. Tiden är en annan. Ohjälpligt.

Om jag slår näven i bordet och säger nu gör ni så, åt studerande, så svarar de "jasså?" och gör som de tycker. Nog finns det mycket i den gamla ordningen som fortfarande gäller och håller, men, som docent Vähäkangas framhåller, så går det inte längre att med lagar och paragrafer och förordningar reglera det andliga och kyrkliga livet till alla delar.

Jag har också framfört tesen att ju mera en annan verksamhet sammanfaller med kyrkans egentliga målsättning desto mindre skall kyrkan opponera sig mot den och problematisera den - även om den kan innehålla element som man inte till alla delar är så förtjust i.

Man kan nå människor också idag. Man kan samla människor. Det är nog "Omkring Ditt Ord, o Jesus" som är grundmelodin. När människor hör Guds röst, var än detta sker (alltså också i kyrkans mitt och när en biskop talar), så föds en samling. Denna samling kan inte åstadkommas genom dekret och resolutioner, eller en sträng politik.

Därför tycker jag att vår postmoderna tid också innehåller möjligheter, men inte sådana som enhetskulturen hade med en stark ledare och lydiga legater.

Om nu någon uppfattade detta som ett förespråkande av anarki, så har han eller hon helt missat poängen.

Men om någon omfattar det som en utmaning till andligt ledarskap, till att förkunna Guds Ord, utlägga, vägleda, handleda, samtala, överväga - ja då kan jag säga "Amen".

Henrik

Irans president

Israel's celebration marking 60th anniversary of founding won't save Jewish state from annihilation.

Behövs ytterligare kommentarer?

Enligt Sky News kl 15 idag.

Henrik

Svar, diskussioner och debatter

Nu ser jag att Kyrkpressen redan publicerat mitt svar på Gustav Björkstrands öppna brev till mig. Jag kommer att vid behov kommentera våra diskussioner litet här på bloggen. Sannolikt slutar nämligen diskussionerna inte i Kyrkpressen, även om jag hoppas det. Det värsta som kan ske är just att kristna människor käbblar inför en förstummad värld.

Men jag tror därför att jag ändå nu i första hand avvaktar - hade tänkt svara utförligare här - men jag har kommit till det att det kanske bara river upp ännu mera. Diskussionerna och kommentarerna kring sakfrågorna, diskussioner, värderingar om kyrkans liv och tro, kommer jag naturligtvis att fortsätta med. Jag hoppas att jag inte behöver bli citerad av media via andra (t.ex. Gustav), utan att man läser vad jag själv har skrivit, och vid behov kritiserar det.

Men om Gustav B vill fortsätta i Kyrkpressen, så är jag beredd (jag kan ju inte avgöra vad andra gör). Jag publicerar gärna också hans inlägg här, utan censur, han får i denna fråga - om han så önskar - leva med samma villkor som jag. Alla Ni andra får sedan kommentera under de skrivna bidragen. Detta gäller alltså diskussionen kring det öppna brevet och min blogg.

Jag vill också gärna säga att om och när jag har uttryckt mig sårande, "köttsligt" eller kätterskt gentemot någon biskop, inklusive Gustav, så vill jag be om förlåtelse för det, offentligt här på bloggen och vid behov i Kyrkpressen.

Jag tror mig inte vara fullkomlig, behöver inte längre formuleringar för sådant som alla förstår. Men jag hoppas att man preciserar sig och konkretiserar vad som upplevts sårande och kränkande. En övertygelse som gärna placeras i kategorin kvinnoförakt eller dylikt, kan jag inte betrakta som något som skall ångras. Våra positioner skall alltid övervägas, och naturligtvis våra ord.

Om Gustav önskar närmare verifiering av mina fyra invändningar, eller om han i en ny kommentar för fram nya synpunkter, förbehåller jag mig rätten och möjligheten att svara. Det är viktigt att vi nu talar ut. I vilket forum det sker är för mig inte det avgörande. Frågorna har nu förts ut till ett vidare forum än bloggens. Väl så.

För mig är poängen endast att kyrkan måste ändra policy, att församlingarna och dess medlemmar skall vara medvetna om vad som sker, och att kyrkan måste öppna för medansvar och samverkan. Att vi därvid behöver flera former för livet tillsammans tror jag är uppenbart.

Nu får det inte handla om att vinna debatter, nu skall det gälla vad vi vill vara som kyrka. Jag ser verkligen inte biskoparna som mina motpoler, men på diverse punkter kritiserar jag öppet deras handlande. Jag har mött de människor som drabbats av den nya policyn, och jag känner mig tvungen att föra deras talan.

Jag hoppas att inte denna diskussion används till att slå Gustav Björkstrand ytterligare. Jag har varken nytta eller glädje av det. Det vi nu behöver, och som jag har försökt förespråka, är ett öppet samtal, också kritiskt, men med den klara intentionen att vara till uppbyggelse. För uppbyggligt är också det att orättfärdiga hinder avslöjas och om möjligt avlägsnas.

Må HERREN nu hålla i oss alla, och hjälpa oss att fatta rätta beslut, vara i rätt mening flexibla och inklusiva, och i rätt mening fasta och exklusiva (vad Bibelns sanningar beträffar).

Henrik

Parokialprincipen och kyrkans förnyelsefråga

“We know that our much loved and treasured parochial system is not equipped to meet all the challenges of young, mobile populations whose patterns of life and work are not those of their parents’ and grandparents’ generations.”

- Rowan Williams;
Archbishop of Canterbury

Detta citat har jag använt en gång tidigare, i september 2006. På kyrkomötet diskuterade vi om parokialprincipen, om dess vara eller icke vara, om det behövs komplement och/eller alternativ.

Parokialprincipen handlar som känt om ett slags områdesprincip, att kyrkans organsation (församlingarna) bygger på större och mindre lokalförsamlingar.

Jag tror att detta fortfarande är stommen i kyrkans liv. Hela landet täckt, med beredskap att möta dagens människa. Det är väl ingen som vill opponera sig mot detta.

Samtidigt så tror jag att kyrkan måste bli långt mera flexibel. När vi på kyrkomötet talade om kyrkan idag, bl.a om parokialprincipen, kunde man enligt min mening märka en stark defens.

Någon frågade om gudstjänsten måste hållas kl 10 (på svenskt håll är vi av nödtvång tvungna att ofta fira kl. 12)?
- Ja svarade man, det bör absolut förbli så.

I ett initiativ ville man trycka upp psalmböcker utan alla bilagor (gudstjänstalternativ mm), men det sade kyrkomötet nej till (var då inte längre där).

-Och så diskuterades personförsamlingar, och det var många, allt från biskopar till andra ombud, livrädda för.

Jag tycker att den signal som finns i allt det myckna berättigade med traditioner osv, är denna: ingenting får förändras.

Det är väl ingen som renlärigt säger så. Men rädslan är påfallande.

När jag hörde på två nya ombud som talade, tänkte jag att det är tur att de inte vet hur "opassande" och "främmande" (i positiv mening sagt) deras inlägg är!

Jag tror att kyrkan står inför ett ödesval. Antingen måste vi se sanningen i vitögat och bli mera flexibla, eller så kommer många att söka nya gemenskaper. Jag tror att detta i hög grad gäller unga vuxna.

Jag tror att kyrkan är för

- prästcentrerad
- formell
- byråkratisk
- traditionell i fel mening

Jag anser att kyrkan måste acceptera också litet "udda" lösningar, jag avser närmast fria gemenskaper, husförsamlingar, celler, grupper, nya gudstjänstgemenskaper och -former osv. Jag talar inte för grupperingar som inte bevarar det genuint kristna, jag talar om grupper som har ett friare ledarskap, som är förenade av annat socialt kitt än området. Det får givtevis inte leda till elitism. Hit hör också den dimension som it-världen innebär, utan att någonsin hävda att det fysiska mötet kan ersättas av webgudstjänster osv. Men här finns nog också mycket som skall upptäckas.

Jag tror att vi präster drabbas av samma rädsla som de religiösa ledarna på Jesu tid. De var livrädda för att mista sin auktoritet, sin ställning i gruppen, församlingen, "kyrkan". Så var det då.

Men frågan är om det inte är så nu också.

Om man t.ex. tänker på en luthersk församling på ca 5000 personer. Den leds av en kyrkoherde och ca 2-4 andra präster. Så har man kyrkomusiker, diakoniarbetare, ungdoms- och barnarbetare osv. Men förkunnelsen sköts av 4-5 personer...

Bilden av prästen som proppen drabbar mig.

Jag är övertygad om att vi präster inte djupast sett vill ha det så. Men vi vaktar ängsligt vårt "revir".

Varför söker sig så många till alternativa gudstänster? Jag tror att ett mycket tydligt svar är att man där får göra mycket mera, påverka, "baka själv".

Var är alla evangelister, diakoner, lärare osv? Jag tror att det skulle behövas en armada av lekmän här. Med kallelse av Gud och av församlingen att förkunna, tala, vittna, undervisa.

Finns det inte ett oerhört behov för bibelstudieledare, förkunnare, själavårdare, förebedjare osv. Och om det inte finns: varför finns det inte?

Gudstjänsterna och samlingarna måste ge rum också för församlingen, inte bara i svaren på växelhälsningarna. (Jag tror nog att församlingen har kallat prästen just för att leda dessa gudstjänster, men han behöver inte vara solist, som sagt.)

Man svarar ofta - så också på kyrkomötet - att parokialprincipen är djupt rotad, redan i urkyrkan fanns den och därför bör vi inte rubba denna princip.

Låt mig säga att jag tror att detta innehåller sanning, men inte hela sanningen. "Församlingen i Rom", eller "församlingen i Efesus" var inte nödvändigt en jättesamfällighet, väl organiserad i alla hörn. Snarare tror jag att det handlade om "de kristna i Rom", "de kristna i Efesus", men gemenskaper på flera olika håll. Det fanns inga kyrkobyggnader då, kyrkan var förföljd, de kristna samlades i hemmen, ute, under jorden... Alla kristna i Rom eller Efesus rymdes knappast i ett hem...

Jag tror här finns något att upptäcka.

Jag tror att vi måste ha en mycket mera flexibel struktur, där också friare grupper kan vara med. Kanske vi helt enkelt måste finna olika "bundenhetsgrader" till kyrkans officiella organisation.

Nu tror jag verkligen att kyrkans ämbete har djupa bibliska rötter. Men prästen, pastorn, biskopen, kyrkoherden, skall inte vara solist. Han skall arbeta som Jesus och som Paulus. Leda genom människor, skola sådana som kan undervisa andra.

Därför tror jag att några toner i framtidens kyrka måste bli

- enklare och nära människan
- delat ledarskap
- flexiblare struktur (organisation)
- kompletterande församlingsstruktur
- mera "färger" måste tillåtas ("karismatiskt", "högkyrkligt", "lågkyrkligt", gemenskaper med inriktningar som baseras på olika former av "socialt kitt" - gemenskaper som inte skall ersätta den stora församlingen, men kunna "fånga upp" olika behov och ge olika aspekter på det kristna livet ett hem.

Vi måste ta de unga på allvar. Inte bara ge dem medansvar, utan också ge ansvar åt dem så att de får besluta och förverkliga.
Prästen behövs, han skall vara en "spelande tränare" (egentligen tror jag ju att olika typer av präster behövs, jag avser nådegåvor, naturgåvor osv).

Detta var bara spridda tankar. I tillägget säger jag att i denna palett hör definitivt det hemma att de konservativa som nu ofta visas på dörren (i praktiken) måste tas med.

Sist säger jag att det slog mig igen på kyrkomötet att vi ofta möter en annan grundsyn än Nya testamentets när det gäller kyrkosyn och det vi skall arbeta för.

Jag tror att Jesus fokuserade på den troende församlingen, och bad dessa sina lärjungar att föra ut den goda nyheten åt människorna. Här är roten för det apostoliska uppdraget, som ligger till grund för kyrkans prästämbete. Men om vi inte får den växelverkan mellan präst och församling, mellan det speciella prästämbetet (prästerna) och det allmänna prästadömet (lekmän) kommer vi inte att lyckas.

Att bygga på majoriteten, att trösta sig med att "de flesta ännu är kvar" när tiotusentals skriver ut sig, att bygga på den nordiska folkkyrkomodellen, är - tror jag - dömt att misslyckas på sikt.

Det är väl självklart att vi vill använda alla de fördelar som traditioner och seder, kyrktillhörighet mm, har fört med sig. Men kyrkan måste bli missionerande, inklusiv i attityder och exklusiv i sitt budskap. De gamla traditionern behöver inte sitta så djupt som vi tror.

Över, under, före och efter allt detta gäller detta:

Frukta inte, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket." Luk 12:32

Henrik

Varför?

I tidningen Världen idag hittade jag en läsvärd text (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1959&Itemid=30) som borde läsas också i Finland. Tongångarna är desamma. Man hör ofta sägas att humanismen är neutral, den utgår inte från något som "man inte kan bevisa". Den utgör ett slags gemensam grund för alla människor.

Ju mera man läser humanisternas (det finns många namn på dessa, några - Sturmark, Ulvaeus m.fl. har börjat kalla sig humanister) alster desto mera ser man att det inte handlar om brist på tro, om ett neutralt utgångsläge. Det är i stället i högsta grad fråga om troende människor, som utgår från givna dogmer, låt vara att "trons" fundament för humanisternas del inte är Kristus.

Det är nämligen inte på något sätt mera objektivt att säga "det finns ingen Gud" än att säga "Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige..."

Den fråga som ställs (jag hänvisar också till tidningen NEO 2/08, där Björn Ulvaeus' skrivelse finns) intresserar mig. Varför arg?

Ett av de största hoten mot den kristna tron är den diskrepans mellan lära och liv, mellan ord och handling, som florerar i kristna sammanhang.

Ravi Zacharias, känd apologet, har sagt att detta de facto är det största hindret för den kristna tron i vår tid. Det handlar inte om intellektuella invändningar, utan om just detta.

Det musikaliska geniet från Abba har på senare tid engagerat sig häftigt i humanisternas avkristningskampanj. Det är ett slags dereligionisierung, att bli av med alla spår av kristen tro.

Såhär skriver riksdagsledamoten i Sverige Eva Johnsson:


Varför är Björn Ulvaeus så arg?

Jag kan inte låta bli att fundera över det när jag tittar på numret från den nyliberala tidskriften NEO (2/08) som ligger på mitt skrivbord. Hela första sidan täcks av en stor bild av Björn Ulvaeus och under bilden kan jag läsa ”Du skall inga andra Gudar hava”.
När jag läser artikeln så förstår jag att Ulvaeus är arg på kristna och alla som har en tro. Han är också trött på att ”man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion”. Ulvaeus lägger ut texten om det förtryck, den fundamentalism och brist på frihet som är de spår som religionen efterlämnar i samhället och människorna – enligt honom.
Mina tankar går osökt till mina senaste söndagsguds tjänster. Känslan när jag kommer till kyrkan på söndagarna och får vara en avslappnad mottagare och delta i en gemenskap som präglas av mänsklig värme och omtänksamhet. Glädjen hos barn kören, som inte går att ta miste på. Flera ansikten passerar på min näthinna. Namn på gamla och unga som jag har förmånen att möta i kyrkan söndag efter söndag. Människor som, precis som jag, kommer till kyrkan för att finna den kraft, styrka och gemenskap som hjälper oss att gå vidare och fullgöra våra uppdrag under veckan. Vi mår egentligen inte alls bra, enligt Ulvaeus? Vi är visst förtryckta och manipulerade.

Jag läser vidare. Ulvaeus vill inte hysa respekt för oss. Han tycker också att ”tron får en massa konsekvenser i samhället som går ut över andra människor”. Vad är det för konsekvenser som gör honom så arg. Jag kommer att tänka på Börje, som brinner för gatubarnen i Colombia. Han har satsat stora delar av sitt eget kapital och större delen av sin vakna tid till att bygga skolor och barnhem och hjälpa fattiga och utslagna barn till ett meningsfullt liv. Vad är det för fel på de konsekvenserna?
Jag tänker på S:ta Claras församling i Stockholm. Det arbete som församlingen bedriver bland hemlösa, drogberoende och utsatta människor har givit hopp och nytt liv till många, många utslagna. Är det en farlig verksamhet som borde avskaffas?
Mina tankar går till den pensionerade professorn som har ansvar för bokbordet i kyrkan. Han har rest över hela världen och varit en framgångsrik forskare. Hela hans liv har präglats av vetenskapliga sanningar. Han beskriver sitt nya uppdrag som ”ett av de mest meningsfulla som han har haft i hela sitt liv”. Han har hittat mening och gemenskap med sitt liv. Men han har inte förstått att han är manipulerad enligt Ulvaeus.
Jag tänker på Ingela Aagardh som jag träffade för ett par veckor sedan. Hon beskriver sin resa från framgångsrik och självcentrerad journalist till övertygad kristen, från oro och ångest till trygghet och glädje. Hon beskriver en förutsättningslös gemenskap som hon aldrig tidigare har upplevt i något annat sammanhang. Har hon missat någonting? Borde hon avprogrammeras?

Humanisterna har förklarat krig mot de troende. De vill utplåna alla religiösa avtryck i vårt samhälle. Ulvaeus framträder som en frejdig banerförare för en trosfientlig filosofi. Han har avsagt sig Gud, men inte Mammon. Att läsa humanisternas arga krav på ett religionsfritt samhälle är nästan sorgligt. Förutom att jag undrar om den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kan kalla sig humanist, så tycker jag verkligen synd om Ulvaeus, Sturemark och alla de andra troende humanisterna.
Jag är emellertid glad över att humanisternas krav på förbud mot all religiös påverkan inte har något stöd hos den absoluta majoriteten av svenskar. Jag är tacksam över att Börje och medarbetarna från S:t Clara får fortsätta och göra goda avtryck i vårt samhälle. Jag kan bara hoppas att Ulvaeus och hans vänner någon gång kommer att få uppleva det jag, Ingela, Börje och många med oss har upptäckt, nämligen att glädjen i tron skapar kraft, styrka och mening både till livet och det uppdrag vi är satta att utföra.

Eva Johnsson
Riksdagsledamot (kd) och grundskolelärare.

----

Kanske kan hennes fina text väcka en och annan reaktion även hos oss. Religionen blir en börda om inte tron på Kristus bär. Religionen blir en börda om inte kärleken inkarneras i de kristnas liv.

Henrik

Angående "brevet"

Jag sätter in detta brev också här där jag tycker det logiskt hör hemma, då har varje läsare möjlighet att lättare se vad jag skrivit och jämföra det med Gustavs text.

Jag återkommer också på bloggen till en kommentar efter att jag svarat i Kyrkpressen.

Henrik

Så skriver Gustav Björkstrand i Kyrkpressen

Öppet brev till Henrik Perret (Kyrkpressen 08.05.2008)

Jag skriver detta öppna brev till Dig med anledning av din ständigt återkommande skarpa kritik av biskopar och domkapitel på dina bloggsidor, som ingalunda är privata eftersom de har besökts av drygt 37 000 personer.
Året började med att du karaktäriserade år 2007 som ett år då kyrkans ledning riktade en ”iskall vind av förakt och marginalisering” mot präster med en traditionell kristendomssyn. Biskoparnas uttalanden bidrog, säger du, till att ”piska upp en stämning av hat och oförsonlighet” (31.12.2007).
I dina ofta återkommande bloggar under våren har du konsekvent fortsatt på samma linje. Det är alltid kyrkans ledning som handlar fel – de som hyser uppfattningar som ligger i linje med dina har du inte sett någon anledning att kritisera. Du talar om maktpolitik från biskoparnas sida, du ifrågasätter domkapitlens och domstolarnas beslut. Du tar Lutherstiftelsen i försvar när de bryter mot kyrkans ordning både vad prästvigningar och dop beträffar. Den genomgående tonen på bloggsidorna är att kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv (13.4.2008). Vilket är syftet med denna aggressiva kritik?
Din senaste blogg (26.4.2008) med rubriken ”Skjut inte eget folk!” kan inte mot den här bakgrunden passera opåtalad. Här hävdar du med hänvisning till händelser från våra krig, att kyrkan skjuter eget folk och att en ”förfärlig hatkampanj” är på gång mot de konservativa. Du menar att det inte är så farligt om personer som inte är präster i vår kyrkas mening döper, håller gudstjänst och förrättar nattvard, d.v.s. öppet bryter mot gällande kyrkolag och -ordning, som du själv har varit med om att godkänna utan några som helst invändningar. Nu sätter du dig konsekvent över samma lagstiftning.
Naturligtvis skall det finnas utrymme för kritik inom kyrkan, men en ständigt återkommande skarp, ospecificerad och personinriktad kritik skadar kyrkan mer än den gagnar. Jag kan inte påminna mig ett enda uttalande vare sig i biskoparnas interna överläggningar eller i våra offentliga ställningstaganden som skulle motsvara den bild du målar upp. Det som präglar våra diskussioner är en stor sorg över att de gammaltroende med hänvisning till kyrkomötets kläm anser sig kunna behandla kvinnor i ämbetet som spetälska och vägrar att dela gudstjänster och nattvardsgångar med dem. Du drar dig också själv undan sådana gudstjänster och kommer inte till nattvarden om en kvinnlig präst assisterar. Jesu exempel och förmaningarna i breven har en helt annan inriktning. Vi skall vara beredda att betjäna varandra som Jesus gjorde när han tvättade lärjungarnas fötter. Vi skall akta de andra förmer än oss själva. Ett kärlekslöst och diskriminerande beteende kan aldrig försvaras vare sig ur biblisk eller ur juridisk synvinkel.
Mot den här bakgrunden kan man med fog fråga vem det är som piskar upp en stämning av hat och oförsonlighet. Jag känner i varje fall inte alls igen den kyrka och situation du målar upp. Ifall du ämnar fortsätta med den destruktiva kritiken ber jag dig specificera vem som har gjort eller sagt det du tillskriver dem, så att det finns en rimlig chans att bemöta dina påståenden. Du kan också reflektera över vad de förmanande avsnitten i NT lär oss och vad det åttonde budet innebär.

Borgå den 29 april 2008 Gustav Björkstrand

Svar till Gustav Björkstrand

Jag kommer att svara på Gustav Björkstrands öppna brev till mig i nästa nr av Kyrkpressen.

Henrik

Konkretiseringsbehov!

Idag öppnades kyrkomötet i Åbo. Efter mässan höll ärkebiskopen sitt öppningsanförande.

Många tänkvärda ord. Men sedan: vi borde tala mera om kyrkans bibelsyn, inte en fundamentalistisk bibelsyn, utan en modern syn, sade ärkebiskopen ungefärligen.

Jag började fundera på detta. Vad menas med "fundamentalistisk bibelsyn"? Sådär rent konkret?

Betyder det att man inte kan tro allt? Att Bibeln inte i allt är pålitlig? Betyder det att man inte vill (som det ofta sägs) tro på en bokstavlig tolkning?

Ursäkta det drastiska och litet dramatiska exemplet, men om någon säger att en sten håller på att falla i huvudet på dig, vilken är skillnaden mellan en bokstavlig tolkning, en fundamentalistisk tolkning, eller en "modern" tolkning??

Jag vill inte kritisera någon för det de inte har sagt eller avsett. Men vi måste komma bort från svepande termer, som egentligen inte säger så mycket. "Fundamentalistisk" - är ett av de slarvigt använda och suddiga begrepp som studsar emot en. Vad avses rent konkret?

Det är nästan lika otydligt som den liturgiska frasen (i många debatter) "vetenskapen har (be)visat att...".

VI bör absolut tala mera om Bibeln och konkret vad Bibeln betyder för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, i de nu aktuella, konkreta frågorna.

Vi vill också att kyrkans andliga budskap skall prägla kyrkans tro, både i ord och handling. Men hur förhåller det sig då med aktionerna mot de gammaltroende? Hur är det med de döpta barnen som kyrkan avvisar? Hur är det med avvisandet av sådant som med säkerhet är heresier?

Vi möter ofta en lösningsmodell, som går ut på att konstatera att bibeltexterna säger något (om man ens vill säga ut det och fokusera på en sådan "mellanstation"), men hermenutiken (bibeltolkningen) skall sedan visa hur man kan klara det med hänsyn till tidens anspråk. Men hermenutiken kan inte stå i konflikt med exegetiken, som man brukar säga. Dvs en tolkning av en text kan inte avvika från textens grundbetydelse (t.ex. så att ett nej blir ett ja - att tolkningen innebär motsatsen i förhållande till vad som påstås i en text).

Först när vi konkretiserar frågeställningarna, kan vi föra ett vettigt samtal. Då kommer vi in på väsentligheter.

För fraser räcker inte. Den utmaningen gäller oss alla.

Henrik

Kyrkomötets vårsession 2008

På en annan blogg försöker jag kommentera kyrkomötet och rapportera om aktualia.

Adressen är: kyrkomotet2008.blogspot.com

Det utesluter inte att jag också här kommenterar sådant som jag anser att är relevant att skriva om också här.

Henrik

Bibelsyn

Jesus:

Och han sade till dem: "Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna." Luk. 24:44

Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. Matt. 5:18

I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. Joh. 5:39

Petrus:

Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. 2 Petr. 1:19-21

Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras eder. De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som därefter skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva, utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande, nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in. 1 Petr. 1:10-12

Paulus:

Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den vägen'*, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor. Apg. 24:14-16

Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna." Apg. 26:22-23


Jag låter texterna stå enligt den gamla översättningens ord, så att vi kanske upplever litet mera högtidlighet i orden. Men signalen, budskapet, är entydigt:

"Jag tror allt vad som är skrivet... jag har samma hopp till Gud som dessa..."

Alla röster som mera eller mindre inlindat säger "skulle då Gud ha sagt?" skall vi akta oss för.

Den Helige Ande är ingen skeptiker. (Martin Luther)


Henrik