Vidare på samma väg

Det finns nog anledning att nu påminna om Fil. 3:16, som i den gamla kyrkobibeln innehåller uttrycket vidare på samma väg.

Jag hade två goda vänner i Sverige, av vilka den enas favoritord för rörelsen var just detta: vidare på samma väg!
Den andra, anställd i samma rörelse, sade att hans motto är: upp ur de gamla hjulspåren!

Nu kan man fråga sig om dessa två är motsatser. I en mening är de uppenbart det. Om det gäller en kristen kyrka, en kristen rörelse eller något mostvarande kan man avse att man går in för något annat, när man säger "upp ur de gamla hjulspåren". Men kan också mena att man behåller det gamla budskapet, men vill frigöra sig från mycket av "de äldstes stadgar" som samlats under decennier eller sekler.

Men VIDARE PÅ SAMMA VÄG behöver inte betyda att allt är statiskt, att ingenting får rubbas. Allt skall stå där det allid har stått. Allt skall låta lika, sägas lika, vara lika.

Men knappast är det så aposteln tänkte det.

Han sitter där i fängelset och skriver att han vill känna Kristus och hans uppståndelses kraft. Han konstaterar med sorg några verser senare att många vandrar såsom fiender till Kristi kors.

Det finns nog ingen anledning att avstå från detta. Nej, tvärtom: vidare på samma väg!

Vad det betyder "i vårt fängelse" för en och var, må vi utbe oss ledning om. Uppenbart är dock att vi måste sätta vårt hopp till Gud, annars blir det ingenting av kyrkans framtid.

Hur ofta finner vi inte i Bibeln uttryck som "bevara" och "håll fast".

Det är nog snarast sådana rop som nu behövs!

Intet annat evangelium, skriver Paulus i Gal. 1:6f. Ingen annan Kristus, skriver han i 2 Kor. 11:1ff. Intet annat namn, säger Petrus i Apg. 4:12.

Vidare på denna samma väg!

Henrik

Destruktiv teologi?

Till min kännedom har igen kommit att "man" (!) har kallat min teologi och min syn destruktiv. Jag har utfört mycket destruktivt arbete i stiftet, sägs det, och det som andra under tidigare år har byggt upp har jag (och mina meningsfränder) nu (åtminstone delvis) raserat och omintetgjort under några veckor.

Detta uttalande, som under de senaste veckorna har yttrats i olika sammanhang, måste sannolikt syfta på biskopsvalets andra omgång.

Jag vill inte gå i självförsvar, tvärtom försöker jag stava på 2 Mos. 14:14, även om det inte är lätt.

Men två eller tre frågor ställer jag dock:

1. Är det destruktivt att fråga om ett beslut håller i ljuset av Guds Ord?

2. Är det destruktivt att säga att man vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas inom samma kyrka och att vi skall försöka vara fleixbla och komma överens, dock så att alltid majoritetens syn skall gälla framom minoritetens?

3. Är det verkligen så att ämbetsfrågan - också om vi skulle ha helt fel - är en fråga som upprör vår kyrkas ledning i långt högre grad än det som sägs om vår Frälsare och Herre? Man hör ju inte ett ord om detta!

Jag konstaterar också att det inte var jag som under biskopsdiskussionerna tog upp ämbetsfrågan. Den slängdes alltid i ansiktet på mig. Jag fick titeln "kvinnoprästmotståndare" ungefär som en tjänstetitel. Jag vet bara inte hur man söker avsked från den "tjänsten"...

Det skulle inte ha behövts många försonande ord från kyrkans biskopar och präster, för att situationen skulle vara en helt annan! Till exempel att vi skall tillsammans försöka lösa de problem som finns, och att vi i kyrkan kan hantera denna fråga. Vi vill inte låta den splittra vår kyrka.

MEN: det visar sig nog tyvärr att splittringen går mycket, mycket djupare än till denna ena fråga.

NU är inte svaret att "måla in sig i ett hörn" med en enda fråga. Nu är svaret att hålla fast vid Bibelns Kristus, att studera Ordet i bön, att samtala om en djupare förståelse och sedan frimodigt leva!

Jag tror också att det skulle vara oerhört värdefullt att många lekmän och präster nu skulle träda fram och bekänna "färg".

Jag hoppas att det finns många bland oss som fortfarande älskar vår kyrka, trots alla dess brister. Vi har samma hemortsrätt som alla andra. Jag hoppas att HERREN vill hjälpa oss genom en förnyelse som når djupt, och som förnyar vår kärlek till reformationens arv, dess betoning av nåden och tron på Kristus, som rättfärdigförklarar den ogudaktige, och dess kristallklara Kristusbekännelse i betoningen av Bibeln som det enda rättesnöret.

Jag hoppas också att jag inte är en av de "själiska människor" som vållar splittring och som Paulus varnar för. Men den varningen gäller ju i särskild mening också dem som lär och sprider sådant som för BORT från Ordet.

Det är inte enheten i sig som är något värd. Det är enheten på Bibelns grund, i Kristus, som är det avgörande.

Henrik

Bättre att tända ett ljus...

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Jag vet inte vem som har sagt det (någon har påstått att det är ett kinesiskt ordspråk) men det är så sant som det är sagt. Nu har hela kyrkan och också vårt stift kommit att profileras kring en enda fråga. Jag tror att alla parter är trötta på situationen, även om vi ser orsakssammanhangen olika.

Men ett ljus tändes åtminstone för mig när jag hörde att en kvinnlig khde i ärkestiftet på kyrkoherdekonferensen i förrgår stigit upp och sagt att hon anser att de församlingsmedlemmar som önskar gudstjänster enligt den traditionella ämbetssynen skall ha rätt att få det!

Vilken välbehagllig röst i en tid fylld av beskyllningar och hat! Hur välkommen är inte denna modiga människa, som kanske får ovett över sig för att hon säger så! Hur fint är det inte med försonlighet och respekt också då när man inte kan omfatta en annan människas åsikter!

Heder åt en sådan människa!

Jag tror att vi måste kunna se vidare än till en enda teologisk diskussion. Det som det handlar om är en kristendomsförståelse, där det kan finnas många olika aspekter och syner, och där någonstans gränsen överskrids. Men mycket vore vunnet om vi kunde samtala med varandra, och inte slå, förtala och beskylla i det oändliga.

Det är nog bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Måtte det också bli ett finländskt ordspråk!

Henrik

Det kom ett brev...

You've got mail! Du har fått epost, det kom ett brev, något i den stilen hette en film som jag en gång såg. (Jag fäste mig faktiskt vid att huvudpersonerna mailade till varann med Mac, inte med PC..)
Och det hände alltså mig nu. Det kom ett brev - ett mail.
En person kommenterade mitt förra inlägg med bl.a följande ord:

Märkligt är bl.a. att vår ärkebiskop inte tycks se att det också gäller församlingsborna. Eller är det nästa steg: Att vi församlingsbor inte får välja vi heller, utan om frs vill sända en kvinnlig präst att döpa våra barn får vi ta henne eller vara utan (det finns en webbplats som talar om att om du vill "beställa ett dop", osv...)

Faktiskt, hur länge kan vi tillhöra denna kyrka, som inte förefaller sätta något värde på oss, samtidigt som de inte ens påstår att vi avviker från bekännelsen. Varför är inte bekännelsen det avgörande - så länge vi alla omfattar den, borde vi väl samarbeta och sträcka oss mot varandra för att nå varandras händer och tillsammans förhärliga och lovsjunga den ende Guden, det som är vårt livs mål?

Jag tror att brevet (email) berör verkligheten ur flera perspektiv. Man talar ofta om vår kris i kyrkan nu som om den bara skulle gälla en liten grupp präster. Det är ju egentligen ingen som vet. Men jag tror att vår ärkebiskop (också) gör en felbedömning. Det handlar om många församlingsbor, vilket är principiellt viktigt. Vi präster är ju utbytbara tjänare, men församlingen är primär. Den är vi satta att tjäna, med Guds Ord och sakramenten.

DÄRFÖR: nu borde lekmännen reagera. Säga hur Ni vill ha det! Inte efter eget huvud bara, utan i ljuset av Guds Ord.

Det märkliga är dock att när det talas om synen på kristendomen (jag har inte hört hans kommentar, men Stig K på Kp brukar vara mycket observant) så skulle man ju tycka att den första reaktionen skulle gälla andra kristendomstolkningar. Men nu har man sagt att beslutet 1986 inte innebär en förändring i läran, utan en annan ordning. Både den gamla och den nya har man kallat legitim.

Hur går detta ihop?

Jag vet inte om jag - av förekommen anledning - läser in för mycket i ärkebiskopens ord. Han har sagt motsvarande saker tidigare. Men tyvärr upplever jag nog en tydligare blick, om inte ett pekande, mot dörren. Det är som om ärkebiskopen resignerat: det finns inga andra lösningar än att Ni...

Det är något av andra världskrigets straff för officerare, som fick en pistol med ett skott och fick gå in i en skogsdunge.

Men mina frågor är:

1. Vilket är det problem som är så stort att man måste gripa till så drastiska åtgärder?
I mindre än 2% av församlingarna är detta ett problem! Kan man inte säga att vi tvärtom klarat av att leva tillsammans förvånansvärt bra??

2. Blir det inte större problem om man löser det enligt dessa biskopliga anvisningar?
Jag avser såväl biskopsmötets redogörelse, ärkebiskopens och även vemodigt nog min vän Borgåbiskopens recept (detta med urkraften och annat som man måste kämpa med och mot).

3. Är det vi som har den gamla synen som gör detta till ett problem eller är det majoriteten?
Jag tycker att frågan hela tiden kommer upp, men när man frågar hur, vem och var så börjar det ofta med att majoriteten inte vill ha minoriteten, eller är jag blind?

Visst finns det stora problem i vår kyrka, så stora att man kan fråga om en kyrka kan hålla ihop med sådana inre spänningar. Men det finns också en hel del Guds folk i kyrkan, en klar Kristusbekännelse, människor som vill hålla sig till Guds Ord.

I varje fall tycker jag det är så:

En bror kan inte säga till sin bror eller sin syster: du måste lämna ditt hem! Eller: du får inte vara hemma!

Det kan bara Far säga, sedan om eller när det är dags.

Henrik

Vad menar ärkebiskopen?

I det färskaste numret av Kyrkpressen intervjuas två ärkebiskopar, den nye svenska ärkebiskopen och vår ärkebiskop Jukka Paarma.

Det är enligt min mening en avslöjande intervju. Ärkebiskop Wejryd anser att det faktum att synen på ämbetsteologin lagts med i behörighetskraven och inte bara i lämplighetsbedömningen lett till större klarhet och haft gott resultat.

Hm. Läs t.ex. www.dagen.com och artikeln om Maria Rönn, läs gärna på Brogrens hemsida (www.brogren.nu) om situationen i Svenska kyrkan. Professor Eva Hamberg, själv kvinnlig präst och professor i Lund, har sagt att Svenska kyrkan dreneras på goda arbetare genom den nya policyn (att kräva fullständigt handlingstvång i förhållande till den nya ordningen).

Av solidaritet med Kyrkpressen vill jag inte här före utgivningsdatumet kommentera mera innehållet i ärkebiskop Paarmas ord, utan hänvisar till Kyrkpressens egen hemsida för att nyheten skall läsas "ur källan". (www.kyrkpressen.fi/tidningen - senaste numret).

Så mycket säger jag att jag finner utvecklingen oroväckande.

Vad tycker Ni?

Henrik

Bibel - och bekännelsedagar i Tammerfors

Den 30.3-1.4.2007 (Palmsöndagshelgen) hålls bibel- och bekännelsedagar i Tammerfors.

I detta skede är det inte klart om det också kommer att finnas parallellprogram på svenska. Åtminstone skall det bli en stor samling med folk från olika väckelserörelser, organisationer, församlingar. Förhoppningsvis även en del på svenska. Be för dagarna, reservera tiden! Närmare uppgifter ges så småningom när också detaljerna klarnar!

Henrik

Evangelisk-lutherskt nätverk i Danmark

I Danmark bildades i slutet av augusti ett nätverk, Evangeliskt-lutherskt nätverk . Ordförande är Henrik Höjlund (f. 1960), och i ledningen sitter personer med anknytning till olika väckelserörelser och till Meningsfakulteten i Århus och Dansk Bibelinstitut i Köpenhamn, Luthersk Missionsförenings högskola i Hilleröd m.fl.

Det är alltså frågan om ett nätverk inom kyrkan, som har bildats för att slå vakt om kyrkans sanna tro. Liknande dikussioner har förts i vårt land, utan att här närmare gå in på detaljer i detta skede.

Här kan du läsa mera om nätverket i Danmark:

http://www.luthersk-netvaerk.dk/index.php?option=com_frontpage&Itemid=1

Henrik

Puheenvuoro

Eräässä keskustelussa puhuttiin hiljattain kirkon tulevaisuudesta. Erään puheenvuoron siinä keskustelussa käyttänyt kirkolliskokousedustaja, Kemijärven seurakunnan khra Lasse Marjokorpi, puhui kirkon tilasta mm. seuravaa:


Kirkko elää omassa ajattelussaan vielä yhtenäiskulttuurin aikaa. Se kuvittelee, että Suomen kansan kirkkoon kuuluva enemmistö on sillä tavoin sitoutunut kristinuskoon, että sen demokraattisia päätöksiä voidaan pitää kirkolle ohjeellisina.
Suomalainen nykykulttuuri on jo mielessään siirtänyt kirkon yksityiseksi yhteisöksi, jonka edustamilla katsomuksilla ei sen mielestä ole mitään yleispätevyyttä. Huomattavaa on, että Euroopassa vain katolinen kirkko näyttää säilyttäneen perinnäisen kirkon aseman yhteiskunnallisesti merkittävänä toimijana. Se tunnustetaan Suomessakin, vaikka katolisia on vain muutama tuhatta.

Sen vuoksi kirkon sitoutuminen yhteiskunnan etiikkaan perustuu kokonaan virheelliseen käsitykseen kirkon asemasta. Sehän on opetuksessaan sitonut itsensä yhteiskunnan etiikkaan, silloinkin kun yhteiskunnan normit ovat vastoin Raamattua.
Se on sitoutunut teologiassaan valistuksen maailmankuvaan. Siitä lähtien todellisuus on määritelty tavalla, josta Jumala, luominen, ilmoitus ja pelastus on suljettu pois. Tämän immanenttisen ja deterministisen maailmankatsomuksen seurauksena on käynyt niin kuten nykyinen paavi sanoi kohua herättäneessä puheessaan Regensburgin yliopistossa, että kristinuskosta on tullut vain osa siitä, mitä se oli ennen. Myös tieteen alue kapenee ja lopulta myös ihmisyys uhkaa kaventua vain osaksi siitä, mitä se on Jumalan luomana ja lahjoittamana.

Se tarkoittaa, että kielletään kaikki erityiset ihmiselämää koskevat kysymykset, jotka koskevat ihmisen syntyä ja kohtaloa, hänen suhdettaan Jumalaan, sitä mikä on oikein ja väärin, niillä ei ole mitään sijaa tieteen määräämän yhteiskunnallisen järjen näköpiirissä. Suostuessaan tähän maailmankuvaan kirkko ajautuu kulttuuriseen merkityksettömyyteen, se ei kykene luomaan yhteisöllistä etikkaa ja siitä tulee vain viihteellinen yhteisö.

Onko se totta? Osuuko oikeaan?

Mielstäni osuu. Eli, nyt tarvitaan aktiivista toimintaa.

"Kristitty, älä pakoile, käy päin!" (nimi. "Morosus" = Osmo Tiililä)

Henrik

Det viktigaste samtalet

Ordet samtal är ett mycket bra ord, och ett kristligt ord. Det är ett mycket bättre ord än diskussion, som kanske av många upplevs som en synonym.

Varför?

Ordet samtal uttrycker så mycket. Det handlar om ett tal med någon eller några. Det handlar inte om att en föreläser, och andra hör på, att en säger hur det är medan andra får vara åhörare eller kanske bara åskådare...

För det andra ger ordet samtal uttryck för en strävan till att förstå, man talar sig samman, man strävar till enhet. Eller man är ett, man har enheten och kan därför också tala om svåra frågor.

Alla vet hur det är när man har en djup vänskap. Då förstår man varann också när man inte förstår varann... Lät det som abrakadabra? När man inte har enheten, när man är oense, förstår man inte varann även om man har samma åsikt!

Diskussionen uttrycker per definitionem en splittring. Man är oense, man går olika vägar. Man diskuterar om sådant som man inte ser lika på.

En annan sak är att diskussioner kan bli samtal och utlysta samtal kan sluta i disputeranden...

Både i Bibeln och i bekännelseskrifterna har vi ord som jag tror att är högaktuella just nu.

Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. Mal.3:16.

De som fruktar HERREN har talat med varandra. Detta är ett äkta kristet samtal, för det uttrycker både samtalet med Herren (inför hans ansikte) och med andra människor som fruktar HERREN.

Jag tror att detta samtal nu är det viktigaste samtalet när det gäller "vägar vidare" i och för kyrkan. Inte sololösningar, avhopp här eller där, utan ett gemensamt samtal. Hur ofta har vi inte i Bibeln synen att "Anden säger till församlingen", dvs att Gud talar när Guds folk är samlat, inte bara till individer var för sig, utan genom samtalet, i samlingen, församlingen.

Det finns ett ställe i bekännelseskrifterna som betonar detsamma. I Schmalkaldiska artiklarna heter det under rubriken Om evangeliet såhär:

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: "Varest två eller tre äro församlade" osv.

.... även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra....

Det är detta samtal som jag nu ser som det viktigaste. Jag har i STI:s informationstidning skrivit om våra viktigaste samtalspartners och skrev bl.a. såhär:

Nu måste man överväga situationen på nytt. Man bör fråga sig, med vem skall diskussionerna fortsätta, när den nuvarande vägen inte lett till önskat resultat.

Jag är uppriktigt av den uppfattningen att samtal nu bör föras med kyrkfolket dvs, församlingsborna, och inte med biskoparna.

Någon kanske drar fel slutsats av det jag skriver. Det betyder givetvis INTE att jag slutar tala med biskopar, att hur de än skulle försöka så vägrar jag! Utan det betyder att, vilket jag hänvisar till i Hörnstenen (www.teolinst.fi) att vi har under flera år samtalat med biskoparna om vägar vidare i ämbetsfrågan (jag har skrivit, samtalat privat, andra har samtalat mera ordnat, under ledning av ärkebiskopen). Genom min nya tjänst har jag nu blivit inbjuden till dessa samtal. Men under årens lopp har egentligen ingenting skett, biskoparna har däremot fattat ett principbeslut om att särvigningar aldrig skall kunna ske, och detta kom inte ens genast till deltagarnas kännedom. Sedan har olika personer och grupper vädjat till biskoparna om förståelse. Sedan har 11000 församlingsaktiva och präster, bland dem också kvinnliga präster, försökt driva detsamma som jag försökte säga inför biskopsvalet, nämligen att denna fråga inte får splittra vår kyrka och att vi skulle behöva andra lösningar en tvångets väg. Jag skriver faktiskt att jag försökte tala för livsrum för båda grupperna inom kyrkan, för det hördes inte alls. Det enda som man refererade till i tidningar pch massmedia var att jag var kvinnoprästmotståndare, som är min titel, precis som Björkstrand är tidigare rektor för Åbo akademi.

I denna situation, när alla dessa vädjanden inte lett någonstans, och biskopsmötet efter att 11000 församlingsmedlemmar vädjat till dem fattar ett beslut om en linjedragning, visserligen i redogörelsens form, det skall erkännas och noteras positivt, så anser jag att det inte finns sakliga grunder för ett fortsatt samtal i denna situation.

Både av teologiska och av praktiska skäl är det därför nu dags att vända sig till kyrkfolket, till den gudstjänstfirande församlingen och fråga: hur tänker ni? Hurudana präster vill Ni ha? Tycker ni att vi som har betänkligheter visavi ämbetsbeslutet år 1986 skall få stanna och verka inom kyrkan enligt vår övertygelse, eller tycker Ni att det är bäst att vi drar oss undan?

Min uppfattning är att de flesta inom den aktiva församlingen skulle ge livsrum åt de gammaltroende, också fast detta skulle innebära väjning i vissa fall. Kanske har jag fel, i såfall skulle samtalet avslöja det.

Samtalet skulle kanske också kunna peka på nya alternativ, som vi som varit med för länge, inte ser.

Min personliga åsikt är att det måste få finnas en viss "brokighet" i svaren och i handlandet. Ju mera stereotypt frågan behandlas, desto mindre förutsättning finns det för att en ökad förståelse skall slå rot.

För många av oss, särskilt de litet äldre av oss, finns det inte något alternativ till vår kyrka. Vi har vuxit upp med den och i den, det är vårt hem. Att lämna den skulle vara att "gå hemifrån". Så länge det finns något som helst alternativ, drar jag mig för det.

Men för yngre kristna är det inte så. De frågar mycket mera vad kyrkan kan erbjuda dem. De har inga belastningar av goda tider, de har vänner i olika rörelser och grupper, över samfundsgränserna (det har vi också). Men de ser inget självändamål i att försöka banka på en dörr som aldrig öppnas.

Det är sådana jag möter i mitt arbete. Det är sådana som inte bara frågar mig vad de skall göra, även om det ännu sker. Det är sådana som berättar för mig vad de anser att jag borde göra, och som berättar vad de tänker göra. Det är ett misstag att tro att några äldre ledare står där med visselpipan i hand och "dömer spelet".

Jag har med stor glädje och tacksamhet noterat en verklig nöd hos präster och lekmän som har en annan åsikt än jag i ämbetsfrågan. De har gett uttryck för samma sträva att vi bör försöka hålla ihop. De har sagt att Kristi kropp inte kan delas. Välsignade röster!

Nu behövs det viktigaste samtalet. Det samtalet skall inte innebära att några präster kommer med en bunt papper och säger: här är vårt förslag och våra idéer, vill Ni komma med? Det skall snarare innebära att "de som fruktar HERREN" samlas, och frågar HERREN, och samtalar med varandra också: vad skall vi göra? Var går vägen vidare?

Vattnet slutar inte rinna om en sten placeras i flodfåran, eller i bäcken. Om inte kyrkan välkomnar nya präster med traditionell bibelsyn inklusive ämbetssyn, söker sig vattnet nya fåror, om vi vill det eller inte.

Det är hög tid för alla att besinna detta NU, innan det är för sent.

Henrik

Kolla kommentarerna!

Det dyker ibland upp intressanta kommentarer - som nu t.ex. under Om solidaritet - ett samtal som lätt kan passera om man inte klickar upp kommentarerna. Om man klickar på ämnen på högra sidans lista över inläggen, kommer det aktuella inlägget och alla kommentarer fram. Annars måste man klicka på comments i slutet av inlägget.

Jag har märkt att några kommenterar också litet äldre inlägg - för den intresserade anmäls detta som en viktig del av diskussionerna här.

Henrik

Divide et impera!

Divide et impera, dela och regera! Det var det gamla romerska valspråket, strategin bakom detta hur man skulle få ett område eller en grupp att falla till föga.

Det har varit den ondes taktik genom tiderna. Att splittra kyrkan, att så ut konflikter mellan kristna, så att man motarbetar och bekämpar varann, det är den ondes temaår varje år.

Också nu sker detta. Enligt min mening är stiftet och kyrkan uppenbart mera delat nu än före valet. Ur den synvinkeln sett är frågan om valet var värt sitt pris.

Jag hoppas att det ur detta skall växa fram något som visar sig vara gott och bli till välsignelse för alla. Just nu ser jag inte det så. För att vara ärlig.

Men apostlen skriver också om att vi inte skall förundra oss över den luttringseld som är tänd bland er och som vi måste gå igenom. Det gäller inte bara dela och regera så att vi består av olika läger, nej enheten och helheten söndras i mycket mindre enheter - också inom de egna leden föds oenighet och splittring.

Nu är den onde å färde. Förtroenden och vänskaper spricker. Vems verk är det?

Vilken är motelden? För det är nu ont om tid...

Henrik

Tre män i en båt

Tre män i en båt - tankarna går kanske ännu för någon till en berömd bok, där bl.a. risken att läsa för mycket läkarböcker kom fram - till slut hade ngn alla sjukdomar utom vatten i knäet, och fick det när han steg i land och föll, eller hur det nu var.

När jag idag skriver om tre män i en båt är jag inte paranoid. Det handlar om tre prästbröder som inom en snar framtid, inom denna månad, skall hamna inför Stora rådet för att ge besked om de kommer att samarbeta eller inte. Det handlar naturligtvis om en uppföljning av biskopsmötets redogörelse, som ju t.o.m. av sekreteraren, Kalervo Salo, har klassats som juridiskt inte bindande (se Kotimaa).

Härmed stiger vi in i ett nytt kapitel i vår kyrkas historia. Min fråga är: kommer detta att hjälpa kyrkan att lösa detta problem? Mitt svar är tveklöst: nej! Det kommer att leda till att nya prästvigningar äger rum, både utomlands och kanske snart i Finland, som inte erkänns, men som ändå finns och ökar i antal.

Jag har hela tiden på något sätt stått emot "separatistiska tendenser i allt detta. Men jag börjar mer och mer förstå. Om jag, som har haft en god plats i kyrkan och suttit i dess högsta beslutande organ i över 23 år, känner kritiken riva och "söndra" ens själ, hur skall inte de känna det som inte kommer in!!?

En anhållan om en gemensam prästvigning för flera organisationer är på väg till vissa biskopar. Få se hur det går, för det handlar om människor med traditionell syn, och det är en fråga som gäller organisationernas egna behov.

Om detta avvisas, så kommer problem snarare att öka än att minska.

Nu skulle nog en annan grundton än den som finns i biskopsmötets redogörelse behövas. Jag tror absolut att biskopsmötet vill avskaffa problem, man vill försöka skapa försonade situationer i församlingarna. Men man har valt att göra det så att den ena gruppen måste kompromissa med det som man tror är rätt. Därför är jag till 100% övertygad om att det inte kommer att leda till önskat resultat!

Nu skulle det gälla att hitta varandra. Om det går. Jag märker på mig själv att jag börjar bli lika trött på situationen som biskoparna och andra är på oss... Jag kom in i prästämbetet för 34 år sedan, och har mer eller mindre samma syn i alla frågor som då. Jag var helt accepterad av kyrkan då, men är det inte idag. Idag tillhör jag en grupp avvikande, som hör till undantagen.

Är det för övrigt meningen att man skall ändra sig under årens lopp? Vilka åsikter skall de ha om 30 år som nu prästvigs enligt dagens kriterier....???

Vi är i samma båt, dessa tre prästbröder och jag. Deras öde kommer att få konsekvenser för oss andra i samma båt.

Henrik

Om solidaritet

Johan skriver (se kommentarer under "Amputation"):

Jag vädjar att alla som bekänner sig som lemmar i Kristi kropp skulle betänka detta, och att anmäla sig frivillig för amputering (ett ord som jag inte använt) kan jag inte alls förstå!

Jag har i princip samma grundinställning som Johan. Men senast idag (!) fick jag besked om tre präster som har fått order om att före jul hålla en gudstjänst med en kvinnlig präst, eller så får de räkna med påföljder.

Det är detta som är problemet.

Jag tycker det skulle finnas en annan väg:

1. Vi gör allt för att komma bort från ställningskriget.
2. Vi respekterar att det finns två legitima inställningar i vår kyrka, av vilka den ena representerar majoritetens syn.
3. Vi låter också minoriteten existera enligt sin övertygelse, men förutsätter taktfullhet, saklighet, artighet, samt väjningsplikt vid intressekonflikter.
4. Vid många situationer utom gudstjänster kan ett samarbete ske, låt det här finnas "inkonsekvenser" och olikheter, det kan befrämja samtalet.
5. Alla konflikter skulle lösas inom stiften, och man borde försöka få stödgrupper (bestående av representanter för båda åsikterna) som kunde användas som stöd för biskopen, man kunde med sina kontakter till olika grupperingar försöka "lösa upp" knutarna.

Jag förstår inte varför detta inte skulle fungera.

MEN:

Som jag allt mera börjar se det, är det faktiskt vi inom minoriteten som skulle kunna förespråka en sådan linje. Den uttrycker inte vår åsikt, den är inte dogmatik, men pragmatik, ett sätt att överleva och att komma bort från fastlåstheten i dagens läge.

Men det visar sig allt mera att många, inklusive biskoparna, inte vill detta. Det enda acceptabla är att man låter det gå ut över folks övertygelser. Eller att man söker sig annat jobb. Det är denna inställning jag finner så oandlig, så oacceptabel.

Det var mot den bakgrunden jag skrev - av solidaritet - om amputation.

Om någon eller några börjar slängas ut för sin åsikts skull (det får inte handla om oförskämdheter på ett personligt plan!), måste jag börja agera solidariskt. Vi måste börja samla in pengar, för att kunna stöda de familjer som råkar i kläm. Vi måste försöka finna andra lösningar - gemenskaper, koinonior, husförsamlingar,... whatever... - som kan de dessa avsatta arbete.

Eller har någon annan bättre recept? Jag publicerar gärna dem här!

Detta sagt inför övertygelsen att jag tror att det inte finns snabba svar, och det är inte rådligt och etiskt att tvinga någon att agera mot sitt samvete.

Jag vet inte hur mycket mera jag orkar skriva i denna fråga. För det strandar nästan alltid på att så länge någon tycker annorlunda, så är det fel. Steg 1 är att agera lika, trots att man inte är övertygad. Steg 2 blir att inte ens i hjärtats hemligaste vrå få tänka annorlunda.

DÄRFÖR tänker jag försöka samla synpunkter och skriva ner på vad jag grundar min tveksamhet till nyordningen. Jag väntar dock på Gustavs bidrag.

För mig gäller diskussionen på rikskyrkoplanet. Den är inte en diskussion som riktar sig mot enskilda kvinnliga präster, vars agerande jag helt förstår. Kyrkan har erbjudit en uppgift, haft en kallelse, man har tagit emot den. Då kan man inte rikta kritik mot de enskilda personer som svarat på denna kallelse (även om de skall pröva de bibliska texterna precis som vi alla), utan diskussionen gäller om kyrkan har haft bibliskt stöd för sitt beslut.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre. Den viktigaste frågan är nu: vad skall vi göra i detta läge, inför de verkligheter vi de facto har? Med denna fråga avser jag en uppriktig strävan att finna en gemensam väg vidare, om och så länge det går.

Henrik

Amputation!?

Läste idag i "bladet" om amputation, någon hade antytt detta på kyrkodagarna, "för att resten av kroppen skall fungera"...

Ja, blir detta aktuellt så är här en frivillig som anmäler sig till att amputeras!

Henrik

Eld i kyrkan

Denna morgon har vi nåtts av ännu ett upprörande besked: Gruvsta kyrka i Vanda har eldhärjats svårt och bl.a altartavlan och orgeln är helt förstörda.

Många av oss sänker våra huvuden i bön och deltar i de församlingars sorg som omedelbart drabbas: Vantaankoski och Vanda svenska. Gruvsta kyrka var under mina år som studentpräst den närmaste kyrkan, som jag även hade tillfälle att besöka.

Dessa kyrkbränder är anstiftade av sjuka personer. Men de är samtidigt ett uttryck för en växande trend i samhället, som för de flestas del tar sig helt andra uttryck.

Bakom dessa döljer sig ofta besvikelser. Besvikelsen kan ha sin grund i ett slags humanism, med vilken inte avses en medmänsklig inställning till livet och människorna, detta är ju något helt annat. Detta slag av humanismen, som är aktuell i hela Europa och i den övriga västvärlden, vill att förhållandet mellan Gud och människa på alla plan skall brytas. Kyrkor skall stängas, religionsundervisning skall bort, allt som luktar gynnande av kristendom skall bekämpas. Humanismen har också i många fall en ny etik, som utgår från det som människan upplever som lycka och rättvisa, som rätt och meningsfullt. Hit hör bl.a rätten att ta sitt eget liv, att välja sin samlevnadsform utan inblandning av någon överhet, inställning till alkohol och andra medel osv.

Naturligtvis är det inte så att alla människor kan dras över en kam, men treden, att människan är alltings mått, är densamma.

Samtidigt läste jag en annan notis om en kyrkoherde i vårt västra grannland som tycker att tomma kyrkor skall stängas. Nu sitter många förtroendevalda i olika organ och besluter om dyra ekonomiska investeringar utan att själva någonsin besöka någon kyrka.

Här hemma finns det också en del aktivitet som drivs av sådana som själva aldrig sätter sin fot i kyrkan. Till det enligt min mening tvivelaktiga hör t.ex. att försöka flytta ut förtroendevalens röstningsplatser till köpcentra och marketplatser. Den som inte ens orkar gå till kyrkan för att rösta, kan gärna låta bli. Det är ju egentligen demokratiskt att låta dem som är med bestämma om förhållandena i kyrkan.

En annan, och egentligen viktigare sak, är att kyrkan måste vara bekymrad över dem som inte finner sitt hem i kyrkan. Jesus talar om den gode herden, som lämnar de 99 fåren för att söka efter den ena borttapade fåret. Denna anda, för att inte säga Ande, borde gripa kyrkan.

Fortfarande tror jag att vägen framåt inte skall vara att blåsa liv i folkkyrkan. Dess tid är i hög grad över. Med det avser jag på intet sätt att blunda för de stora möjligheter som kyrkan ännu har, och glädjas över de seder som lever kvar och de möjligheter som dessa erbjuder.

Det handlar snarare om att kyrkan måste bli en missionerande kyrka. Med det menas att det måste finnas eld i kyrkan, men på ett helt annat sätt än vid de tragiska kyrkbränderna! Kyrkan måste vinna människornas förtroende, och visa omsorg om människan i ord och handling. Detta sker dock inte alltid genom att följa det recept för kyrkans förnyelse som människor serverar (detta inte förklenande sagt eller avsett!).

För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: att ge människorna de inte visste att de ville ha, skrev Barbro Teir för något år sedan. Knappast kan det sägas bättre.

Människan avvisar ofta först det som är genuint kristet. Och ändå är det just det som tänder, som fascinerar, som engagerar. I en gammal tid varnades det ofta för väckelsekristendom därför att den "skrämmer bort människor från kyrkan". Med facit i hand från flera hundra år kan man hävda motsatsen. Där väckelser varit verksamma har människor samlats i stora skaror. Det är en sådan eld, väckelsens eld, som kyrkan nu behöver. Inte nödvändigtvis på det sätt som någon av oss förväntar oss det - en sann Andens väckelse innebär alltid överraskningar, också för dem som flitigast ber om väckelse. Det är Guds tankar om kyrkans framtid som nu behövs.

Det känns nästan svårt att byta kategori och använda samma ord, elden, i två helt motsatta betydelser.

Elden, såsom vid de kyrkobränder (Borgå domkyrka, Gruvsta kyrka) vi nu tvingats bevittna, hemsk och obehaglig, ond, förbrännande, elden som förorsakar sorg och förtvivlan och ångest för många.

Men också elden, väckelsens och kärlekens eld, upprättande, förnyande och inspirerande, oemotståndlig och outtröttlig. En sådan eld give oss Gud, den Treenige! Bara den elden kan rädda kyrkan från undergång.

Henrik

Aktuella biskopsord

Läste idag i ett rundbrev om hur en biskop hade träffat kanadensiska biskopar och då bland annat talat om det beklagliga i att man i väst håller på att förlora syndakännedomen och förnimmelsen av Gud. Han pekade på sammanhanget mellan de två verkligheterna.

Biskopen tyckte också att kyrkan inte skall vara rädd för att använda teknologi för att effektivt sprida evangeliet.

Kanske någon tycker att detta ju inte är något speciellt. Det har säkert sagts förut.

Men det speciella är att det är sådant som ingår i det som denne biskop säger. Det handlar om biskopen i Rom, som av katoliker kallas påven...

Det skulle inte skada med dylika biskopliga uttalanden i Finland också.

Henrik

En hjärtesak

Ett utdrag ur en högaktuell bok, skriven för nästan 500 år sedan:

Det är detta mina antinomister också gör idag, de predikar vackert och (vilket jag inte kan annat än tro) med rätt allvar om Kristi nåd, om syndernas förlåtelse och vadhelst annat som kan sägas om artikeln om återlösningen. Men de flyr, som vore det själva djävulen, konsekvensen att de skulle tala om den tredje artikeln, om helgelsen, som är det nya livet i Kristus. De tänker att man inte skall förskräcka eller besvära människorna, utan hellre predika tröstesamt om nåd och syndernas förlåtelse i Kristus, och under inga omständigheter använda dessa eller liknande ord: "Hör! Du vill vara en kristen och på samma gång förbli en äktenskapsbrytare, en horkarl, ett drucket svin, högfärdig, girig, ockrare, avundsjuk, hämndlysten, elak, osv.!" I stället säger de: "Hör! Fastän du är en äktenskapsbrytare, en horkarl, en girigbuk eller något annat slags syndare, om du bara tror, är du salig och du behöver inte frukta lagen. Kristus har uppfyllt allt!"

Kära, säg mig, är det inte 'antecedens concedere' och 'consequens negere' (att medge premissen och förneka slutsatsen)? Ja, det är i själva verket att ta bort Kristus och göra honom till intet samtidigt som han eftertryckligt predikas, och allt är idel ja och nej till samma sak. Ty det finns ingen sådan Kristus som dött för syndare som inte efter förlåtelsen av synderna lämnar synderna och lever ett nytt liv.

Dessa ord kanske någon skulle opponera sig mot och uppleva i någon mening "lagiska", om man inte skulle få höra att de är skrivna av Martin Luther i Von den Konziliis und Kirchen.

Men hur viktiga är de inte - för oss alla. I diskussionerna har man ofta stannat vid att påtala brist på enhet i teologin, i bibelsynen, i åsikter och tolkningar. Men alltsammans finns på ett betydligt djupare plan. Det handlar om hjärtat. Ett ja till Kristus är ett nej till synden. Luther klagar över att vi kan vara goda påskpredikanter, men dåliga pingstpredikanter! Att syndernas förlåtelse och helgelsen hör samman.

En andlig förnyelse i vår kyrka börjar med att var och en städar sin egen trappa. Eller borde jag inte skriva: låter Kristus städa den egna trappan!

Henrik

Apua!

Apu-lehden tuoreessa numerossa kerrotaan minkälaisia ihmisiä ollaan.

Gustav Björkstrand kukisti vaalin toisella kierroksella Helsingin Markuksen seurakunnan virkavapaalla olevan Suomen teologisen instituutin pääsihteerin Henrik Perret'n suorapuheisella kampanjalla. Perret kuuluu naispappeuden vastustajiin, jotka vaativat, että heidän on lupa toimia oman tahtonsa mukaan, pykälistä ja muista ihmisistä piittaamatta. Björkstrand kertoi, mihin Perret'n valitseminen piispaksi johtaa.

Niin, että nyt tiedätte.

Jäivät mieleen nuo sanat ..."muista ihmisistä piittaamatta...".

Henrik

Om att låta sig övertygas

En kort tillägg till föregående inlägg (Guds försvarsadvokater).

Ingen kan komma till mig om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom. Joh. 6:44

Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas.
Du grep mig och blev mig övermäktig. Jer. 20:7

Det finns så mycket i processen en människas väg till tro på Kristus som är fördolt, allra minst handlar ju det om att tänka sig fram till tro.

Det är fråga om ett Guds dragande, övertalande, övertygande av en i sig ovillig människa, som inte förmår välja rätt eller prioritera sanningen.

Henrik

P.S. Tillägg 13.10 kl. 16:35: har väl varit för mycket i Kokkola nu när jag tycks ha skrivit "en kort tillägg"...

Guds försvarsadvokater?

Ofta uppfattas kristna och särskilt präster och teologer, för att inte säga apologeter, som "Guds försvarsadvokater", som skall försvara eller åtminstone förklara Guds handlande i tiden och enskilda människors liv. En kristen skall förklara hur en god Gud kan finnas bakom en ond värld. En kristen skall förklara hur det är möjligt att människan, som vill lösgöra sig från "...på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land", sedan drabbas av "otur", när det går som hon programmerat det för sig genom att trotsa livets lagar.

Detta är inte sagt ironisk mening, skadeglatt iakttagande den lilla människan. Nej, detta är skrivet under djup identifikation med den lidande människan, som ibland kanske lider kollektivt, med andra och på grund av andra människor, men ibland kanske också mer eller mindre tydligt på grund av det hon själv fått det till.

I varje människa pågår en "rättegång". Om rollfördelningen kan det vara bra att genast säga att den utbredda uppfattningen att de kristna och särskilt prästerna skulle vara Guds försvarsadvokater är djupt oriktig. Den kristne är inte Guds försvarsadvokat, utan ett Kristi vittne. Vid rättegången sitter varje människa som domare, som rättegångens ordförande, vilken benämning man vill använda. Det finns också andra vittnen, och varje människa skall besvara den mer eller mindre klart uttalade frågan, Pilatus' gamla fråga: vad är sanning?

Till sanningsfrågan kan man förhålla sig mer eller mindre seriöst. Kanske många - om vi fortsätter att använda en ofullkomlig, men kanske ändå talande bild - inte vill lyssna så noga på alla vittnen. Man vet vad de kommer att säga. Tror man åtminstone. Att man kanske sympatiserar mera med en del vittnen än andra är kanske också ett faktum.

Frågan för varje människa är hur starkt och ovillkorligt sanningsfrågan får rum i vars och ens själ, i ens innersta.

När Pilatus ställde frågan vad är sanning fick han inget svar . Jesus stod tyst. Han behövde ju inte säga något. Han hade inte bara sanningens Ord, Han var sanningen.

Människans väg till att upptäcka detta går ofta via en rättegång, där många vittnen kommer till tals. Kanske det i varje människas rättegång inte ens finns ett kristet vittne.

Apologins eller apologetikens uppgift är att ge skäl för det hopp som vi har (jfr 1 Petr. 3:15). Ofta börjar diskussioner om apologetikens uppgift med gudsfrågan, om det är möjligt att tänka sig en god Gud i en ond värld, eller en Gud överhuvudtaget.

Vid studiet av olika apologetiska böcker fann jag en intressant iakttagelse. En kristen filosof och apologet (William Lane Craig) skriver att han i Birmingham höll föreläsningar i denna sanningskonfrontation. Den första kvällen var mycket aggressiv, berättade han. Åhörarna var som "lejon", som attackerade med frågor och anmärkningar. Andra kvällen talade han om det absurda i ett liv utan Gud och då, skriver han, hade lejonen blivit som lamm, som andäktigt lyssnade och stilla undrade över de stora frågorna.

Han konstaterar att apologetiken logiskt borde börja med detta, det absurda i ett liv utan Gud, en djupdykning i människans existens, i allt hon vet, i allt hon tänker och har - om man tänker bort Gud. Ett liv som sägs ha börjat med en Big Bang, och som kanske slutar med en suck (T.S. Eliot).

Människan utan Gud är kosmiskt föräldralös.

Logiskt borde detta föregå diskussionerna om Guds existens, säger Craig.

Människan lever inte i en neutral situation, utan hon är sönderriven och influerad av sina existentiella villkor, sina problem och svårigheter, sina utmaningar och erfarenheter.

Det är då hon kanske, när Gud knackar på och Guds försvarsadvokat, Advocatus , den Helige Ande, börjar få henne att fråga om det finns något alternativ.

Därför är apologin egentligen den Helige Andes verk. Det är ju Han som, när Han kommer, skall överbevisa världen i fråga om synd, rättfärdighet och dom, i fråga om synd, "ty de tror inte på mig", sade Jesus.

Vi behöver apologi, den Helige Andes apologi.

"Om döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö", skriver Paulus. Den Helige Ande väcker frågan: finns det något alternativ?

Apologetik är inte "om-han-säger-så, skall-du-svara-så" - kurser. Det är att som Lukas antyder (i sin prolog till evangeliet) förstå hur tillförlitligt detta med Jesus är, och med den Helige Ande kunna säga att det inte finns alternativ till Jesus.

Henrik

Nattvardsgemenskap

Såväl den nyvalde biskopen som Kyrkpressens chefredaktör anför nattvardsgemenskapen som ett stort problem i dagens kyrka. I en mening förstår jag dem helt. Nattvardsgemenskapen är ett uttryck för den djupaste gemenskap som finns mellan Kristus och Hans församling, och därmed ett uttryck för den gemenskap som råder mellan kristna.

Men det finns kanske litet andra aspekter på detta än de som tillvidare nämns. För det första kan man ju konstatera att under vår kyrkas nyare historia har flere skeden funnits när nattvardsgemenskapen mellan alla kyrkans medlemmar inte fungerat. Detta har kunnat gälla såväl representanter för olika väckelserörelser som andra grupperingar. Man kan inte allt för snart dra för långtgående konsekvenser av detta, även om det nog är skäl att påtala detta som ett orosmoment av mera allvarligt slag.

För det andra skulle jag gärna påminna om att det som den augburgska bekännelsen anför som grund för "kyrkans sanna enhet" nog i första hand måste gälla det bibliska budskapet (evangelii lära) och synen på sakramenten. Tillsvidare lär vi alla lika om vad nattvarden är, vilket är anmärkningsvärt. Jag kan också gå till samma nattvardsbord som en kvinnlig präst, fast sida vid sida om så skulle ske.

Men en sak som har blivit borta i oron är ju diskussionen om rite vocatus, om den vederbörliga rätta kallelsen, som ju är det som vi hela tiden diskuterar med litet olika namn. Problemet är ju hur man skall se på ämbetet, om man där är oviss om det riktiga, är det ju en mycket logisk följd att inte delta i en sådan nattvard efter som detta med "rite vocatus" inkluderar att ingen utan vederbörlig kallelse får förkunna eller förvalta sakramenten.

Till den rätta kallelsen hör givtevis inte bara den inre kallelsen och den yttre kallelsen från en kyrka, utan denna kallelse måste ha sin grund i Bibeln och bekännelsen. Därmed är vi egentligen tillbaka i ruta 1. Det är ingenting att förvåna sig över, utan tvärtom är det ju en logisk följd av samma diskussion.

Jag har i ett annat sammanhang påtalat att Luthers ord om att sakramentens verkan inte är beroende av ämbetsinnehavarens person, och att denna diskussion måste ses i sitt sammanhang.

I ett läge när diskussioner pågår är denna situation i en mening ganska naturlig, men icke desto mindre beklaglig.

Jag tycker att man inte skall dramatisera denna fråga, utan försöka verka för en djupare förståelse och större enhet i sakfrågorna. Jag kan förstå om det finns sådana som inte vill gå till nattvarden när jag förrättar en gudstjänst. För mig är det viktigt att ingen tvingas till något man inte vill, men också viktigt att vederbörande får möjlighet att gå till nattvarden för att söka Kristi förlåtelse och kraft i ett sådant sammanhang där inte någon person får skymma det större i nattvarden.

Men onekligen är detta ett tecken på att vår kyrka knakar i fogarna. Jag är inte säker på att det blir bättre att strunta i alla lärofrågor och "låtsas som om det regnar". Inte vet jag om det känns så meningsfullt och som ett uttryck för något stort att fira mässa med sådana som vill att man skall försvinna från kyrkans led.

"Först samtalar man, därefter äter man tillsammans." Denna gamla regel gäller i kyrkan, men den får inte tillämpas för småaktigt. Det får inte bli ett intrument att hävda något slags "partipolitik". Däremot är det ju självklart att man inte skall delta i en gudstjänst som förrättas av en person som man vet att är en heretiker (villolärare i förhållande till den apostoliska traditionen). Det är ju främst manliga präster som utmärkt sig på denna punkt tillsvidare.

En värre situation uppstår alltså enligt min mening i en oproblematisk nattvardsgemenskap med heretiker, med sådana som uppenbart lär om Kristus och Hans försoning något annat än vad den apostoliska tron förutsätter.

Men jag tror att det är viktigt att ta fram dessa frågor - egentligen gäller de ju inte nattvardsläran, även om jag är rädd för att det kan finnas hur mycket som helst på den fronten också - utan denna gång är ju den primära orsaken tveksamheten när det gäller ämbetsutövningen. Till all lycka är ju ändå inte nattvardsgemenskapen bruten. Men det är nog viktigt att ta itu med dessa stora frågor. Nattvarden är långt mera än en känslogemenskap som skulle bygga på någon mänsklig vilja att acceptera andra. Den är en delaktighet av Kristus, och den rör vid det innersta tron äger. Men den förutsätter en enhet med Kristus och hans Ord. Vi bör alla spegla oss i detta och avlägsna hinder för nattvardsgemenskapen. Detta sker bara genom en omvändelse till Kristus och ett fasthållande vid Honom, som har det eviga livets Ord.


Henrik

Biskopen i Rom talar tänkvärda ord

Biskopen i Rom talar tänkvärda ord: http://www.zenit.org/english/visualizza.phtml?sid=96097

H

En gång till?

Flera personer har ställt frågor till mig angående min ståndpunkt i ämbetsfrågan, och därför skall jag vid tillälle - dock inte ännu - på lämpligt sätt och i lämpligt forum försöka skriva litet mera om detta.

Kvinnoprästfrågan är inte mitt livs fråga. Det är i huvudsak andra som har aktualiserat den, inte jag. Jag har svarat på frågor och påståenden.

Jag har ställt en fråga till den avgående och den till tillträdande biskopen angående ämbetsfrågan, hur de resonerar. Jag har skrivit att avsikten inte är att behöva omvända någon, inte heller att skriva en fullständig redogörelse, utan hjälpa mig och andra att förstå. Jag har fått löfte av Gustav att han skall besvara min önskan, men han har fullt upp just nu, så svaret kan dröja. Med honom skall jag sedan diskutera om han vill skriva bara till mig, eller om vi skall publicera vår diskussion. Jag har lovat skriva mitt bidrag efter det att han levererar sitt. Erik har inte i detta skede kommenterat, så jag vet inte hur det blir.

Kanske är det samma fråga som har drivit dem som ställt frågan och uppmaningen till mig. Jag håller på med två andra böcker, som nu blev avbrutna av biskopsvalet, får se hur och vad jag nu överhuvudtaget kommer att göra.

Någon kanske säger: skall man nu ännu, 20 år efter beslutet, hålla på och tjata om en fråga som redan är avgjord? Min spontana önskan skulle vara att jag talar om allt utom den frågan, så "fed up" är jag på att alltid bara få yttra mig om det. Men eftersom folk har ställt en ärlig fråga, så vill jag naturligtvis redogöra för mina synpunkter, "tänka högt med andra".

En sådan fråga i vår kyrka är ingen privat fråga, den har allmänt intresse och gäller förståelsen av Guds Ord.

Jag skriver inte för att i första hand övertyga andra, utan för att folk skall förstå, dvs med precis samma önskan som jag själv har i förhållande till Gustav B. Hur tänker du, hur motiverar du, och sedan ett besvarande av de anklagelser som jag fick att jag "plockar lösryckta bibelord" ur sitt sammanhang. Hur då? Vilka? Vilka utelämnar jag?

Det jag hoppas på som "biprodukt" är att folk skall förstå skillnaden mellan att teologiskt finna beslutet ogrundat, och å andra sidan motsätta sig, bekämpa eller rentav förakta kvinnor. Det senare gäller inte mig överhuvudtaget, varken kvinnor i allmänhet, eller kvinnliga präster. Att många är beredda att avfärda mig som en "kvinnohatare", med sharian jämförbar ideolog osv tycker jag är beklämmande. Sakligheten har inget rum i ett sådant tänkande. Och ingen av dessa mina offentliga kritiker har heller frågat efter några skäl för någonting.

Jag hoppas vidare att teologin litet mera skall komma till heders igen i vår kyrka, jag menar inte teologerna, utan teologin. Man läser så vulgära påståenden, närmast just av teologer, att man undrar hur fri man får vara. Ett av de mest missbrukade och felciterade orden är "Luthers beredskap att gå till nattvarden" t.o.m. om djävulen skulle dela ut den (Lennart Koskinen på Lärkkulla enligt kyrkpressens referat). Men Koskinen är nog inte den enda som sagt eller tänkt så.

Situationen var ju en helt annan. Luther skriver om sakramentens verkan (efficia), och säger att den inte är beroende av ämbetsinnehavarens person. Man han säger naturligtvis inte att det är egalt vem som kallas till ämbetet, att t.ex. djävulen skulle kunna bli ordinerad till präst i kyrkan om han lovar att följa handboken... Av kontexten (jag återkommer mera sedan) framgår att det handlar om att kristna blir lurade av honom som kan skapa sig till ljusets ängel, och att om det efteråt kommer fram att de blivit lurade, då behöver man inte misströsta angående sakramentens verkan.

Bara ett exempel på att mycket borde redas upp i allt tyckande och menande. Detta lämnar naturligtvis också dörren öppen för dem som vill korrigera mig - inte är det ju min åsikt som är norm, eller min förståelse, utan det som visar sig ha förankring i Guds eget Ord.

För det tredje hoppas jag att också mina kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte primärt gäller dem. De har tagit emot ett erbjudande från kyrkans sida, de har en vilja att gå in och tjäna Kristus och det är ju ganska naturligt att de tar fasta på en möjlighet som finns.

Min diskussion riktar sig inte mot kvinnliga präster, och jag betonar att jag inte vill anfäkta eller angripa dem. Min diskussionspartner är egentligen kyrkan, biskoparna och kyrkomötet, som fattade detta beslut, och frågan är om man då när det begav sig (1986) handlade teologiskt övervägt. Inför kyrkomötets vårsession år1984, när frågan ännu en gång kom upp, skrev biskopsmötet att frågan nu måste avgöras en gång för alla. Men frågan avgjordes inte, och två år sedan kom den upp i kyrkomötet fjärde (!) gången, kyrkomötet hade 1984 fattat "fel" svar, men 1986 blev det äntligen "rätt". Kan man ha förtroende för ett sådant tänkande?

Slutligen hoppas jag att kanske en öppen diskussion, där man också är beredd att från båda sidor blotta sina "svaga punkter", sina frågetecken, att utlämna sig till bedömning, skall bidra till en ökad förståelse, också där man inte finner en snabb lösning på ett svårt problem.

Medan vi väntar på olika bidrag, skall vi försöka hålla oss till Guds Ord, förkunna det och troget "kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga". Jag hoppas verkligen att biskoparna och domkapitlen samt även kyrkoherdarna visar stor återhållsamhet och stor försiktighet när det gäller biskopsmötets redogörelse.

Henrik

Stiftets viktigaste frågor - med Borgå mått

Kvinnoprästfrågan är inte den väsentligaste i vårt stift idag, liksom inte heller den Heliga Andens kön, eller kyrkans inställning till olika former av sexuella förhållanden även om man de senaste åren har kunnat få detta intryck när man har läst kyrkpressens insändarspalt.

Så skriver Borgåbladet (enl. Hbl idag, har ej tillgång till originaltexten).

Det är egentligen ganska intressant. Har någon insändare påstått att dessa är de viktigate frågorna? Och såsom debatten kring biskopsvalet tydligt visar: vem tog upp ämbetsfrågan?

Men nog om den frågan nu.

Vad den Helige Andes "kön" beträffar så tycks en gammal missuppfattning leva envist kvar. Låt mig försöka rätta till detta missförstånd.

Den egentliga diskussionen om den Helige Ande har aldrig gällt Andens kön. Frågan har gällt och gäller om den Helige Ande är en person, eller en opersonlig kraft, som i NT alltmer får personliga drag som det heter i kommentarerna till den nya bibelöversättningen.

Det bör heta den Helige Ande, eftersom detta uttryck är att betrakta såsom ett egennamn (detta uttryck är ett svar från Svenska Akademien på min fråga). Möjligen kan man börja säga "Heliga" Ande, eftersom man säger "Kära Herre", men så länge man säger Evige Gud, Helige Gud osv kan man inte säga "Heliga Anden". Hur låter Helige Gud, helige starke Gud, Heliga Anden..??

Uttrycket "den heliga anden" (med litet a, men omöjligt att höra detta lilla a) är infört av Jehovas vittnen på 1950-talet och utgår från att den Helige Ande inte är en person, Gud, den tredje Personen i den Heliga Treenigheten. Att säga den heliga anden - Bibel 2000 använder detta uttryck också med litet a (!) - är alltså teologiskt missvisande och egentligen blasfemiskt, även om säkert ingen kyrklig användare avser detta och alltså inte heller uttrycker detta. Men också Jehovas vittnen, som alltså har en annan lära om Gud, den Treenige, har haft sin representant i arbetet kring den nya bibelöversättningen.

Att man säger "han" om den Helige Ande, vilket NT gör, är alltså inte ett uttryck för Andens kön, utan för att Anden är en person. Uttrycken Fadern, Sonen och den Helige Ande, som till sin språkform är maskulina, är inte att säga att Gud står närmare det maskulina, när Bibeln entydigt vittnar om att såväl maskulinum som femininum har lika gudomliga rötter.

Men vi skall forsätta att be Fader vår, att tala om Guds Son, och den Helige Ande, därför att Bibeln lär oss det.

Det finns en tilläggsaspekt på Andens namn. Den Helige Ande är som språkligt uttryck absolut och entydigt, i likhet med "den Heliga Skrift", som antydigt betyder Bibeln. "Den heliga skriften" kan avse vilken bok som helst, som någon betraktar som helig: Bibeln, Koranen eller någon annan "helig" samling skrifter.

Därför bör man säga den Helige, (ev Heliga, eftersom de gamla språkformerna på -e är försvinnande), så länge man säger Helige Gud och Evige Fader (uttrycket eviga Fader låter i mina öron negativt, som en kritik av det eviga hos Fadern), men dessa är enligt min mening språkligt utbytbara, när språket förändras. Men man skall inte säga "den heliga anden", som associerar till andar, utan tala i absolut mening om personen, den Helige Ande.

Att försöka införa någon könsindelning genom att sammanblanda ett ords språkliga genus med dess sakliga innebörd vitttnar bara om okunskap. På hebreiska är "ruach" (Ande, vind) femininum, på grekiska är "to pneuma" (ande, vind) neutrum. Att säga att den Helige Ande är femininum och Fadern och Sonen maskulinum är nonsens. I Guds väsen finns såväl maskulinum som femininum, efter som Guds avbild innebar att människan skapades "till man och kvinna".

För övrigt skulle detta leda till märkligheter. "Shad" (bröst) som väl måste sägas vara ett kvinnligt attribut är maskulinum i hebreiska, liksom också "rächäm" (livmoder), enligt alla större lexika. Många andra exempel finns.

Det är beklagligt om något slags maskulin copyright drabbat gudsbegreppet. Om vi män på något sätt har bidragit till detta är det ingenting annat än synd.

Borgåbladet aktualiserar kanske omedvetet också en annan fråga, nämligen att också påminna om Bibelns språkbilder av Gud som mor, t.ex. "Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er", Jes. 66:13. Se också Jes. 49:15 m.fl. Vi alla som fått erfara det i livet får en mycket talande bild av vem Gud är. Denna sida hos Gud har kanske förtigits, eller undanhållits. Dock så tror jag att sanningen kanske snarare är den att Bibelns språkbilder har fått en mera markant maskulin framtoning, och alltså fått en mera ensidig klang i en tid som objektivt måste sägas vara feministisk. Här är det svårt att uttrycka sig på ett sätt som inte uppfattas kränkande eller utmanande, men kanske man ändå vågar säga så mycket.

I Sverige, och också hos oss, har man betonat vikten av att använda ett inklusivt språk. Ord som "Herre", "Fader", "Son", osv. bör undvikas och ersättas av könsneutrala uttryck, heter det.

Jag tycker att man gärna i böner och tal också kan använda de många bibliska uttryck som finns. Men att låta Gud, Fadern och Sonen och den Helige Ande bli något slags maskulin egendom är förkastligt. Vi är nog alla, kvinnor och män, lika fjärran från Guds person och lika nära, älskade av himmelens Gud. Vi, både kvinnor och män, har samma relation till Gud, det finns inte något som helst företräde för något maskulint när det gäller människans relation till Gud. Varför Gud föddes som man, vet jag inte. Mig ger det inte i känslan eller tanken något företräde i min gudsrelation jämfört med kvinnors gudsrelation.

Vad Bbl skriver om vad som är de väsentligaste frågorna är sant. Viktiga frågor kan de vara, och svaren på dem från kyrkans sida måste vara biblsikt förankrade. Särskilt i "vägskälstider" kan det vara viktigt att behandla också dem, men viktigast är - ja, det skulle för övrigt vara intressant att höra vilken fråga Bbl tycker att är viktigast, man läser alltid om vilka frågor som inte är det.

Knappast undrar någon över vad som jag tycker att är viktigast.

Men för säkerhets skull: "Detta är evigt liv, att de känner Dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus."

Henrik

Tankar efter valet

Biskopsvalet är - äntligen - undanstökat! Det blev en mängd tankar och kanske också litet sår i själen, som jag inte tänker tala med någon annan om än min HERRE och Skapare, och min i alla skeden ofattbart solidariska familj. Det är en bra och helande miljö!

Några saker som inte bara har anknytning till vad jag eventuellt känner, och som alltså hör till den privata sfären, vill jag dock skriva ner. Till den som inte orkar läsa det följande konstaterar jag bara att jag överlevt även om tillvaron blivit litet "söndersågad", vilka slutsatser som skall dras för mitt personliga vidkommande får jag och så småningom andra se. Till en del ser jag nog valet som ett personligt misstroendevotum, kanske inte ens så mycket utgången som omständigheterna och den "behandling" jag utsattes för. Men jag är inte "till salu", det blir bara trevligare eller mindre trevligt, jag är en övertygelsens människa, som förhoppningsvis kan bevara min öppenhet och också beredskap att ompröva där så behövs. Men mycket av det jag har mött hör nog till kategorin av frukten känner man trädet, så förefaller det nu. Samtidigt vill jag bevara en vänskap med alla tänkbara parter - det handlar ju inte från min sida sett om att ifrågasätta denna.

Det har varit en besvikelse att möta den ensidiga offentlighet som media gett, där man mera har varit upptagen av det man själv vill skriva om, än att ge ens litet rättvisa åt det som en person vill stå för. Här har behandlingen i kyrkliga media i allmänhet varit mycket värre än i världsliga media. I den största (dagliga) finlandssvenska tidningen har ledarskribentens personliga utgjutelser, visserligen inte något nytt för mitt vidkommande, enligt mitt förmenande gett uttryck för en småaktighet och en partiskhet som en tidning som borde vara förenande inte skulle nedlåta sig till. Fördomsfullhet, förakt och ingen respekt för personlig integritet gäller - om man inte blir muslim eller mycket liberal. Detta är nog rätt beklämmande. Jag är nog inte unik i det avseendet, många andra har förvisso fått smaka detsamma.

En annan besvikelse har varit hur litet gammal vänskap (visserligen kanske bara 30-40 år) betyder för denna Enda Frågas skull, då upphävs allt annat! Människor uttalar sig som inte ens har en aning om min argumentation, om vad saken gäller. Vulgär propaganda, ryktesspridning, förtal - allt detta är något som man inte skall bemöta. Det är som att "slåss med sotaren - ju mera man slåss desto svartare blir man..."

Valet är över, men dyngan är kvar...

Vad andra rondens diskussioner beträffar, så blev de nog mindre sakliga än första rondens diskussioner. De kom att kretsa kring ämbetsfrågan, alla försök att leda in diskussionen på kyrkans egentliga uppgift till trots.

I diskussionerna fick också STI (Teologiska institutet i Finland) förklenande omdömen, som inte baserar sig på sakkunskap eller kännedom om institutet. Sådant bör inte höra med till en debatt! Med två professorer i styrelsen, en docent i NT:s exegetik som undervisningsansvarig och ledare för forskarforum (ett högre seminarium där de som bedriver doktorandstudier får ventilera sina arbeten, i närvaro också av andra doktorer m.fl.), 4 teol. dr i styrelsen (utöver de redan nämnda teologieprofessorerna, av vilka en är t.f. professor med professorskompetens), och en fil. dr som suppleant. de flesta har doktorerat i Hfors och Åbo, någon i Tyskland eller motsv. Av föreläsarna har vissa dubbla doktorsgrader, och de teol. mag som undervisar har specialkunskaper i ämnet. Detta gäller även andra mag. än teologer. Men under åren 2004-2006 (alltså två och ett halvt år) har 67 lärare och föreläsare medverkat (inklusive kurshållare), och av dem har åtminstone 23 doktorsgrad!

En kritik av STI faller nog tillbaka på kritikern, för det handlar ju i väldigt många fall om sådana som undervisar och/eller forskar vid våra teologiska fakulteter...

En annan orsak till kritiken mot STI var orden på hemsidan om att en del av det som sägs i undervisningen vid våra teologiska fakulteter kan vara skadligt för tron. Nog måste man kunna säga det om t.ex. den bibelkritik som under många år framförts av också finländska exegeter. Därmed inte sagt att på långt när all undervisning i exegetik eller andra ämnen skulle falla under denna dom. Men exempel finns!

Detta nedskrivet bara för att ge rättvisa och balans åt en diskussion som gått ut i offentligheten. Att STI betjänar studeranden genom utrymmen och ett bibliotek som i detta skede har ca 17 000 böcker, många kursböcker osv och som representerar de mest olika teologiska skolor, är en annan viktig sida av STI:s verksamhet. Mot bakgrunden av att allt bygger på frivilligt arbete är det anmärkningsvärt att detta har kunnat byggas upp!

En annan otrevlig, oetisk och okristlig sida i andra rondens diskussioner var hotbilderna om en medkandidat. Tal i både radio, Tv och tidningar om kaos, rättegångar och massutträdelser ur kyrkan skulle skrämma, och gjorde det - kanske. Också i modifierad form blev det förkastligt, trots försäkranden att det handlade om "rädsla" för att det kunde ske. Bättre skulle ett försonligt yttrande (om allas ansvar för kyrkans enhet och en uppmaning att inte förlora proportionerna) ha suttit. Detta har ju påtalats i insändare, som jag tacksamt noterar (bl.a Håkan Salo i Hbl).

Ett färskt efterspel är biskopens uttalande om att i något avseende skuldbelägga dem som talar om brist på biblisk och teologisk argumentation för ämbetsbeslutet som ansvariga (!!) för att somliga kvinnliga präster har fjärmat sig från den bibliska tron . Detta finner jag högst märkligt, men vill återkomma till detta sedan jag fått ta del av biskopens kommentarer. Men är det inte ändå så att var och en av oss är ansvarig "coram Deo" som Luther brukade säga (=inför Gud) för vad vi själva lär och står för?

Det var också litet tragikomiskt ibland. När jag försökte dämpa diskussionerna om kvinnliga präster, också av hänsyn till att man inte ständigt skall orda om en fråga som ju djupt berör andra människor, blev jag av kolleger och andra beskylld för att inte svara! Min avsikt var att inte i onödan "vrida kniven i såret" - för jag förstår att det handlar om svåra och personliga frågor. Jag har ju skrivit om frågan med jämna mellanrum, deltagit i debatter t.ex. i kyrkpressen, den som inte visste var jag står är nog inte särskilt väl orienterad!

Men ingenting i biskopsvalets diskussioner får leda till att någons tunga är klippt, i en kristen kyrka måste samtalet vara fritt. ärligt och öppet.

När detta är sagt summerar jag med att säga att jag fortfarande anser att vägen vidare skall vara

tillsammans när vi kan,

koncentration kring kyrkans andliga uppdrag,

förenkling, fördjupning och förlåtelse,

satsa på samtalet som ett viktigt format i kyrkan (bl.a genom utbildning i apologetik),

utbilda och ge ledaransvar åt lekmän, dela ledarskapet, ge påverkningsmöjligheter!


Nu gäller det att se hur kyrkans ledning hanterar denna situation. Efter biskopsmötets redogörelse, som på många håll uppfattas som lag utan att vara det, kan det bli trångt för dem som har en traditionell bibel- och ämbetssyn. Nu är samtalen med biskopar förda, över 11 000 personer (församlingsaktiva) har vädjat till biskoparna - utan resultat. Nu skall samtal föras och verksamhet bedrivas med den kristna församlingen. Kyrkfolket är vår viktigaste samtalspartner!

Om dörrar till prästvigning stängs i hemlandet, viket jag inte hoppas, skall man frimodigt söka den på andra håll. Detta skall dock inte ske lättvindigt. Men församlingarna både behöver och vill ha präster som håller fast vid den gamla bekännelsen! Detta är ingen krigsförklaring mot någon som tänker annorlunda. Må de verka och må vi verka.

Jag tror också att kyrkan måste förbereda sig på en omstrukturering med tyngpunkt på kompletterande nätverk, på en lättare och mindre byråkratisk organisation. Tag vara på folkkyrkans möjligheter, men inse att tiden redan har förändrats, att folkkyrkan inte kommer att överleva utan att ett paradigmskifte har skett.

Nu avgörs kyrkans framtid också av hur vi kan komma till rätta med varandra. Det är klart att det är majoriteten som nu i många avseenden kommer att bestämma om vi ryms med, även om ingen skall avsäga sig ansvaret för kyrkbygget i fortsättningen. Men allt har en gräns.

En person ringde mig och berättade om en dam som sade att "deras präst" (på en finsk ort) är hotad. Prästen måste före årsskiftet meddela om han är villig att trotsa sitt samvete och fullt ut samarbeta. Han har så många vänner här och vi är beredda att betala hans lön, i en frivillig gemenskap, sade denna dam åt min vän. Varför skulle vi då både betala hans lön och betala deras lön som avsatte honom (genom att betala kyrkoskatt)??

Detta kan bli den mina som gör att kyrkan sprängs. Hennes fråga är ju ganska logisk!

Vårt stift kan i viss mening gå sin egen väg. Vi kan bli ett föredöme för hela kyrkan i att kunna hantera dessa för alla parter svåra och jobbiga frågor. Om vi vill. Vill vi inte det, finns det alternativ.

En kristen kyrka byggs inte genom att svåra frågor och oenighet får oss att tiga och sluta arbeta, utan genom att vi söker oss till Kristus och hans eviga Ord. Det är till detta kyrkbygge som Kristus kallar oss, för det är Han som bygger sin kyrka.

Henrik

Resultatet

Nu är ju resultatet klart:

Björkstrand 308 röster
Perret 146
blanka 6
förkastad 1

Hjärtligt tack!

Nu har reslutat blivit klart, har ej ännu alla prosteriers röster, men det står helt klart att Gustav Björkstrand har blivit vald. Jag önskar honom lycka till och Guds välsignelse i de nya uppgifterna.

Jag vill rikta ett innerligt TACK till Er alla för alla förböner, vänliga och uppmuntrande samtal och SMS-meddelanden under denna tunga tid! Ett alldeles speciellt tack till Stiga som kuskat omkring mig överallt och slitit för mig, liksom också många av Er andra gjort.

Nu stod vi - och jag - i ett stort vägskäl. Konsekvenserna av detta val, som blev sämre än väntat tycker jag, kan nog ännu bli stora för mig. Jag vill inte i tröttheten såga något mera. Annat kanske än att det blev ett kvinnoprästval.

Tacksamheten till Er för vänskap och stöd överväger!

Matt. 12:20!

I nöd och nåd


Henrik

Biskopsvalet: diskussionen i Karleby på nätet

Diskussionen i Karleby finns på karleby svenska församlings hemsida för den som är intresserad:

http://karleby.forsamling.net/


H

Kort tillägg till "brott mot kyrkans ordning"

När jag nu läste igenom texten finner jag det angeläget att påpeka två saker till:

Jag ändrar inte formuleringen i det tidigare inlägget "brott mot kyrkans ordning", men det var jag som ringde Saraviita och inte tvärtom (man kan få fel uppfattning av min text - han hade sänt sitt svar medan jag var ute och jag hade inte läst det då ännu, men vi gick igenom det också i telefon).

Prof. Saraviita var litet tveksam i sin text till prästvigningen, och var beredd att se tjänstemanna-ansvar där. Men det visade sig i samtalet att han hade förstått ordinationen som en utnämning, i stil med att en ordinand ges prästrättigheter, och inte som en gudstjänst, vilket det ju är fråga om. Det är själva ordinationsgudstjänsten vi talar om. Och då konstaterade han att det förändrar saken, då är frågan jämförbar med präst deltagande i gudstjänst.

I kyrkans lagstiftning framgår ju klart att också handboken skall vara i enlighet med kyrkans bekännelse. Formulären, särskilt de andliga, gudstjänsterna och därmed jämförbara, måste ju klassas som religionsutövning om något överhuvudtaget är det.

Henrik

Litet till om enheten

Några tankar såhär "dagen efter" det sista diskussionstillfället:


Jag tror att vi skall utgå från att vi kommer att ha olika syn på ämbetsfrågan en lång tid framöver. Därför tror jag att vi måste börja med att på ett praktiskt plan finna vägar att leva tillsammans, oftast tillsammans, så mycket som möjligt tillsammans. Genom förtroliga samtal, studium och bön kan vi finna något nytt.

Vi har drivits till en position där det förefaller som om det inte skulle finnas något som förenar. Så kan det ju inte vara. Varför skall vi - kanske gäller detta båda åsiktsgrupperna? - finna mera barmhärtighet utanför kyrkan än inom kyrkan?

Vem har gett någon rätt att förakta någon som har en annan syn? Knappast är det från Gud detta kommer. Vi har ingen licens att hata, inte ens om andra har fel och vi rätt - för att inte säga att det kan vara mera komplicerat än så!

Kan vi inte börja från noll, från det att erkänna vårt eget behov av Guds nåd, beskydd och välsignelse? Jag tror att den som själv vet med sig att ha fått sin skuld förlåten, finner gemenskapen med andra som behöver Guds nåd.

Känslorna kan svalla, de kommer och går, men de rättar sig så småningom efter det verkliga livet. På något sätt tror jag att man i detta skede ser för mycket "antingen bra eller dåligt" på allt. Kanske det rentav hos oss människor finns mera både -och, både bra och mindre bra?

Må Gud hålla sin hand över oss alla. Jag hoppas vår kyrka alltid får vara "ett verktyg i Herrens hand". Den dag Herren "flyttar ljusstaken från dess plats" är vi illa ute. Låt oss be att det inte skulle ske!

Henrik

Brott mot kyrkans ordning?

Jag har under flera timmar diskuterat dessa frågor nu inför senaste helg, med bl.a prof. Ilkka Saraviita, som både skriftligt och muntligt gett mig sina synpunkter, och med två andra jurister med stor kyrklig kompetens och erfarenhet. Prof. Saraviita intervjuades i Kyrkpressen för någon vecka sedan, och han måste anses vara en av de tyngsta namnen när det gäller t.ex. tolkningen av Grundlagen, inklusive dess religionsfrihetsparagraf. Jag har också konsulterat två andra jurister, både experter på kyrkorätt.

Den text som följer är helt och hållet skriven av en jurist, på basis av frågor och samtal, och på basis av prof. Saraviitas skriftliga svar till mig som han kompletterade med ett telefonsamtal fredagen den 29.9.2006. Jag har stiliserat texten på någon liten punkt och rättat språk- och tryckfel.

Jag hoppas läsaren orkar läsa också mina kommentarer efter texten, för jag vill inte att kända auktoriteter skall dras in i något partiskt ställningstagande.

Här följer texten (vissa uttryck i texten förklaras av att den är skriven till mig som ett resultat av vårt samtal och min redogörelse för prof. Saraviitas kommentarer):

"Det gäller att göra skillnad på biskopsämbetet som andlig tjänst och biskopens ställning som statlig tjänsteman.

När vi talar om religionsutövning, andliga riter, trons handlingar, förvaltning av sakramenten, finns vare sig “man eller kvinna” eller några “jämlikhetsregler”. Den andliga verkligheten går över och samtidigt tvärs igenom alla dessa. Där är biskopen inte en tjänsteman som med världsliga regler kan förpliktas att förvalta Ordet eller de heliga sakramenten enligt vad dessa världsliga regler föreskriver. Att låta samhället begränsa detta är direkt i strid med vår tro.

När vi sedan talar om förvaltning och handhavande av de uppgifter som behövs för att det andliga arbetet skall fungera, är också biskopen tjänsteman och handlar förstås under tjänstemannaansvar i den bemärkelsen att han måste följa regler om beskattning, semestrar, visitationer och dylikt.

Genom att ha denna skillnad i minnet kan vi bringa reda i begreppen och i vårt tänkande. Då blir det inte heller ett problem att det enligt motiveringen till religionsfrihetsparagrafen inte med hänvisning till samvetet är möjligt att vägra utföra tjänsteåliggandena. (Esitöissä todetaan, että "virkamies ei voi yleisesti kieltäytyä virkatehtävistä omaantuntoon vetoamalla", Saraviita).

En andlig syssla, att vara en herde för hjorden, att ordinera präster, är inget “tjänsteåliggande”. Denna uppfattning stärks också av att präster och biskopar inte alls har berörts i motiveringen till grundlagen. “Pappien asemaa ei esitöissä käsitellä, ja se on asiassa olennaista ja ongelmallista,” säger Saraviita.

Man kan också säga att lagstiftaren har tänkt sig att kyrkan SJÄLV skall avgöra dessa frågor, med grundlagen som utgångspunkt. Att säga att grundlagen inte gäller biskopsämbetet är alltså på sätt och vis sant såtillvida, att biskopsämbetet inte behandlas separat i motiveringen. Dock kan man också säga att grundlagen är absolut och gäller alla, vilket den gör, jfr Saraviita.

“Virkamiesargumentti on lisäksi kiistanalainen kirkkolain ja kirkko-oikeuden erikoisluonteen seurauksena. Kirkkolain säätämisvalta on perustuslain piirissä. Kirkkolaki puolestaan viittaa kirkko-oikeuden lähteenä uskontunnustukseen selityksineen sekä raamattuun. Tehtäväänsä vihitty pappi alttaripalveluksessa saattaa olla tyystin eri asemassa kuin virkamiehet yleisesti ottaen. Em. syistä papin velvoittaminen osallistumaan jumalanpalvelukseen on erityisen ongelmallista juuri siksi, että kieltäytyjäpapit varsin uskottavasti viittaavat omaantuntoonsa (raamattusidonnaisesti). Tämä problematiikka syrjäytyy kokonaan Heikan työryhmän selvityksessä. Kuten Kyrkpressenin pikku haastattelussa totesin, ja mihin Mäenpääkin viittaa, asia tulisi selvittää aidosti tutkimalla ja tuolloin lähinnä punniten toisaalta virkamiesoikeudellista asemaa, toisaalta papin kirkko-oikeudellista tehtävää.”

Jfr också med vad han säger i fortsättningen, när han besvarar dina frågor. Jag tycker att han och jag här tänker mycket lika.

Om prästvigning:

KO 5 kap. 1 § 2 mom.: “Ordinationen skall förrättas av biskopen (i finskan torde det vara obestämd form, vilket kan betyda “en biskop”). När biskopsämbetet är ledigt eller biskopen är förhindrad kan domkapitlet kalla någon annan biskop att förrätta ordinationen“.

Ur kommentaren i den “Gröna boken” (Lagbok för kyrkan):

“Det finns ingen gudomlig skillnad mellan biskop och präst och en prästvigning som har förrättats av en annan präst i enlighet med bekännelseskrifterna är fortfarande lika giltig oberoende av denna ändring av kyrkoordningen” (nämligen den, att det inte längre är möjligt att förordna domprosten eller någon annan att förrätta prästvigning).”

I KO 18 kap. 23 mom. står att biskopen skall förrätta vigningar, invigningar och installationer (det står inte att han skall förrätta dem ALLA. Vidare ges han möjlighet att förordna någon annan att utföra en dylik förrättning, dock inte att prästviga, se ovan).

Följaktligen förutsätter luthersk teologi inte att en biskop, än mindre en bestämd biskop skall förrätta alla prästvigningar i sitt stift. Bestämmelserna om att en tjänsteinnehavare skall fullgöra sina tjänsteåligganden (KO 6:3) handlar om HUR tjänsten skall skötas, inte om att en biskop vore skyldig att utföra alla åligganden som han i princip och inom ramen för sin tjänst KUNDE UTFÖRA.

Det finns ingen subjektiv rätt att bli prästvigd endast därför att kandidaten uppfyller några bestämda förutsättningar.
En sådan subjektiv rätt skulle förutsätta en bestämmelse i kyrkolagen därom, och någon sådan bestämmelse finns inte. Tvärtom framgår det av KL 5:1 och av KO 5:3 och 5:4 att den som uppfyller vissa villkor KAN ordineras. Av detta framgår tydligt, att det är frågan om en PRÖVNING, som såtillvida är unik att både biskopen och majoriteten av domkapitlet skall omfatta beslutet att godkänna ansökan. En biskop är alltså ingen verksamhetsledare eller VD, utan en andlig herde, som i omsorg om sin skara prövar vem han sänder till dem. Detta är den enda orsaken till varför biskopen har givits vetorätt. Annars kunde saken avgöras genom majoritetsbeslut.

Detta framgår också av KO 18:3: Den försäkran som skall avges av den som skall vigas till biskop: “Jag vill ordinera och installera präster som befinns vara därtill skickade”.

Den situation där den ena, biskopen eller domkapitlet, vägrar prästviga, har vi redan erfarenhet av genom att det finns manliga teologer som inte har beviljats särvigning.

En motsvarande situation, att kvinnor inte blir prästvigda i ett bestämt stift, skall vi nu försöka förhindra genom att göra det möjligt för både kvinnliga teologer och manliga teologer med traditionell ämbetssyn att bli prästvigda. Vi vill inte begränsa eller ställa upp skrankor, utan tvärtom bredda möjligheterna. Det är inte vi som utesluter någon, utan de som utesluter är de som vill hindra prästvigning av prästkandidater med traditionell ämbetssyn.

Om “ordningen”:

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har inte fördömt den traditionella ämbetssynen eller ansett den vara villolära. Tvärtom har man förklarat att även de som har den traditionella ämbetssynen har rum i vår kyrka.

I kyrkolagen eller kyrkoordningen finns inga bestämmelser som skulle hindra en ordning där bägge ämbetssynerna, som kyrkan anser vara legitima, också kommer till uttryck i kyrkans ordning.

Grundlagen förbjuder i sin tur allt tvång vid religionsutövning och jämställdhetslagen gäller inte religionsutövning. I konsekvens med detta borde vi göra det möjligt för den traditionella och den nyare ämbetssynen att leva sida vid sidan, utan att någons samvete kränks.

Situationen kan jämföras med en lag och en förordning: Om lagen tillåter två parallella system, kan inte förordningen förbjuda det ena. Om bekännelsen, kyrkolagen och kyrkoordningen tillåter två parallella system, kan inte kyrkans egen ordning, dvs. kyrkans “beteenderegler” förbjuda det ena. Då säger ju kyrkan att kyrkolagen, kyrkoordningen och bekännelsen är felaktig. Det har kyrkan inte sagt, utan vidhåller att även den traditionella ämbetssynen är legitim. Detta måste då också återspeglas i kyrkans ordning så, att det i praktiken blir möjligt att ha bägge ämbetssynen.

Högt uppsatta jurister anser att frågan har ovan nämnda aspekter och ingalunda har avgjorts i kyrkolagen, så som SOMLIGA MENAR.

Sist: Det är inte bara fråga om prästernas, teologernas och biskopens rättigheter och samveten. FÖRSAMLINGSBORNA kunde kanske också önska sig att kunna höra präster som delar deras övertygelse och få sådana att förrätta dop, vigsel och jordfästning. Även detta talar för att MÅNGFALD ÄR BÄTTRE, BARMHÄRTIGARE OCH MERA FÖRENLIGT MED KRISTEN KÄRLEK - som då syns i gärning och inte bara i ord."
_______________

Henriks summering:

Denna text är skriven av en jurist, som är väl förtrogen med kyrkans arbete och som känner också Borgå stift väl. Jag vill inte dra in auktoriteters namn i en diskussion som kan användas för egna syften. Min avsikt är att framföra dessa synpunkter, att visa att det inte går att säga att min ståndpunkt är olaglig, "ett brott mot kyrkans ordning".

Men den juridiska sidan av frågan är inte min huvudfråga. Självklart skall allting ske enligt lag och ordning! Men den stora utmaningen är att finna varann i så hög grad som möjligt, att bevara sinne för proportioner och att nu försöka finna former för ett liv med största möjliga trivsel för alla i stiftet. Jag tror att mycket kan och skall förändras i kyrkans liv och verksamhet. Jag skulle gärna engagera lekmän - och i allt kyrkligt liv stå samman med "församlingen" - särskilt också unga ledare.

Prästvigning är inte en personlig rättighet. Man skall hos biskopen och Domkapitlet anhålla om ordination. Om biskopen inte godkänner, eller om domkapitlets majoritet inte godkänner ordinanden för prästvigning, kan denna inte äga rum. Biskopen kan således ensam förhindra en prästvigning. Detta beslut - från antingen biskopens och/eller domkapitlets sida - kan inte överklagas.

Jag har dock förklarat att jag INTE kommer att använda denna rätt t.ex. angående kvinnliga präster, om det handlar om en person som bekänner den kristna tron och som i övrigt är lämplig för prästämbetet. Det gäller i den händelse situationen skulle bli aktuell.

Det minsta man kan säga - och härom är enligt prof. Saraviita både han och Olli Mäenpää eniga - är att många frågor angående religionsfriheten är outforskade och bör utredas.

Det andra man skall säga är att kyrkan kan som trossamfund ta denna fråga i sina egna händer och fatta beslut som möjliggör att alla frågor kan lösas med hänsyn till båda åsiktsgrupperna.

Jag tror att man ansvarsfullt nu måste besinna att vi kan välja integrationens eller konfrontationens väg. Vi kommer säkert att oberoende av vad enskilda individer går med på eller besluter att ha olika åsikter som inte försvinner i en handvändning. Ju förr vi inser och accepterar detta - utan att någon skall behöva göra avkall på sin övertygelse - desto bättre. Det är åtminstone min linje och grundsyn, oberoende av valets utgång.

Vattnet slutar inte rinna för att man placerar stenar i flodfåran. Det söker sig i stället nya vägar.

Alltid tillsammans - oftast tillsammans - så ofta vi kan tillsammans,
alla dessa alternativ är bättre än det sämsta:

aldrig tillsammans!

Detta gäller så länge Kristus ställs främst i vår kyrka och Bibeln är rättesnöret för tro, lära och liv! Tillsammans är inget självåndamål i detta sammanhang,det är inte ett kristet ord om inte detta är en gemenskap med Kristus själv. Det är ur detta perspektiv jag vill se frågan, och utgå från det faktum att till denna gemenskap är vi alla lika välkomna, den svagaste lika väl som den starkaste av oss, om det finns sådana som skulle kunna kalla sig starka.


Henrik Perret

Enhet genom försonad mångfald

En av de frågor som den andra ronden i biskopsvalet blottat med (o)önskad tydlighet är hur djup polariseringen i stiftet (och kyrkan) har blivit. Alla säger att ämbetsfrågan inte är den största frågan, men trots allt har den mer eller mindre blivit den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Med sorg och förskräckelse måste man konstatera att det inte bara handlar om att enheten är hotad, utan snarare att splittringen är ett faktum.

Jag menar att vi både måste och kan tända moteldar.
Vad kan göras? Denna fråga måste i högsta grad intressera den nya biskopen.

• Man har i olika sammanhang framställt frågan så att ”om Perret blir biskop, så sker det en våg av utträdelser ur kyrkan, och det blir kaos i stiftet.”
• Det andra man har sagt är att Perrets koncept är ett brott mot kyrkans författning och ordning.

Jag skall försöka belysa dessa frågor något, och kan vid behov fördjupa dem ytterligare om någon så önskar. På den senare frågan svarar jag i ett separat inlägg. (Detta inlägg kommer om någon dag, skall litet finslipa texten ännu).

BLIR DET KAOS?

Det handlar om förtroende. Förtroende kan man inte köpa, det uppstår inte heller bara på grund av att man väljs till ett ämbete, varken till biskop eller till kyrkoherde. Förtroendet måste vinnas, det måste få växa, kanske börjande i vissa fall från noll.

Men jag tänker inte och behöver inte, just med hänvisning till det jag nyss skrev, orda mycket om detta, eftersom detta är just det som i första hand väljarna, men också andra, skall bedöma. Ändå vill jag skriva ner några rader och lämna åt läsaren att bedöma det berättigade i det följande.

Jag tror att bl.a följande frågor är aktuella:

• I vilken mån kan man leva med en biskop vars alla åsikter man inte delar?
• Vilka situationer påverkas av detta val? Allt? Bara en del situationer?
• Kan dessa hanteras oberoende av vem som blir biskop?
• Uppstår det (motsvarande eller andra) problem om Gustav Björkstrand blir biskop? Också denna fråga bör fördomsfritt ställas.
• Eller vilka problem är förknippade bara med den ena kandidaten?
• Finns det i detta skede någon väg att maximera lyckan, att bevara enheten?

I grunden tror jag alltså att det handlar om förtroende. Det innebär att vara övertygad om att en kandidat har vilja att lösa svårigheter så rättfärdigt som möjligt, med hela gemenskapen i stiftet för ögonen.
Denna vilja måste också ställas i relation till realistiska bedömningar.

Jag tror att svaret heter: försonad mångfald föder enhet. Jag tror inte att detta är en dogmatisk målsättning i absolut mening sagt, alla åsikter är inte jämbördiga i ljuset av Guds Ord (det torde vi vara eniga om, men kanske inte om vilka åsikter som är teologiskt och bibliskt välgrundade), men FÖRSONAD MÅNGFALD är ett praktiskt utgångsläge som är realistiskt, och som – tror jag – verkligen går att förverkliga, förutsatt att vilja finns (detta låter litet som president Bush, som en gång sade: ”både internationellt och i hela världen”).

Detta kan ske genom att låta båda åsiktsgrupperna leva och finnas i kyrkan enligt sin övertygelse. Och att vaka över att vid intressekonflikter gäller majoritetens syn. Precis som i trafiken, den som kommer bakom triangel, får lov att väja.

Det gäller en fråga som majoriteten kallar en ordningsfråga, och som biskopsmötet och kyrkomötet har betraktat som legitima uppfattningar. I motsats till min medkandidat tror jag inte att enheten uppnås genom att ”lagstifta bort samvetet”, och alltså förutsätta att alla agerar på samma sätt oberoende av vad deras samvete säger. Jag tror att vi måste vara realister. Den linjen – ”härefter rätten och packen eder” – leder till grundandet av nya gemenskaper utanför de etablerade församlingarna, till koinonior, till prästvigningar i Sverige, Lettland, Ingermanland eller i England osv., men prästvigningar som inte erkänns av vår kyrkas ledning. Vi slipper inte problemen, tvärtom, de ökar i antal.

Jag tror också att en avgörande fråga är bedömningen om vem eller vilka problemen drabbar. Jag vågar påstå att det inte är fråga 20 präster i vårt stift, det handlar om minst det dubbla antalet. Men det handlar primärt också om församlingsbor, människor som vill ha präster och gudstjänster med den ”traditionella ämbetssynen”.

Jag tror dock att en stor del av det aktiva kyrkfolket vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas i samma kyrka. På listan ”konstruktiva lösningar” (www.rakentaviaratkaisuja.fi) är mera än 10% av undertecknarna från Borgå stift, vilket innebär över 1100 personer. Och de flesta äldre kyrkobesökare är inte aktiva surfare på nätet…

Vi står i ett vägskäl. En väg kan bli processandets och konfrontationens väg, har man sagt. Jag hoppas att det inte blir så, eller borde jag hellre säga jag hoppas att det inte skall behöva bli så! Utan snarare att det skall handla om integration och gemensamma försök att tillsammans lösa frågorna.

Vägen ut heter ”försonad mångfald”. I Sverige har bl.a prof. Eva Hamberg (präst i Svenska kyrkan), prästerna Anna Karin Bonde, Bo Brander (SSB) m.fl. fört försonliga samtal och ordnat tillfällen kring detta tema. Man har också skrivit gemensamma inlägg mot förre ärkebiskopen Hammars teologi, och låtit sig förenas kring andra frågor där man ser lika.

Det djupaste svaret för att denna enhet skall uppstå är dock det jag skrivit om under rubriken ”Sången om Kristus skall aldrig få tystna”.

Jag tycker att detta är god grund att stå på. Ibland har jag - senast vid diskussionstillfället i Åbo, men även annars - förvånat mig över det förakt (!) och den animositet som strömmar emot en. Jag tycker att kristna människor skulle ha ens något gemensamt, men det verkar som om ingenting skulle förena! Detta både skrämmer och bedrövar mig!

Vid ett annat tillfälle nyligen träffade jag en kvinnlig kollega, vars hela person utstrålade förtvivlan och smärta över en situation som kunde uppstå om jag blev vald. Hennes inlägg var inte ovänligt, tvärtom måste jag erkänna att jag förstår henne. Det var snarare ett uttryck för djup olycka. Men också inför en sådan situation frågar jag mig: finns det ingenting som förenar två kristna människor, också fast vi ser olika på just ämbetsfrågan? Jag erkänner att det gör ont i mig när jag ser hur svårt en annan människa har det, och hur jobbigt hon har att finna någon "grad" av gemenskap i denna situation.

Därför konstaterar jag:

Jag tror att Borgå stift idag behöver en beröring av den Helige Ande, kärlekens och enhetens Ande, som aldrig förr. Här talar vi nämligen om frågor som är för svåra för någon människa att självständigt hantera. Jag tror att alla kristna vet att detta inte är någon fras!

Kanske vägen vidare nu skall börja på knä?

Henrik