"Håndtryk, ja Førergreb, nej!"
Det finns många gemensamma nämnare som gäller kyrkornas situation i Europa, och för övrigt också världen i stort.
I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.
Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.
Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En "agreement" är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.
Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen "harmony in accordance of feeling": kan de inte ens ta varann i hand?
I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).
Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!
Kan inte något göras för att befrämja enheten?
Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att "leva och låta leva", med ansvar inför Gud och varandra?
Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.
Men läs och tyck!
Läsvärt och tänkvärt är det.
Henrik
http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/
Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)
I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.
Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.
Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En "agreement" är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.
Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen "harmony in accordance of feeling": kan de inte ens ta varann i hand?
I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).
Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!
Kan inte något göras för att befrämja enheten?
Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att "leva och låta leva", med ansvar inför Gud och varandra?
Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.
Men läs och tyck!
Läsvärt och tänkvärt är det.
Henrik
http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/
Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)
upplagd av Henrik Perret
10:17
2 kommentarer:
Läste länken. Samma sak överallt. Hur ska vi förstå den tid vi lever i?
Sista kvällen sade Jesus till sin lärjunge Petrus: "Satan har begärt att få er i sin hand för att sålla er som vete".
För mig ser den här tiden ut som sållningstid.
Mänskor drivs hit och dit av vart vindkast i läran (inte bara den lutherska) som andra agnar på tröskplatsen.
En enhet som manifesteras utan att där finns någon gemensam linje eller uppfattning bakom är i min mening inget annat än hyckleri.
Vad kan göras för att befrämja enheten? För min del börjar svaret på den frågan med att definiera var det finns förutsättningar för enhet - bibliska sådana.
I Skriften räcker man varandra handen i en bestämd mening - nämligen till samarbete!
Av
Anonym, Klockan
torsdag, december 20, 2007 5:02:00 em
Det är tydligen bara jag som skriver här såhär i juletider...
Har fortsatt att tänka på det du säger om enhet.
Du pekar på den villrådighet som råder vad det gäller markerandet av ståndpunkt.
Kommer då att tänka på något som är ett steg värre - som jag ser det, då. Nämligen den situation som uppstår när man först markerar en ståndpunkt, och sedan inte håller fast vid sin markering.
När Hitler 1938 tvångsanslöt Österrike till Tyskland försökte England förhandlingsvägen få honom at avstå från att angripa Tjeckoslovakien - som engelsmännen hade lovat hjälpa. De förhandlingarna slutade med att Chamberlain sålde tjeckerna i utbyte mot i princip ingenting. Chamberlain kom hem, och uttalade de berömda/beryktade orden om "fred i vår tid". Ett år senare bröt andra världskriget ut...
Vad kan vi lära av det? Kanske främst av allt att det inte tjänar något till att ge efter litet i taget för människor som har sin agenda klar - en agenda som säger "vi ska ha allt".
Om priset för enhet är dagtingan med det egna samvetet, då är priset för högt.
Ett praktiskt exempel: I eftersvallet efter beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor gav SLEF 1989, om jag minns rätt, ut en skrift med titeln "Råd och anvisningar i en svår tid".
I den uppmanades SLEF:s medlemmar bl a att välja gudstjänsterna de besökte, så att de hölle sig till sådana som förrättades av manliga präster med gammal ämbetssyn.
Eftersom jag kan betecknas som utomstående bedömare kan det hända att jag fått något om bakfoten, men för mig ser det ut som om SLEF nog i praktiken har gjort betydande eftergifter från den skarpa markering som då gjordes. Man har antagligen gjort så för att behålla enhet - "fred i vår tid".
Och var får man nu för tack för det? Det kan man läsa här i din blogg sex inlägg bakåt. De blir av med missionspengarna. På grund av att de inte helt och hållet gett upp tanken att det kanske inte var så 100% bra, det här 1986-beslutet...
Det är gott och väl att vilja enhet, men ska det slutas fred måste det ju finnas villkor för freden.
Om då ena parten först gör markeringar, och sedan inte står vid dem, då kommer andra parten knappast i längden att ta dem på desto större allvar.
Att vara villrådig är illa.
Att följa Chamberlains spår är värre.
Märk väl, jag har inga invändningar mot ditt sätt att hittills hålla fram och hålla fast vid din ståndpunkt! Ta det här som ett uppmuntrande tillrop att hålla stilen "utan att i något stycke låta dig skrämmas av motståndarna"!
Inte heller finns det något att klaga på det sätt som Rankkinen & co har stått för sina markeringar. Det blir med säkerhet fler som liknande fällor läggs ut för, så låt oss hjälpas åt att be att de som härnäst utsätts för förföjelsen också ska få mod att stå för den övertygelse de en gång har markerat!
Av
Anonym, Klockan
fredag, december 21, 2007 10:08:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida