Kyrkligt
Den 18.11.2007 ingick i Helsingin Sanomat en intressant kolumn av Jaakko Lyytinen, som han rubricerar Ziisus Kraist Superspar. Den ger en hel del tänkvärda synpunkter på kyrkans nuläge (så läs den!)
Lyytinen är den person som uppmärksammat några av oss på professorn i kyrko- och kulturhistoria, Callum Brown (Dundee, Skottland).
Han skriver om the Kirk, den presbyterianska kyrkan i Skottland. Den har förlorat 60% av sina medlemmar på 40 år. Bara 10% av skottarna hör till kyrkan.
Massflykten från kyrkan har letts av unga kvinnor, berättar Callum Brown. Den sexuella frigörelsen och emancipationen har skapat en klyfta mellan kyrkan och kvinnorna. Ironiskt nog så ökade kvinnornas utträde ur kyrkan när Skottland fick kvinnliga präster i slutet av 1960-talet. Detta enligt Brown alltså.
The Kirk har försökt sig på allt för att behålla sina medlemmar: kristna diskotek, retreater, marknadsföring, karismatik, hemkyrkorörelsen, kristen feminism.
Men ingenting har hjälpt. "Kyrkor stängs, församlingssystemet håller på att braka ihop, det är prästbrist och en ekonomisk kris hotar."
Callum Brown säger att det handlar om ett större fenomen: Europas avkristning.
Var och en kan inför dessa tankar fundera över likheter och olikheter.
Jag tror att det finns ett svar som kan rädda kyrkan. Det är att kyrkan återigen blir kyrka. Att kyrkan utför sitt egentliga uppdrag, och förkunnar det evangelium som är kyrkans egentliga skatt och raison d'être: evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, julens stora glädje, världens Frälsare.
Det är uppenbart att rekryteringssystemet saknas (för att använda Browns terminologi). Kalla det i klartext evangelisation och mission.
Europa har avkristnats. Kulmen har nåtts genom att kyrkan förlorat kvinnorna. Därmed har man förlorat barnen och familjerna. Kvinnorna har inte längre ensamma orkat eller velat bära ansvar för allt, de har blivit som männen och börjat tänka på sin egen karriär.
Svaret heter evangelisation och mission. Ett hjärta som brinner för Kristus är grunden för förändringen. Vi ska inte inom kyrkan skylla på sekulariseringen även om varje människa bär ansvar för hon hanterar sanningen i sitt liv.
Vi har försummat människan, i betydelsen försummat att hörsamma Jesu missionsbefallning.
Nu är det jul: ...en stor glädje, som skall vederfaras allt folket...".
Kanske något att nappa på?
Henrik
Lyytinen är den person som uppmärksammat några av oss på professorn i kyrko- och kulturhistoria, Callum Brown (Dundee, Skottland).
Han skriver om the Kirk, den presbyterianska kyrkan i Skottland. Den har förlorat 60% av sina medlemmar på 40 år. Bara 10% av skottarna hör till kyrkan.
Massflykten från kyrkan har letts av unga kvinnor, berättar Callum Brown. Den sexuella frigörelsen och emancipationen har skapat en klyfta mellan kyrkan och kvinnorna. Ironiskt nog så ökade kvinnornas utträde ur kyrkan när Skottland fick kvinnliga präster i slutet av 1960-talet. Detta enligt Brown alltså.
The Kirk har försökt sig på allt för att behålla sina medlemmar: kristna diskotek, retreater, marknadsföring, karismatik, hemkyrkorörelsen, kristen feminism.
Men ingenting har hjälpt. "Kyrkor stängs, församlingssystemet håller på att braka ihop, det är prästbrist och en ekonomisk kris hotar."
Callum Brown säger att det handlar om ett större fenomen: Europas avkristning.
Var och en kan inför dessa tankar fundera över likheter och olikheter.
Jag tror att det finns ett svar som kan rädda kyrkan. Det är att kyrkan återigen blir kyrka. Att kyrkan utför sitt egentliga uppdrag, och förkunnar det evangelium som är kyrkans egentliga skatt och raison d'être: evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, julens stora glädje, världens Frälsare.
Det är uppenbart att rekryteringssystemet saknas (för att använda Browns terminologi). Kalla det i klartext evangelisation och mission.
Europa har avkristnats. Kulmen har nåtts genom att kyrkan förlorat kvinnorna. Därmed har man förlorat barnen och familjerna. Kvinnorna har inte längre ensamma orkat eller velat bära ansvar för allt, de har blivit som männen och börjat tänka på sin egen karriär.
Svaret heter evangelisation och mission. Ett hjärta som brinner för Kristus är grunden för förändringen. Vi ska inte inom kyrkan skylla på sekulariseringen även om varje människa bär ansvar för hon hanterar sanningen i sitt liv.
Vi har försummat människan, i betydelsen försummat att hörsamma Jesu missionsbefallning.
Nu är det jul: ...en stor glädje, som skall vederfaras allt folket...".
Kanske något att nappa på?
Henrik
upplagd av Henrik Perret
09:09
1 kommentarer:
Det är sällan man hittar något man blir glad över på kyrkpressenbloggen. Idag kom ett undantag, Maria Åsviks inlägg "A great man of God".
Jag kom osökt att tänka på vittnesbördet jag lyssnade till där, när jag läste det du skrivit.
Du återkommer till din tanke att kyrkan behöver bli kyrka och börja sköta sitt primära uppdrag igen.
Men vem är då kyrkan?
Jag har lagt märke till att du vid upprepade tillfällen talat för småskalighet, minns jag rätt sade du för typ ett år sedan något i stil med att fokkyrkornas tid är förbi, vi lever i en postkonstantinsk tid, och att du ser den kristna kyrkans troliga framtid i smågrupper och husförsamlingar.
I could not agree with you more.
Det perspektivet vill jag gärna koppla till det inlägg du har idag. Ska det bli något av missionsbefallningen är det gräsrotskyrkan, vi enskilda kristna, sammankopplade i gemenskaper tillräckligt små för att verkligen fungera som gemenskaper, som ska fungera.
Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, skrev du för ett tag sedan.
Rätt så, låt oss inte överge vår "synagogä" eller hur det nu var - den gemenskap som judarna sade bestod av tio män, och som Jesus tog ned till två eller tre...
Och låt oss effektivera arbetet på att alla de som inte har någon sådan gemenskap, men längtar efter den, ska kunna få det! Kanske vi också blir mer evangeliserande om vi har nånstans att ta med mänskor!
Man fick nästan tårar i ögonen av att lyssna på vittnesbördet på Marias blogg...
Av
Anonym, Klockan
onsdag, december 19, 2007 5:10:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida