Varudeklaration
Det har i olika sammanhang talats mycket om hur människor skriver ut sig ur kyrkan. Allt talar ju för att det blir nytt finländskt rekord i år igen.
Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!
I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.
De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.
Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.
Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.
Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:
Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster." 1 Mos. 13:9
Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.
Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?
Det talas så vackert om alla människors lika värde.
Nonsens! För bara de är "medmänniskor" som i grunden har samma syn.
Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och - förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.
Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok...
Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid "sanningen trogen i kärlek"! För kärleken kan inte upphäva sanningen.
"Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Rom. 5:8.
Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.
Se där har vi nog en utmaning!
Henrik
Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!
I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.
De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.
Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.
Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.
Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:
Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster." 1 Mos. 13:9
Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.
Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?
Det talas så vackert om alla människors lika värde.
Nonsens! För bara de är "medmänniskor" som i grunden har samma syn.
Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och - förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.
Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok...
Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid "sanningen trogen i kärlek"! För kärleken kan inte upphäva sanningen.
"Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Rom. 5:8.
Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.
Se där har vi nog en utmaning!
Henrik
upplagd av Henrik Perret
09:49
10 kommentarer:
Nu har jag begrundat Vammala församlings julhälsning till sina medlemmar.
Jag har också läst kommentarerna till Jaris inlägg.
Nej, Henrik. Du har inte haft fel. Även om det till slut går så att kyrkan spricker, så har du ändå gjort rätt i att söka framkomlig väg så som du har gjort.
Du har följt Skriftens ord om att hålla frid med alla mänskor, såvitt möjligt är, och så långt på eder ankommer.
Om det visar sig att det inte är möjligt, om den illvilja och det hat, som kolumnen jag nyss läste i Vammala församlingsblad vittnar om, verkligen är så starkt att det inte ger någon öppning för gemensam väg framåt, så har du ändå gjort rätt i att från din sida sträcka ut handen till försoning.
Rankinen & co anklagas för "bristande ödmjukhet". De som i sitt blinda högmod förkastar Guds Ord som den kristna kyrkans grund, de har mage att anklaga dem, som i ödmjukhet vill hålla fast vid det Ordet och lyda det, för högmod!
Tvärtomspråket i Orwells "1984" har funnit ännu en användningsplats i den verkliga världen...
Du visar vad material som är i dig, när du ändå, trots allt, talar för kristlig, broderlig kärlek också till meningsmotståndarna.
Om det nu skulle gå så att kyrkan spricker, och ni "gammaltroende" ändå fortsätter att intressera er för vad som händer i liberalhalvan, ändå fortsätter att be för dem som rökte ut er, ändå minns att Jesus har dött för dessa människor och älskar dem, även om Han inte älskar det de gör och säger, då är ni verkligen Ordets görare!
Annars kom jag ihåg en sak som Sven Reichmann sa en gång för länge sen i en predikan: "Har ni tänkt på vilka mänskor det är som vi tycker är fiffiga och trevliga och bra på alla sätt? Det är i allmänhet såna som tycker som vi..."
Det är inte svårt att älska sådana.
Det är svårt att hålla fast vid den allmänneliga kärleken, när man blir utskälld och baktalad. Men inte omöjligt. För Gud är ingenting omöjligt!
"Hoppet låter oss inte komma på skam, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har blivit oss given!"
Av
Anonym, Klockan
söndag, december 23, 2007 10:32:00 em
En uppdelning av kyrkan låter i sig inte alls som någon galen idé. Att man i så fall skulle mista en enhet som ändå bara är en chimär är inget vidare starkt motargument i mina öron.
Problemet med evluth är att den har så mycket värdslig makt. Kyrkolagen påverkar också den värdsliga lagstiftningen. Dessutom står den över den i de frågor som den behandlar och går före den värdsliga. Detta tror jag skulle vara det svåraste hindret i genomförandet av en uppdelning av evluth i en liberal och en "konservativ" del. För hur skulle kyrkan som vant sig vid denna sköna maktställning vilja ändra på det.
Inte kan väl båda filialerna ha kvar denna unika ställning i statsstrukturen? Skall bara en av dem få det... hur skall man kunna komma fram till ett sådant beslut? Risken blir stor att det blir en förändring till att ingendera av kyrkorna får ha kvar den.
Av
Anonym, Klockan
söndag, december 23, 2007 11:03:00 em
Bäste "Arthur Dent"!
Skriv under eget namn! Tack!
God Jul!
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
söndag, december 23, 2007 11:38:00 em
Ett tankeväckande skriveri igen, det här om varudeklarationen! Du får väl säga till när du blir trött på mitt kommenterande... no bad feelings om du gör det! :)
"Vi har kommit in i en polariserad situation där klyftan bara vidgas", skriver du.
För ett halvår sedan ställde du den här frågan (fritt återgiven): "Är konservativ kristendom det samma som att hålla avståndet till den liberala synen konstant, fungera som broms inom kyrkan, men ändå i princip vara på väg åt samma håll som stora flertalet?"
Svaret är nej, föreställer jag mig. Då så är fallet är ovannämnda polarisering inte något som vi nu har kommit in i, det är något som pågått i typ trehundra år, alltsedan den sk upplysningstiden.
Inget annat är möjligt än att klyftan vidgas, ungefär som när en båt glider ut från bryggan när förtöjningarna kapas - bryggan har ju inte "vett" att glida med, den vet att dess uppgift är att hållas på stället, så att det ska finnas nånstans att lägga till för vilsna båtfarare på tillvarons hav...
Vad som nu händer är väl att avståndet mellan kajen och kyrkskeppet med de kapade förtöjningarna börjar bli så stort att de som ska stå på båda börjar vara nere i spagat.
Tiililä såg det här hända redan på sextitalet. Han var en av de många profeter som inte tagits på allvar.
Nu behövs inte längre någon större profetisk gåva för att se vad som händer. Däremot nog för att veta vad som ska göras och när det ska göras, om inte allt ska hamna på drift.
Vi fortsätter att be för dig!
Av
Anonym, Klockan
tisdag, december 25, 2007 5:02:00 em
Såhär på stefanidagen har jag fördjupat mig något i fallet Rankinen, som jag finner ytterst förfärligt. Men det är inte bara Kilpeläinens och Vammalaförsamlingens tidning som förfärar. Jag finner det också allvarligt att Rankinen kan tänka sig att återvända för att dela gudstjänstgemenskap med dessa avfälliga manliga präster. Anklagelsen för könsdiskriminering är inte helt tagen ur luften.
Man kan se olika på tidpunkt och motivering för utträde ur "skökokyrkan", men en sak borde vi ändå vara överens om: att Bibeln klart förbjuder andlig gemenskap med villolärare, de må sedan vara män eller kvinnor.
Vi må framför allt be om att vi ska ta Guds ord på allvar, också i denna fråga.
Ola
P.S. För övrigt: går det inte att ange datum på kommentarerna, förutom klockslag?
Av
Anonym, Klockan
onsdag, december 26, 2007 11:34:00 fm
Med anledning av Olas kommentar: Här har vi också något att bita i!
Hur definierar vi "villolärare"??
Vem är ett kristet syskon, som visserligen har andra uppfattningar än jag i en del frågor, men som jag ändå kan ha gemenskap med, och vem är att betrakta som en ren villolärare, som jag inte ska ha något att göra med?
Ola har rätt, naturligtvis, när han påpekar att Ordet klart förbjuder en kristen att ha gemenskap med en villolärare.
Jag har inga problem med den saken! Däremot finner jag frågan om definitionen betydligt svårare.
Det finns t ex kristna syskon som definierar mig som villolärare, emedan jag till vissa delar inte omfattar luthersk teologi.
Själv är jag inte beredd att svara med samma mynt, utan vill hellre se saken så att mina trossyskon i lutherska kyrkan lika väl som jag vill hålla sig till Skriften, men på en del punkter tolkar den annorlunda än jag, och de som delar min syn, gör.
Det blir något lättare med definitionerna när man möter mänskor som inte överhuvudtaget visar någon respekt för Guds Ord, utan gladeligen undervisar i strid med det. Men just den här situationen, med mänskor som ärligt vill hålla sig till Ordet, men inte förstår det exakt på samma sätt i alla frågor, kan det vara rätt att där utslunga ömsesidiga anatheman över varandra?
Sedan har vi ju Jesu ord om att man känner trädet av frukten. Om en person i och för sig har en korrekt teologi, men samtidigt är en hård och kärlekslös mänska, som utsuger och trälbinder andra, och bildligt talat slår dem i ansiktet, är inte en sådan varg i den rätta lärans fårskinnspäls lika mycket att betrakta som en villolärare, som den värsta liberalteolog?
Jag ger Ola rätt i att den som behandlar en trosbroder så, som de andra prästerna i Vammala har behandlat Rankinen, har passerat gränsen - även om de i och för sig skulle omfatta den apostoliska trosbekännelsen!
Vi undervisar och vittnar ju inte bara genom det vi säger, utan minst lika mycket genom det vi är och gör! Man kan leda andra fel genom sitt livs exempel lika väl som genom det man säger! I den meningen är varje kristen en predikant - och en potentiell villolärare...
Detta är f ö en av de punkter där jag är oense med luthersk teologi - jag har svårt att hitta bibliskt försvar för tanken att det är lika bra när ogudaktiga mänskor predikar och förvaltar sakramenten, som när rätta herdar gör det. Något tillspetsat sagt, kanske, men ändå.
I och för sig förstår jag nog tanken bakom, men slutresultatet blir ändå att "folket lär sig att förakta Herrens offer", precis som när Samuels ogudaktiga söner skulle sköta gudstjänsten.
Sine non qua är att Skriften måste respekteras, att man är villig att underordna sig dess auktoritet, det tror jag Ola och jag är överens om. Men vad tillkommer utöver det? Vad mer ska vi kräva av varandra för att kunna ha gemenskap med varandra?
Själv har jag tänkt att eftersom Herren tar emot oss av nåd behöver vi också ha ett mått av nåd med i våra inbördes relationer - vi blir ju frälsta av nåd, inte av att hålla Mose lag, den romerska lagen, Luthers lag, pingstlagen eller någon annan lag.
Men eftersom inte Guds frälsning är villkorslös - villkoret är att man tror evangeliet om Jesus - så kan inte heller vår gemenskap med varandra vara villkorslös, den måste vara grundad på Jesu person och verk, sådan Han framställs i Bibeln.
Så, bröder, berätta gärna hur ni menar att vi ska definiera villolärare, som man inte ska ha någon gemenskap med!
Jag känner själv behov av andras input i den här frågan i dessa svåra tider!
Jag har en känsla av att också detta är en väg med diken på båda sidor...
Av
Anonym, Klockan
torsdag, december 27, 2007 9:13:00 fm
Funderar ofta på vad som ska hända med kyrkan, också i Sverige finns signaler som säger att något riktigt dramatiskt kan ske. Det är inte lätt att veta vad som är rättast. Visst, Abraham och Lot skildes, men jag vill också läsa om Isak i 1 Mos. 26.Han blev uppmanad att stanna kvar där han var. Det kommer att visa sig vilka brunnar som har det bästa vattnet. Men visst, det kanske blir nödvändigt att skiljas. Inte utan sår och andra skador. Låt oss utbedja oss vishet och kärlek.
Av
Anonym, Klockan
torsdag, december 27, 2007 11:18:00 fm
Hej!
Tack för Era viktiga kommentarer!
Delar er oro och behovet av GUds Helige Andes ledning och vishet.
Dock tycker jag att vi var och en ska vara upptagna av att stå för vittnesbördet om Kristus, inte i första hand vara upptagna av hur andra ska hantera sin situation. Detta sagt utan någon som helst "kalldusch"-avsikt och utan att vilja avbryta en diskussion alls. Det är kanske min egen situation som jag brottas med - det finns så mycket elände att om och när man ska bekämpa det, går all tid till det och ingenting blir över för evangelsiation, mission och förbön.
Men kyrkan behöver väktare på Sions murar. Och den signal som basunen ger får inte vara otydlig. Jag tror nog att t.ex. Rankinen har övervägt både det ena och det andra!
Välsignat Nytt År - vi har gått in i ett nytt skede. Martyriet kommer. Må vi få nåd att stå med - och för - Jesus
Henrik
Av
Henrik Perret, Klockan
torsdag, december 27, 2007 12:07:00 em
Ingmar, du träffade ett stort problem mitt i prick! Det är inte "politiskt korrekt" att tala om villolärare, men där är också en stor svaghet: vi har tappat konsten att tala tydligt. De som föraktar bibeltroende har börjat tala klarspråk, men vi ser t.ex. på Kyrkpressens blogg att det blir usch och fy så snart någon pekar och säger: du har fel! Då framstår man som dömande.
Jag kan förena mig med Henrik i att vi inte får försumma att predika evangelium, men vi har inte rätt att blunda för fiendens angrepp på vår heliga tro och glömma att Bibeln innehåller mycket förmaningar. Det behövs både ja och nej.
Jag försöker besvara din fråga så som jag förstår saken. Först vill jag säga, att det inte är det samma att hålla någon för villolärare som att anse denne vara icke-kristen. Vi kan inte se en annan människas tro, det kan Gud allena. Vi kan bara se bekännelsen. Därför är det skillnad mellan att döma en annans lära och hans personliga tro eller ställning inför Gud.
Det är inte heller fråga om villolära om man snubblar och gör snedsteg, inte ens fast en predikant gör det i sin predikan. Sådant är allvarligt, men det måste rättas till genom förmaning och tillsägelser.
Om en biskop/präst/predikant däremot envetet, mot en bevisning med klara skriftord, fasthåller vid en obiblisk lära måste han dömas som villolärare. Enligt Paulus i Apg 20 kan det rentav vara så att detta gäller en broder, "ur er egen krets", eller en som använder "milda ord och vackert tal" (Rom 16:18). Och då blir det känslomässigt svårt, då väcks protester och motsägelse. Men likafullt är det vår skyldighet att döma sådant som villolära, både för hans egen skull och för hans åhörare, och också för att inte själv dras in i villfarelsen.
När det gäller min relation till din lära om dopet smärtar det mig att jag måste räkna den som villolära, vilket också den lutherska bekännelsen gör. Men för att inte kapa denna tråd för en dopdebatt skriver jag separat till dig och sänder en fin artikel som jag nyligen har fått. Samtidigt som jag skriver detta ber jag Gud om nåden att vi trots allt skulle komma till samsyn i denna stora fråga.
Ola
P.S. Tack Henrik för datummärkningen!
Av
Anonym, Klockan
torsdag, december 27, 2007 5:22:00 em
En broder har åtminstone försökt svara ärligt på den frågeställning jag ville aktualisera, tack för det, Ola!
Dock har jag tydligen formulerat min fråga för otydligt. Det jag avser är inte den situation där någon tvärtemot Bibelns klara undervisning håller fast vid uppenbar villolära.
Jag avser den situation som t ex Ola och jag befinner oss i: Där två kristna bröder båda vill hålla sig till Guds Ord, båda bekänner sin tro med trosbekännelsens ord, men har kommit till olika slutsats i frågor där kristenheten är delad, frågor där båda sidor ser sig ha bibliskt stöd för sin syn.
Är det rätt inför Gud att vi då dömer varandra som villolärare, när vi ändå vet med oss att vi alla ser endels, och ingen sitter inne med hela sanningen?
Jag är i varje fall inte beredd att säga att Ola är en villolärare, som jag inte ska ha någon gemenskap med, även om vi ser olika i en del frågor.
Han är min broder, och Herren har upptagit oss båda genom tron på Jesus.
Och jag håller helt med honom att vi ska föra våra eventuella lärosamtal privat, inte här.
Men jag vill envisas med att den här principfrågan är viktig med tanke på framtiden!
Vi kan med sannolikhet se fram mot den situation där den "tredje sektor" som Henrik har talat om blir den huvudsakliga kanalen för bibelgrundad kristendom här i landet.
Då behöver vi ha kommit fram till svar, som förhoppningsvis låter oss slippa ett inbördeskrig i Guds folk, en situation där de som dock i huvudsak står på apostlarnas och profternas grund börjar bekämpa varandra - eller bara kallt vänder varandra ryggen.
En sådan utveckling skulle inte glädja någon annan än den onde själv, det är åtminstone vad jag tror.
Det bästa vittnesbördet utåt är alltfort kristna som älskar och fördrar varandra, det sämsta "ett hus som kommit i strid med sig självt"!
Av
Anonym, Klockan
tisdag, januari 01, 2008 6:08:00 em
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida