Den minsta nyheten?

Det är intressant det här med nyheter..

När pastor Halvar Sandell tilldelas anmärkning, var det första nyhet och förekom i alla massmedia.

När Borgå domkyrka, nationalhelgedom i många avseenden, åter tas i bruk efter en förödande brand som kunde ha utplånat kyrkan, är det sista nyhet i Yles svenska nyhetsutsändningar i TV.

Detta är ju ett ganska klart bevis på kyrkans marginalisering, men också för dem som inte värderar gudstjänstlivet så högt tycker jag att Borgå domkyrkas festdag kunde ha varit en större nyhet.

Jag tänker t.ex. på alla den brandmän som kämpade för att rädda denna för hela nationen viktiga kyrka. Och jag tänker på det arbete som har utförs av så många sakkunniga, och på alla som väntat på denna dag.

Man kan ha olika värderingar.

För mig blir det nog en bekräftelse på misstanke om skandalfixering, på katastrofer och olyckor som synonym för nyheter, en utveckling som jag finner beklaglig.

Men: månne vi inte har orsak att se oss i spegeln.

Huvudsaken är dock (förstå nu detta rätt!) att detta är en viktig dag för oss i Borgå stift. Det är inte målet, men det är en bra start... För det är svårt att inbjuda till något som man själv inte tycker att är viktigt.

Men ännu gäller ordet att om saltet mister sin sälta...

Då blir vi nog den minst viktiga nyheten...

Henrik

Borgå domkyrka återinvigs

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Guds välsignelse och beskydd över stiftshelgedomen!

Må Guds Ord ljuda rent och klart i Domkyrkan, må lovsången och musiken lyfta vår själ från vardagslivets mångahanda till tillbedjan och förtröstan, må många människor få hjälp och frälsning vid altaret, dopfunten och i kyrkbänken. Och må många gå ut och tjäna Herren med glädje!


Henrik

Kyrkan får inte använda polisiär makt

Finska Evangelieföreningens tidning Sanansaattaja har i sitt senaste nr (47/2008) en intressant analys av prof. Antti Laatos och Tapani Ihalainens bok JUlkisoikeudellinen yhteisö vai Kristuksen kirkko (Fonticulus ry 2008).

Den är läsvärd och innehåller mycket intressant material.

En av de intressanta artiklarna i boken är prof. Hans-Olof Kvists granskning av kyrkan, statsreligion, statskyrka, och en religionslös stat.

Han skriver bla:

Kyrkan får inte tvinga någon att tro eller till kyrkans ordning med hjälp av polismyndigheterna, och den får aldrig motsätta sig eller straffa villoläror eller gudsförnekare med annat än med Ordets förkunnelse."

På finska: "Kirkko ei saa pakottaa ketään uskoon tai kirkolliseen järjestykseen poliisivoimalla eikä se saa koskaan vastustaa ja rangaista harhaoppeja ja jumalanpilkkaajia muulla kuin Sanan saarnalla."

Aktuella ord.

Boken är i sin helhet mycket läsvärd, även om man inte till alla delar instämmer i författarnas slutsatser.

VI har fått ett felspår i vår kyrka, som vi så snabbt som möjligt bör komma bort ifrån.

Henrik

Enhet och splittring

Efter att ha bekantat mig ytterligare litet med den kyrkliga situationen i Sverige och även i England konstaterar jag att en ny gemensam ton finns när det gäller enhet och splittring. Egentligen kan man tala om flera gemensama toner, bla. om det samarbetstvång som jag tidigare skrivit något om.

Kanske det är bäst att säga att jag inte ens har sett biskopens herdabrev (annat än på bild); jag har väntat på att den skulle komma på posten som ett herdabrev brukar, men kanske gäller nya vindar? Det jag skriver är alltså inte ett bemötande eller ett svar till en text som jag inte har sett. Men jag har - i sanningens namn - hört några kommentarer av sådana som läst, och jag kan endast i detta skede säga att det förefaller som om det skulle finnas ett och annat att kommentera. Det är i alla fall bra att biskopen har kommit ut, och öppet tar del i samtalen och diskussionerna.

Men en ton som ofta framkommit, särskilt hos biskoparna (i kyrkomötet, vid bordsdiskussioner, vid gemensamma överläggningar osv) och naturligtvis i ställningstaganden såsom förnyelse av de tjänstemannarättsliga bestämmelserna, biskopsmötets redogörelse m.fl. kyrkliga dokument, är att det är genom att hålla fast vid kyrkans ordning som enheten bevaras och splittring undviks.

Nu vill jag gärna betona att jag så långt det bara är möjligt vill hålla fast vid kyrkans ordning - oberoende av att man med detta ord t.o.m. kan avse ngt olika saker.

Men i vår kyrkas viktigaste bekännelseskrift, Confessio Augustana, i artikeln om kyrkan, heter det:

”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

I den latinska texten heter det "similes traditiones" (likadana traditioner), "seu ritus aut ceremonias ab hominibus institutas"..

Det fundamentala är att det är kyrkans tro, inte dess ordning, som är grunden för enheten: en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader. Artikeln talar om att hålla fast vid "evangelii lära" och "förvaltningen av sakramenten".

Men att av detta bibelord, Ef. 4:5, som CA hänvisar till,dra slutsatsen att en kristen bör strunta i lärofrågor och samlas kring vilket nattvardsbord som helst, det är nog att ta i - för att säga det milt.

I samma brev talar Paulus nog om att inte låta sig kastas omkring av "vart vindkast i läran", men detta kan ju inte förstås som en antites till "en tro, ett dop, en Gud".

Detta betyder att den splittrar som överger kyrkans lära.

Den yttre ordningen är en bekräftelse på både splittring och enhet.

Det är ju heller inte sant att vi konservativa har brutit den yttre ordningen. Inte går jag till en gudstjänst som förrättas av en som lär i strid med Guds Ord (alla kommer till himlen). Också samkönade parrelationer är i Nya testamentet en fråga som inte bara handlar om livsstilar, utan som är en fråga som direkt berör frälsningen (1 Kor. 6). Kyrkan kan inte lära att det inte behövs någon förlåtelse för det som Bibeln kallar synd.

Grundproblemet i kyrkan tror jag är att kyrkan inte avvisar heresier. Detta skulle vi präster behöva - vi behöver någon som håller efter oss med Guds Ord. Vi behöver förmanas så att vi inte lever i strid med Ordet, och när vi gör det, att vi förstår att söka oss till nådens tron.

Jag förstår nog en del av diskussionerna, eller skulle jag skriva intentionen i biskoparnas oro. Man får inte låta tolkningar och mindre frågor skymma huvudsaken. Man får inte vara selektiv på ett personligt plan när det gäller t.ex. nattvardsgemenskapen.

Men det är en annan sak att hålla fast vid det som NT lär om den heliga nattvarden. De frågor som nu kommer upp har stor dignitet, de kan inte avfärdas som småsaker.

Förnekelse av tron leder alltid till splittring. Det är där det börjar. Den som avviker från kyrkans bekännelse, splittrar kyrkan.

Att splittring är ett uttryck för syndens verklighet är sant. Därför skall enheten befrämjas, man skall söka enhet och frid med alla människor, "om möjligt är".

Men den sanna enheten föds där man håller fast vid Livets Ord. Tron förenar. Splittringen bekämpas inte genom nya direktiv, utan genom att vi ser över vårt hus och frågar oss var och när och hur vi avvikit från Guds Ords väg.

Det ser ut som om vi i vår "folkkyrka" (som snart kanske inte är det i egentlig mening) kommer att få gemenskaper snarare än gemenskap, med fastare eller lösare band till kyrkans strukturer.

Men det är nog en viktig grundton i en kristen kyrka att mana till enhet. Men enheten kan bara uppnås om vi alla söker oss till trons centrum, Kristus. Tron på Kristus är ingen "avskalad tro", befriad från all dogmatisk "belastning", utan den inkluderar just det som CA kallar "evangelii lära" i motsats till "nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan".

Enheten är ett Guds verk, den Helige Andes verk. Splittringen är djävulens verk, han som är "diábolos", den som vill "kasta åt olika håll".

Vi har nog här utmaningar som berör oss alla!

Henrik

När jag efter några timmar läste min text vill jag för säkerhets skull komma med två preciseringar. De tjänstemannarättsliga bestämmelserna är inte "biskoparnas" text, men väl uttryck för samma ideologi som finns i biskopsmötets redogörelse. Alla biskopar har ju inte betonat detta lika starkt, och redogörelsen tillkom efter omröstning på vissa centrala punkter.
Vad homosexualiteten beträffar upprepar jag vad jag tidigare skrivit om att jag inte problematiserar en läggning eller en böjelse. Men enligt min mening utgår NT från att vi har ansvar för vad vi gör, både om vi är heterosexuella eller om vi är homosexuella.

kl. 20.27.

En ovanlig nyhet

Domkapitlet i St. Michels stift har den 18.11.2008 beviljat pastor Kirsi Ryösö begärt avsked från prästämbetet och har gett henne rätt att verka som lektor.

Pastori Kirsi Ryösölle myönnettiin anomuksesta ero pappisvirasta ja hänet oikeutettiin toimimaan lehtorina.

Åtminstone är detta ännu en orsak att bevara lektorstjänsterna i våra församlingar.

Jag känner inte till närmare motiveringar och spekulerar inte i annat än det som kan utläsas ur själva beslutet.

Jag tycker dock att det är viktigt att understryka att vars och ens kallelse skall förbli en sak mellan Herren Kristus och vederbörande person. Ingen präst får sin kallelse av någon annan präst. Och ingen har enligt min mening rätt att gå mellan en människa (präst eller inte) och hennes Gud.

I Sverige har någon kvinnlig präst beviljats begärt avsked från prästämbetet, i Finland är detta kanske första gången.
Hoppas bara att det som skett verkligen har skett av övertygelse och inte t.ex. på grund av påtryckningar el. dyl.

Hennes beslut har säkert inneburit personlig kamp.

Vi önskar Kirsi Ryösö välsignelse och glädje i arbetet!

Henrik

En hednisk häxa i Uppsala domkyrka

TIdningen Världen idag har idag en skrämmande och inträgande ledarsida. Den berättar om en miljökonferens - Interfaith Climate Summit - som skall hållas inkommande veckoslut i Uppsala dokyrka och en del andra lokaler.

Se programmet på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=144358

Uppsala domkyrka har verkligen varit illa ute. Se Anders Brogrens hemsida www.brogren.nu

Vilka slutsatser som skall dras nu må var och en bedöma. Vi har nog en antikristen rörelse på väg! Vilket du märker när du läser om "Sharkhawk" m.fl.

Här följer Världen idags ledarsida för 24.11.2008:

En hednisk häxa i domkyrkan

I slutet av den här veckan inleds Interfaith Climate Summit i Uppsala, en satsning som kommer att kulminera i en interreligiös ceremoni i Uppsala Domkyrka på fredag kväll, då 30 religiösa ledare kommer att underteckna ett klimatmanifest. Under dagarna kommer de mest osannolika och motsägelsefulla religiösa inslag att blandas samman, med miljöfrågan som förevändning.
Det förhållandevis oansenliga Bahai-samfundet har getts en alldeles överdimensionerad roll. Rörelsens mest centrala dogm som inte får ifrågasättas är att både Krishna, Buddha, Zarathustra, Moses, Jesus och Muhammed egentligen menade samma sak. Zen-buddister och Daoister har också fått stort utrymme under seminarierna, tillsammans med biskopar, judar och muslimer.

Föreläsaren Starhawk, som kallar sig hedning, häxa och anhängare till gudinnan, ges en alldeles särskild dignitet under seminariedagarna. Hon är en av få föreläsare som har ett alldeles eget seminarium – och den enda som ges tillfälle att föreläsa på egen hand vid flera tillfällen, både under fredagen och lördagen.
Starhawk, som på sin hemsida visar stor entusiasm för magiska ritualer, ockultism och klassisk hedendom, skall på ena seminariet undervisa deltagarna om hur de kan omplantera sina andar genom att odla en djupare relation med moder Jord. På sitt andra seminarium ger hon tips om hur seminariedeltagarna genom att förändra sin livsstil kan förhindra klimatförändringarna.

Hur skall man då se på de religiösa aktiviteterna i Uppsala domkyrka denna vecka? Det är självklart inte miljöengagemanget i sig som är uppseendeväckande. Att värna om miljön är en helt naturlig tanke för varje kristen, det ligger i det bibliska skapelseperspektivet och den kristna förvaltartanken.
Nej, det som förvånar med Interfaith Climate Summit i Uppsala är den tydliga religionsblandningen och de totalitära anspråken. I efterdyningarna av miljödebatten har vi sett mängder av pseudovetenskapliga siffror och trender som utmynnar från ett politiskt kontrollbehov och som syftar till att skrämma och göra människor lättledda. Genom att föra in det religiösa perspektivet, kan detta maktspråk förstärkas ytterligare.

Frågan är varför det är så angeläget att samlas just i Uppsala domkyrka när alla dessa religiösa företrädare skall samtala om miljön. Diskutera gärna miljöfrågan, med det finns ju andra ändamålsenliga och respektabla lokaler i Uppsala än Svenska kyrkans rikshelgedom, som är avskild för kristet gudstjänstliv.
Ett av Bibelns mest tydliga och återkommande teman är varningarna för religionsblandning och avgudadyrkan. Det allra första av tio Guds bud slår fast: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Det är ett bud vars innebörd ärkebiskopen kanske borde fundera lite över efter sin inbjudan till häxan Starhawk.


Henrik

"10 000 km:s kurvan"

Min barndoms första bil, pappas första bil, var en Mosse. En Moskvitsh 407. Det var en historia det med! Med jämna mellanrum måste ventilerna justeras, jag förstod inte då vad det handlade om (i slutet av 1950-talet), men sedan har jag gjort det flera ggr (på andras bilar också).
En gång var bilen så slut, att den inte orkade upp för en backe, så familjen måste stiga av och hjälpa till, medan min far satt vid ratten...

En milstolpe var också - hör och häpna - när bilen hade gått 10 000 km!! För vissa bilmärken kan det vara en större bedrift än för andra...

Kurvan finns i Karis landskommun (som den då hette) på väg mot Ekenäs. Vi såg alla hur 9999 blev 10000 och sedan dess hette kurvan 10 0000 km:s kurvan.

Nu har de gjort en omfartsväg och kurvan har blivit på en gammal slinga som man inte i allmänhet har ärende till - om man inte råkar bo där eller ska besöka ngn som bor där just på den kilometer som har ersatts av ny väg.

Nu har jag igen fått en milstolpe. Jag konstaterar att jag nu på knappt två månader har fått drygt 10 000 besök här på bloggsidan. För detta förtroende tackar jag. Samtidigt vill jag be om förlåtelse för det som i mina kommentarer har skymt Kristus för någon, varit oeftertänksamt eller köttsligt. Förlåt!

Min avsikt har varit att skriva om saker, fenomen, tendenser, inte att strida "mot kött och blod".

Hälsningar till alla regelbudna och sporadiska besökare!

Må Herren vara med oss alla!

Henrik

Kyrkans ödesfråga

Från Church of England kommer mycket matnyttigt, också för våra förhållanden.

Jag läser nu bl.a. (har alltid några böcker på gång) den unge Daniel Björks pro gradu-avhandling, som utkommit i bokform: Nytt vin och gamla säckar. Han har besökt några församlingar i England och berättar om sina erfarenheter.

Ett annat inslag åt ett helt annat håll, men mycket nödvändigt för en kristen kyrka är biskopens i Rochester uttalande där han konstaterar att ingen kyrka kan leva utan självdisciplin (se den engelska texten). Avvisandet av heresierna är ett måste för alla kyrkor. Annars blir det kyrkans ödesfråga.

The Bishop of Rochester told clergy that the new movement was equivalent to the Reformation in the sixteenth century, which led to the establishment of the Church of England.
He said that the Church has become too "wishy-washy" and urged evangelicals to stand against the liberal agenda.
"No Church can be effective without discipline," said Dr Nazir-Ali.
"That is what this situation is about. We are warned in the Bible about false teaching and persistent immorality.
"We are living at a time when the Church must be counter-cultural and strong. If we're not clear what we're about we haven't got a hope."

Läs hela inlägget:

http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/
religion/3464612/Anglican-Church-lacks-leadership-say-bishops.html

"HERREN var där"

En gång för länge sen, i Uppsala 1972, hölls nordiskt studentmöte.

Då var den karismatiska rörelsen rätt ny och okänd, och därför väckte den frågor och farhågor. På studentmötets talar- och ledarsamling diskuterades det om vi skulle låta dem som ville hålla ett karismatiskt eftermöte, som alternativ till de andra, bl.a sång- och vittnesbördsmöte, som Torsten Josephsson och jag brukade hålla (Torsten ledde mötet, jag spelade).

Vännen och sedermera teol. dr Agne Nordlander sade att han vill gå på det karismatiska mötet, också för att se vad det går ut på, hur det är.

När vi sedan alla samlades och varje ledare rapporterade från "sitt" eftermöte, hur det varit, om det var folk osv, kom turen till Agne. Alla väntade ivrigt vad den gode och kloke Agne skulle säga.

Jag minns såväl hans ord. Han sade endast: HERREN var där.

Alla såg på Agne att han talade sanning.

Jag minns ännu, smått road och med saknad, Torsten J, som ju hade en förbluffande "förmåga" att "sniffa sig till" de rätta vindarna. Han var alltid där det hände, och där det som just då var inne (i god mening sagt) hände. Och Torsten var nu besviken över att han inte fått vara med om det karismatiska mötet, bönemötet, där "Herren var".

Det är ju en riktig avundsjuka...

När jag tänker på Katarinakyrkan och dagarna i Stockholm, tycker jag att min förnimmelse är densamma:

Herren var där.

Vad det innebär vet vi inte ännu. Men jag har på känn att vi kommer att få veta en hel del ännu.

Henrik

Ord och inga visor

Nyss hemkommen från Stockolm och Katarina kyrka, försöker jag samla mina intryck.

Jag har fått träffa många gamla och nya vänner, samtalat och druckit kaffe, och klättrat i alperna, tänkte jag skriva, för så kändes det när jag med min 10 kg väska (vägde den när jag kom hem!) halvsprang upp för de många och branta trapporna till Ersta (ligger högt!), och sen upp på kulle till en skola (Schartauskolan) och sen - naturligtvis - till översta (4...) våningen. Framför mig skuttade (lätt som en plätt) en ung dam (prästdotter från Finland för övrigt) och väntade tålmodigt när jag försökte orka med en våning till..

Det har varit sämre med motionscykeln den senaste tiden och det märks...

Men litet handikappoäng måste man ju få när man är många år äldre..

Men det var inte det som jag täntke skriva om. Det var intrycket av en samlad svensk kristenhet med mycket olika bakgrund: högkyrkliga och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och bara kyrkliga, kanske några frikyrkliga, manliga präster och kvinnliga präster, läkare och tandläkare och allt möjligt. En typisk kristen gemenskap när Herren för samman sitt folk från helt olika håll!

Ord och inga visor! Jag avser inte utebliven psalmsång, för den stora skaran (många hundra personer) sjöng så det ekade i valven. Jag tänker på prästen och professorn Eva Hambergs föredrag Öppen demokratisk folkkyrka där hon talade så radikalt kristtroget som man sällan hör! Välsignat fina ord.

Och ändå innehöll hennes ord många dystra sanningar: hon genomskådade kyrkoledningen och biskopar, hon visade på det ihåliga med demokratin i en kyrka som skulle följa Herrens Ord och vilja i stället för folkviljan. Åhörarna avbröt henne flera gånger genom att applådera.

Men det var det som var ord och inga visor: så träffande och allvarligt inträngande om våra kyrkors stora risker. Men samtidigt innehöll hennes föredrag så mycket av ett alternativ, nämligen det alternativ som en kristen kyrka skall stå för. Hon konstaterade bl.a att "man hör mycket litet om Jesus i kyrkorna nuförtiden" och betonade vad som var viktigt och viktigast i kyrkans liv.

Måtte ingen missförstå mig när jag säger att det var skönt att komma in i en luthersk kyrka i Sverige och höra ett föredrag av en kvinnlig präst som vittnar om det breda missnöje som kyrkfolket känner över den utveckling som nu pågår. En kristenhet som inte blir lamslagen, utan reagerar och handlar.

Det är ngt sunt i det. Kyrkan är inte kyrkoledningens kyrka, det är den gudstjänsfirande församlingens kyrka.

Detta ska inte förstås som ngt slags glädje över att kyrkoledningen får kritik. Absolut inte! Men om och när det har gått snett, för det har det, så finns det korrektiv. Människor som vet vad klasssisk kristen tro är, människor, som söker bekännelsen till Herren och hans Ord.

Jag åkte hem idag med en stark förnimmelse av att HERREN verkar inom Svenska kyrkan, att något nytt sker. Det som sker vill jag inte och vågar jag inte begränsa till just denna samling. Men jag tror verkligen att detta är en av de processer som Herren har fött fram.

Och så har skett sedan kyrkan föddes. Vem av oss skulle ha kunna skriva Apostlagärningarna, och utforma den boken som en beskrivning av vad Herren skulle komma att göra!?

Ingen. Det var ingen missionsstrategi som förverkligades, inte någon utredning eller något kompendium som låg till grund för Andens väckelse.

När den Helige Ande kommer över er skall ni få kraft och bli mina vittnen... Det är den Helige Ande som är hemligheten i kyrkans missionerande liv. Det var inget missionsseminarium som gjorde att evangeliet spreds vidare, det var förföljelse. De första kristna blev inte bara utsända, de blev utslängda genom förföljelsen, och predikade Kristus dit de kom. Vem skulle ha tillåt att kanske den bästa diakonen, en man full av Helig Ande och tro, skulle tas bort nästan genast!? Och vem skulle ha räknat med Saulus, den religiösa terroristen som fyllde de kristna med fasa!?

Apostlagärningarna vittnar om att det blev annorlunda än någon skulle ha trott. Paulus fick inte resa till Asien, den Helige Ande gav inte lov. Inte heller till Bitynien, Jesu Ande tillät inte det (se Apg. 16). Men till Makedonien fick han resa, dvs till Europa!

Churchill lär ha sagt att "generalerna planerar för det förra kriget". Guds tankar och människotankar är olika storheter! "Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är mina tankar högre än era tankar..."

Det är dessa Guds kyrkotankar som vi söker. Må vi inte motarbeta dem!

"Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag." Joh. 5:17

Henrik

Vill du?

Den senaste tiden har jag slagits av den anda av tvång och påtvingat som man möter på olika håll. Jag har skrivit ngt om det också tidigare.

I diskussioner om sakramentet, Kristi kropp och blod, vill man också införa något slags tvång, vilket jag tycker är mycket tråkigt. Ingen enhet föds av tvång, den växer fram ur en delaktighet och en gemenskap, som man delar.

I kyrkans historia har ju ofta nattvardsgemenskapen "störts" utan att fördenskull helt brytas.

Jag tror att väldigt många av kyrkans problem är förorsakade av det faktum att kyrkan inte avvisar heresier (villoläror). Om deltagande i nattvard gäller ju särskilt orden om att "pröva sig själv" (i Guds Ord), för att inte äta och dricka en dom över sig.

Vi har också andra ord som jag tycker att tangerar detta.

Men i princip har jag inte särskilt stora betänkligheter att gå till nattvarden med andra människor. Jag ställer i allmänhet inte som deltagare krav på andra. Vid kyrkomötets inledningsgudstjänst deltog jag i nattvarden, med en kvinnlig präst på ena sidan, och biskop Huovinen och en kvinnlig assistent vid altaret. (Jag vill inte i princip skriva sådant, men eftersom vi så ofta får höra att vi tror oss vara annorlunda, och att vi föraktar kvinnor osv skriver jag nu detta en gång).

Däremot så finns det ju nog i NT klara ord om villolära. Jag skulle inte gå till nattvarden med flera manliga präster, som har en lära som är i uppenbar strid med Guds Ord. Jag går helt enkelt till en gudstjänst där de officierar eller predikar.

Någon gång har jag uteblivit från nattvarden därför att jag enligt Jesu ord måste göra upp med någon människa innan jag går till altaret. Även om Jesu ord i Matt. 5:23-24 nog gäller en annan situation, har mitt samvete satt något slags likhetstecken mellan den situationen och nattvarden.

Men över allt vilar ju detta: och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet.

Om någon vill.

Det blir illa om nattvardsgemenskapen, gudstjänsten eller något i den kristna gemenskapen får något slags du måste över sig.

I urförsamlingen tvingade man inte ens maträtter på andra. "Den som är svag i tron, äter endast grönsaker", heter det ju. Det var en annan anda i detta, när man bekymrade sig för hur andra reagerade på ens "friheter".

Men jag är helt enig med dem som tar upp just nattvarden. Nattvarden är gemenskapens måltid, och den situation vi nu har är inte optimal, inte ens tillfredsställande. Men vi kan kanske ändå inte säga att nattvardsbordet inte är gemensamt. Inte delar vi samma nattvardsbord (konkret) med andra kristna heller. Det har nog under kyrkans historia hänt många gånger att folk från olika grupper inom samma kyrka inte firat nattvard tillsammans. Nog är nattvardsläran ändå den bärande verkligheten, utan att förringa problemen.

Den avgörande frågan är hur denna fråga skall hanteras, vad som kan göras åt det. Bön och samtal kring Guds Ord är vägen, både inom kyrkan och mellan kyrkorna.

Jag tycker att det första steget skulle vara att försöka klara av alla de problem som vi utan större svårigheter kan klara av. Inte "gillra fällor", inte mäta ut mera än vi måste, inte utmana varann (Gal. 5).

Men det får inte bli det enda steget.

Ibland är det dock så att motstånd och oppposition, från alla sidor, förstärks i motvind. Nu talar jag alltså bara om den psykologiska sidan. Jag tror dock inte att de aktuella oenigheterna i kyrkan bygger på psykologi; däremot kan samtalet försvåras eller underlättas av psykologiska aspekter.

Låt oss bevara denna frihetens ande ibland oss. Jag skulle inte vilja ha någon präst eller lekman vid altaret som i sitt hjärta tänker "jag skulle inte vilja vara med".

Men låt oss, som sagt, fortsätta bönen och samtalen. Genom dem skapas ny gemenskap, fördjupad förståelse och förhoppningsvis en verklig enhet, mitt i mångfalden, även om vi lever i ofullkomlighetens värld.

För i allmänhet är det ju så att först talar man, sedan äter man tillsammans. De beslut som kyrkan nu står inför kan ytterligare försvåra den situation vi nu står i.

Henrik

Pilgrim's Progress (Kristens resa)

I see myself now at the end of my journey, my toilsome days are ended. I am now going to see that head that was crowned with thorns, and that face that was spit upon for me.

I have formerly lived by hearsay and faith but now I go where I shall live by sight, and shall be with him in whose company I delight myself.

I have loved to hear my Lord spoken of, and wherever I have seen the prints of his shoe in the earth, there I have coveted to set my foot to.

His name to me has been as a civetbox; yea sweeter than all perfume. His voice to me has been most sweet; and his countenance I have more desired than they that have most desired the light of the sun. His word I did use to gather for my food, and for antidotes against my faintings. 'He has held me, and hath kept me from mine iniquities; yea, my steps has he strengthened in his way.'

Glorious it was to see how the open region was filled with horses and chariots, with trumpeters and pipers, with singers and players on stringed instruments, to welcome the Pilgrims as they went up, and followed one another in at the beautiful gate of the city.

John Bunyan (1628-88)

Dessa ord ur Kristens reda av John Bunyan, klassikern, återger på ett fint sätt vad det kristna hoppet innebär.

Det är inte bara skaldens det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången - även om jag älskar Dan Anderssons dikter - utan de är ett uttryck för vissheten om högtiden som väntar Guds folk.

I morgon ska jag förrätta jordfästning av min kusin Yvonne, och himlen och evigheten kommer så nära.

Gud give att vår resa slutar där och att det sker med oss så att "they followed one another in at the beautiful gate of the city.

För Kristi skull.

Henrik

Vad är det?

I den gamla katekesen fanns det en fråga som återkom ofta. Efter varje bud, efter varje bön i Fader vår frågade Luther: Vad är det?

Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.

En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att "vi ska tala med pappa". Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.

Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.

Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.

"En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå."

Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.

Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon "känner" sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.

Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).

Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.

Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.

I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.

Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.

Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.

("Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä".)

Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.

"Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar."

Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.

Vad är det?

På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.

Men försöka bör man.

Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.

Henrik

Ingen succé, men till välsignelse

Hörde för många år sedan om en begravning, där en vän lade ner blommor vid sin gode väns grav med orden:

Du blev ingen succé, men du blev till välsignelse.

Det är ett bra motto för vårt liv. Ingen succé, men till välsignelse!

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det. Matt. 10:39.

Johannes döparen är inne på just detta när han - med termer ur det judiska äktenskapsritualet - talar om Brudgummens vän och Brudgummen och säger:

Han måste bli större och jag mindre. Joh. 3:30

Så är det.

Henrik

Fråga i tiden

Kan en bekännande och troende muslim bli rektor för något av våra universitet?

De flesta människor skulle väl svara: naturligtvis! Allt annat är väl politiskt inkorrekt! Detsamma skulle givetvis svaret vara om man frågade (vilket nu knappast någon gör): kan en som "kommit ut ur skåpet", dvs bekänt att han/hon är homosexuell, bli rektor.

Men om frågan skulle lyda: kan en troende kristen bli rektor för ett av våra universitet?" är frågan långt ifrån självklar. I Sydsvenskan i Sverige pågår en häftig diskussion om detta därför att den nye rektorn bekänt att han är en troende kristen.

Läs Cordelia Edvarssons tänkvärda ord i Svenska dagbladet (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1998853.svd).

En frågeställning som är aktuell också här!

Det kan ju bara bra att minnas att hela den moderna vetenskapen har fötts i en kristen världsbild, vilket bl.a också Richard Dawkins har erkänt. En hel rad forskare som på ett avgörande sätt bidragit till vårt vetande, har varit personligt bekännande kristna.

Läs och tänk!

Henrik

Kirkolliskokouksessa puhetta miehestä

Julkaisen Teuvo. V. Riikosen luvalla osan hänen pitämästään puheenvuorosta kirkolliskokouksen syysistunnossa.

Mielestäni hänen puheenvuorossa on paljon ajattelemisen aihetta ja sopivaa tekstiä isänpäivän alla. (Lue koko puheenvuoro www.evl.fi -sivulla).

Oman puheenvuoroni pääteema onkin tässä. Miten suomalaisella miehellä menee kirkossa ja kirkon ulkopuolella. Olen tätä taustaa vasten käynyt tämän kirjan aivan perinpohjaisesti läpi. Heti alkuun sanon, että tämä ei ole salaliitto suomalaisia naisia vastaan.
Sivulla 134 puhutaan varhaisnuorisotyön osallistumismäärien laskusta, jota ei voi tulkita pelkästään ikäluokkien pienenemisellä, kun laskua on yhdeksän prosenttia. Sama on nähtävissä partiotoiminnassa. Sivulla 43 puhutaan ateistiksi ilmoittautuneista, joista kaksi kertaa enemmän on miehiä kuin naisia. Sivulla 60 mainitaan aikuisena kastetuista, joista miehet ovat vähemmistöä kun enemmän aikuisena kastettuja on naisia. Sivulla 64 puhutaan kirkosta eronneista tai sitä harkitsevista, joista enemmistö on miehiä. Sivulla 35 aktiivisesti Raamattua lukevista enemmistö on naisia. Perheneuvonnan asiakkaista sivulla 160 miehiä on 40 % ja lähetystyössä sivun 224 mukaan 36 % on miehiä. Sitten hälyttävä luku: sivulla 284 nuoriso ja diakoniatyön alalle hakeutuvista enää vain 16 % on miehiä. Teologisissa tiedekunnissa tilanne on vähän parempi, kun 30 % hakijoista on miehiä. Tämän seurauksena uusista papeista 40 % on miehiä. Seurakunnan työntekijöistä miehiä on enää 29 %, siis naisia 71 %. Kirkkovaltuustoissa sivulla 332 miehiä 44 %, seurakuntaneuvostossa melkein päästään tasoihin, 49 %.

Hyvät ystävät, ei ole ihme, että sivulla 303 alhaalla sanotaan: miesten rekrytointiin on kiinnitettävä huomiota. Onko tässä sitten mitään missä miehet pärjäisivät? Vastaus on, sivulla 280 kerrotaan, että kertomuskaudella annettiin papeille kahdeksan varoitusta ja määräajaksi erotettiin 15 pappia, kaikki olivat miehiä. Ei ihme, että sivulla 378 sanotaan, että vangeista miehiä on 93 %. Kertomuskaudella erosi kahdeksan pappia, heistä miehiä oli kuusi ja ilmeisesti kaksi naista, jotka ovat nähneet tämän onnettoman miehen osan, ja eronneet lojaalisuudesta näitä miehiä kohtaan. Onko mies missään voitolla? Yksi kohta löytyy, sivulla 46, eikä ihme, kaiken tämän jälkeen lähes puolet eli 46 % miehistä ajatteli kuoleman merkitsevän kaiken elämän päättymistä. En yhtään ihmettele tällaisten tilastojen jälkeen.

Arvoisat ja kunnioitetut naiset, kaikesta muusta me miehet olemme valmiit luopumaan, mutta emme hautapaikasta.

Mikä on johtopäätös? Miehillä menee tällä hetkellä yhteiskunnassa huonosti. Jorma Ollila kiinnitti tähän huomiota pari vuotta sitten. Armeijan kutsunnoissa yhä useampi mies jää pois tai keskeyttää parin viikon sisällä. Raaoissa väkivaltarikoksissa miehet loistavat lööpeissä. Samanaikaisesti olemme huolestuneet, jos yksi rauhanturvaaja kuolee kriisinhallintatehtävissä. Asiasta nousee suurempi häly kuin niiden kahden kolmen tuhannen miehen kohdalla, jotka vuosittain kuolevat alkoholin väärinkäytön seurauksena. Me osaamme verkostoitua, käyttää tekniikkaa, me tunnemme trendit, visiot ja missiot, mutta me emme enää tunnista sitä pientä poikaa ja murrosikäistä nuorta, jonka syrjäytyminen alkaa jo ennen täysi-ikäisyyttä. Kun hän täyttää 18, olemme jo menettäneet hänet. Yhteiskuntaamme on tullut kokonaan uusi ilmiö, jota kuvaan kahdella sanalla, "kasvoton ahdistus". Samanaikaisesti miehet loistavat poissaolollaan monista seurakunnan tilaisuuksista, ainoa missä heitä näkyy, on kapakat, urheilukilpailuiden katsomot, muut vastaavat ja kuntien luottamustoimet. Mikä avuksi ja ehdotus.

Ensiksi, nyt on satsattava perinteiseen poikatyöhön poikien ehdolla. Edesmenneen Sulo Karpion sanoin "jokainen poika on voitettava Kristukselle". Siis reipasta toimintaa, vauhtia ja vipinää, johon tuodaan Kristuksen evankeliumi. Toiseksi, kirkon tulisi nyt oikeasti kuunnella niitä, joilla on kokemusta miesten tavoittamisesta. Virassa olevat sotilaspapit saavat enemmän aikaan kuin mitkään mainostoimistojen tekopirteät kampanjat. On myös oikeasti kuunneltava niitä, jotka tekevät seurakunnissa yhteistyötä esimerkiksi urheilutoiminnan kanssa sekä niitä kristillisiä herätysliikkeitä, järjestöjä, jotka tekevät selkeän kohdennetusti miestyötä. Kolmanneksi kirkon on kiinnitettävä huomiota käyttämäänsä kieleen, se on liikaa pikkusievää lepertelyä ja heliseviä vaskia, joista mies on yhtä pihalla kuin Jurvan susi. Neljänneksi on oikeasti mietittävä miehille tarkoitettuja toimintamuotoja, onko toiminta miesten ehdoilla, joissa miehillä on konkreettista toimintaa, joissa heihin luotetaan ja joissa heidän maallikkoaktiivisuutta oikeasti arvostetaan.

Lopuksi: Kirkon nelivuotiskertomus antaa mielestäni erinomaisen kuvan kirkkomme tämänhetkisestä tilanteesta. Kirja kuvaa hyvin toimintaympäristön muutokset, esittelee työalat ja osaa tarkkaan laskea tilastot. Sen pohjalta on helppo tehdä strategisia valintoja. Sitä ennen on hyvä muistaa, mitä se strategia tarkoitti. Sehän on sotaterminologiaa, jonka ydin on "älä anna tulla yllätetyksi itseäsi". Suomalainen mies on jo monta kertaa yllättänyt kirkon olemalla poissa. Tällä vauhdilla voimme muutaman kymmenen vuoden kuluttua perustaa kirkkomuseon, johon sijoitetaan se viimeinen seurakuntamiehen jäämistö muistoksi tuleville sukupolville ajasta, jolloin kirkossa on nähty vielä yksi mies.

Lopussa sivulla 389 on pieni lause, josta lainaan vain alkuosan: "Vaikka hengellisen elämän syvin olemus ei avaudu inhimilliseen arviointiin". Näinhän se on, kyse on yhdestä sanasta, joka esiintyy tässä kirjassa, mutta sen lopussa on aina toinen sana, sana, "liike". Itsenäisenä sana herätys ei ole. Siis herätys. Olisiko siitä nyt apua. Palkkaisimmeko jonkun hiippakuntakonsultin asiaa valmistelemaan, vai merkitsisimmekö asian vain tiedoksi kirkkohallitukselle. Voimme tehdä molemmat, mutta niillä ei ole merkitystä, koska herätys on asia, joka annetaan. Emme sitä ota, emme sitä suunnittele, mutta jos Jumala armossaan näkee, se voidaan antaa.

Kokemuksesta ja kirkon historiasta tiedämme, että usein herätyksiä edeltää kolme asiaa: Ensimmäinen asia on rukoileva äiti. Kyseessä voi olla myös rukoileva isä, setä, täti, ukki tai mummi tai kuka tahansa, mutta olisiko nyt aika rukoilla vanhan körttivirren sanoin: "Ah vuodata Herra jo henkesi ja herätä nuoriso Suomen" vai tyydymmekö entisen miehen lähetysrukoukseen: "Herra, tässä olen, lähetä joku sisar". Olisiko nyt rukouksen aika, Herra Jeesus Kristus, Jumalan poika, armahda minua.

Toiseksi Jumalan sanan opetus. Hengellisiä herätyksiä on usein edeltänyt voimakas kristillinen kasvatustyö ja Jumalan sanan opettaminen. Kirkko on liikaa ulkoistanut systemaattisen Raamatun opetuksen oman kirkkomme ulkopuolisille tekijöille. Muutamia herätysliikkeitä, yhdistyksiä, joitakin paikallisseurakuntia lukuun ottamatta Raamatun opettaminen kirkossamme on luokattoman heikkoa. Jumalan sana synnyttää uskoa ja uutta elämää eli herätystä.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme - Malmivaaran sanoin - "nostavan kansamme kuoleman yöstä", jotta taivaasta maan yli tuulisi.

Ei voi muuta sanoa kuin: Aamen!

Henrik

P.S. Viittaukset liittyvät kirkkomme nelivuotiskatsaukseen.

Henrik

Kyrkomötet 5

Så är då veckan slut. Idag gick förhandlingarna snabbt som de brukar den sista dagen. Några av biskoparna var redan bortresta, och en av dem, biskopen i St. Michel Voitto Huotari avtackades eftersom han går i pension vid årsskiftet.

Idag var det inte så märkliga ärenden. Men ett historiskt beslut åtminstone: mässan och förrättningarna på teckenspråk, som ju faktiskt är en del finländares modersmål.

Summeringen av kyrkomötet är att trots den gladare ytan - i våras kom biskopens öppna brev till mig mitt under kyrkan, vilket nog gjorde stämningen dålig - så är nog konflikterna djupa.

Många sade i samtal att vi som kom med kritiska inlägg mot förslaget inte talade klarspråk, något jag inte kan förstå!

Redan i fjol sade jag att tjänstemannarättspaketet är att skriva biskopsmötets redogörelses viktiga beslut i lagparagrafer (jag tror att flera av dem som godkänner paketet kunde instämma i detta). I år talade vi konkret om diskrimineringsparagrafen, om ämbetsfrågan, om konkurrerande verksamhet som just kan innebära att gammaltroende präster avsätts - är inte detta som vi talat om vad alla vet (se t.ex. Helene Liljeströms blogg).

Men poängen är inte bara att tala om två frågor (ämbetsfrågan och homosexualiteten), utan om att få ett skydd för präster och kyrkans medlemmar som i brytningen i tiden mellan kristet och okristet inte kan åtalas för det att de försöker följa Guds Ord. Och flera frågor kommer säkert upp i framtiden.

Men - för att nu tala klartext - hela synen på prästämbetet - bottnar i ett tänkande som negligerar ämbetets teologiska rötter. Jag anser att oberoende av var man står i t.ex. ämbetsfrågan måste man väl ha någon form av ämbetsteologi, dvs anse att prästen inte enbart är en tjänsteman. Detta kommer ju tydigt fram om man jämför förslaget med kyrkolagens stadganden för tidigare år.

Det handlar ju om både det som är utskrivet i förskaget, och det som INTE är inskrivet i förslaget.

Tyvärr är det så att vi ser olika på sakerna - och det gäller både ämbetsfrågan och homosexualiteten, närmare bestämt homosexuell livstil.

Och jag har sagt åt ganska många - kanske är jag paranoid - att jag är rädd för att strukturen med dagliga mässor på kyrkomötet också har införts för att "strama åt tyglarna" mot oss konservativa, dvs för att sedan skapa "konfliktsituationer". Men så lågt får vi väl inte falla? Men man får se.

Men så har det blivit, man (många av oss) är misstänksam och orolig, att konflikterna skall öka. Den anda av påtvingade situationer förvånar mig. Inget förtroende skapas genom tvång, förtroendet måste förtjänas, det växer enbart i ett stilla och innerligt samtal och studium av Guds Ord, av bön, av förnimmelsen av Guds röst.

Nu vill jag inte riva upp, men eftersom både en och annan (läs: kanske ett tiotal som jag vet om), bl.a de jurister som arbetat med detta paket säger att vi inte talar klartext, då är det bara att gå in på kyrkans hemsida om några dagar och läsa inläggen på nytt. Jag har samtalat med jurister (i båda lägren), och jag lyssnar gärna till dem som har annan åsikt och säger att bilden inte alls stämmer, att paketet inte innebär något hot mot någon.

Det sades ju bl.a för ett år sedan, när i stort sett samma paket behandlades i kyrkomötet.

Jag tror på en helt annan linje. I stället för att försöka skapa problem, skall man använda sin energi på att försöka undvika konflikter. Om nu genom din mat bekymmer vållas för din broder, då vandrar du inte i kärleken. Paulus ber inte församlingen ändra sin lära, men han visar på försök att försöka lösa problemen.

Jag tror också att genom en öppnare linje, som jag inte dogmatiskt förespråkar, så skulle grupper med olika "profil" verka inom kyrkan, och människor skulle sedan finna vägar till sammanhang där de trivs.

Man skapar inte gemenskap genom att tvinga folk att åka i samma bil, men folk som är vänner åker gärna i samma bil...

Nu skulle vi behöva "eld från himlen", för bara det ger liv och gemenskap!

Detta var den sista kommentaren med anledning av kyrkomötet - eventuellt återkommer jag till frågor som också behandlades på kyrkomötet. Läs också i objektivitetens namn kyrkans hemsida, där länkar finns till andra ombuds bloggar!

Henrik

Kyrkomötet 4

Det är inte så mycket jag har att tillägga till andra rapporteringar från kyrkomötet (se www.evl.fi), men kanske dock något.

Idag har budgeten behandlats. Beslutet i den s.k. He-Ta frågan, dvs om en stor koncentration av alla personal- och ekonimitjänster skall samordnas och ordnas som köptjänst, var idag att en utredning av frågans aspekter skall ske mångsidigt. I remissdebatten föreslog jag att anslag inte skall beviljas förrän vi har fått utredningarna. Dessutom krävde vi i svenska gruppen att vi måste se en utredning av detta skulle fungera på svenska innan vi tar ställning.

Ekonomiutskottet har fattat ett beslut, som också godkändes, att pengarna som reserverades (2 milj €), inte får användas förrän utredningarna har skett. Efter det kommer en lagändring som kräver 3/4 majoritet.

Min personliga uppfattning är att det hade varit bättre att inte reservera några medel alls, men nog utreda frågan grundligt. Jag hade velat skapa ett tryck på utredningen, för när pengar finns reserverade i budgeten blir det lätt "pengarna finns redan".
Men förslaget måste godkännas innan detta kan förverkligas.

Min uppfattning är nog fortfarande den att detta kan leda till kaos, att det blir för stort. Dessutom är jag rädd för att samma problem möter som t.ex. inom sjukhusdistrikten (åtminstone en del av dem) att det inte blir en rationalisering, utan att man både behåller lokala tjänster (för att man behöver dem) och måste köpa upp tjänster från en rikscentral. Det blir med andra ord ingen insbesparing. Detta måste utredas.

Jag är också orolig för den svenska service, man lovar nog, men hur skulle det gå i praktiken?

I vår kommer detta paket sannolikt upp, tillsammans med alla andra stora paket... Bäst att börja be redan nu.

Stig Kankkonens m.fl. motion om en mediapräst för Radio Dei gick inte igenom. Jag röstade för förslaget, som förlorade ganska knappt. Men frågan har ändå aktualiserats och kan ju lösas på många sätt, t.ex. så att flera församlingar köper programtid tillsammans. Jag tycker nog att motionen hade sina "risker"; allt skulle ha berott på vem den prästen hade varit - eller kanske är det fel att säga "allt", men mycket nog.

Så har utskottsarbetet kommit igång, och vi får fortsätta mellan verserna sedan. Det blir många viktiga frågor. Också kyrkans centralförvaltning har diskuterats. Idag rörde sig diskussionerna mycket om vikten av att allsidigt utreda förslaget - och det är nog rent av skamligt att servera ett sådant paket med en veckas varsel! Men det ska tuggas och idisslas av förvaltningsutskottet, så på det sättet ges det tilläggstid.

Diskussionerna idag handlade mycket om biskopsmötets sammansättning och uppgifter. Dels vill förslaget stryka assessorerna och fältbiskopen ur biskopsmötet, vilket många motsatte sig, dels ville man i framställningen till kyrkomötet förtydliga funktionerna för biskopsmöte, kyrkostyrelsen och kyrkans utrikesnämnd (som i förslag skulle få tydligare status osv).

Men som sagt: utskottet skall försöka lyssna till den heterogena diskussion som pågick idag.

I vår kommer många stora frågor upp till behandling: tjänstemannarättspaketet, kyrkans centralförvaltning, He-Ta, kanske utredningen om homosexualiteten osv. Det blir en mycket avgörande tid nu. Låt oss be att kyrkan hittar rätt i den djungel av åsikter och synpunkter som finns.

Samtidigt pågår en rekordartad utskrivning ur kyrkan. Man hoppas nog att kyrkan skall kunna frigöras från meningslösa debatter till en meningsfull konfrontation med tidens frågor och framför allt till en evangelisation av människor som ärutan Gud och utan hopp i världen..

Henrik

P.S. Det lönar sig nog att följa med He-Ta frågan, och låta sin röst höras! Håll kontakt med kyrkomötesombuden, bekanta er med för- och nackdelar osv. Men jag lovar att vi försöker lyssna mycket noga till fältets röst!

Kyrkomötet 3

Idag har kyrkomötet behandlat flera initiativ, främst olika stiftsinitiativ (=initiativ från de olika stiftens stifstfullmäktige).

Bl.a frågan om val av ärkebiskop, hur det skall fördelas mellan stiftet (ärkestiftet) och övriga, detta med tanke på ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter.

Efter att ärkebiskopens arbetsbörda äntligen lättade genom att en annan biskop i ärkestiftet delar ansvaret, detta skedde enligt mitt minne år 2000, har lagstiftningen ang val av ärkebiskopen justerats litet. Nu handlar det enligt Hfors stiftsfullmäktige om att man borde betona ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter och därigenom ge mera rösträtt åt andra kretsar inom kyrkan så att inte bara biskopen i ärkestiftet i praktiken är den enda som kan bli ärkebiskop i framtiden (genom att han har "hemmaplansfavör").

Jag tror inte att man i detta skede går in för att ändra lagen igen, den har inte prövats en enda gång ännu sedan lagändringen, och framför allt tror jag att förändringarna sker först i samband med att hela kyrkans lednings "rollfördelning" ses över. Särskilt gäller detta biskopsmötet och dess sammansättning, fördelningen av biskoparnas uppgifter osv. Efter detta kan ev valets agenda ses över.

För mig är det teologiskt angeläget att ärkebiskopen är en biskop och präst i den meningen att han har pastoralt ansvar över konkreta församlingar och att han förkunnar evangelium och förvaltar sakramenten. En enbart adminstrativ ärkebiskop, en verkställande direktör för kyrkan, är inte en bra tanke.

Idag diskuterades också en andra gång de tjänstemannarättsliga bestämmelserna.

Idag riktades ganska mycket kritik mot förslaget. Stig Kankkonen framhöll att det åtminstone kan anses oklokt att göra en framställning från kyrkostyrelens sida till kyrkomötet med nästan helt samma innehåll som det paket som förkastades i fjol! Både han och andra talare (Lasse Marjokorpi, Keijo Rainerma, Aino Vesti, Pekka Lahdenperä och jag) framhöll att framställningen bygger på tjänstemannarättsligt tänkande, som i hög grad påminner om den kommunala tjänstemannarätten, medan den teologiska grunden, kyrkans och prästämbetets andliga grund och argumentation nästan helt är borta.

Min tolkning är att kyrkomötet var ovanligt stilla, och att debatten trots allt var mycket behärskad. Däröver är jag glad.

Men alla är inte glada, inte heller inom vår grupp. Åsikterna är delade.

Man beskyller nu oss för att tala i allmänna ordalag utan konkretisering, vilket nog förvånar mig litet efter de exempel som nämndes. Men vi kan och kommer att återkomma till exemplen. Både juridiskt (enligt experter) och framför allt teologiskt är framställningen otillfredsställande.

Nu gick den vidare till Lagutskottet, som ska begära utlåtande av Konstitutionsutskottet, vilket innebär att frågan inte kan avgöras i höst. Man lär också ska höra sakkunniga, vilket är en viktig del av processen. Av reaktionerna att döma går paketet inte igenom om det framförs i denna form. Men det är bara min bedömning, ingen provröstning eller dyl har ju förrättats.

MIn kritik av paketet är ju framför allt dess ensidigt tjänstemannarättsliga synsätt. Prästen är en tjänsteman, med rättigheter och skyldigheter. I paragrafskrivningen finns tydliga tendenser (liksom i fjol) att skriva ut biskopsmötets redogörelse i paragrafform. Man talar om förutsättningar för att avsätta präster osv och en enligt min mening tydlig förskjutning när det gäller "försummelse av prästerliga skyldigheter", trohet mot kyrkans ordning och annat som har lyfts in.

Jag tror att enda chansen för många av oss att kunna godkänna något i denna riktning är att kyrkan får en egen tolkning av diskrimineringen, en paragraf som skrivs in och skyddar präster och andra mot värderingar i samhället som inte är i linje med kyrkans trostolkning.

Nu går frågan vidare, och mycket återstår. Kanske går det inte att förbättra detta paket, kanske måste man börja om.

Många åsikter finns, och jag har också mycket text av jurister och juridiska auktoriteter som skall lyftas in i diskussionerna. Genom att många redan hade yttrat sig och det idag handlade om remissdebatt ("vägkost" för utskotten) talade jag idag ganska personligt om behovet av att finna alternativ till "tvångslinjen" i samarbets- och andra frågor.

I morgon torsdag behandlas bl.a budgeten, och de projekt som ska få understöd (bl.a frågan om det s.k. He-Ta projektet skall beviljas anslag i budgeten). Många röster från fältet har vädjat till oss om att inte godkänna det. av diskussionerna att döma har frågan inte så god prognos; väldigt många är tveksamma. Också den snäva tidtabellen har kritiserats.

Jag är rädd för att stora enheter lätt slutar i kaos (som en sade: likt Sampobanken). Vi har inte så positiva erfarenheter av nödcentralerna, av sjukhusdistrikten osv. Det blir inte alltid ekonomiska inbesparingar, utan ibland för stort för att kunna administreras effektivt. Mera om detta i morgon.

Henrik

Kyrkomötet 2

Idag har kyrkomötet diskuterat bl.a frågor som gäller församlingsterminologin på finska. Utgångsläget är att nya sammanslagningar inom kyrkan, bl.a på grund av kommunreformen, innebär nya verkligheter också för kyrkan. Ett initiativ från Lappo stift behandlar just detta (se listan på stiftsinitiativ på kyrkans hemsida, www.evl.fi/kirkolliskokous).

De tjänstemannarättsliga förändringarna kommer upp igen i morgon. Debatten inleddes måndag kväll, men i morgon diskuteras bl.a dessa stadganden. I nuläget gäller samhällets diskrimineringsparagraf, säger man (och så har ju bl.a myndigheter behandlat frågan). Det enda säkra alternativet är en kyrklig diskrimineringsparagraf, som skulle uttrycka kyrkans egen syn på vad som är kristet, och vad som är diskriminering. Det är ju klart att kyrkan fördömer diskriminering. T.o.m. ministrar har yttrat sig på ett sätt som skulle tyda på att kyrkan tvekar inför fördömandet av diskriminering. Så är givetvis inte alls fallet.

Men kyrkan har en egen syn. Det är inte diskriminering att säga att Jesus är enda vägen till Gud, inte heller att säga att en kristen, och särskilt en präst, måste leva enligt Guds Ord, vilket betyder att han inte kan leva i ett homosexuellt förhållande eller t.ex. leva i samboförhållande.

Men det finns ju mycket annat som gäller det kristna livet.

En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet, sade min morfar någon gång.

Inom konstitutionsutskottet har vi diskuterat frågan om parokialsystemet (=församlingstillhörighet baseras enbart på ens bostadsadress) kunde kompletteras och utvecklas, och om kyrkan borde möjliggöra personförsamlingar. Det är ett ombudsinitiativ.

Det tråkiga i debatten är att allt i kyrkan just nu speglas ur synvinkeln i vilken den mån den erbjuder de gammaltroende en möjlighet att komma undan. Det är disciplin, strypning av möjligheter, anmärkingar och varningar - och avsked - som gäller!

Biskop Gustav Björkstrand hördes av utskottet och han kom med flera intressanta synpunkter, som anknyter till det herdabrev som han skrivit och som torde utkomma snart. Han redogjorde bl.a för situationen i våra nordiska grannländer, och i bl.a. England.

Men det är nog tyvärr trångt i kyrkan, för dem som har en traditionell kristendomssyn. Och värre blir det betydligt i den mån vi får präster och eventuellt biskopar som välsignar eller själv lever i registrerat partnerskap.

Kyrkans fyraårsberättelse diskuterades också. Kyrkan med många ansikten, så heter boken (översatt av mig, har inte sett den på svenska). Ack ja, tyvärr är det så i mer än ett avseende!

Teuvo V. Riikonen, rektor för Säminge kristliga institut, höll ett fint inlägg om arbetet bland män. Jag har fått löfte av honom att presentera detta här på bloggen (sedan han granskat texten). Han betonade vikten av att kyrkan på allvar försöker nå männen (utan att mista kontakten med kvinnorna).

Jag tror fortfarande att kyrkan måste gå in för en mycket enklare och lättare förvaltning och organisation, i mycket högre grad vara beredd att arbeta med frivillig arbetskraft, gå in för mycket större öppenhet vad former, nätverk och grupper beträffar. Vi måste ha en mycket större beredskap till alternativ.

Men alla alternativ i en kyrkan måste vara kristliga alternativ. Man kan enligt min mening ha olika andliga traditioner, det kan gälla högkyrklighet eller lågkyrklighet eller något mitt emellan, det kan gälla mera eller mindre karismatiska former, det kan handla om väckelsetraditioner osv. Men man kan inte gå emot Guds Ord och kalla det kristet som inte är det.

Kyrkan måste också i vår tid ta avstånd från heresier, precis som på NT:s tid. Om man inte kan säga nej, är man inte trovärdig.
Men måste också ha ett JA, ett "ja" som Paulus anknyter till när han talar om Guds löften, som i Honom fått sitt ja 2 Kor. 1:20

Henrik

Kyrkomötet 1

Så har då kyrkomötet kommit igång. Höstsessionen inleddes med mässa som leddes av biskop Eero Huvoinen.

Under måndagen behandlades kyrkans budget, och de motioner som hör samman med budgetbehandlingen. Till dessa hör bl.a frågor som gäller vad man kan göra för att stärka kyrkas utbud av och framför allt beredskap för att möta människor i nöd. Bl.a det tragiska skoldramat i Kauhajoki var en bakgrund till den uppfattningen att långt flera ungdomar diskuterade frågorna på nätet än på olika tillfällen som man försökte arrangera för dem. Det ena utesluter inte det andra.

En av biskoparma hade också föreslagit att biskoparnas nya bok om kärlek, familj och sexualitet Kärlekens gåva skulle utdelas till alla hem. Frågan väckte ganska mycket diskussion. En person var av den åsikten att boken inte lämpar sig för alla hem för den utgår från den heterosexuella familjen. Bl.a ensamstående, samkönade par och även sambopar kan känna sig utanför de temata som boken tar upp.

Mycket diskusson väckte också det s.k. He-TA projektet, förslaget att samordna all personal- och ekonomiförvaltning till en jätteorganisation, som genom obligatorisk köptjänst skulle sköta detta för alla församlingar. Mycket kritik framfördes, också mot den snäva tidtabellen. Mycket kritik har också kommit från fältet. He-Ta seglar nog i motvind. Idag hålls ett informationstillfälle om He-Ta. Diskussionerna fortsätter, inga belsut finns ännu, det första gäller reservering i nästa års budget för He-Ta.

Budgeten behandlas nu i ekonomiutskottet, där stiftets representant är Åsa Westerlund.

På kvällen deltog jag i SLEF:s möte i Åbo med över 70 studerande och unga vuxna. Glädjande! Fina ungdomar!

PÅ kyrkomötet hade diskussion om det s.k. tjänstepaketet börjat. Det blir en hård och svår dust. Enligt min mening vill man göra kyrkan och samhället till kommunicerande kärl, prästen blir i mycket hög grad en tjänsteman.

Be för oss idag när diskussionerna fortsätter kl 09.

Återkommer.

Henrik