Orden som många är rädda för

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
1 Mos. 1:27

Jag tror att många idag är rädda för dessa ord och försöker undvika dem.

Många vill dessutom sätta punkt efter den första delen..."till sin avbild". Gud skapade människan till sin avbild.

Det kan finnas många orsaker.

Huvudorsaken är nog gudsfrågan. Ett erkännande av skapelsen inför (=för in) ett beroende, som man inte vill veta av. Bl.a därför är evolutionen också populär, den försöker ge en befrielse från den gudsbundenhet som ett accepterande av skapelsetanken skulle resultera i. Detta tror jag faktiskt är en av förklaringarna till evolutionsteorins popularitet!
Inte den enda. Men en tydligt förnimbar. Men diskussionen om evolutionsteorin skall fortsätta, och ett av dess färskaste inlägg är prof. Antony Flews* nya bok. (Tonen i Darwins texter är för övrit mycket mild i jämförelse med hans lärjungars, t.ex. Dawkins).

En annan orsak är nog den aggressiva formen av feminismen. Denna rörelse, som också i dess mera aggressiva former åstadkommit en hel del gott (angripit och förändrat orättfärdiga strukturer, förbättrat kvinnans villkor), vill inte se ett samspel mellan man och kvinna. Och man vill helt blunda för ord som t.ex. 1 Mos. 2:18.

I vår svenska översättning (1917) står ordet "hjälp", som kanske psykologiskt uppfattas som "kökshjälp". Översättningen går tillbaka både på den hebreiska grundtexten, och på den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. I hebreiskan finns ordet ezer, som också betyder hjälp. (Vi har ju det i ebenezer osv.) LXX använder ordet boäthós, som betyder hjälpare, hjälp. Detta ord används för övrigt om Gud själv (Hebr. 13:6), och kan inte sägas vara nedlåtande. Det kan inte rättfärdiga en orättfärdig människosyn.

Men såväl den hebreiska grundtexten som Septuaginta har ett tilläggsord. Hebr. säger "kenegdo" (neged) betyder partner, som svarar mot honom, också hans motsvarighet, och även motpart. LXX har kat' autón, som betyder (mitt e)mot honom, eller som svarar mot.

Vågar vi idag säga detta? Att män och kvinnor är olika?

Vi skall inte föreskriva hur denna olikhet måste se ut. Inte heller vill vi förneka att män och kvinnor i mångt och mycket är lika. Det faktum att man och kvinna också har en "identitetsbestämning" i förhållande till varann är något man inte så gärna vill tala om, tycker jag mig märka. Ett beroendeförhållande, som kan vara en "himmel" eller ett "helvete", beroende på vad det fylls med, hurudant det är och gestaltas.

En tredje orsak är den pågående diskussionen om könsneutrala äktenskap. Att Gud skapade dem till man och kvinna är också ett ord som i högsta tänkbara grad är ett ord om det heterosexuella äktenskapet, något annat äktenskap finns inte. Däremot finns mycket vänskap och gemenskap, och tyvärr också gemenhet mellan människor av samma eller olika kön.

Det är svårt att skriva om det. Det är som dynamit för många. Och det finns en lång rad orsaker. En av dem som måste nämnas är det faktum att dessa ord har använts på ett orättfärdigt sätt, till att politiskt förtrycka, hålla nere och försämra (i detta sammahang) kvinnors livsvillkor.

Och också när man inte har förtryckt någon, har man ofta bara haft svartvita modeller att erbjuda: t.ex. hemmamamma eller yrkesarbetande kvinna. Detta har gjort att det är svårt att tala om sakfrågan. Det finns ju faktiskt en hel del forskning kring dessa frågor också, och inte av bara ett slag.

Ett av grundproblemen är enligt min mening att man inte kan tala om en relation bara genom att tala om den ena partens villkor (gäller både man och kvinna). Vi måste nog i varje fall - oberoende av vilka rollfördelningar vi finner i just vår livssituation - betona solidariteten och troheten i äktenskapet och i hemmet livet ut.

Man får väl hoppas att inte missbruket av denna skatt - olikheten - skall hindra oss från att glädjas över rikedomen i att vi är olika utrustade av samme Skapare, både som män och kvinnor, och som individer.

Henrik

P.S. Texten har varit litet korrumperad, nu torde en del av felen vara åtgärdade. (30.09. kl. 17:47).
*Antony Flew är en av världens mest kända ateister, som nu kommit till tro och skrivit om detta i en ny bok "There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind."

Den motstridige Paulus

År 2003 skrev jag (ang diskussionen med John Vikström):

Någon varningsklocka ringer i mig om vi vid studiet av Pauli brev (som ju skrev "här är inte träl eller fri, jude eller grek, man och kvinna…") kommer till att Paulus varit djupt splittrad, å ena sidan ”progressiv” och modern, å andra sidan fast rotad i manssamhället.

Samma diskussion kunde föras angående Ef. 5:18, kap. till slut. Har vi verkligen förstått det rätt om vi menar (som John Vikström förefaller att hävda) att bl.a. Ef. 5:21 binder oss vid en förlegad patriarkalisk struktur i politisk mening?

I verserna 18-20 är Paulus pålitlig och "still going strong", men i slutet av kapitlet "förfaller" då Paulus till att bli "ett barn av sin tid"?

Finns risken att vi har missförstått Paulus? Just den Paulus som sade här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna...

I dagens diskussioner citeras ofta skapelseorden: Gud skapade människan till sin avbild. Men därefter sätter man punkt. Man vill inte höra talas om "till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem." Det blir borta.

En finsk präst från Tfors sade nyligen till mig att "minun ongelmani ei ole naisen alistaminen vaan naisen ylistäminen".
Han konstaterade att många kvinnor inte vill bli uppskattade som kvinnor, utan som människor.

Alternativet är ju båda två! Både som kvinna och som människa. Både som man och som människa.

Finns här en inbyggd rädsla för att "uppskattningen" som kvinna skall innehålla nedvärdering, avgränsning, begränsning? Har feminismen drivit människan bort från hennes rötter? Varför kan man inte erkänna att kvinnligt och manligt ledarskap kan skilja sig från varann, att det finns något som kan påverkar könroller, ageranden osv? Varför skulle det manliga vara en norm? Eller det kvinnliga? I tillägg till all detta finns naturligtvis det invividuella.

Men varje människa är en man eller en kvinna. Och det är väl ngt vi kan erkänna och skall försöka förverkliga?

Men att påstå att vår kvinnosyn är olika, det vill jag ha dokumenterat.

Finns det något förbundet med skapelsen som uttrycks med det som Paulus säger i slutet av Ef. 5? Något som inte är förtryck, något som också intuitivt bekräftas av människors sätt att leva?

Hur kan kristna människor vara upprörda över Paulus? Aposteln som förmedlat rättfärdiggörelse genom tro, dopteologin, nattvardsteologin, läran om kyrkan som Kristi kropp, nådegåvorna, förnyelsen osv osv. Allt av Jesus, såsom Kristi Jesu apostel.

Har vi skäl att se över konceptet "apostel", Paulus, Jesus och Paulus osv?

Och har vi sakliga skäl att tro att vi kan vara den objektiva instans som dömer rätt i matchen Paulus patriarkalisten - Paulus Herrens apostel. Är han inte själv - i sina etxter - till större hjälp i tolkningen?

Att kristna människor i varje tid varit tidsbundna, som alla människor, är ju en annan sak. Men kan man med fog hävda att Paulus binder oss till en samhällsmodell, se, det är det jag har svårt att tro.

Några funderingar i en diskussion "som är avslutad".

Henrik

Varför kan bli därför

Hur kan han vålla er sådan häftig plåga,
den Gud som ni har förklarat vara död?
Han som finns till i själva tvivlets fråga,
står ej och faller med er tankes stöd.

-Biskop Nils Bolander

Något av det som hände på vägen till Damaskus (Apg. 9).

Henrik

"Se upp för kramarna"

- - -

Jag kommer ihåg Totte från när jag själv var liten och jag avskydde honom redan då. Han symboliserar stora delar av det jag inte gillar med den svenska mentaliteten runt barn och familj.

Totte, nämligen, är pedagogisk och instruerande. Totte lär oss hur vi ska tänka och bete oss, och det, mina vänner, är vad barnböcker är till för i Sverige. Att barnböcker skulle vara till för barnens skull, för att ge dem möjligheten att i fantasin rusa iväg till fjärran länder eller mystiska öar och uppleva spännande äventyr, är en förlegad tanke. Nej, nu har vi lärt oss att barnboken är det perfekta sättet för vuxna att överföra ideologi till nästa generation, och detta blir därför dess främsta syfte. Om sedan barnen tycker att böckerna är roliga, får man väl se det som en bonus. Jag menar, finns det någon som verkligen gillade Totte som barn?

Senaste trenden inom indoktrinering meddelst barnböcker kan vi läsa om i Aftonbladet. Där berättas det om det nystartade Vilda Förlag, som specialiserar sig på att ge ut barnböcker som utmanar traditionella könsroller och homofobi. Killar, med andra ord, får inte vara riddare i deras böcker, och små flickor som klär sig i rosa klänningar för att leka prinsessor lär vi inte finna i dem. Nej, dessa böcker ska handla om driftiga tjejer och mjuka pojkar som växer upp i regnbågsfamiljer. Småbarn ska alltså utbildas i queer-teori och feminism. Som om fyraåringar ens visste vad homosexualitet är för något. Som om de borde veta det.

För att hjälpa oss stackars småbarnföräldrar att hitta den nyttiga litteratur som våra små toddlers behöver för att växa upp till goda (=politiskt korrekta) medborgare har Vilda Förlag infört begreppet ”krammärkning”. Pamela von Sabljar från förlaget: ”Att en bok är krammärkt innebär att bokens grundvärderingar syftar till demokrati, jämställdhet och mångfald. Vi hoppas att andra förlag hakar på den märkningen. Det är en form av kvalitetsgaranti för föräldrar.”

Goda tankar av David Nyström (läs hela inlägget på daveblogg.blogspot.com), aktuella även hos oss i Finland.

Henrik

"Svenska Kyrkan är att lita på"

Ibland kan man få för sig att allt flyter i Svenska Kyrkan, att tron kan omformas efter behag och att teologins främsta kännetecken är anpasslighet: Jesus är inte född av en jungfru, frälsningen är jämt fördelad i världens religioner, samkönade relationer kallas äktenskap, Jesus uppståndelse var inte en historisk händelse, Bibeln är enbart människors ord om Gud …
Men nu sätter äntligen Svenska Kyrkan ner foten och tar tydlig ställning i en central teologisk fråga: Det blir förbjudet för brudens far att vid vigselceremonin överlämna bruden till brudgummen.
Jag drar en lättnandens suck: När det verkligen gäller, vid den andliga stridens frontlinjer, då är Svenska Kyrkan att lita på.


Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 sep 2007

Henrik

Medel och mål

Studerande som kommit till Hfors från andra orter berättade häromdagen hur de blivit mottagna i sin nya hemförsamling.

En berättade om att han kommit till en mycket aktivt centrumförsamling (finsk). Utbudet var stort: målarkurser, hantverk och annat trevligt. Men litet för litet av det som är kyrkans egentliga varumärke.

Nu behöver man ju inte fördöma något som man inte tillräckligt mycket känner till. Mycket kan ju vara medel i en församling.

Bara det inte slutar där. Så att allt detta blir församlingsverksamhetens mål..

Nils Bolander frågar i en av sina dikter vad vi skall inbjuda människorna till.

Det var visst något om en samling med sång av "kandidat Karlsson."

Varen så goda, mitt herrskap! Konjakskransarna är hembakade.

Nej, svarar skalden och biskopen, vi skall inbjuda människorna till ett möte med Kristus, till äventyret på liv och död. Annars är vi kristna svindlare.

Den intresserade för säkert tag på Bolanders dikt med samma namn (kristna svindlare).

Henrik

Lya eller hem?

Igår lyssnade jag på en föreläsning av ecklesiastikrådet Seppo Häkkinen från kyrkostyrelsen. Han hade många intressanta synpunkter, se hans föreläsning på STI:s hemsida (www.teolinst.fi).

En av de frågor som han uppmärksammade var att alla goda företag vill hålla kontakt med sina kunder minst 5 ggr per år, något som i sig inte kan vara idealet för en församling, men som kan sporra oss att söka nya vägar till människor.

Vi har ju många positiva nyheter för kyrkan. Dop och skriftskola är nog populära. Men trenden är klart sjunkande, vilket kanske säger mycket mera åt oss nu än att procenterna ännu är rätt höga. Vigslarna är däremot tydligt på väg neråt, ett minskande antal människor vill vigas kyrkligt.

Men samtidigt skulle det gälla att finna nya produkter, ett ord som man egentligen inte får använda i andliga sammanhang. Men det får stå här nu, därför att det var det ord som Seppo Häkinen använde och därför att det innehåller en medveten strategi: att kyrkan inte i huvudsak ägnar sig åt att försvara sitt förflutna, utan att skapa sin framtid.

En av dessa framtidsmöjligheter kunde välsignelse av hemmet bli. "Från lya till hem" - kämpästä kodiksi - är en god idé, om och när den fylls med rätt innehåll.

För allt hänger på vad kyrkan bjuder på när människorna får kontakt med kyrkan.

Vi har oerhörda möjligheter, om de inte sumpas bort och sugs upp i tidsandan så att kyrkan inte har något specifikt att bjuda. Men möjligheter har kyrkan nog.

Frågan är om vi kunde låta bli att fastna i gräl och inbördes kiv och i stället låta oss övertygas att de som tänker annorlunda inte gör det av illvilja.

Kanske ribban kunde sänkas ytterligare litet. Man kan kanske inte förvänta sig att en ömsesidig överenskommelse kan avskaffa meningsskiljaktigheterna, men att vi kunde komma till att låta dem arbeta för Kristi sak som så vill. Må så Gud ge växten, 30-falt, 60-falt eller förhoppningsvis 100-falt.

Månne inte alla villiga kristna behövs, också de som nu hotas av utestängning?

Henrik

Hyvinge, Hyvinge, Hyvinge

Nästa vecka samlas präster och andra intresserade till en överläggning i Hyvinge. Överläggningen, som består av föredrag, diskussioner och en avslutande nattvardsmässa, har ett central tema: till kärnan (Ytimeen, till kärnan, eller till centrum).

I förhandsuppgifterna berättas att man vill samla dem som vill stå för klassisk kristendom, men som inte snavar på ämbetsfrågan.

För mig känns det litet konstigt, trots att jag förstår den viktiga intentionen att försöka samla människor kring de centrala frågorna för kyrkan. En av dem är Bibelns ställning i vår kyrka, kanske särskilt inför de diskussioner som nu förs om välsignelse av homosexuella par, men även principiellt.

Det konstiga är förorsakat av det faktum att det i Hyvinge samtidigt finns medkristna som är åtalade, misstänkta för diskriminering. Det går som alla minns tillbaka till en händelse i våras när SLEY:s kyrkhelg förorsakade skriverier i tidningarna på grund av att en av SLEY:s präster ville väja när han till sin överraskning och i strid med den förhandsinformation som han fått stod inför en situation som nog föreföll arrangerad. SLEY hade kommit överens om en traditionell kyrksöndag, en sådan söndag när det i församlingen var endast manliga präster i gudstjänsten.

Jag tror det skulle vara viktigt att på lämpligt sätt markera den nytestamentliga grundtesen:

Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den.

Också detta är klassisk kristen tro.

Det är bra att tänka på hur de har det, som har "snavat" och fallit på ämbetsfrågan. Just i Hyvinge.

Jag hoppas att kyrkan som helhet mycket tydligt skulle ta avstånd från processandets väg. Och att man inte skulle provocera andra kristna.

Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting? Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er,någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er - och detta drabbar bröder. ur 1 Kor. 6.

Henrik

Svenska kyrkans biskopar är oeniga angående könsneutrala äktenskap. I en insändare i Svenska Dagbladet redogör några biskopar för varför de inte kan förena sig i bl.a Linköpingsbiskopen Martin Linds argumentering.

Det är säkert att om/när motsvarande diskussioner kommer till oss på allvar, så kommer kyrkan att delas mycket tydligt i för och emot.

Det vemodiga är vilken teologisk panikrealisation man ännu kan läsa. Allt från försvar för det könsneutrala äktenskapet, vilket innehåller en självmotsättning, till inledningsläsning ur Bibeln och Koranen vid riksdagens öppnande! Ärkebiskop Anders Wejryd är nöjd med det nya arrangemanget.

Jag tycker det är naturligt att vi kan göra vissa saker tillsammans, t.ex. be och lyssna till varandras skrifter.

Det är nog beklämmande. Islam kommer nog ändå, också utan kyrkans stöd.

Om de könsneutrala äktenskapen i Svenska dagbladet kan du läsa här:


http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17167141.asp


Henrik

Antony Flew - f.d. ateist

För ett par år sedan skrev jag om Antony Flew, en brittisk ateistisk filosof, som blivit övertygad om att det måste finnas en gud trots allt. En viss debatt uppstod om vad han egentligen sagt och blivit övertygad om. Som för att skingra alla tvivel om var han står idag publicerar han nu en bok där han berättar om sin nyvunna gudstro. Titeln säger det mesta: There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind.

http://basun.poluha.se

Läsvärt!

Henrik

Dagens citat

Den enda kyrkliga relation som är betydelsefull nog att bidra till Svenska kyrkans identitet är den negativa relationen till den egna minoriteten. Det är det enda Svenska kyrkan är alldeles säker på: sådan vill hon inte vara.

Ur ledaren, SPT 19/2007

Henrik

Öppna frågor?

Det förefaller som om allt flera frågor blir öppna frågor inom kyrkan. Man kan inte svara på vad Bibeln säger för "frågan utreds". Jag konstaterar att jag hört flera personer säga så den senaste tiden. Frågor som varit "klara" är det inte längre.

Det som intresserar mig principiellt är att veta varför frågorna blivit oklara (se t.ex.de frågor jag ställde här nedan). Det är som med bibelkritiken från och med upplysningstiden. Det var ju inte nya fakta som hade framkommit, utan ett behov att ifrågasätta, ett nytt tänkesätt i frågorna.

När det gäller dagsaktuella frågor kan man fråga sig om det handlar om att nya fakta kommit fram. Kanske har vi i högre grad lärt oss förstå homosexuellt beteende, kanske vet vi mera om orsakssammanhang mm. Detta gäller ju också andra former av sexualitet.

Men frågan är om vi har fått reda på något sådant som kan förändra rätt och fel. Detsamma kan ju gälla många andra etiska frågor.

Också när det gäller kristendomen exklusivitet vill man idag se förändringar. Det gemensamma för alla dessa frågeställningar blir lätt att de rimmar med tidsandan. Det var fel så länge tiden sade detsamma. Och detta är betänkligt.

I ingen händelse kan man välkomna den trend som nu blir gällande. Fråga efter fråga öppnas för behandling, man utreder och utreder och hamnar i uppfattningar som passara i tiden och som vanligtvis står i strid med det som man tidigare trott.

En luthersk kyrka kan inte säga att kyrkomötet kan fastlåsa tolkningen av Guds Ord, allra minst att kyrkomötets beslut gäller framom Bibeln. Så har det ju blivit.

Missionssynen förändras, synen på kristen livsstil förändras, det gäller sexualiteten, äktenskapet, livets början och livets slut: abort, avbruten graviditet, utvecklingsstördas rätt till fullvärdigt liv, den gamla människan och hennes prioriteringar osv.

Jag säger inte att alla av t.ex. ovannämnda frågor skulle vara utsatta hos oss, allra minst att ngn skulle ha felaktiga uppfattningar i alla frågor. Jag konstaterar endast att det är frågor där den klart kristna hållningen har blivit ifrågasatt, där moderna utredningar leder till "nya reslutat".

Flera av frågorna står för dörren. Nu gäller det att vara på sin vakt.

Det gäller kyrkan. Det gäller Guds Ords ställning i kyrkan.

Och det gäller människan.

Henrik

Marchons, marchons!

Med orden från La Marseillaise (eller Marseillesen som vi säger på svenska) klingande i bakhuvudet har jag funderat på prof. Osmo Tiililäs uppmaning på 1970-talet till de kristna: kristitty, älä pakoile, käy päin (fritt övers. du som är kristen, fly inte, gå till motattack).

Vår form av kristendom är definitivt för defensiv. Det är mera ett uppgivet suckande över minskande skaror, medlemsantal, minskande påverkningsgrad i samhället osv.

Samtidigt med denna iakttagelse finns ju detta: små rörelser, marginella, kan få stor betydelse och påverka mycket om dess medlemmar är engagerade och aktiva. Var och en kan ju fundera över sådana rörelser.

Jag tror att vi skall kalla samman till ett större apologetiskt forum, med kända namn och diskutera frågor som bl.a. professorskollegerna Dawkins och McGrath i Ofxord diskuterar (den förre har som känt skrivit boken The God Delusion, den senare The Dawkins Delusion).

Det är viktigt att också diskutera evolutionsteorin, utan att bli fanatisk, osaklig eller hätsk. Uppenbart är att denna teori, om vilken mycket kan sägas på helt sakliga, naturvetenskapliga grunder, har en i högsta grad religiös funktion idag.

Också om bibelforskningen, dess förförståelse och premisser, kan mycket anföras - i stil med vad prof. Tapio Puolimatka skriver i sin senaste bok.

Vi skulle med andra ord behöva ett samtal på djupet mellan representanter för litet olika syn. Vi måste sätta oss in i de stora frågorna. Vi måste sluta upp med att sitta på läktaren medan samhället - och kyrkan - avkristnas.

Det är dags för action.

Marchons, marchons.

Henrik

Frågor för kyrkan

Gång på gång tycks man nu diskutera svårigheterna med ämbetsbeslutet. Det har blivit så olidligt (för vem?) att man har varit tvungen att ropa på jurister, heter det.
Senast skriver nu ärkebiskop emeritus John Vikström i Teologisk tidskrift (senaste numret) om samarbetsvägrare, samvetsfrihet, om hur Kristet perspektiv och dess ledning har haft sina motiv när vi publicerade vissa artiklar.

Jag tror knappast att jag kommer att bemöta John Vikströms inlägg, är bara förvånad och mycket besviken. Han säger ju dessutom att samtalet är avslutat. Egentligen har ju allt sagts redan. Men vi får se. Osvuret är bäst.

Jag skulle gärna däremot både av den ena och den andra få svar på följande frågor:

- vad anser Du om Jesus - är Han den enda vägen till Gud?
- är en människa som inte tror på Jesus förtappad, förlorad?
- skall vi alltså bedriva mission bland andra trosbekännare, t.ex. muslimer, buddister m.fl. också i vårt eget land?
- vad anser du om utlevd homosexualitet, kan man lära att kärleken är evig men att den kan ta sig olika uttryck, och man kan bejaka, godkänna och välsigna också homosexuella förbund?
- skall kyrkan reagera mot präster som avvisar någon punkt i trosbekännelsen, t.ex. Jesu kroppsliga uppståndelse, Jesu försoningsdöd, den yttersta domen, eller är det bara sådana som har problem med vissa kyrkliga förvaltningsbeslut som skall drivas ut och dömas?

Jag vill nämligen veta vad den teologi jag möter leder till.

Henrik

På väg mot statskyrka?

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har fått sin särställning bl.a genom F.L. Schaumans kyrkolag. Han strävade efter att ge kyrkan autonomi i förhållande till staten. Han hade - om jag minns rätt - för avsikt att kyrkolagen också skulle godkännas och fastställas av kyrkan.

Kyrkolagen var inte bara en kyrklig lag, som gällde kyrkan. Den var en kyrkans lag, den kunde till sitt innehåll bara formas av kyrkan själv. Riksdagen kunde bara godkänna eller förkasta den, och förr gällde att det bara var de riksdagsledamöter som var kyrkans medlemmar som fick delta i behandlingen av kyrkolagen.

Efter den nya uppdelningen i kyrkolag, kyrkoordning och valordning för kyrkan är det fortfarande kyrkan som besluter om kyrkolagens innehåll, men det är riksdagen som godkänner eller förkastar den. Alla riksdagsledamöter deltar i behandlingen. Kyrkan besluter själv om kyrkoordningen och valordningen för kyrkan.

Detta inebär ju bl.a att vår kyrka inte har varit någon statskyrka, utan en folkkyrka. Länge har ju kyrkan och folket i praktiken handlat om samma personer - under min studietid på 1960-talet och början av 1970-talet var drygt 9 av 10 personer medlemmar av kyrkan.

Den senaste tidens händelser har dock inneburit att man måste börja fråga sig om kyrkan har tagit nya steg i riktning mot en statskyrka igen.

Kyrkans jurister (läs:många av kyrkans jurister) och dessvärre också teologer vill att kyrkans ämbete (virka) skall utformas som tjänstemannarätt, dvs att kyrkan i hög grad ses som en analog insitution till samhället. Samma regler och principer skall gälla i samhälle och kyrka, hävdas det. Kyrkan kan inte ha egna regler och principer, utan man bör följa det som gäller i allmän lag.

Man glömmer då bort att kyrkan samtidigt är ett trossamfund. Kyrkan har sina egna rötter, sin egen trosgrund, och kan i motsats till samhället inte vara pluralistisk i frågor som gäller trosfrågor.

Kyrkans ledning har å ena sidan hela tiden har understrukit kyrkans suveränitet i förhållande till staten även om man också har betonat kyrkans lojalitet mot det samhälle i vilket kyrkan lever.

Men nu har flera biskopar (bl.a ärkebiskopen och biskop Heikka) konstaterat att kyrkan inte har kunnat lösa de konflikter som uppkommit på grund av ämbetsbeslutet från år 1986 och att man därför hoppas att frågan skall kunna avgöras i världsliga domstolar så att man kan få ett slut på diskussionerna och tvisterna.

Vad är detta?

Kyrkan avstår från sin rätt att själv besluta om sina inre angelägenheter och överför beslutsrätten till samhället.

Såvitt jag förstår innebär detta att kyrkan igen tar steg i riktning mot statskyrka.

Så har man hamnat i en situation där kyrkans medlemmars rätt är på kollisionskurs, någons rätt bevakas, mot andra väcks åtal, trots att också dessa senare vill verka i enlighet med kyrkans bekännelse och trosgrund.

Egentligen har frågeställningen blivit uppochnervänd. Det är nu den enskilda medlemmen som är åtalad och institutionen som skall få skydd. Grundlagen talar däremot om allas samvetsfrihet.

Detta är en verkligt stor tragedi.

Om ämbetsbeslutet är teologiskt möjligt, och om den traditionella synen är teologiskt möjlig, så bör kyrkan lösa denna fråga internt. Ingen s.k. motståndare har mig veterligen krävt att en kvinnlig präst skall avsättas. De har motsatt sig beslutet av teologiska skäl, inte genom att motsätta sig enskilda tjänsteinnehavares beteende.

Vilken är teologin bakom detta att kyrkans ordning står över kyrkans bekännelse?

För om någonting inte strider mot kyrkans bekännelse, bör det inte leda till sanktioner, när avsteg från bekännelsen inte ens medför det.

Och vilken är teologin bakom detta att tvinga människor att handla mot sitt samvete? Det förefaller ju som om kyrkan inte skulle värna om samvetsfriheten, vilket däremot staten gör (jfr t.ex. lagen om vapenfri tjänst o.dyl. där samvetsskäl kan åberopas). Man skulle ju tycka att just kyrkan skulle vara mån om att värna om samvetsfriheten, inte minst om den är teologiskt relaterad och motiverad.

Nu erkänns den traditionella positionen, den är ingen irrlära, men rätt att följa sitt samvete inom kyrkan ges inte.

När kyrkan nu ropar på statens hjälp, är slutsatsen enligt min mening ganska klar. Är den inte?

Henrik

Judas och nattvarden

I de senaste dagarnas diskussioner, har man i olika sammanhang framhållit att Judas (Iskariot) deltog i den första nattvarden, eller egentligen den sista påskmåltiden, som Jesus och hans lärjungar åt tillsammans före Jesu död.

Evangelisten Johannes skriver:

" När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: "Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig." Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar." Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: "Gör snart vad du tänker göra." Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt." Joh. 13:21-30

Det är den sista versen (v. 30) som egentligen säger det vi vet. Det står att han "tog brödet". Ordet kan översättas på många sätt (tog emot, fick, tog osv). Det är det ena av de ord som Jesus använde när Han kallade dem: "tag och ät". Det förefaller som om "ätandet" skulle ha uteblivit, Judas gick genast.

Enligt Matt. 26:26 säger Jesus instiftelseorden "medan de åt", vilket skedde efter att Judas blev avslöjad.

Judas var med vid påskmåltiden, men gick före de åt. MItt intryck blir att han inte deltog i nattvarden.

När det gäller kallelsen till nattvarden, kan man diskutera det, eller kan man?

Var Judas kallad till nattvarden?
Eller: var han med vid påskmåltiden, men avslöjades där och fick inte höra kallelsen "tag och ät" och "drick härav (kalken) alla".

Den exikommunicering som vi ser spår av i NT och som ju följde i urkyrkan och i den unga kyrkan, antyder ju något annat. Man kunde uteslutas ur församlingsgemenskapen, inklusive nattvardsgemenskapen, t.o.m. för 20 år!!

Detta skriver jag bara i meditativt syfte, för att vi alla skall studera och läsa, och inte dra för lättvindiga slutsatser.

Att ingen som kommer till nattvarden är värdig, är i NT helt klart. Nattvarden är en måltid för syndare. Men där finns också andra synpunkter, t.ex. hur det är med människor som lever i synd, som man inte vill bryta med (understryker att jag nu inte alls avser den aktuella diskussionen om nattvardsgången i Malms kyrka, utan helt principiellt). Det var ju därför kyrkotukten fanns - för att hjälpa människorna att söka Kristus och hans nåd.

Också i vår kyrka finns det stadganden om kyrkotukt. Naturligtvis står Bibeln över kyrkans lagstiftning, det lärde väl oss Luther med önskvärd tydlighet, men i KO 4:2 finns exempel på detta:

1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.

I de två första fallen skall en präst "vägleda", i det tredje fallet skall kyrkoherden "tillrättavisa". Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och "ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt".

(hänvisar till Kristian Norrbacks inlägg "Vad det handlar om", under "Nattvarden - ett såll eller en famn?" på Kyrkpressens blogg).

Det finns mycket att fundera över. Låt oss börja med oss själva, och ta Guds Ord till oss.

Jag har ibland citerat frågan Kan man städa hela London på 15 minuter?, en fråga som skall ha ställts till någon i det gamla London, för länge sen.

- Nej, svarar många. Omöjligt.

- Ja, svarade en, det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Henrik

Rättegång!

Enligt vad jag erfar (preliminära uppgifter som bör kontrolleras, även om jag har hört dem från mycket trovärdigt håll) kommer det att bli rättegång om det s.k. Hyvingefallet.

Nu måste församlingsborna reagera. Bland de åtalade blir - enligt dessa preliminära uppgifter - präster, men också en lekman, en frivillig arbetare i Guds rike som medverkat för att hjälpa med arrangemangen!

Av frukten känner man trädet. De som nu bidragit till att detta kan kunnat leda till rättsfall, bör enligt min mening fråga sig vems ärenden de egentligen driver. Adressen finns nog inom kyrkan, vilket är skamligt.

Detta är enligt min mening helt ofattbart. Att en frivillig medarbetare och förtroendevald dessutom, som länge har varit frivillig i församlingen och arbetat också inom SLEY:s lokalavdelning nu skall riskera straff för att hon frågat om vilken helg som skulle passa församlingen..

Mitt intryck blir att det handlar om ett slags provokation. Biskop Heikkas yttranden i Ilta-Sanomat 5.3 och i pressen (Aamuposti) 21.3.2007 ger intrycket att man sätter sitt hopp till att oklarheten i denna fråga för kyrkan skall lösas i världsliga domstolar.

Är det så vi vill ha det?

Nu får man bara knäppa händerna och hoppas att Rättvisan vinner. Snart vågar väl ingen längre vara frivillig församlingsbo inom kyrkan, om man har "fel" åsikter.

Det vemodiga i spektaklet är ju att gudstjänsten gick att fira ändå, samma sak kunde ha skett enligt överenskommelse och i sämja.

Det är ju hemskt att en kvinnlig präst skall ställas inför en situation som den i Hyvinge. Felet är inte hennes, även om hon sannolikt var den som trots allt inte utförde en tjänsteuppgift (jag förstår henne). Detta kunde ha undviktits!

Varför inte så i stället: klara spelregler och högaktning, med bibehållna övertygelser, frågar man sig.

Henrik

Är moralen viktig?

Tidningen Helsingin Sanomat berättar att enligt en färsk undersökning så skulle nästan hälften av finländarna kunna tänka sig skattefusk, ta emot grundlösa socialbidrag och resa utan att betala.

Endast 83% säger att man aldrig skall kunna godkänna att en man slår sin hustru.

I den undersökning som publicerades i Tammerfors universitet i början av veckan framkommer vidare att inställningen till homosexuella, skilsmässa, självmord och abort har förändrats, idag är många beredda att godkänna det.

Särskilt märkbart har inställningen till homosexualiteten förändrats, för år 1981 ansåg över hälften av finländarna att de aldrig kommer att godkänna homosexualitet. Nu är det endast ca 20% som tänker så. Lika stor är förändringen när det gäller eutanasi (dödshjälp).

När det gäller inställningen till familjen anser fortfarande de flesta att ett barn behöver både en far och en mor för att bli harmoniskt. Bara ca 20% anser att äktenskapet är föråldrat.

Idag läste jag också en annan nyhet om moral.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams säger till tidningen The Daily Telegraph att England har ett söndrigt samhälle ("broken society"). Han meddelade att den anglikanska kyrkan kommer att betydligt höja sin profil i moraliska frågor och underströk vikten av moralisk integritet. Det gäller bl.a att verka för en striktare abortlagstiftning.

"People are not happy about abortion as a back-stop to contraception." And he added: "It's not like having a tooth out."

Abort får inte vara ett preventivmedel, att kunna provocera en abort, om man skulle råka ångra sig. "Det är inte som att dra ut en tand", säger ärkebiskopen.

Hoppas att också vår kyrkas biskopar skulle träda fram lika beslutsamt.

Detta skall ske utan att ge avkall på evangeliet och utan att göra hela den kristna tron till en morallära.

Det sker förmodligen bäst genom det recept som Luther kallade lag och evangelium. En kallelse som Jesus har gett sitt folk:

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.
Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Matt 5:13,14.

Salt och ljus.

Henrik

Tron, vetenskapen och Bibeln

Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet, religionsfilosof och forskare, författare till bl.a Usko, tieto ja myytit, har skrivit en ny bok (på finska) om Tron, vetenskapen och Bibeln.

När jag idag var på presskonferensen i samband med att boken gavs offentlighet, slog det mig hur viktigt det är att ställa de viktiga grundfrågorna kring forskningen.

Den ena sidan avfärdar argument med klassificeringar som fundamentalist, den andra t.ex. med ordet liberal. Och ändå har ingenting i egentlig mening därmed sagts.

När jag följer med såväl nyhetsförmedling och andra program från den anglosachsiska världen, slår det mig hur fattig vår debatt- och diskussionstradition är. Våra debatter blir ofta käbbel och gräl, i stället för ett sakligt meningsutbyte, en uppgörelse, där debattörer på samma sida om "sanningsstrecket" frågar efter att veta mera, kunna mera, känna bättre, få en djupare insikt i olika ämnen.

Den teologiska debatten har ofta varit blockerad. Man har infört andra argument i diskussionen, och gett olika attribut, som man menar skall vara ett argument för att inte höra vad någon säger.

Det är dags att bryta den traditionen och i stället börja samtala, fördomsfritt, frejdigt och sakligt.

C.S. Lewis skriver att han som ung ofta stötte på frågetecken hos kända filosofer, hos auktoriteter och lärare. Han tänkte att "de kan inte göra så elementära misstag, det måste vara fel på mig." Senare har han märkt att det tyvärr var så. Detsamma hävdar för övrigt Tapio Puolimatka: "En intelligent människa kan bedra sig själv på ett så intelligent sätt, att ingen mindre begåvad person skulle kunna bedra sig så intelligent." Icke desto mindre handlar det dock faktiskt om det.

Det är dags att fokusera på bibelvetenskapens förutsättningar. Det är inte fromhetsgraden som är den rätta mätaren, utan i vilken mån det handlar om saklighet i ordets djupaste bemärkelse.

Det är synd att vi ofta för "blocksamtal" (samtal mellan olika "läger" eller block) i stället för att diskutera sak och öva oss i att argumentera och lyssna på argumentation.

Henrik

"Valgmenigheder"?

I olika sammanhang har det danska systemet med s.k. valgmenigheder diskuterats. Både biskop Mikko Heikka och biskop Gustav Björkstrand har förklarat sig beredda att överväga ett övergivande av en ensidig och strikt hållen parokialprincip.

I Danmark finns en lag om s.k. "valgmenigheder" (en lag om församling som man kan välja att tillhöra oberoende av "områdesprincipen" eller parokialprincipen som den kallas):

Enligt denna lov om valgmenigheder kan 50 medlemmar av en församling få tillstånd av kyrkoministeriet att grunda en särskild, icke parokial församling och få en egen präst som handhar prästerliga förrättningar. De församlingsmedlemmar som önskar erhålla särskilda tjänster svarar för alla kostnader och en sådan ”församling i församlingen” är underställd biskopen i det lokala stiftet.

Biskop Heikka har understrukit att denna möjlighet inte kan erbjudas konservativa präster, med konservativ ämbetssyn. Biskop Björkstrand har inte mig veterligen preciserat villkor, men betonat att alla borde kunna erbjudas medlemskap i kyrkan. Också cityprästen Olli Valtonen har kommit med liknande åsikter.

Jag tror också att detta kunde vara en utveckling åt rätt håll. Jag hade givetvis hoppats på en lösning där man kunde komma överens om principer inom församlingarna, men kanske är det inte realistiskt.

När man talar om medlemskap i kyrkan, tänker man inom kyrkans ledning oftast primärt på den stora skaran indifferenta skattebetalare, som kyrkan behöver för att kunna sköta sina uppgifter. Jag vill gärna betona att också alla de som mindre tydligt och medvetet deltar i kyrkans arbete skall välkomnas. Det är angeläget för kyrkan att betona att alla är inbjudna, kallade och välkomna.

Men jag har två kommentarer till detta.

För det första är det viktigt att kyrkans ledning är mån om sina mest hängivna och trognaste medlemmar. Deras hemortsrätt i kyrkan innebär inget hot mot någon annan, det handlar inte om ett "antingen-eller" utan ett "både-och". Kanske räknar biskopar och andra med att några tiotusental besvikna troende kristna som lämnar kyrkan inte äventyrar kyrkans existens. Detta sker däremot om den stora skaran "tysta sympatisörer" lämnar kyrkan. Då är kyrkans ekonomiska grundval borta, och därmed en stor del av verksamheten.

Min fråga blir: vem skall gå i kyrkan, verka för missionen, be i bönegrupperna, ansvara för serveringen, delta i församlingens bibelkretsar och diakoni osv. Jag varnar för denna ödesdigra felbedömning, i den mån denna syn verkligen, som det ibland förefaller, är företrädd bland kyrkans ledning, eller hos någon annan.

För det andra är det viktigt att fråga varför medlemskapet är viktigt. Här kommer man inte förbi frälsningsfrågan, som är den stora och avgörande frågan för alla.

Nu är utmaningen denna: hur skall kyrkan på bästa tänkbara sätt kunna vara trogen sin egentliga uppgift och förkunna frälsningen i Jesus Kristus allena?

Om "valgmenigheder" är svaret, återstår att se. Det är en fråga man måste överväga. Det skulle innebära att olika grupper av medlemmar inom kyrkan skulle kunna sluta sig samman och verka enligt sin övertygelse och förverkliga sina visioner.

Lösningen har sina risker, tror jag. Men är dessa risker trots allt mindre än det faktum att den nuvarande situationen kan bli ohållbar?

Det kan finnas andra svar. Jag är framför allt intresserad av Guds lösning på denna svåra situation. Låt oss nu kämpa och be!

Henrik

Talande tystnad?

Folk har börjat undra varför jag "tiger inför halshuggningen av en prästbroder" (Halvar Sandell) och undrar om jag har betänkligheter.

Svaret är mycket enkelt: jag har helt enkelt tyckt att så många har yttrat sig klart, jag har sörjt över angrepp från prästkolleger, och vi firar bröllop i familjen, så jag har haft en del annat att tänka på också. Halvar och jag har stått i daglig kontakt.

Men i klartext: Halvar Sandell har mitt fulla stöd (100%). Man kan alltid diskutera stilpoäng (alltså hur man skall framföra själavårds- och pastorala aspekter) - det gör jag däremot nu inte! - men jag har efter 25 års samarbete lärt känna Halvar mycket väl. Jag ser hans agerande som rättfärdigt (han talade på förhand), och som framsprunget ur en biblisk nöd, och något som särskilt skall gälla präster - att man inte lär i strid med Guds klara Ord. Jag var själv närvarande, men såg inte incidenten, som jag nog uppfattar som ett slags provokation (på gr av vad församlingsbor berättat).

Jag ser det som ofrånkomligt att kyrkan är totalt klar på denna punkt!

Det finns två rädslor i detta. Den ena är rädslan att skada sin nästa, att slå den slagna, att sälla sig till dem som utpekar någon grupp av synder och syndare. Den vill jag behålla, för vår kallelse är att stå med de utsatta och angripna.

Den andra rädslan är rädslan för att svika det som är en prästs kallelse, att förvalta Guds Ords sanningar och lära det som Bibeln lär, också när det står i strid med folkkänslan och intuitionen, också den vill jag behålla.

Jag tycker att man inte kan uppfatta BIbeln på mer än ett sätt här. Utlevd homosexualitet är synd. Men utlevd heterosexuell otrohet, otukt och mycket annat är också synd. Och Bibeln talar som känt mycket mera om de heterosexuellas synder.

När Paulus säger att "sådana var somliga bland er, men ni har låtit två er rena" så visar han på det centrala i hanteringen av frågan. Det handlar om förlåtelse för både heterosexuella och homosexuella, om behov att rening. Detta måste börja med oss präster (även om Guds Ord gäller alla), att vi klart och tydligt säger vad Guds Ord lär.

Att vi samtidigt skall slå vakt om människan, och vara rädd för att skada henne är en kallelse som ingår i detta. Men vi hjälper ingen med att förespråka vägar som Gud har avvisat.

Henrik

Förfärligt!

I Portugal utspelas en förfärlig familjetragedi. En liten brittisk flicka, Madeleine McCann, på semester med sina yngre tvillingsyskon och sina föräldrar, läkarparet Gerry och Kate McCann, bortrövades den 3 maj av någon. Trots en intensiv kampanj har inga spår efter Madeleine hittats.

Föräldrarnas ångest och förtvivlan under den över hundra dagar långa ovissheten kan man bara ana. Portugisiska tidningar har varit delvis helt oförskämda, och har försökt driva bort Gerry och Kate McCann, med hänvisning till att turistnäringen tar skada!

Men fortsättningen är om mäjligt ännu mera mardrömslik. Nu har "nya bevis" hittats och barnets mor, Kate McCann, är nu formellt misstänkt för att oavsiktligt ha dödat sin dotter, och sedan gömt kroppen!!

Kate McCann har i en intervju berättat om hur svårt hon och Gerry hade att få sitt barn. Det var en obeskrivlig glädje när de äntligen fick sin Madeleine.

Paret satt tillsammans med goda vänner och åt på en närbelägen restaurang (inom samma hotellområde), och föräldrarna gick turvis med jämna mellanrum och kollade att barnen sov. En gång när Kate McCann kom in i rummet, märkte hon att Madeleine var borta.

Nu försöker den portugisiska polisen hävda att Kate McCann skulle vara den skyldiga.

Alla hennes vänner säger att det är en omöjlighet.

Detta är ju en sak där man från sidan bara kan ha åsikter, utan att kunna veta något. Men all psykologi, all erfarenhet, talar bestämt emot detta.

Varför skulle en mor döda sin egen dotter, som hon väntat så länge på? Varför skulle man måsta dölja en olycka, skulle man inte snarare kalla på all tänkbar hjälp? Skulle hon, som en del tidningar har försökt antyda, ha gett någon medicinering åt sin dotter, för att sedan sitta lugnt med vänner vid ett bord? Vem skulle lämna en nersövd liten flicka utan uppsyn och övervakning, för att inte säga att man aldrig skulle komma på en så befängd idé som att söva ner ett litet barn!

Kate McCann har varit hos påven i Rom, hon har tillsammans med sin make vädjat om förbön för Madeleine. De har vandrat omkring, rest till viktiga städer, gett intervjuer och presskonferenser för att hålla sökandet vid liv - allt detta med bilder av Madeleine, med hennes käraste kramdjur i sina händer snart sagt hela tiden. Nej, detta är ett språk som på alla sätt avvisar alla spekulationer.

Nu står hon inför sitt livs tragedi. Förutom att hon har förlorat sin dotter, kanske till pedofiler, så har hon blivit misstänkt för att vara skyldig till sitt livs sorg.

Polisen säger sig ha funnit DNA-bevis av Madeleines blod i en bil som paret McCann hyrde fem veckor efter Madeleines försvinnande. Hur hennes blod hamnat dit kan man inte förstå. Fem veckor nedgrävd, sedan uppgrävd av föräldrarna eller av modern, och transporterad till en annan plats för att ingen grävas ner.

Man börjar snart oroa sig för att någon - om det överhuvudtaget finns någon sanning i bevisen - arrangerat detta. Det är en fullkomlig mardröm. Om någon för att rentvå de verkligen skyldiga ordnar "bevis" - ja vad kan då en vanlig människa göra.

Må Gud skaffa dem rätt. Knäpp dina händer, detta är fruktansvärt. Nu behöver föräldrarna - och Madeleine om hon lever - våra förböner.

Henrik

Glädjande!

Idag meddelas att Helsingfors förvaltningsdomstol avbrutit avvisningen av den iranska kvinnan Naze Aghai.

Många har försökt medverka till detta, med respekt för lag och ordning, men i skarp protest mot det som jag anser vara en total feldömning - det skulle vara tryggt att återvända. Den som känner till hedersbegrepp och annat tänkande förstår att det inte handlar ens om vilket principiellt skydd myndigheter här eller i andra länder är beredda att ge, hennes öde skulle med allra största sannolikhet vara beseglat. Detta har hon också själv konstaterat.

Det är glädjande att en demonstration ordnas idag utanför riksdagshuset kl. 17.

Jag noterar med glädje och tillfredsställelse att kyrkan varit berömvärt aktiv, inklusive biskop Gustav Björkstrand.

Sannolikt har kyrkans klart uttalade stöd, inklusive Mikaelin seurakuntas agerande, haft stor betydelse, liksom alla de enskilda röster som i olika sammanhang vädjat för henne.

Här handlar det inte om prestige, utan om ett människoöde, som kunde vara Ditt eller mitt! Jag uttrycker min respekt för förvaltningsdomstolen också som i detta fall ger frågan en ny behandling - det är på ett sätt en svår sits, därför att man måste söka verkliga och objektiva, inte populistiska lösningar.

Denna gång tror jag människors reaktioner inte handlar om populism, utan om medmänsklighet.

"Den som visade ... barmhärtighet." (ur veckans predikotext)

Henrik

Bravo, Kankkonen!

Jag har för någon tid sedan förundrat mig över Kyrkpressens ledare, vilket jag inte i allmänhet brukar göra för övrigt, och i rättvisans namn vill jag därför uppmärksamgöra alla på att denna veckas ledare verkligen är läsvärd.

Fel försumma Guds ord är inte bara en riktig formulering; det är inte därför som jag rekommenderar den. Naturligtvis hör det med, men den egentliga orsaken är att Stig Kankkonen aktualiserar så många vitala frågor kring kyrkans prioriteringar.

http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP0736.pdf är adressen, och det handlar om ledaren.

Henrik

Då...

Det finns skeden i en människas liv, som hon länge kommer ihåg. En del dagar passerar, och efter några år minns man kanske ingenting speciellt från vissa tider.

Ibland fästs minnena vid sådant som händer andra. Var var du, när Twin Towers kollapsade i samband med attacken den 11 september 2001? På den frågan kan många ge ett svar. Ännu idag, 6 år senare, minns många var de var och vad de gjorde när de hörde om den förfärliga nyheten.

"Då." Det kan innehålla mycket lyckliga ögonblick, "då när jag gifte mig" (jag minns såväl när jag såg min blivande hustru komma in i Gamla kyrkan med sin far, min svärfar), "då" när jag blev student, "då" när våra barn föddes... Inga små "dån", utan oförglömliga ögonblick och stunder!

"Då" kan vara längre tider också. Då när barnen bodde hemma, då när vi bodde där, då när jag studerade.

Men det finns ett "då" i Bibeln som jag ibland har tänkt på, och den senaste tiden ganska ofta. Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. Matt. 26:56

När "då"?

Det finns många sätt att svara på frågan. "Då" när Jesus var i behov av hjälp och stöd mer än någonsin tidigare, står det att lärjungarna övergav honom och flydde! När Jesus var i nöd och i ångest svettades blod, somnade lärjungarna... Då!

Jag har märkt att denna märkliga lag kan gälla i livet också. En anfäktad människa är inte alltid så attraktiv. Och många gånger är det så att när någon har stor sorg, eller många problem, "då" blir man lämnad "i fred".

Våra små problem, som ju väger lätt mot den härlighet som väntar oss, säger aposteln, går ju inte att jämföra med Kristi ångest.

Men ändå finns det en väldig tröst i det som Hebr. 2:18 skriver:

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

Ordet "frestad" kan som sagt också översättas med ordet "testad", "prövad".

Han kan hjälpa, "då" när Du prövas, testas, frestas, och lider. Också om andra sticker, just "då" när de skulle behövas.

Henrik

Bestseller om Jesus

Kan verkligen en bok om Jesus bli en bestseller?

Ja, naturligtvis. Bibeln är väl den bok som har den allra största betydelse i mänsklighetens historia, lika modern idag som för 2000 år sedan.

Men häromdagen kom jag över en artikel (i tidskriften Fast Grunn) som säger att du kan vara övertygad om att en bok om Jesus blir en bestseller, nämligen om du skriver mot Jesus.

Da Vinci-koden är ju en sådan, fiction från början till slut. Men oaktat så säljer den bra och författaren Dan Brown har förtjänat en förmögenhet på den redan.

Sam Harris har skrivit boken The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason", (2005). Harris, som är en representant för de nya ateisterna, har fått sällskap av två andra författare: Daniel Denett (Breaking the Spell - Religion as a Natural Phenomenon, 2006) och Victor Stenger (God:The Failed Hypothesis, 2007). Alla dessa böcker uttrycker redan i boktiteln var man står - så ivrig är man, att man redan i utgångsläget kommer med en öppen bekännelse.

Men kanske mest känd är Richard Dawkins' bok The God Delusion, en bok som bokstavligen säljer förvånansvärt bra. Det märkliga med Dawkins är att han, så professor i Oxford han är, kan missa så grovt. Han är i många avseenden helt okunnig om de frågor han skriver om.

Den svenska bloggaren Pelle Poluha skriver om honom:

"Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas. Denna okunskap parad med stor arrogans gör honom till inget mindre än en riktig skitstövel.”

Orden kan låta väl hårda och t.o.m. olämpliga. Avsikten hos den seriösa Pelle Poluha är förvisso inte att använda fula ord när argumenten tryter. Tvärtom! Han hänvisar till rescensioner av boken (t.ex. Andrew Rilstones rescension, se basun.poluha.se). Man kan ju i sammanhanget påminna om att prof. Dawkins har blivit seriöst bemött av professorn (också han i Oxford) Alister McGrath. Prof. McGrath är utbildad i molekulär biofysik mm men är nu verksam som teolog, med stora insikter i filosofi. Han har bl.a. skrivit boken The Dawkins Delusion och har uppmanat Dawkins att "sluta uppträda som Gud".

John W.R. Stott skrev redan på 1970-talet om the dislike of dogmatism som ett tidens symptom och han hävdade att egentligen all övertygelse, oberoende av hur seriös forskning den bygger på, är i motvind. Stott, som är en känd förkunnare och f.d. Rector för All Souls' Church i London, visade hur tvivlet i sig verkar ödmjukt och övertygande även om man ingenting vet om vad som ligger bakom. Nu har inte bara övertygelsen som sådan börjat segla i motvind, utan nu finns det en stark anti-Jesus vind, som blåser i tiden. Man kan skriva nästan vad som helst, och bli tagen på allvar, nota bene, om man är emot Jesus. För det krävs ingen dokumentation.

Både Jesus och Paulus, som alltid är goda vänner även om många försöker finna konflikter mellan dem, talar om sanningen. Jesus säger att var och en som är av sanningen, hör min röst (Joh. 18:37). Och Paulus talar om dem som inte gav kärleken till sanningen rum, så att de kunde bli frälsta (2 Tess. 2:10).

Sanningen, det är inte detsamma som vad jag tycker, inte heller vad du tycker. Sanningen är en person, Jesus själv (Joh. 8:12). Sanningen är också Guds Ord: Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Jag har den senaste tiden ofta tänkt att egentligen består varje människas liv i en kamp med "kärleken till sanningen". Det handlar inte primärt om vad andra gör mig, vad andra tycker, hur andra lever, det handlar om hur jag hanterar sanningen i mitt eget liv. Man kan missförstå detta utttryckssätt. Men det är fråga om vilken plats Jesusfrågan har i mitt innersta.

Eller kanske ännu hellre vilken plats Jesus har i min själ, mitt liv.

Frågan om det är värt att skriva en bestseller och förtjäna massor besvaras med Jesu fråga: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Henrik

Tosi on!

Eräs tunnettu henkilö kommentoi kirkollista keskustelua lähetysvaroista seuraavalla tavalla:

Kirkkomme Katekismuksessa sanotaan: "Historiansa aikana
kristillinen kirkko on jakautunut eri kirkkokuntiin ja yhteisöihin.
Jeesuksen rukous, että hänen omansa olisivat yhtä, velvoittaa meitä etsimään keskinäistä yhteyttä uskossa ja rakkaudessa." Kunpa osaisimme tätä velvoitetta noudattaa.

Juuri niin.

Henrik

Om asylguider..

Ärkebiskop Jukka Paarma säger till tidningen Kotimaa att Finlands ekumeniska råd är på rätt väg. Rådet publicerade en asylguide, som utgår från att kyrkan måste hjälpa nödställda människor få trygghet och rättvisa. (källa Hbl 02.09.07, samt den finska nyheten på Kotimaas hemsida)

Hm. Det är ju något man borde bekanta sig med.

Trygghet och rättvisa. Borde vi ansöka om asyl i kyrkan? Det är ju inne nu.

Henrik