Dags för "eld upphör"?

Jag börjar mer och mer tycka att det nu skulle vara dags för eld upphör.

Jag tror att alla parter borde enas om detta eld upphör. För tiden är knapp. Snart är det av allt att döma för sent, om det inte redan är det.

Alternativet till att låta folk leva enligt sin övertygelse innanför det som konstateras vara rätt lära är att folk alltmera börjar organisera sig i registrerade föreningar och motsvarande. Det är en i grundlagen tryggad rättighet, att samlas, att bilda föreningar, att få ha sin övertygelse. Och det sker säkert. Den verksamhet som är utanför kyrkans inklusive biskoparnas jurisdiktion kommer att växa. Det är resultatet av en målmedveten och systematisk hetskampanj som kyrkan har accepterat.

Vill vi det? Vill vi verkligen det?

HERREN är trofast, han skall styrka oss och bevara oss från det onda.

Det onda är inte de som har annan åsikt än vi. Det onda är det som den onde vill få oss att göra, allt det som har sina rötter i hans uppror mot Kristus.

I de ljuset skall vi bedöma sådant som missionsmedel, nattvardslov och annat. Där syns ett ansikte. Är det Kristi?

Må var och en bedöma detta i bön.

Men låt mig tillägga: till samma kategori som måste prövas och bedömas hör bloggar, yttranden, åsikter och ageranden, allt som förekommer bland oss. Det onda är inte som bovarna i Kalle Anka; både utseendet och namnet avslöjar dem. Men i verkligheten är det så att Satan förskapar sig till en ljusets ängel.

Låt oss be om att vi alla, en och var, skulle få stå på Jesu sida i kampen mot mörkrets makter.

Henrik

Heter vägen icke våld?

Jag har häromdan hört om en annan skola (på finskt håll), där gudstjänster firas och där nya regler pch principer skall införas.

Är det verkligen något slags systematisk kampanj på gång, där man vill försöka utmana folks övertygelser?

Det är skillnad på övertygelse och villolära. I de fall jag nu tänker på handlar det inte om för kyrkan främmande läror.

I Sverige firar man 50 år sedan kvinnoprästfrågan avgjordes. Fortfarande finns det stora problem. Varför?

I Finland firas i dagarna 20 års jubileum.

Problemen kvarstår. Och grundproblemet är att kristna människor har förstått Guds Ord på olika sätt. Kanske handlar det inte alltid om det - Gud allena vet!

Men om det är så - och annars - heter inte den framkomliga vägen icke våld, att inte tvinga någon att leva i strid med sin övertygelse?

Henrik

Varför nu detta?

http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=16045

Den nyhet som bl.a Vasabladet presenterar idag förvånar mig, samtidigt som den ju inte borde förvåna. I Domkapitlets beslut om att bevilja rätt att fira nattvard finns ett villkor.

Domkapitlet förutsätter att medverkande prästers kön inte får vara någon tröskelfråga för mässans genomförande.

Sedan när har Domkapitlet börja engagera sig i frågan om vem som förrättar en mässa? Är inte detta något som Domkapitlet inte behöver eller skall ta ställning till? Huvudsaken är att Domkapitlet kan vara förvissat om att mässan förrättas enligt gällande handbok och att kyrkoherden och församlingsrådet har godkänt detta och har insyn.

Hur är det i andra stift?

Säger Domkapitlet i ärkestiftet att i Luther-kirkko skall gudstjänster förrättas under förutsättning att...."----"....?

Det finns ju många manliga präster som inte kallas till gudstjänsterna på EFÖ, eller på andra håll i andra stift. Eller?

Nyckeln och linjen i sådana frågor är väl att nattvardsgudstjänsterna förrättas av dem som den nattvardsfirande "församlingen" kallar.

Detta verkligen inte sagt i nedbrytande avsikt.

Men i mörka stunder undrar jag om man söker en konfrontation?

Om nattvardsgemenskapen skulle kräva att Vasa sv församlings rättigheter inskränks, eller att någon försöker styra något eller motsvarande, skulle jag förstå.

Men är det inte längre möjligt att ens få samlas och fira nattvard med sådana som man vill att skall förkunna Ordet och förvalta sakramenten? Får inte de evangeliska göra det? Får inte laestadianerna samlas och är det inte bra och välsignat att de samlas i stora skaror!? Skall vi inte kunna finna någon försonad lösning - nu avser jag inte bara EFÖ, för det berör inte mig (har heller inte blivit kallad.. :-) utan som linje i stiftet, i kyrkan?

Går det inte att hitta något hörn inom vår kyrka där också de medlemmar av kyrkan som klämmen talar om, får samlas?

Detta skulle vara helt i linje med klämmen som nästan alla en gång var med om att godkänna.

Vem förlorar på det?

Henrik

Mera om kyrkorätt och diskriminering

I den aktuella debatten diskuteras mycket detta med diskriminering. Några aspekter på detta vill jag närmare kommentera, också därför att jag kan reda ut tankarna för mig själv och förhoppningsvis för någon annan.

Enligt min mening hänvisar man ibland oriktigt till HFD:s utslag angående teol.lic. Bror Träskbackas besvär. Man säger att en av sökandena, teol. dr Allan Franzén, förklarats obehörig för kyrkoherdetjänst. Men så var ju inte fallet. Det som HFD beslöt var att inte öppna frågan, man funderade ett år och kom till att den som besvärat sig inte hade rätt att göra det och beslöt alltså att lämna frågan öppen. Om däremot Domkapitlet eller den sökande som förlorade förslagsrum hade besvärat sig, hade vi fått ett svar på frågan om behörighet.

Sedan hör man också att lagstiftningen nu ändrats så att vi inte längre är i den principiella situation som vi var när beslutet 1986 fattades.

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänen framhåller en viktig aspekt i förståelsen av kyrkomötets mycket omdebatterade kläm. Han påminner om att biskop Olavi Rimpiläinen genast efter beslutet meddelade att han inte kommer att ordinera kvinnor till prästämbetet. Han underströk att han inte ville hindra eller försvåra frågan (kvinnors möjlighet i Uleåborgs stift att få prästvigning), men att han inte behöver gå med i detta. Trots hans yttrande beslöt kyrkomötet, i det närmaste enhälligt (!), godkänna klämmen.

Detta ger nog enligt min mening också en tolkningsnyckel åt klämmen. Det är uppenbart att kyrkomötet då ville att det skulle finnas rum för dem som hade den "gamla" synen. Något tal om att avskeda någon, eller hota med domstolar mm, fanns inte då (kolla med diskussionsprotokollet). Man talade tvärtom om arbetsturer, om att komma överens och ordna det så att konflikter inte uppstår.

I en insändare i Kyrkpressen nyligen framhålls att lagstiftningen nu skärpts.

Jag beslöt att konsultera en jurist, som är väl insatt i dessa frågor, och fick följande svar (jag publicerar det här på svenska):

"Om diskrimineringsreglerna och påståendet att diskrimineringsreglerna har skärpts: Det stämmer att vi har fått in många diskrimineringsregler som i statstjänstemannalagen, lagen om kommunala tjänsteinnehavare och lagen om likabehandling. Reglerna har blivit mera uttalade, formulerats noggrannare rent verbalt, men det har inte blivit mera förbjudet att diskriminera någon, för diskriminering var nog förbjuden redan enligt den tidigare regeringsformen, som ersattes av grundlagen 2000. (kurs. HP)

Det som jag tycker är mycket problematiskt är att begreppet ”diskriminering” har givits ett annat innehåll i den offentliga diskussionen än vad det har i lagstiftningen. Jag bifogar här en definition ur lagen om likabehandling:

Lag om likabehandling:

---

6 §

Förbud mot diskriminering
Ingen får diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Med diskriminering avses

1) att någon behandlas mindre förmånligt än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle behandlas i en jämförbar situation (direkt diskriminering),

2) att en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar någon jämfört med andra som utgör jämförelseobjekt, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (indirekt diskriminering),

3) uppsåtlig eller faktisk kränkning av en persons eller människogrupps värdighet och integritet så att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller aggressiv stämning skapas (trakasserier),

4) instruktioner eller befallningar att diskriminera.

Och vidare:

"I medierna och den offentliga debatten samt i många inlägg i den kyrkliga debatten förefaller man förväxla diskriminering, som en konkret handling – se särskilt punkt 1 ovan i 4 § - med kränkning av känslor. Att känna sig diskriminerad och att i juridisk bemärkelse bli diskriminerad är dock inte alltid samma sak. Att bli kränkt för att någon inte vill samarbeta med mig är enligt min mening inte detsamma som att bli diskriminerad. Diskriminering förutsätter att jag också objektivt försätts i en annan ställning än andra, dvs. får mera arbete, mindre förmåner, inte får medverka vid festgudstjänster, eller vad det nu kan vara."

Så långt juristen.

Det bör sägas att vi inte godkänner diskriminering. Egentligen har varje kristen en strängare syn på diskriminering än lagen har. Vi vill inte såra eller kränka.

Men man kan inte hjälpa att det ibland finns olika övertygelser och att redan en annan övertygelse kan kännas sårande utan att avsikten alls är att såra. Vi anser att ämbetsfrågan inte är en jämlikhetsfråga. Jag kan här hänvisa till biskop Olavi Rimpiläinens yttrande i samband med beslutet 1986 (se diskussionsprotokollet) där han betonar att detta har varit, inte en privat tolkning, utan en tolkning som den odelade kyrkan, de lutherska kyrkorna intill våra dagar, den ortodoxa kyrkan och den romersk-katolska kyrkan osv haft och har.

Avsikten med dessa rader är definitivt inte att polemisera mot någon, eller att förklena någons åsikter, utan att seriöst försöka tränga in i problematiken.

Såvitt jag kan se har ingenting principiellt förändrats när det gäller lagstiftningen (grundlagen, jämställdhetslagen, lagen om likabehandling) som skulle motivera att en legitim uppfattning inte får ha hemortsrätt till alla delar i vår kyrka. Därför borde personer med den traditionella ämbetsteologin kunna bli präster, både kyrkoherdar och biskopar, om de har förtroende, dvs väljs.

Det som är poängen är att det är kyrkan som ändrat inställning.

Att väja är inte att diskriminera. Om någon försöker förhindra, försvåra eller på annat sätt frånta någon hennes eller hans rättigheter är däremot fråga om något annat.

Jag hoppas vi får en seriös diskussion om detta och att vi tillsammans söker vägar vidare.

Jag hoppas också att den kyrkliga situationen inte präglas av fel frågor, utan att frälsningsfrågan, evangeliet om Jesus Kristus skall bli kyrkans största och dominerande frågeställning.

Henrik

Avslöjande

Idag nås vi av nyheten att även Esbo och Vanda samfälligheter sällat sig till dem som vill strypa missionsunderstödet till SLEY och SLEF.

Jag noterar med tillfredsställelse att biskop emeritus Erik Vikström nyligen sagt att man borde höja understödet til SLEY och SLEF.

Den andliga förförelsekampanj som börjat i Helsingfors har nu drabbat missionen hårt. Man vill gärna göra gällande att man bara flyttar understödet från ett missionsprojekt till ett annat.

Det är tyvärr inte hela sanningen. Man stryper missionsarbete, som är själva livsnerven i kyrkans liv, och flyttar stödet sedan (när detta träder i kraft om 3 år) till olika internationella projekt, som mig veterligen inte åtminstone till merparten är evangeliserande projekt, utan snarare internationell diakoni och kyrkans utlandshjälp.

Det handlar inte enbart om pengar. Det handlar också om missionsteologi, alltså inte om ämbetsteologi. Den intresserade kan gå in på STI:s hemsida och läsa om missionsteologin (www.teolinst.fi, både på nyhtessidan och i Hörnstenen 1/2008). Det handlar om stora frågor.

Jag tycker att denna hetskampanj har avslöjat sitt verkliga ansikte.

Jag tvekar inte att säga detta. Detta är orättfärdigt och ont. Man får hoppas att dessa planer ännu kan förändras, att fullmäktige ännu stoppar dessa förslag.

Nu skulle biskoparnas röst behövas. Detta handlar inte längre om ämbetsteologi (SLEY har för övrigt en kvinnlig präst anställd i missionsarbete). Var och en må pröva detta och ställa sig frågan: i vems intressen ligger att missionsarbetet drabbas, att nya avtal inte fattas med missionärer från SLEY och SLEF?

Jag hoppas också att de andra missionsorganisationerna nu är solidariska och häver upp sin röst. Detta vansinne kan inte få fortsätta.

Dags att vakna.

Henrik

En för alla, alla för en

Orden en för alla, alla för en är en devis som passar synnerligen väl in på en kristen.

Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 2 Kor. 5:15

Han dog för alla (en för alla), för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom (alla för en).

Orden handlar om solidaritet och sammanhållning. Så ofta försöker man lösa upp detta, och handla enligt en annan devis: divide et impera, söndra och härska!

Det börjar ofta i andliga sammanhang med ett angrepp på gemenskapen. En isolering, som leder till splittring, till bristande gemenskap, föregår ofta slutskedet härskandet.

Det finns på nätet en märklig video om en buffelhjord, som blev angripen av lejonen. Man ser helt tydligt hur lejonen först lyckades isolera ett djur, som flera lejon sedan angrep.

Det försvarslösa djuret försökte i dödsångest kämpa emot lejonen och flydde (med lejonen fasthängande i kroppen) ner i vattnet för att försöka förmå lejonen att släppa sitt grepp.

När lejonen såg ut att segra, blev det stackars djuret ytterligare angripet av en krokodil. Lejonen drog upp djuret på land, korkodilen försökte dra ner djuret i vattnet och lejonen vann till sist - men bara för en kort tid.

Hjorden hade samlat sig på nytt, och gick i samlad trupp till angrepp. Man ser hur en ledande buffel stångar ett av de ledande lejonen så att lejonet flyger. Efter en liten stund tar lejonen till flykten, och det angripna djuret sällar sig igen till hjorden...

För mig har denna video blivit en lektion i hur den onde attackerar. All ondska, också sådan som vi människor kan utöva mot andra, har samma koncept. Först isolera, gemenskapen söndras, sedan angrepp på en som kommit lite ifrån andra, sedan eliminering.

Därför är det oerhört viktigt att vi kristna i alla andlig kamp står samman. Först och främst med Jesus, trons hövding och fullomnare. Men sedan också med varandra. En för alla och alla för En.

Jag tror att det är viktigt att tillämpa denna princip på alla konflikter. Inte så, att vi som förriga gubben som skulle citera Bibeln och sade att" Gud är god som låter det regna både över onda och över oss."

Ingen av oss står utanför. Ondskan har inte sin rötter, men nog sina redskap i oss människor.

Det går inte att förenkla olika strider, men nog finns det anknytningspunkter, även om man alltid måste komma ihåg att vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ef. 6:12

Men i allt som är en rätt och kristlig kamp skall vi bevara solidariteten och sammanhållningen. Blir någon angripen, skall vi alla vara solidariska.

En mycket nedstämd teol. mag. kontakte mig häromdan. Han är en av dem som har en traditionell ämbetssyn, som har samvetsbetänkligheter. Han får inget arbete annat än om han säljer sitt samvete. Jag får en stark upplevelse av orättvisa och ondska när jag konfronteras med hans liv. Och en stark känsla av bristande solidaritet. Vad kan jag göra för honom?

I all andlig kamp, måste vi minnas att vi är kallade att leva så att vi inte utmanar varandra eller andra. Allt lidande är inte ett lidande för Kristus, det kan vara vår egen synd och ondska som drabbar oss.

Men jag tror också att det finns sådant idag som drabbar oss just därför att vi vill hålla fast vid Guds Ord.

Solidariteten och sammanhållningen måste ha en fixpunkt, gemenskapen en grund. Och en Herre och Herde. Till denna gemenskap måste alla de vara kallade, som Jesus har dött för, och som följa Honom och leva för Honom.

Se på denna märkliga lektion. Så är det. Kanske kan det vara hälsosamt att fråga sig var man själv är.

http://www.youtube.com/watch?v=LU8DDYz68kM

En för alla!

Alla för En!

Henrik

Jeesus ei ole vaihtoehto, vaan elinehto.

Kalevi Lehtinen (Uusi Tie 21.2.2008)

(för svenska läsare ungefär: Jesus är inget alternativ, Han är ett livsvillkor)

Henrik

Vem är "alla", "ingen" och "var och en"?

Två aktuella paragrafer i vår Grundlag, 6 § och 11 §, innehåller orden alla, ingen och var och en. Man undrar ibland vem som avses. Först lagtexten, sedan någon (lekmanna)kommentar.

6 §
Jämlikhet

Alla är lika inför lagen.

Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Barn skall bemötas som jämlika individer och de skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.

Jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet främjas enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor.


11 §
Religions- och samvetsfrihet

Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

I jämliketsparagrafen har vi dels detta att alla är lika inför lagen. Och tillägget att ingen får särbehandlas, i listan som följer förekommer centralt på grund av sitt kön, men även orden religion, övertygelse, åsikt.

Man undrar hur man kan avgränsa olika grupper av människor, och på något sätt förutsätta att någras åsikt väger tyngre än andras.

Vad religions- och samvetsfriheten beträffar står det att ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Vem avses med ordet "ingen"?

En vanlig tolkning är att det inte längre gäller dem som anslutit sig till ett religionssamfund. Man väljer åtminstone när man blir präst i kyrkan, då måste man mer eller mindre blint lyda de beslut som fattats.

Men säger lagen det? Eller är det så att rätten att bekänna och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund är något annat än att "inte vara skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning". För en lekman förefaller detta sistnämnda att vara ett tillägg. Det skulle i så fall betyda att även om man har anslutit sig till ett religiöst samfund så gäller samvetsfriheten.

Det finnas exempel på jämförbara fall.

Prof. Saraviita sade åt mig att problemet och styrkan med denna paragraf (11 §) är att den är så villkorslös.

Jag tycker att den aktuella diskussionen om rätten att väja har en tilläggsaspekt. Att agera så att man hindrar någon att få sin rätt är en sak, att avgränsa sig själv borde väl vara något annat??

Jag kan inte förstå (men det är ju inget kriterium) att rätten att väja skulle innebära diskriminering. Om man primärt utestänger sig själv från något? Man hänvisar till ett förhållande som råder inom en själv.

Det finns också något annat som psykologiskt sett förvånar. Om någon finskspråkig kollega skulle säga åt mig att han inte vill stå vid altaret med mig för att jag har svenska som modersmål, skulle det inte falla mig in att kräva att han gör det, och om han inte går med på det föra det till rätten i och för avgörande.

Skulle någon vilja ha en kollega vid altaret som är tvungen att vara där? Med risk att annars inte kunna försörja sin familj?

De frågor som man bör få sakligt utredda, utan några som helst hotbilder (som så ofta har förekommit i debatten) är bl.a:

(1) Gäller detta att inte tvingas att ta del i religionsutövning också dem som är med i ett religiöst samfund, inklusive präster?

(2) Innebär förrättande av gudstjänst religionsutövning också för den prästs vidkommande, som förrättar gudstjänsten?

(3) Är väjning av samvetsskäl = diskriminering, direkt eller indirekt?

(4) Vad innebär stadgandet i Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) och särskilt det som sägs om i 2 §:

Begränsningar i lagens tillämpningsområde

Stadgandena i denna lag tillämpas inte

1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, ---?

(5) Vilka är de förändringar i lagtexter som nu har skärpts med hänsyn till denna fråga och som alltså innebär att läget har förändrats?

Det behövs nu en grundlig diskussion, bl.a om det som docent Pekka Leino skrivit om i sina böcker, om Arto Seppänens teser i avhandlingen (avhandlingen har blivit enhälligt godkänd) och det som bl.a. Jyrki Anttinen m.fl. har sagt i diskussionen.

En blogg är säkert inte den optimala platsen för en diskussion, men skulle någon vilja argumentera sakligt, är jag givetvis beredd att ocensurerat ge utrymme också åt längre inlägg.

Jag hoppas att den grundliga diskussion om detta som utlovats verkligen nu förs.

Henrik

Dagens gåta

I förhållande till en kyrkoherdetjänst är förrättande av gudstjänst ett tjänsteuppdrag och handlar inte för kyrkoherdens del i detta sammanhang om en i grundlagen skyddad religionsutövning.

Detta är ett konstaterande av Åbo förvaltningsdomstol i motiveringarna till beslutet (citat enligt Kyrkpressen).

Man undrar vilka könlösa andevarelser som svävar i kyrkoherdetjänsterna...

Månne man avser att till kyrkoherdeämbetet hör att göra upp arbetsturer så att alla får turer rättvist och jämlikt?
Men man talar ju uttryckligen om förrättande av gudstjänst.

Vet inte. Fattar inte.

Henrik

Urkyrkans kyrklighet

Pekka Mäkipää, missionsorganisationen Såningsmannens missionsdirektor, skriver i sin ledare i det färska numret av tidningen Kylväjä om hur Michael Green beskriver urkyrkan.

Green nämner fem olika drag, som präglade livet, kyrkligheten i urkyrkan. Det fanns inte någon särskild strategi eller taktik. Men följande fem drag kan man tydligt se och dessa har varit avgörande för kyrkans framgång:

1. Ett grundmurat förtroende och en tillit till budskapets sanningshalt. Judarna var stränga monoteister och det var fruktansvärt svårt att övertyga dem om att Gud stigit ned och blivit människa i Jesus Kristus. Men när de blev övertygade om försoningens och uppståndelsens sanning, var de omöjliga att stoppa.

2. Green fäster uppmärksamhet vid det militära bildspråk och militära terminologi som aposteln Paulus och de apostoliska fäderna använde. Även om de kristna var vapenvägrare, var de andliga kämpar. I dagens värld är det närmast inom kyrkorna i Afrika, Asia och Latinamerika som motsvarande terminologi finns, i väst beskrivs kyrkan ofta som ett sjukhus.

3. Urkyrkans teologer använde sitt kunnande och sin bildning för att kunna tränga in i hedningarnas tänkande och i deras hjärtan. De klädde av den goda nyheten dess judiska kläder, och satte nya kläder på den, utan att förändra innehållet. Missionen var för dem teologins moder.

4. De kristnas livsstil och vandel gjorde ett djupt intryck på antikens människor. Saulus från Tarsos, som från att ha varit en förföljare bled förföljd, kvinnors och mäns förmåga att ta emot kritik, hat och förföljelse, deras vilja att hjälpa utan att fråga efter den hjälpbehövandes religion eller bakgrund var något som aldrig hade inträffat tidigare.

5. Omvändelsens nödvändighet. Green påpekar att detta var en nästan okänd sak under antiken. Man tillfogade bara sina egen gud till gudarnas pantheon och anknöt till någon gud som fanns. Om de kristna hade tigit om detta, hade de fått vara i fred och de ut.

Det finns enligt uppgift 2,2 miljarderkristna och antalet ökar varje dag med 77 000 i Afrika, asien och Latinamerika.

1,87 miljarder människor har aldrig hört evangeliet. De som aldrig nåtts ökar varje dag med 55 000 personer.

Låt oss aldrig glömma det!

Henrik

Kyrkorätt och kyrko-orätt

För alla som kan läsa finska vill jag peka på tidningen Kotimaas nätsida (finns på www.kotimaa.fi/kotimaa) och diskussionerna om kyrkorätten, som utgår från en artikel av docent Hannu Juntunen.

Jag kan personligen inte instämma i allt vad Juntunen säger, men han kommer med många intressanta påståenden. Bl.a visar han att uppfattningen (och lösningen av diskussionerna) är teologisk, han konstaterar att en stark och klar intention i biskop Sariolas kläm är att betona att den gamla hållningen inte är en villolära.

Men ännu starkare än Juntunens sakliga artikel (och det är fint att han seriöst vill samtala!) är Jyrki Anttinens och Arto Seppänens kommentarer, som finns på hemsidan. Så läs!

Jag ska se hur diskussionerna fortsätter, på olika håll, och fundera på om artikeln om kyrkorätten i Kp skall få några kommentarer till.

Jag finner att nyckelfrågorna i diskussionen är:

(1) Är förrättandet av gudstjänsten religionsutövning? (Juntunen medger att det är så)

(2) Vad har det blivit av det som Konstitutionsutskottets ordförande sade i sitt första inlägg när den avgörande diskussionen började: att Konstitutionsutskottet inte föreslår en klausul----för denna typ av frågor avgörs bäst av arbetsfördelningar ("työnjaoin"), regleringar av lediga dagar och semesterdagar mm.. Alltså man förespråkar precis det som nu skall förbjudas!! Säger detta något?

(3) De ändringar i lagberedningar efter beslutet år 1986 har inte förändrat den rättsliga grunden på något sätt. Grundlagens skrivningar är kvar, och i framställningen till ny kyrkolag i samband med ämbetsbeslutet år 1986 (framställningen gjordes 1987) finns klämmens text med i regeringens proposition till beslutet. Detta är en principiellt stor fråga. Det visar ju sig att det är kyrkan, inte staten, som ändrat sig.

(4) Det måste påvisas att väjandet i sig är diskriminering. Detta är en trossats, det är ju själva frågan. Vart skulle en sådan tes föra oss, om vi vägrar delta i moskéns fredagsbön (eller vice versa), diskriminerar man då muslimer?

Men jag försöker hålla mig till bara detta: för jag anser att vi inte kommer någon vart med detta ständiga processande och hotande om rättegångar, domstolar, böter, sanktioner osv.

Kyrkan måste ta frågan tillbaka, och lösa den enligt principen Abraham och Lot, Paulus och Silas...

Det går nog. Livet också inom kyrkan måste få chansen att växa så som det vill - så länge det är kristligt och bibliskt.

Henrik

Ledsamheter och möjligheter

Igår skrev 985 personer ut sig ur kyrkan genom tjänsten "skriv ut dig ur kyrkan". Under dess fyraåriga existens har nu 100 000 personer skrivit ut sig ur kyrkan genom denna internetsida, som Tammerfors fritänkare ansvarar för. I januari fick denna förening en donation på ca 16000 euro av en företagare, som vill att pengarna skall användas för verksamhet bland barn och ungdom, och för utvecklandet av internetsidor för "religionslösa".

Detta med gårdagens 985 personer är dåliga nyheter.

Bland dessa 985 kan nämligen också finnas sådana som älskade vår kyrka, men som tycker att kyrkan blivit flat, tom och menlös, och dessutom grälsjuk och virrig.

Dessa attribut är alla sådana som jag mött i diskussioner och inlägg.

Jag hoppas detta skall tas emot som en varningssignal, inte till dem som skriver ut sig, utan till kyrkan och alla dem som inom kyrkan bär ansvar.

Mot denna bakgrund ter det sig absurt att de som skulle vilja stanna och tjäna, också i flera fall avvisas. Varför i all världen?

Det kan bli nya tider!

Jag tror att de nya tiderna kan bli kyrkans räddning. Kyrkan kommer att behöva sina troende medlemmar, lekmän och präster. Kyrkan blir beroende av bön och offer. Kyrkan blir en kyrka som inte klarar sig utan bön i ännu hög grad än idag. Och kyrkan kan inte ha en armé av anställda utan behöver sina medlemmar som aldrig förr. Kanske också många präster blir tältmakarpräster, med sådana avses sådana som försörjer sig genom ngt annat arbete och är pastorer helt eller deltid som ett kallelseupppdrag från församlingen.

Till den nya gemenskap hör också starkare uttryck för församlingens gemenskap, jag tror och tycker att gemensamma måltider är något man kan uppmuntra till. Sådant stärker gemenskapen.

Detta är bara några axplock ur vad som kunde sägas om de goda möjligheterna som kyrkan nu har!
Det är allvarligt om man inom kyrkan inte tycker det är så farligt, många är ju kvar ändå... Den inställningen är en tickande bomb.

Men det är hoppfullt om man sörjer över varje person som inte har funnit det menigsfullt att stanna. Och framför allt om allt detta leder till något nytt.

Henrik

Rötterna

En av våra präster, numera hemma hos Herren, sade en gång till mig: har du märkt att den båt som har hög mast, också måste ha djup köl, att det träd som höjer sig högt över andra också måste ha djupa rötter.

Detta är en sanning, även om tillämpningarna måste modifieras. Stora rötter kan ibland ersätta djupa rötter.

"Många kristna som fått vara till välsignelse, har djupa lod (tyngder)." Så sade han också.

Jag har tänkt mycket på rötterna.

Bibeln talar om vår själs ankare, en annan bild som uttrycker samma sak.

Det värsta är kristna människor, som försöker förneka eller glömma sina rötter. Skaka av dem liksom.

Sådant skrämmer.

Jag är också oroad över den nya "humanism" som utger sig ha större godhet än Gud i Ordet.

Nu gäller det att lita på att Gud är god. Är Gud god, vilket Han är, är också Guds vilja god.

Glöm inte rötterna, de bär dig.

Henrik

Tacksamhet och förundran

Har tagit del av de sena nyheterna om resultatet i kyrkomötesvalet och stiftsfullmäktige.

Tackar ödmjukt alla som har gett mig fortsatt förtroende. Jag erkänner att det känns bra på ett sätt, just nu när jag har fått sparkar från höger och vänster, med förtroende. Vi står inför de största frågorna inom kyrkan på länge, låt vara att de teologiskt sett är en fortsättning på en process som börjat för länge sedan.

Jag ber och hoppas att vi kan vara till välsignelse och uppbyggelse för vår kyrka och vårt stift.

Samtidigt förvånar det mig mycket att vännen och brodern Göran Stenlund, som ställt sig till förfogande, blev utan mandat och detta kanske delvis på grund av en kampanj mot honom (?)

Jag är lika förvånad över att broder Bo Göran inte kom in, det är ju möjligt att han bara hade en eller två röster färre än Helene och att hans jämföresletal därmed sjönk under mitt.

Förundran över bådas "öde".

I stiftsmötesvalet gick det ur in synvinkel bra: Stig-Olof Fernström, Max-Olav Lassila, Tove Monnberg, Torsten Sandell, Hans Snellman, Gun-Maj Näse, Kristian Sjöbacka m.fl., väckelserörelserna är representerade vilket känns bra.

Också det valet innehöll frågetecken, men så är det med val.

Nu hoppas jag bara att Gud får göra något nytt med och i vår kyrka!

"Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot." Sak. 4:6


Henrik

HFD och MH

I dagens Helsingin sanomat framför biskop Heikka igen sina tankar som han skrivit om på sin blogg, dvs att väjningsrätten mm nu har förpassats till historien. Han anser att HFD:s beslut innebär att man tagit upp hela problematiken och en gång för alla strävat att lösa frågor som sammanhänger med den.

Frågan är om det är så.

Det som jag tycker att man kan säga är att HFD beslöt att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols (och Åbo domkapitels) beslut, och att HFD:s ställningstagande gäller detta enskilda fall i Kumo (Kokemäki) församling.

Sannolikt skulle liknande beslut kunna fattas på andra håll.

Det förefaller som om HFD har velat respektera det man uppfattar som kyrkans syn, ganska oproblematiskt. Jag säger öppet att jag inte är jurist och tänker inte disputera med den juridiska expertisen. Men detta handlar om, eller rättare sagt borde handla om teologi, och av det förstår jag mera, om än icke allt.

Om beslutet bygger på en redogörelse, som inte resulterade i de lagförändringar man önskade, hur kan då annat än grundlagens stadganden om religionsfrihet, där också övertygelsen ingår, samt jämställdhetslagstiftningen där det bl.a heter att i verksamhet som gäller trosutövning tillämpas inte jämställdshetslagen.

Alltså:
- i praktiken ganska slutgiltigt på grund av kyrkans bristande vilja.
- De facto finns det enligt min mening aspekter på beslutet som kan och bör övervägas.
- Och framför allt: kyrkan kunde frivilligt välja en annan väg.

Henrik

En predikan för mig

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.
För att hjälpa dig i nöden är Han där.
Ser du efter, skall du finna att där står han,
för att lätta alla bördor, som du bär.

Henrik

Slutgiltigt beslut?

På tidningen Kotimaas hemsida säger biskop Heikka att Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebär att väjningsrätten har förpassats till historien. Att komma överens om arbetsturer är diskriminering, och brott mot jämställdhetslagen.

Jag tänker återkomma till denna fråga med en längre insändare, sannolikt här på bloggsidan de närmaste dagarna. Det beror nämligen bl.a på vad som kommer att skrivas i Kyrkpressen i samma ämne.

Jag finner beslutet ohållbart, men konstaterar att HFD ju egentligen bygger sitt resonemang på biskopsmötets beslut. HFD vill ju vara solidarisk med kyrkans ledning, så långt som det är möjligt och lagligt.

Det första jag frågar mig är, hur kan man säga att det är diskriminerande med arbetstursarrangemang när detta helt allmänt förekommer t.ex. inom vårdsektorn? Säkert inte på alla sjukhus, men dock. Där skall man ta hänsyn till delvis andra frågor, men ändå principiellt liknande. Där har man en matris av övertygelser: kristna, Jehovas vittnen, mormoner, adventister (som också är kristna), muslimer osv. Var och en av dem har en övertygelse, både vad undersökningar och åtgärder, som de inte av samvetsskäl kan utföra, beträffar.

Det andra jag konstaterar är att den logiska och ideologiska förklaringen till denna slutsats, vad jag kan förstå, är att man betraktar gudstjänster som tjänstemannaplikter, inte som religionsutövning. För på "verksamhet som gäller religionsutövning" tillämpas inte jämställdhetslagen. Denna syn delas av biskopsmötet och juristerna, som ju utgår från biskopsmötets redogörelse. Om jag har förstått beslutet rätt utgår de från kyrkans självdefiniering av en prästs skyldigheter. På en rak fråga tror jag verkligen inte att biskopar skulle svara att gudstjänsten är en tjänsteplikt i den meningen att den inte är religionsutövning.

Men då kommer följande fråga: är gudstjänsten för prästen ett tillfälle där han bara sköter sin plikt, sin tjänst? Han rabblar upp böneord, han läser religiösa texter, men han deltar inte i dem och menar ingenting med dem? För det blir ju religionsutövning. Men blir det verkligen inte så i praktiken??

Jag beklagar dessa beslut mycket. Och jag tycker att biskopsmötet nu bär ansvar. Är man nu tillfreds med att man tvingar präster att agera mot sin övertygelse, mot det som man tror att är rätt?

Nej, lyder säkert svaret, fast det i ärlighetens namn borde heta ja. (Detta ja har också uttalats av en del). Ni kan ju alltid lämna kyrkan, eller åtminstone prästämbetet.

Jag tror också att en tolerant och kärleksfull inställning leder till större ansvar och mera reflektion än ett tvång. Så nu borde nog kyrkorätten ses över och alla människor av god vilja slå sina kloka huvuden ihop och fundera över vad som är rätt och rimligt.

Inför och efter kyrkomötet 1986 sade bl.a konstitutionsutskottets ordförande, liksom även andra biskopar, att de som har en traditionell ämbetssyn skall garanteras friheten att verka. Detta var kyrkomötets uttalade vilja. Det som nu har skett är att man på majoritetssidan har märkt att också unga teologer har denna syn och att åsikten inte försvinner med tiden.

Bilden som nu tecknas som alternativ efter detta blir denna:

- en grupp präster, sannolikt merparten, av dem som i sitt samvete är övertygade om att de gör fel, och/eller i sitt samvete inte är övertygade om att de handlar rätt genom att samverka i gudstjänster, kommer att med obehag agera med, inför rädslan att förlora "brödet" för familjen;

- en grupp präster kommer ändå inte att foga sig, de kommer att drivas till andra former av verksamheter, inom kyrkan eller utanför kyrkan, unga präster kommer att resa till Sverige eller någon annanstans för att bli prästvigda, små grupper av husförsamlingar och gemenskaper kommer att bildas, och allt flera av kyrkans mest motiverade medlemmar kommer att hamna här.

- så småningom kommer kanske flera frågor att hamna i samma kategori (jfr utvecklingen i Sverige) och sedan någonstans finns smärtgränsen för allt flera.

Vill vi detta?

Och vill verkligen någon kvinnlig kollega att gränsen skall gå där, att stå med någon vid altaret som tycker att han inte har tro till detta, men inte har något val?

Frågor som man kunde hantera på annat sätt, löses nu med tvång, med den starkares rätt. Och med det sårande attributet i alla möjliga sammanhang att vi kränker kvinnor.

Vem av oss vill det?? Svar: INGEN!

När man upprepar en sak tillräckligt ofta tror alltid någon. Men vi vill inte kränka någon medmänniska, inte muslimer, inte människor av annan tro, och allra minst kristna syskon!

När det nu så småningom klarnar hur det nya kyrkomötet ser ut, kan många andra frågor bli verkligt viktiga. Vi står inför en avgörande vår.

Jag tycker, med kritiska röster från både höger och vänster, att man borde försöka hålla samman, ens stå i samtalskontakt med varandra. Men då är nog förutsättningen att man inte tvingas avstå från en legitim syn - den syn som varit kyrkans i tvåtusen år - till förmån för ett nytt beslut som teologiskt kan ifrågasättas.

Jag har säkert kunnat yttra mig i tal och skrift så att jag utmanat någon, utan att det har varit eller är min avsikt. Men jag får lov att tillstå att jag också har trott för mycket (!) om dem som är av annan mening. Jag har i åratal sagt åt unga teologer att vi ska be om vishet, att vi ska vänta, att vi inte ska bilda egna alternativ, för det finns sådana som ännu förstår oss och vill att också vi ska få vara med.

Men jag erkänner att jag ser mycket litet, intill ingenting, av den viljan bland dem som kunde, om de bara ville, påverka saken.

Låt det bli sagt att poängen i vad jag skriver inte är att alla måste tänka som jag, inte heller att man med min principiella syn måste dra de slutsatser jag drar. Vad jag säger är att den syn jag hade när jag för drygt 36 år sedan började som präst är densamma idag. Andra har ändrat åsikt.

Jag säger inte heller att vi ensidigt ska kunna diktera villkoren för hur kyrkan ska agera.

Jag vill inte säga att jag önskar en utveckling som jag antyder (ovan), men jag förstår den och stöder den om och när inga andra lösningar finns för unga teologer, och snart inte heller för oss äldre präster och församlingsbor.

Jag hoppas att återstoden av mitt liv ska gå till att få förkunna trons centrum, tala och undervisa om Bibelns tillförlitlighet, om trobekännelsen som den gamla kyrkans sammanfattning just av vad Bibeln säger.

Det betyder nog också en lyhördhet för vad Guds Ord säger om vårt liv, inklsuive sexualetiken, det handlar inte om bristande respekt för människor, utan om att vända Gud ryggen (se tidigare inlägg).

Jag tror faktiskt att den dag kyrkan själv går in för tolerans och acceptans i denna fråga, kommer också domstolsutslagen att bli annorlunda. För att inte säga att rättegångar inte i dessa frågor skulle behövas. De som eventuellt skulle behandlas, skulle gälla genuina fall av diskriminering, elakhet osv. Men att kalla en övertygelse för diskriminering är nog diskriminering av övertygelse, om man inte samtidigt säger att övertygelsen är fel och okristlig.

Nog är jag orolig för vad som nu kommer att hända.

Henrik

Rätt kyrkorätt?

Vi står nu inför en viktig diskussion, som förhoppningsvis leder till större klarhet inom kyrkan. Nu dikteras policyn av enskilda rättegångar, med mer eller mindre tvivelaktiga beslut. Mycket tunga namn inom förvaltningsrätt och författningsrätt hävdar nämligen något annat än de beslut som rättsinstanser fattat.

När jag läser anmälan till riksdagens justitieombudsman blir jag nog rätt övertygad om att många av dagens resonemang är politiska beslut (detta är inte anmälarens ord, utan mina). Det krävs nog oerhört mycket mod att efter alla dessa diskussioner våga vara och orka vara självständig.

OM det är så att också den evangelisk-lutherska kyrkans medlemmar har rätt till både positiv och negativ religionsfrihet, kan jag inte förstå att det skulle vara rätt att frånta någon rätten att söka en kyrkoherdetjänst. Om kyrkoherden genom något beslut fråntar en kvinnlig präst hennes rättigheter, t.ex. genom att inte fördela gudstjänstturer, genom att ge uppenbart "sämre villkor" i något avseende (t.ex. gudstjänstturer under helger när det går mindre folk i kyrkan osv), ja då gör han sig omöjlig som kyrkoherde.

Om han inte som förman lyssnar till hennes problem och försöker finna en för henne god lösning, är han inte lämplig. Men om han däremot med hänvisning till religionsfrihetsparagrafen inte på grund av övertygelse vill delta i gemensam altartjänst el dyl, och själv är beredd att väja, kan jag inte förstå varför han inte skulle kuna vara kyrkoherde.

Allt sådant har ju förekommit redan i vår kyrka, under många år.

En annan fråga är sedan om en sådan person blir vald till kyrkoherde. Och en relevant tilläggsfråga blir om någon kvinnlig präst vill söka sig till en församling där en sådan präst är kyrkoherde.

Jag tror att det finns präster av alla sorter.

Jag efterlyser nu

(1) En klar utredning av frågan vad religionsfrihets-paragrafen innebär. Prof. Ilkka Saraviita, som måste anses vara en av landets absoluta auktoriteter, är av den meningen att Arto Seppänens teser (om prästs rätt att vägra gudstjänstsamarbete) håller.

(2) Lika viktig är en vilja inom kyrkan att försöka lösa frågan på ett kristligt sätt. Sådant hörde man mycket om i början av diskussionerna, inför, under och efter beslutet år 1986. Men nu har tonen blivit en annan. Jag tycker att kyrkan kunde rymma olika församlingar och gemenskaper, och att inga ödesdigra snabbåtgärder skulle få äventyra den gemenskap som byggts upp under århundraden.

Ansvaret är nu stort. Jag tror att det är berättigat att kyrkorätten nu blir föremål för en grundlig och allsidig utredning.

Jag tror att den springande punkten i tolkningarna är att majoritetens syn är att religionsfriheten försvinner sedan man har inträtt i ett samfund, eller om man är präst, och att man alltså sedan är tvungen att avstå från sin övertygelse.

Det är nog inte hållbart trots att många hävdar det. Religionsfriheten gäller alla. Om kyrkan t.ex. i framtiden säger att polygama äktenskap är riktiga, och någon präst hänvisar till att han viger bara till monogamt äktenskap, skulle han vara tvungen att lämna kyrkans ämbete eller handla mot sitt samvete. Detta förutsagt att kyrkan fortfarande betraktar monogama äktenskap "som en legitim uppfattning".

Exemplet är sökt, men inte helt utopistiskt. Detta har redan framförts i andra länder.

En annan sak skulle ju nog vara att lyckas finna en motivering att längre tillhöra en kyrka som så klart tar avstånd från sitt grunddokument.

En fråga som nu är aktuell och som redan länge funnits i bakgrunden är denna: kan kyrkomötet i princip besluta om vad som helst när det gäller den kristna läran? Eller borde man dra den logiska slutsatsen att den som avviker från kyrkans grundidé, själv skulle måsta lämna kyrkan och grunda en annan kyrka med en annan bekännelse?

Stora frågor, som nu måste utredas grundligt.

Jag undrar nog om vi nu har en rätt kyrkorätt, och om det alls är någon egentlig kyrkorätt, utan om det helt enkelt handlar om helt vanlig profan rätt där bekännelse- och trosfrågor inte spelar den avgörande roll som de skall göra i ett trossamfund. Ett orovarslande tecken är ju att olika kyrkliga frågor gång på gång avgörs av världsliga domstolar. Kyrkan kan ingenting säga om sin egen verksamhet.

Henrik

Ett annorlunda argument för Bibelns trovärdighet

Det finns många ord i Bibeln som försäkrar oss om att Gud är trofast, att Guds Ord är sanning, att vi kan lita på Bibeln.

Det finns också några andra ord som har blivit mycket meningsfulla för mig, ord som inte alls talar om tillförlitlighet, men som de facto är ett "inre bevis". Ord som aldrig skulle skrivas i ett gnostiskt evangelium, ord, som skulle upplevas ovidkommande.

När du kommer, så ta med dig manteln som jag lämnade kvar hos Karpus i Troas, och böckerna, framför allt pergamentskrifterna.
2 Tim. 4:13

Vad i all världen har ett sådant ord att göra i en gudomlig skrift?

Eller:

Och på det stället var mycket gräs. Joh. 6:10

Så säger den som var där, texten handlar om brödbespisningsundret, och mitt i allt - mycket gräs! Men den som var med och minns hur det var, kommer ihåg sådana "ovidkommande" detaljer.

Henrik

"För att du skall veta hur tillförlitlig den är"

Det är fascinerande att läsa Bibeln! Många människor tror att ju mera man läser Bibeln desto mera kommer man att märka dess brister. Unga teologer skriver om hur Bibeln är motsägelsefull, hur de olika evangelietraditionerna är oförenliga, inte bara så att de betonar litet olika sidor i Jesu förkunnelse, utan så att de inte går att förena.

För mig har det blivit helt annorlunda. Ju mera jag har läst, studerat Bibeln på grundspråken, läst vad olika teologer sagt och tyckt, desto mera har jag befästs i uppfattningen om Guds Ords tillförlitlighet.

Det är precis det som Lukas anger som avsikten med att han skrivit ner evangeliet. Han har forskat noga säger han, intervjuat, frågat, kontrollerat, samtalat osv och han inbjuder Teofilus (sannolikt en pseudonym) att kritiskt granska och se hur tillförlitlig den undervisning är som han har fått.

Ordet tillförlitlig är samma ord som används om fängelsets portar i Apg. 5:23, det var säkert ("ordentligt låst") och det kunde prövas och kontrolleras.

Bibelläsaren, teologen och lekmannen, behöver inte stänga sina sinnen, inte förneka sitt förstånd, inte bortse från fakta, inte frukta för att ifrågasätta, utan kan frimodigt kolla och testa.

Det är min bön att jag skulle kunna styrka mina bröder (och systrar). Att tilliten till Guds Ord skulle öka, att intresset för att fråga efter vad Guds Ord säger och att viljan att låta sig bli beroende av detta Ord skulle slå rot i oss alla, ja det är min bön och önskan.

Henrik

Gäller Bibelns ord i etiska frågor?

För ganska många år sedan hörde jag första gången om de två korgarna, trons korg och kärlekens korg. I den förstnämnda finns alla frågor som gäller tron. Tron handlar om det eviga och representerar det oföränderliga. Kärlekens korg innehåller sådant som måste prövas från tid till tid, och till den hör t.ex. etiska frågor. Det är kärleken som är rättesnöret, kärleken är evig, men uttrycken för kärlek förändras från tid till tid.

Det finns säkert något riktigt i att säga att kärleken är en god tolkningsnyckel och att kärlekens uttryck kan förändras från tid till tid, från kultur till kultur.

Men om man förenklar detta och säger att de dogmatiska frågorna hör till trons korg och de etiska frågorna hör till kärlekens korg med tillägget att trons korg innehåller det oföränderliga, medan kärlekens korg innehåller det föränderliga, då är man nog ute på gungfly.

Det är mycket denna "nyckel" man följer när man argumenterar för en ny sexualetik. Man säger att det som på Bibelns tid var intentionen det gäller idag: osjälviskhet, trohet, ärlighet. Men formen för kärleken kan idag lika väl tillämpas på homosexuella par som på heterosexuella.

Frågan är om detta håller. Eller borde man kanske inte hellre säga att svaret är att detta resonemang inte håller.

I 1 Tess. 4 skriver Paulus:

Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt, och att var och en av er vet att skaffa sig hustru på ett helgat och hedervärt sätt. Det får inte ske i lidelser och begär liksom bland hedningarna som inte känner Gud, så att någon i denna sak går för långt och förorättar sin broder. Herren straffar allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande. (4:2-8)

För det första handlar detta just om etiska frågor. För det andra säger Paulus att den som avvisar detta, inte avvisar en människa utan Gud (v. 8).

Också idag gäller det att lyhört lyssna till apostelns ord. Ibland säger ju Paulus "döm själva", eller detta säger jag, inte Herren. Men när han talar som Herrens apostel, är det ord som inte skall prövas utan efterföljas, till välsignelse och lycka.

Henrik

Bekännelsen och kyrkan

Teol. dr Arto Seppänen, khde i Utsjoki, har nyligen doktorerat för jurisdoktorsgraden. Hans avhandling Tunnustus kirkon oikeutena (ungefär Bekännelsen såsom kyrkans rätt) har väckt mycket diskussion.

I vissa tidningsuppgifter sägs det att kyrkan får svårigheter nu på grund av avhandlingen, som försvarar prästers rätt att av samvetsskäl vägra samarbete. Biskopen i Uleåborgs stift säger däremot att inget juridiskt "fintande" (juriidista kikkailua) kan komma i fråga när det gäller kvinnans rätt till prästämbetet. Biskop Salmi tar enligt intervjun i Kotimaa ställning till samtalet kring avhandlingen.

Något förbryllande blir det dock när det i samma intervju heter att biskop Salmi inte vill ta ställning till Seppänens avhandling eftersom han inte bekantat sig med den.

Jag tror dock att jag förstår en poäng i biskopens ord (med reservation för vad intervjuaren kan ha missförstått): en doktorsavhandling kan inte upphäva ett av kyrkomötet fattat egitimt beslut.

I det kan jag förena mig i princip.

Det som jag däremot tycker att man bör reagera mot är att det i debatten (nu tänker jag inte specifikt på biskop Salmi) förekommer svepande kommentarer, stämplingar, som egentligen inte innebär något bemötande av argumentationen, utan intryck, och tyckanden, som inte bottnar i något annat än en personlig åsikt.

Det som man bör göra är att bemöta Seppänens argumentation. Håller hans resonemang, eller inte?

Ofta sägs det att präster med traditionell ämbetssyn vill handla mot lagen. Man hävdar att den som har samvetsbetänkligheter och ger uttryck för dem handlar lagstridigt. Men det är ju inte alls vad diskussionen handlar om.

Nu hävdar ju inte Arto Seppänen att präster med "gammaltroende" inställning skall ha rätt att handla mot lagen! Han säger däremot att det att följa sin övertygelse är lagligt, det är i linje med grundlagens stadganden. I lagen finns dessutom stadgat att jämställdhetslagen inte bl.a för evangelisk-lutherska kyrkans del tillämpas på verksamhet som gäller religionsutövning. Och Seppänen konstaterar - enligt min mening helt riktigt - att gudstjänsten måste ses som centrum av religionsutövning.

Jag är rädd för att den diskussion som hittills förts inte är slut ännu. Sannolikt kommer någon ännu att säga att alla präster måste följa lagen.

Naturligtvis. Men diskussionen nu handlar om frågan vilken lag som förbjuder en präst med en legitim ämbetsteologi att följa sitt samvete?

Sällan eller aldrig hör man för övrigt någon uppmana oss att hålla oss till bekännelsen, till Guds Ord.

Seppänen har pekat på något avgörande: att kyrkan har tappat bort den egentliga kyrkorätten, där bekännelsen inte kan röstas bort av kyrkomötet eller något annat. Och ändå har grundlagen erkänt kyrkans bekännelse som en avgörande grund för kyrkan.

Det är vemodigt att kyrkan inte kan finna ett svar när det gäller trosövertygelser. Nu tvingas en Jari Rankinen att lämna sin prästtjänst (kaplanstjänst), den tjänst, som han upplever som Guds kallelse, Guds uppgift för honom.

Borde inte präster snarare uppmanas att följa sitt till Ordet bundna samvete? Det enda alternativet är att genom övertygande teologi "befria" oss från en bundenhet som skulle visa sig vara våra egna bindningar och inte Guds.

Henrik