Joh. 21:15 - ett "crux interpretum"

I Joh. 21:15 finns ett mycket intressant bibelord, ett ord som Sven Danell kallar svårare än prästexamen. Man kunde säga att det är den verkliga pastoralexamen, inkörsporten till allt pastoralt arbete.

Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?" (KB 1917)

Bibel 2000 översätter: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?"

I Svenska folkbibeln (SFB) står det:

Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa?


I de finska bibelöversättningarna står:

"Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä?" (KR 1933/38)

"Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä toiset?" (KR 1992)

I engelska översättningar heter det

"Simon, son of Jonah, do you love Me more than these?" (New King James)

På samma sätt översätter t.ex. NIB och NIV, med tillägget att de sätter in ett do you truly love me..

Man kan konstatera att svenska och finska översättningar (utom SFB) styr översättningen. Genom att säga "dessa gör" respektive "nämä" (toiset) tolkar man entydigt texten så att Jesus frågar Simon Petrus om han älskar Honom mera än de andra lärjungarna älskar Honom.

Detta är säkert en möjlig översättning, både språkligt och sakligt sett. Men är det säkert att Jesus frågar så?

Den grekiska översättningen har orden pléon touton (omega), som ordagrant betyder "mer än dessa".

För tolkningen att Jesus menar som våra svenska och finska översättningar har översatt, talar det faktum att Petrus sade "Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke." Mark. 14:29.

Men vid närmare studium har jag börjat fundera på detta.

Varför skulle Jesus jämföra Petri kärlek med andra lärjungars kärlek? Varför skulle andra lärjungars kärlek utgöra en norm för Petrus?

Det står dessutom så sade även alla andra (Mark 14:31, SFB).

Om man ser på kontexten ser man att Petrus hade återvänt till sitt gamla liv från vilket Jesus hade kallat honom (Luk. 5). Han gick och fiska. Situationen påminner om Petri kallelse, men avviker ju i väsentliga detaljer från den. Jesus förefaller att medvetet ha valt att agera på ett sådant sätt att Petrus skulle minnas sitt första möte med Jesus och kallelsen att bli människofiskare.

I kontexten ser man också att antalet fiskar, 153 stycken, nämns. Det finns många förklaringsförsök. Det fanns allt som allt 153 arter, 153 symboliserar "hela världen" (med variationer). Eller man har påpekat att 153 bildar en liksidig triangel med 17 per sida (1+2+3+4 etc---+17=153). Man har också sagt att grekiskan ord "det är Herren" - textens centrala ord - ger talvärdet 153 (varje grekisk bokstav representerar ett talvärde, men det stämmer bara om man tar huvudorden "kyrios estin", och inte tar med bestämda artikeln).

Åtminstone tror jag att man vågar säga att det faktum att fiskarna nämns, visar att de har betydelse för förståelsen av texten.

Min uppfattning är att man bör översätta älskar du mig mer än dessa? Då låter man tolkningsmöjligheterna finnas, då kan dessa i svenskan stå både för subjekt och objekt. På finska kunde man säga "rakastatko minua näitä enemmän?" och behålla den öppna översättningen.

Helhetsbilden gör att jag är böjd att tro att Jesus ställer Petrus för en återupprättelse, där Han upprepar kallelsen att bli människofiskare och inte fiskare. Hans fråga är en anamnes (en åminnelse) av kallelsen, och frågan kan sägas innehålla frågeställningen älskar du fiskarna (ditt gamla liv, ditt världsliga yrke, ditt liv före kallelsen) mera än du älskar mig?

Jesu svar - föd mina (inte "dina") lamm - tycker jag bekräftar tesen att det handlar om människofiskandets kallelse.

Grammatiken gör det möjligt att förstå "pleon touton" = "mera än dessa' såsom syftande på fiskarna, och inte de andra lärjungarna.

I princip är förstås ett "både och" möjligt (båda översättningarna) även om jag mera tror på "fiskarna" än jämförelsen med de andra lärjungarna, trots att Petrus "angav tonen" och var den som på ett speciellt sätt behövde upprättelse och också skulle komma att bära ansvar.

Men i alla fall kvarstår frågan, den fråga som ingen herde, eller annan lärjunge, kommer förbi, Jesu fråga:

Älskar du mig?

Henrik

P.S. Ett crux interpretum betyder ett svårtolkat ord, ett ord där tolkningarna går i kors, en svårtydd text o.dyl.

Det kom ett brev

Biskopen i Borgå stift har sänt ett brev till alla hushåll i stiftet.

Det är ett bra initiativ, och säkert uppskattat. Synd kanske att de flesta (alla?) fick det först efter påsk, men det har varken praktiskt eller allra minst teologiskt någon betydelse. Det är nämligen just efter påsk vi skall påminnas om påskens betydelse, se t.ex. 1 Petr. 1:3.

I brevet skriver biskopen bl.a så här:


Vad svarar jag? Vid min presskonferens efter biskopsvalet underströk jag att jag vill se en glad, öppen, frimodig och framtidsinriktad kyrka.
- - -

Jag arbetar för en kyrka som inte stöter någon ifrån sig, som gläds med de glada, ger rum för spontanitet och optimism och kännetecknas av hjälpande gärningar.

- - -

Min förhoppning och bön är att vi tillsammans skall kunna förverkliga allt mer av visionen om en levande, kärleksfull och barmhärtig kyrka och om en värld som präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och solidaritet.


Jag vill uttala mitt varma stöd för dessa tankar.

Mitt problem är att jag inte riktigt vet hur man skall förstå dem.

Jag ser nämligen en helt annan kyrka, och också ibland ett annat stift:

- flera präster har hot över sig: "samarbeta eller räkna med påföljder!"
- någon präst har tvingats avgå från sin tjänst, han kan inte konfirmera sin egen son, andra väntar på avstängning
- vi har haft rättegångar, och biskopar har aviserat att flera sådana kommer för dem som inte samarbetar
- präster med den gamla ämbetssynen kan inte söka kyrkoherdetjänster, medan präster som förnekar sanningar i den kristna tron inte har några som helst begränsningar när det gäller behörigheten
- missionsorganisationerna SLEY och SLEF har utsatts för en sällan skådad utpressning för sin hållning i ämbetsfrågan
- unga män med den gamla ämbetssynen får inte prästvigning om de inte i allt samarbetar med alla präster
- jag möter präster och teologer som har ångest över alternativen "samarbeta eller sök annat arbete"
- teologer som har fått söka psykiatrisk hjälp på grund av detta
- präster som är rädda för biskoparna, rädda att mista sitt arbete och sin utkomst

Nu blir min fråga: gäller ord som barmhärtighet och öppen för alla och kärlek också denna grupp människor? Människor som har en övertygelse, som inte är främmande för kyrkan eller kristna kyrkor i större perspektiv, en övertygelse som inte är någon villolära, inte illegitim?

Och: en övertygelse som kyrkomötet 1986 nästan enhälligt ville respektera (läs protokollet).

Man har försökt betona - för att säga det ännu en gång - att den förändring kyrkomötet gick in för 1986 var en fråga som gällde kärlekens område, en ordningsfråga. Den gamla uppfattningen är inte någon villolära.

Jag har - naturligtvis - många gånger hört svaret: det är vi, som har den gamla ämbetssynen, som själva ställer oss utanför.

Men resonemanget för till en principiellt sett ohållbar konklusion: kärleken gäller bara dem som älskar. Den gäller de älskvärda, icke de icke älskvärda.

Då är vi där igen.

Om vi med en kärleksfull kyrka menar förutsatt att du inte har en annan övertygelse än vi så blir begreppet en självmotsägelse.

Här bör det sägas att vi självklart talar om övertygelser som är legitima för en kristen kyrka.

Jag frågar, och detta är faktiskt inte illvilja: vem skulle lida om något hörn i vår kyrka kunde anvisas dem som tror som kyrkan och kyrkorna har trott till medlet/slutet av förra seklet?

Man kan inte behandla övertygelser med diktat eller lag. Det man uppnår är "skenhelig fred". Ingen biskop eller präst kan väl önska sig att någon präst skall "ge efter" och stå vid altaret mot sin övertygelse och med ofrid i sitt samvete!?

Jag vill understryka att jag inte säger att detta bör vara den principiella utgångspunkten.

Men jag säger att för dem, för vilka detta är en bibelfråga, och därmed en samvetsfråga, blir det en konflikt.

Ingenting får mig dock att tro att vi inte skulle kunna fördela arbetsturer mm så att konflikter kunde undvikas. Jag förstår att redan denna traditionella uppfattning i sig är en anfäktelse för dem som har en annan syn. Det är beklagligt, verkligen. Det är också skäl att understryka att bland dem som har den traditionella ämbetssynen finns många kvinnor.

Men jag frågar stilla: finns det inte många motsvarande fall när en övertygelse blir något som andra kan bli sårade av? T.ex. sexuella minoriteter (där man inte bara kan utgå från vad olika människor tycker), för att inte tala om representanter för andra religioner (som också är medmänniskor).

Jag upprepar min tes att en öppen diskussion i långt högre grad skulle ge ro och frid i kyrkan än dessa tvångsåtgärder. Vi har redan börjat se konturerna av vad det ger upphov till: en verksamhet som söker nya vägar i kyrkan, men utanför biskoparnas jurisdiktion. Det är väl inte en utveckling som vi önskar oss?

Oenigheten gäller inte detta att bara den ena gruppen skall ha ansvar för den svåra situationen i kyrkan. Naturligtvis inte. Men "strecket" kan inte gå genom en övertygelse, det måste handla om att med sin övertygelse visa respekt för andra.

Alltså en vädjan till alla biskopar: låt detta brev och de tankar som här framförs (alltå i biskopens brev) utgöra grunden för den biskopliga vården och det pastorala handlandet i hela kyrkan.

Då blir orden trovärdiga.

Henrik

Mera om dop

Litet doptext till:

"Den uppståndne Kristus gav sin kyrka i uppdrag att gå ut och döpa alla folk till hans lärjungar: ”döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” (Matt. 28:18-20) Det kristna dopet förrättas med dessa ord i den treenige Gudens namn och genom att använda vatten.

Tro mig eller inte, jag vill inte vara "pianostämmare", men är det en tillfällighet att den andra delen av dopbefallningen utelämnas? Just i detta sammanhang??

"...lär dem att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er.."

Kyrkan har fått till uppgift att forwarda evangeliet, autentiskt, till nya adressater. Till dop- och missionsbefallningen hör ju inte bara servicekyrkans döpande, utan också dopundervisningen som inkluderar en bundenhet till dopförbundet, till efterföljelsen och den dagliga omvändelsen.

Nu vill jag inte hänga upp mig på citat i sig. Man behöver inte varje gång citera ett helt kapitel, men på något sätt oroar det mig att det blir något av en kyrka som binder till medlemskap (vilket ju är en del av saningen) utan att det för till en bundenhet till Kristus, som ju är dopets egentliga mål och avsikt.

Detta skrivet till eftertanke och reflektion.

Henrik

"Dop i den evangelisk-lutherska kyrkan"

En person som inte har prästrättigheter i någon av dessa kyrkor, kan inte förrätta dop i den evangelisk-lutherska kyrkan eller ansluta medlemmar till kyrkans församlingar. Detta gäller bl.a. de personer som har fått sin prästvigning inom den svenska Missionsprovinsen.

Så heter det bl.a i biskoparnas uttalande om dopet.

Jag funderar på detta med "dop i den evangelisk-lutherska kyrkan eller ansluta medlemmar till kyrkans församlingar".

På något sätt låter det som om kyrkan skulle döpa sina medlemmar. Men det kan ju inte vara fallet!

Dopet är ett dop, och teologiskt tycker jag det är svårt att avvisa ett döpande av t.ex. Missionsprovinsens präster. Däremot blir upptagning i kyrkans gemenskap och medlemskapet i bestämd församling aktuella frågor.

Jag säger heller inte att denna utveckling är önskvärd. Jag frågar mig endast om den går att stoppa?

För det finns som känt bestämda orsaker.

Lutherstiftelsens dopverksamhet kan inte bli ngt större praktiskt problem för kyrkan. Om de skulle döpa t.ex. 200 personer under året, hur stor del är det av alla döpta? I ingen händelse finns det risk för någon verklig "konkurrens".

Vad säger Ni?

Henrik

Otroligt!

Idag kreverade nästa nyhetsbomb: en medlem av Tohmajärvi församling (Esa A. Luukkainen heter han enligt Kotimaas hemsida) har klagat till riksdagens justitieombudsman över de församlingar som understöder SLEY och ber honom undersöka om förfarandet är lagligt när det handar om skattemedel.

Man kan ju tvärtom fråga sig om det är lagligt att inte understöda SLEY (finska evangelieföreningen) därför att det bevisligen finns skattebetalare (kyrkoskatte-) som till 100% stöder SLEY! Också deras röst måste höras.

Att många av oss stöder SLEY också därför att det inte är kvinnliga eller manliga präster som missionen handlar om, det är den glada nyheten som har rapporterats sedan den första påsken!

Nu måste alla goda krafter sluta sig samman och försöka få något vett i diskussionerna. Detta förfärliga bojkattande av SLEY och SLEF måste stoppas, det fula spelet blåsas av. Vilken kvinnlig präst blir uppbyggd av sådant som detta??

Enligt min mening har detta ingenting kristendom att göra. Med det vill jag inte säga ett enda ord mot övertygade kvinnliga prästkolleger, eller mot sådana församlingsbor som delar deras syn.

Men nog har den diskussion, som startade i Helsingfors kyrkliga samfällighet, men som fick sina tydliga incitament från biskop Heikkas arbetsgrupp, spårat ur. Åtminstone från det som har med kyrka och kristendom att göra.

Nu måste detta vansinne sluta!

Man hoppas att personer som betalar kyrkoskatt och representerar andra åsikter om denna fråga (dvs om missionsmedel och annat understöd skall dras bort från SLEY), oberoende av var de står t.ex. i fråga om kvinnliga präster, skall höja rösten och protestera mot denna hetsjakt!

Vem blir uppbyggd av sådan illvilja?

Henrik

I couldn't care less 2?

Det börjar låta som Poliisiopisto 2, men rubriken från förra blogginlägget slog emot mig när jag kollade läget idag.

Har läst och hört olika kyrkliga kommentarer om Markku Koivistos utträde.

Och samma reaktion föds igen.

Den gode Herden sörjer över när ett av hundra får är förlorat, och går ut och letar tills han finner det.

Nu när folk skriver ut sig och alltså också Markku Koivisto så småningom (vet inte om det skett eller skall ske, sannolikt det senare) så är det "inte så farligt", det är så att säga mest Markku Koivistos problem.

Så länge som kyrkan inte sörjer över varje medlem som går ut, är läget beklämmande.

Jag säger inte att Markku är "förlorad" i och med detta beslut, men i alla fall tycker jag att det är en stor förlust för kyrkan (FELK), liksom varje god broder och syster som gått innebär en stor förlust för oss alla.

Till eftertanke:

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. 6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat."
Luk. 15:4-6

Jag skulle dessutom inte undervärdera den inverkan detta kan ha på andra grupper i kyrkan. Låt mig uttrycka mig försiktigt, för det är bäst att inte "veta" för mycket: jag är inte alldeles säker på att Markku Koivisto handlade helt vist, för prognosen för rörelser som går ut brukar inte vara så god.

Men: om HERREN har kallat Markku och bett honom ta detta steg, då är det välsignat från början till slut! Vem är då jag att jag ifrågasätter detta.

Jag kan mycket väl förstå Markku Koivistos frustration - vem känner inte igen sig?

Men för mig utgör just sändebrevet till Laodicea en modell för att ännu stanna:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Upp. 3:20

Sedan när den rösten tystnat, är det bäst att gå! Men ännu hoppas vi och ber vi att den rösten skall kalla på oss alla och göra något nytt med oss alla.

Henrik

I couldn't care less...

Det finns ett bevingat uttryck som lyder I couldn't care less. Detta uttryck innebär alltså att jag verkligen inte bryr mig. Urpsrungligen sade man I could care less, och det hade samma betydelse, ett slags sarkasm. Jag struntar i det, jag är totalt likgiltig för det.

Jag har mycket tänkt på ett ord som handlar om påsken, eller kanske faktiskt om Annandag påsk. Det handlar om vad påskens facit blev.

Vi har ännu en gång blivit påminda om det största av allt som har hänt på denna jord, påskens händelser.

Korsens budskap. De tre korsen: det mittersta, det högra och det vänstra.

Det mittersta korset är ju det centrala, ur alla synvinklar sett. På det hängde den oskyldige, som bar och borttog världens synd. Utan det korset hade mörkret blivit bestående. Den verkliga hopplösheten hade varit vårt eviga villkor. "Men nu har Kristus uppstått såsom förstlingen.."

Korset till höger om Jesus skiljer sig från korset till vänster om Jesus. Troligen såg de rätt lika ut, men ändå var det en evighet mellan dem.

Deras liv hade varit ungefär likadant. De hade förtjänat sitt straff. Men den ene av dem förstod på slutrakan att hans enda hopp var mannen på det mittersta korset. Det högra korset är så ett vittnesbörd om ett ofullständigt liv, sådant som mitt och ditt, men om ett hopp som fanns mitt i alla bedrövelser.

Det vänstra korsets budskap är skrämmande. Ingen ånger, inget hopp, bara en livsfacit, svärord och förhärdelse. Inte ens med döden för ögonen sökte han något annat! Det är hopplöshetens symbol.

Men ordet som uttrycker påskens facit?

Jag tänker på 2 Kor. 5:14,15.

Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.

Vers 15 talar om det som är annorlunda efter påsk.

Men hur är det?

När man ser ut över världen, också på nära håll i det finländska samhället, får man nog det intrycket som uttrycks i rubrikens I couldn't care less!

Påsken har börjat försvinna, dess enda betydelse är att det är ledigt från jobbet. Det är påskens budskap för ganska många, förefaller det.

Men: innan vi drar förhastade slutsatser, måste vi stanna upp en liten stund.

Om den frågan ställs till oss kristna, vad blir svaret då? Vi har fått hoppets budskap, ett budskap som är ett större besked än om någon skulle få en medicin som botar all cancer. Men vad har förändrats?

Säkert mycket. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus. Det gäller!

När vi för många år sen hade ett seminarium om evangelisation konstaterade en tysk präst och föreläsare att man inte för lättvindigt skall tala om människor som är likgiltiga för evangeliet, eller rentav motståndare till kristen tro. Han frågade: hur många av dessa människor har fått en verklig chans? Hur många av dem vet vad det kristna evangeliet innebär?

Frågan har blivit kvar i mig. Det är klart att varje människa har ett ansvar för hur han eller hon förhåller sig till sanningen. Men Paulus talar om påskens facit just ur det perspektiv att det gäller alla.

En har dött i allas ställe.

Vad har vi kristna gjort för att göra det känt? Påskens facit blev ju missionen. Jesu lärjungar skulle vänta på pingsten, de blev utlovade kraft från höjden, att den Helige Ande skulle göra dem till påskens vittnen.

Men sen skulle de ut med evangeliet, till människorna.

Har detta skett? Håller vår tids kristna människor på att glömma påsken? Gäller de hemska, kalla orden i rubriken oss?

Jag är rädd för att det finns en smitta, som har drabbat oss. Vi behöver hjälp.

Så att påskens liv drabbar livet-

Henrik

Välsignad Påskhögtid

Jesus säger: "Jag lever, och Ni kommer att leva. Joh. 14:19

Välsignad Påskhögtid!

Henrik

Nokiamissionen grundar nytt kyrkosamfund

Vid en presskonferens meddelade ansvariga för Nokiamissonen att man bildar ett nytt samfund samt att Markku Koivisto lämnar prästämbetet och utträder ur Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den nya kyrkan börjar sin verksamhet 1 augusti 2008.

Nokiamissio ry (rf) fortsätter som förening med Markku Koivisto som verksamhetsledare. Samtidigt är Koivisto andlig ledare och far för den nya kyrkan. Med honom går också enligt uppgift pastor Timo Aro-Heinilä, som också lämnar sitt prästämbete inom ev.luth kyrkan och även sitt medlemskap.

Markku Koivisto säger att beslutet har mognat under en längre tid. Han säger att Bibeln har förlorat sin auktoritet för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Ev.luth. kyrkan har blivit som Laodicea i Uppenbarelseboken. Laodicea betyder egentligen det som folket besluter. Koivisto betonar också att liberalteologin har åstadkommit detta.

Den nya kyrkan skall bli ett hem, först i Tammerfors, men sedan också ha verksamhet på andra orter, bl.a Jyväskylä och Helsingfors.

Mera senare!

Henrik

Ortodoxa kyrkans röst

http://brogren.nu/hilarion.htm

Läs vad biskop Hilarion Alfeyev från ryska ortodoxa kyrkan sade vid Kyrkornas världsråds centralkommittés öppningsmöte i februari 2008.

Henrik

Sak. 12:10

En märklig profetia (Sak. 12:10) med anknytning till Långfredagen:


KB 1917: "Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de se upp till mig och se, vem de hava stungit. Och de skola hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och skola bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde.

Bibel 2000: "Men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön, och de skall se upp till mig. Den som de har genomborrat skall de sörja som man sörjer sin ende son, de skall gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde."

Svenska folkbibeln "Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde."

KR 1992: "Mutta Daavidin sukuun ja Jerusalemin asukkaisiin minä vuodatan armon ja rukouksen nöyrän hengen. Ja he kohottavat katseensa minuun, kohottavat katseensa häneen, jonka ovat lävistäneet. He surevat häntä, niin kuin surraan ainoaa poikaa, ja valittavat häntä katkerasti, niin kuin esikoista valitetaan."

New King James: "And I will pour on the house of David and on the inhabitants of Jerusalem the Spirit of grace and supplication; then they will look on Me whom they pierced. Yes, they will mourn for Him as one mourns for his only son, and grieve for Him as one grieves for a firstborn."

Några kommentarer

KB 1917 års översättning är otydlig. Den skapar förvirring när det gäller vem som de har genomborrat. De (Davids hus och Jerusalems invånare) skall se upp till mig, och se vem de har stungit. Detta kan tolkas som en annan person än "mig".

Bibel 2000 framstår nog som en otrosbibel. Man gör allt för att utplåna hela den dramatiska innebörden genom att börja en ny sats, något som grundtexten inte stöder. Detsamma gäller KR 1992, den nya finska bibelöversättningen.

KR 1992 KR 1992 sätter in ett förtydligande: he kohottavat katseensa minuun, kohottavat katseensa häneen, jonka ovat lävistäneet. Detta leder tankarna fel. Det finns ingen motsvarighet i grundtexten.

Svenska folkbibeln och New King James har en riktig översättning. Det har också KR 1992 när det gäller ordet "daqar" (lävistää, pierce, genomborra), men inte i fråga om vem som är genomborrad.

Det som förbryllat både judiska och kristna teologer är Jesajas ord om att barnets namn skall vara Väldig Gud (El Gibbor). Barnet kallas inte i julprofetian (Jes. 9) "Guds Son", utan "Gud". Barnet är Gud!

På samma sätt är det med Sak. 12:10. Det verkar förbryllande att läsa att de har genomborrat Gud, också fast texten talar om "ende Sonen" och "den förstfödde". Först i Jesus försvinner frågetecknen.

Man kan bara spekulera om varför vissa översättningar nästan "anstränger sig för att utplåna de messianska profetiorna" (detta blir intrycket ibland). Och för all del: man kan ju förstå texterna på ett ungefär riktigt sätt i B2000 och KR 1992, men risken för att man missförstår är stor. Det glädjande är dock att både Bibel 2000 och KR 1992 har översatt ordet daqar rätt.

Sakarjas profetia talar om en tid som kommer, och som har varit och är. Den dag när Anden utgjuts över Davids hus och Jerusalems invånare så att de ser mig, som de har genomborrat.

Hur märkligt är det inte att läsa om ord som uttalats många hundra år före Jesu födelse och som går i uppfyllelse.

Och samtidigt är det märkligt att olika nya översättningar alltid råkar snubbla över orden just i uppenbart messianska texter... Varför? Är inte också det ett "skulle då Gud ha sagt?" - på sitt sätt? I Jes. 9:6 kan inte B2000 översätta "El Gibbor" med Väldig Gud eller motsv, utan man säger "gudomlig hjälte"! Men i följande kapitel (10:21) passar det att igen skriva "Gud" i st för gudomlig när samma uttryck används på nytt - då översätter man "Gud, Hjälten".

I Sak 12:10 är det inte fråga om en frommare inläsning, utan alternativt en "bortläsning" av en text som är entydigt klar. Att sedan uppfyllelsen av detta märkliga ord innehåller mycket som vi inte vet och känner är en annan sak.

Jag tror att profetian kan ha anknytningspunkter till Pauli omvändelse, han som en "prematur" fick uppleva det som Israel som folk kommer att få se senare. Han såg upp till Jesus, som han hade förföljt. Men den egentliga innebörden handlar om "Davds hus och Jerusalems innevånare". Orden om hur man sörjer "ende Sonen", den förstfödde, är nog ord som pekar åt ett mycket bestämt håll!

Henrik

Han!

Det berättas om en skicklig pianist att han brukade tala om sig själv. Jag, sade han ofta. Jag spelar Mozart. Efter en tid började han säga jag och Mozart. Ju mera han spelade desto mera gripen blev han av Mozart - och efter en tid blev ordningsföljden en annan: Mozart och jag.

Men när han spelat ännu en tid ville han, gripen av den fina musiken, lämna bort sig själv. Han sade bara: Mozart.

Denna historia beskriver något av den iakttagelse jag såg idag i Jes. 53, även om det ju handlar om betydligt större frågor än Mozart!

I Jes. 53 finns detta:

Han och vi

- Han sköt upp som ett rotskott ur förtorkad jord, när vi såg honom var hans utseende inte tilldragande (v.2)
- Han var föraktad, vi räknade honom för intet (v. 3)
- Han bar våra sjukdomar, våra smärtor Han på sig, vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad(v. 4)
- Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid (v. 5)

vi och Han

Sen följer ett vi och han i ett övergångsschema:

- vi gick alla vilse såsom får... men all vår skuld lade HERREN på honom (v. 6)

Han

Men därefter försvinner vi: kvar blir bara Han, i verserna 7-11 som beskriver Kristi gärning.

Han på korset, Han allena!

Och v. 12 sammanfattar det som jag (Gud Fadern) gjort, "det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden." (Ef. 1:10)

Frälsningen är ett ensidigt kontrakt, det är en Guds gärning från början till slut. Jesus allena.

Detta har talat mycket starkt till mig. Han och vi, vi och Han, Han, Jesus, allena.

Kanske har någon undrat över "genomborrad" i SFB:s översättning av v. 5. I hebreiskan finns ordet "halal" (med bokstaven "het") som betyder "sticka igenom, borra". Också i Ps. 22 finns samma tanke (med ett annat ord). Där har också LXX ett verb som betyder "sticka igenom, genomborra".

Nog är det gripande att läsa Jes. 53, denna "gammaltestamentliga evangelietext"! Jag säger som prof. F.F. Bruce: hur svårt var det inte att förstå denna text före Kristus, och hur lätt är det inte att förstå den efter Kristus. Man kan diskutera orden, "lätt" kan bara tillämpas på en del av detta, för även om det är uppenbart så är det ofattbart för varje mänsklig hjärna och för varje hjärta!

Bruce konstaterar att det är som "skrivet av en journalist vid Golgata kors".

Läs och gläd dig!

I en gammal sång, som vi sjöng för länge sen, heter det:

När alla andra namn en gång förblekna
står dock namnet Jesus kvar.
Dess purpurglans skall hela evigheten
stråla lika underbar.


Henrik

Allt mitt är ditt

Allt mitt är ditt,
allt ditt är mitt.

En sammanfattning av frälsningen. Den som känner sin Bibel finner båda sanningarna där. Kanske vill någon tipsa?

Idag är det den goda fredagen. Robinson Crusoes fredag är egentligen ett ganska bra namn på människan, som skapades en fredag (den sjätte dagen).

Henrik

Icke är det väl jag, Here?

Till påskdagens, och skärtorsdagens, viktiga toner hör självrannsakan.

Evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar, med litet olika ord, om hur Jesus sade att en av Hans lärjungar skulle förråda Honom.

Men huvudbudskapet var att det fanns en förrädare i lärjungaskarans mitt.

Läser man NT ser man hur texterna ofta varnar för villolärare, och falska profeter m.fl. Både Jesus och apostlarna talar om att detta fenomen kommer att öka, inte försvinna med åren.

Idag hör man mycket litet talas om detta.
Varför?

Beror detta på att de försvunnit?

Eller - skrämmande tanke! - beror detta på att de finns mitt ibland oss, men har inte blivit avslöjade?

Så berättar evangelisterna:


På kvällen låg Jesus till bords med de tolv. Medan de åt, sade han: "Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig." Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag, Herre?" Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född." Judas, han som skulle förråda honom, sade: "Rabbi, inte är det väl jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."

Matt. 26:20-25


När det blev kväll, kom Jesus med de tolv. Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: "Amen säger jag er: En av er kommer att utlämna mig - och han äter med mig." Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag?" Jesus svarade dem: "Det är en av er tolv, den som nu tillsammans med mig doppar i skålen. Ty Människosonen går bort, så som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född."

Mark. 14:17-21


Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet. Ty Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrådd." Då började de diskutera med varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra detta.

Luk. 22:21-23


Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.* Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig."

När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: "Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig." Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: "Herre, vem är det?" Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar." Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: "Gör snart vad du tänker göra." Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.

Joh. 13:18-30

När Jesus hade sagt sitt en av er ska förråda mig blev inte reaktionen: åtminstone inte jag!

Lärjungarna tog emot ordet av Jesus som en sanning. Jesus använde aldrig överord, Han talade alltid sanning. Han sade inte alltid det Han tänkte (jfr Luk 7), utan Han sade det när Guds tid var inne.

Det är inte lärjungarna som sinsemellan skall komma överens om vem som har förrått Jesus. De skall tvärtom uppmuntra och förmana varann så att det inte hos någon finns "ett ont otroshjärta så att han avfaller från den Levande Guden" (Hebr. 3:12).

Men frågan måste ställas till Jesus: inte är det väl jag, Herre?

Också den frågan är en bön, som ingår i skärtorsdagens liturgi.

Herren talar genom det Han har talat.

Därför måste Kristi ord rikligen bo ibland oss, så vi lär oss höra och se vad som är sann kristen tro, och vad som är en del av den ondes förförelsekampanj skulle då Gud ha sagt?

Frågan är aktuell.

Inte är det väl jag, Herre?

Henrik

Korsfäst, korsfäst!

Under Stilla veckan går tankarna på ett speciellt sätt till händelserna inför den första påsken.

Då hände något som aldrig kommer att upprepas, och som aldrig behöver upprepas. Jesu lidande och död är unika händelser, det skedde en gång för alla.

Det är viktigt att betona det historiskt trovärdiga i det kristna evangeliet. Man kan inte säga "Jesus har dött för dina synder, och för mina, om man inte kan säga Jesus har dött.

Men det finns också mycket från den första påsken som man känner igen.

En av de röster som ljöd starkast den första påsken är åklagarens röst.

Min gamle morfar sade en gång att både Gud och djävulen anklagar oss för synden. Men skillnaden mellan Guds röst och djävulens röst är att Guds Helige Ande pekar på en lösning, på att Jesus är försoningen för allas synder, medan djävulens anklagelse är utan hopp.

Djävulen ger som enda alternativ det svarta mörkret, den bottenlösa ångesten, natten, ensamheten. Guds svar är den som tror på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig....

Detta är min hälsning till alla anklagade människor. En del människors liv synas skoningslöst i massmedia, andras synder kommer inte fram nu.

Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
1 Tim. 5:24

Detta skall inte uppfattas som ett försvar för det som entydigt är fel. "Män skyddar män" - ibland ett sorgligt faktum, men det är inte fallet här.

När någon människa bär en annan till galgen är det skäl att minnas att det finns En som ser allt, som vet allt om vad som varit och hur det är bortom varje kamera, varje mikrofon och varje nyhetsjagande redaktör. Också då när ingen ser, när ingen vet, då vet Gud.

Det är en legitim sak att bevaka den offentliga makten. Men avsikten skall vara att man skall kunna rätta till orättfärdigheter, förändra sådant som är fel, i detta ords alla dimensioner.

Avsikten får inte vara att någon människa skall sluta hoppas, och mista sin livslust.

De senaste åren har olika hackkycklingar lyfts fram. De utgör trots allt ett urval av all ondska som finns och är känd. Slutresultatet kan vara att det inte finns någon proportion mellan gärningar och dess följder.

Stilla veckans korsfäst, korsfäst kan inte i samma mening överföras på någon annan. Detta "mörkrets koncentrat" gällde Jesus, och i denna mening endast Jesus. Och orsaken var se Guds Lamm, som borttager världens synd.

Men mörkrets rop idag och den dagen är släkt. Dessa rop har samma källa.

Men det befriande beskedet för oss alla som på olika och liknande sätt misslyckats, fallit, syndat, är det viktigt att tänka på att också det mörkaste åklagarropet mot Jesus måste tjäna Guds syften. Den största ondska blev i Guds frälsningsplan den största välsignelsen.

För många år sedan berättade en av biskop Festo Kivengeres medarbetare om hur han före han blev en kristen hade stulit böcker från ett bibliotek. När han sedan kom till tro, gick han till polisen och anmälde sig själv. Rättegång följde. Domaren frågade honom vem som hade arresterat honom.

- I was arrested by the Holy Spirit, sade mannen sanningsenligt.

- Om du har blivit arresterad av den Helige Ande, vem är då jag att jag dömer dig, sade domaren och lät mannen gå.

Gå och synda icke härefter, sade Jesus åt en människa en gång. En som stannade hos Domaren och blev benådad.

Detta är påskens budskap. Låt oss försöka vara noga med vårt liv, medvetna om att Gud ser allt, också då när vi tror att vi lever utanför all uppmärksamhet och bevakning. Det är skäl att låta heligheten komma till heders igen i vårt samhälle. Det är viktigt att hålla fast vid den livsviktiga distinktionen rätt och orätt. Och inför detta har en del av oss kanske större ansvar än andra.

Kanske finns det en och annan ibland oss som behöver påminnas om orden: såsom Herren har förlåtit eder, så skall också Ni förlåta.

Och kanske finns det någon som behöver få uppmaningen att kunna förlåta sig själv, om och när Kristus har förlåtit.

Syndernas förlåtelse är inte detsamma som syndernas tillåtelse.

Låt oss hålla fast vid barmhärtigheten, den barmhärtighet som inte leder bort från Jesus, utan till Jesus och ett nytt liv.

Henrik

Problematiken i ett nötskal

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänens syn kan sammanfattas i några punkter (se Rauhan Tervehdys 8/2008):


• Enligt Grundlagens 76§ får kyrkan själv besluta om sin bekännelse.

• Kyrkolagens 1§ omtalar vad kyrkan tror och bekänner.

• Enligt GrundL 11§ har en var och en rätt att bekänna sig till och ge uttryck för en religion. Enligt samma paragraf kan ingen tvingas att delta i religionsutövning mot sin övertygelse.

• Enligt Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, 2§, tillämpas inte jämställdhetslagen på verksamhet som gäller religionsutövning, vilket enligt Seppänen inbegriper gudstänstlivet.

• Kyrkans traditionella trosuppfattning ryms enligt Seppänen inom KL 1§. Därför får man ge uttryck för den i ord och handling.

• Också kyrkan har en övertygelse (KL 1§) som den förverkligar i praktiken (KL 2§). (Paragrahänvisningarna här korrigerade 20.3, se kommentar i slutet!)

• Kyrkans traditionella uppfattning har inte konstaterats vara en villolära, därför får den enligt Grundlagen uttryckas inom kyrkan.


Några paragrafer som citerats:


Grundlagen

11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

76 §
Kyrkolagen
I kyrkolagen finns bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning.

Angående lagstiftningsordningen för kyrkolagen och rätten att ta initiativ som angår den gäller det som särskilt bestäms i kyrkolagen.



Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män

2 §
Begränsningar i lagens tillämpningsområde
Stadgandena i denna lag tillämpas inte

1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, ej heller

2) på relationerna mellan familjemedlemmar eller på andra förhållanden i privatlivet.

På sådan verksamhet i riksdagen som ansluter sig till riksdagsmannavärvet tillämpas inte 10 och 11 §§, 14 a § eller 17 och 19 §§. Stadgandena i 10 och 11 §§ tillämpas inte heller på republikens presidents verksamhet. (17.2.1995/206)

3 mom. har upphävts genom L 17.2.1995/196. (17.2.1995/196)



Angående det mycket omdiskuterade HFD-beslutet om att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols beslut (gällde behörighet att söka kyrkoherdetjänst) säger Arto Seppänen bl.a att HFD inte är högsta rättsinstans, man kan ännu vända sig till Europas människorättsdomstol.

HFD tog enbart ställning till en prästs samarbetsförmåga, inte till friheten att ha en övertygelse. Därför är HFD:s beslut inte ett slutgiltigt beslut. Man har inte alls tagit ställning till Grundlagens 11§.

Han anser vidare att Domkapitlets (ärkestiftets) beslut är kontroversiellt:

Enligt Domkapitlet är inte sökandens övertygelse ett hinder för att uppföras på förslag, utan det faktum att sökanden saknar förutsättningar för att sköta tjänsten, därför att han inte skulle gå med på altartjänst tillsammans med en kvinnlig präst.
I sitt utlåtande till Åbo förvaltningsrätt säger Dk att sökandens övertygelse inte har påverkat Domkapitlets beslut att lämna sökanden utan förslagsrum (för kyrkoherdetjänst). Två rader tidigare säger Domkapitlet att sökanden inte har ändrat sin ståndpunkt, vilket innebär en hänvisning till hans övertygelse. Om sökanden således skulle ha ändrat sin ståndpunkt så skulle Dk:s beslut ha varit ett annat.

Så långt Seppänen.

Som synes är frågan komplicerad och alls inte så klar som man ofta vill göra gällande. Det skulle enligt min mening nu vara viktigt att få en grundlig och saklig utredning av allt detta. Det skulle gynna alla parter.

För det andra, och egentligen den viktigare aspekten, borde man fundera över frågan: vill vi inom kyrkan finna en lösning på denna konflikt, om en sådan lösning låter sig finnas?

Vad skulle ske om kyrkan inte i något avseende skulle driva frågan till domstolsbehandlingar, eller fatta beslut som leder till besvär? Om man skulle försöka finna försonliga lösningar med beaktande av vars och ens övertygelse så långt det är möjligt? Skulle staten sätta käppar i hjulet?

Den frågan är nog värd en mässa.

Kyrkan har en inre autonomi. Om kyrkans traditionella ämbetssyn bygger på en övertygelse, vilket ju kan anses vara rätt uppenbart, bör det finnas rum för den, både att tro så och att ge uttryck för sin övertygelse.

Det vemodiga är att positionerna är väldigt låsta.

Henrik

Kommentar: Redaktionen för Rauhan tervehdys som jag hänvisar till hade i misstag förändrat §-tecknet till en 5. Som en följd därav skrev jag också 15§ och 25§ (i KL). Men "5" var redan §, så det blev totalt fel. Beklagar misstaget som Arto Seppänen uppmärksamgjorde mig på idag. 20.3.2008. HP.

En inkvisitorisk kyrka

Biskop emeritus Erik Vikström kom med ett överraskande modigt uttalande i fredagens "slaget efter tolv" när han om vår kyrka sade att vi har en inkvisitorisk kyrka.

För det är ju sant.

Hur fjärran är kyrkan inte från det som i bekännelseskrifterna beskrivs om "makten" (biskoparnas m.fl.). Där handlar det om evangeliets makt, om att styra med Ord och sakrament, inte med pengar och hotelser.

I dagens Helsingin Sanomat står igen att Korso (finska) församling vill ta bort pengar från SLEY...

Money rules.

Se där åsiktsfrihetens, de mänskliga rättigheternas och frisinnets förlovade land!

Poängen med biskop Vikströms uttalande ser jag dock i det att han försökte få en kursändring, en klimatändring till stånd. Det var inte en dom om andra, det var ett slags självkritik. När man "inifrån" kritiserar gör man det man goda avsikter, med en förhoppning att det skall leda till en förändring.

Jag tror nog egentligen att detta är allas problem. Jag vill nämligen inte tro att någon av våra biskopar innerst inne är tillfreds med den situation som uppkommit, även om biskopsmötets beslut enligt min mening tydligt bidragit till denna nya mentalitet. Men jag vill tro att man på något sätt nu blivit fånge i sitt eget system. Såväl detta rättegångssyndrom som missionspengar kan nog vara föremål för en och annan själskamp. Och väl så, för det är orättfärdigt.

För klarhetens skull konstaterar jag att beslut om missionspengar sker på lokal nivå, inte t.ex. av biskopsmötet. Men dess ideologiska stimulantia finns i biskopsmötets redogörelse, som så snart som möjligt borde ersättas av ett biskopligt herdabrev med ett helt annat innehåll.

Men det är bara kyrkan själv som kan ändra på detta. Det är inte staten, inte samhället, inte massmedia som förföljer. I massmedia har vi "rytmgrupper" som ackompanjerar vissa trender, som tyvärr fått fotfäste också inom kyrkan.

Men vi måste själva städa vårt hus.

Eller kanske vi skall säga, utan att försöka verbalisera det fromma, utan bara det realistiska:

det är bara Gud som kan reda upp detta.

Henrik

Väldoft

De senaste tiderna har jag stannats av olika bibeltexter, som fast de är olika har en gemensam nämnare, eller kanske flera.

Då tog Maria en flaska* dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.
Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: "Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?" Joh. 12:3-5


Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. 15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. 2 Kor. 2:14-16


Vilken är den gemensamma nämnaren?

Svar: doften!

Maria smorde Jesu fötter torkade dem med sitt hår, och huset uppfylldes av doften från oljan..

Paulus säger att Gud för oss fram i segertåg och genom oss (apostlarna) överallt sprider sin kunskaps väldoft..

Det har blivit en bön för mig att denna Kristusdoft skulle prägla oss kristna. Nu är det mycket debatternas och polemikens unkna och instängda lukt.

Jag tror tyvärr att debatter ibland behövs. Men kanske inte så ofta som jag låter mig provoceras till allt möjligt.

Professor Jukka Thurén skriver att "Maria tänkte på Jesus, Judas på pengar."

Må Gud ge oss mera av kunskapens och kännedomens "väldoft". Avsteg från Ordet doftar inte gott. Men den Ande som bekänner Jesus sprider evangeliet härliga väldoft.!

Den späda rosen fina som doftar salighet.

Det finns också en annan aspekt, som kanske mera syns i parallella texter till Joh 12 och andra motsvarande.

När Jesus befann sig i Simon den spetälskes hus i Betania, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: "Varför detta slöseri? Det där hade man kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga." Jesus märkte det och sade till dem: "Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Matt. 26:6-13

Också Matteus berättar om denna väldoft. Men han berättar att den spred sig i det sällskap som Jesus var i: spetälsk, fattiga, kanske i en mening sagt kvinnan (en utpekad människa), en förrädare (Judas).

När arbetarrörelsen uppstod, sade man att "Kyrkan åt med de rika och predikade för de fattiga". Kyrkan borde ha ätit med de fattiga och predikat för de rika."

En väldoft i Jesu närhet är den unika förmågan Han har att vara sträng med synden och nådig med syndaren.

Ingen kan påstå att Jesus var inställsam. Men i Hans gemenskap rymdes sådana som ingen annan var intresserad av.

Jag sörjer över att vi kristna (mig själv inbegripen) ofta kommer att i praktiken ta de starkas parti, mot de svaga. Vi är fariséeernas vänner, men inte publikaners och syndares vänner.

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Men om jag måste välja, vill jag vara publikaners och syndares vän. Då är jag nämligen i gott sällskap. Jesus är med. För Han var publikaners och syndares vän.

Och jag passar väl in i publikansammanhanget. Jag är bland mina gelikar, och jag har samma behov av nådens Frälsare och Herre.

Och väldoften från Kristus dränker och kväver de stanker som uppstiger från varje människas ofullkomliga liv.

Evangeliets väldoft, Kristi väldoft.

Henrik

Vi har allt, men det är också allt vi har.

Sagt av en framgångsrik artist.

Gäller oss, västerländska nutidsmänniskor.

Henrik

Vem är diskriminerad?

Ännu en gång måste jag ta till orda i ett ämne som jag helst skulle vilja vända mig bort ifrån.

Denna gång är det inte bara ämbetsfrågan, utan den förföljelse som präster med traditionell ämbetssyn utsätts för. Jag ber var och en läsa Jari Rankinens blogg. Den som kan läsa, med ögon och öron öppna, förstår vad det handlar om. Den behandling som han utsätts för är direkt skamlig.

Hur långt från den anda som rådde efter beslutet i kyrkomötet 1986 är vi inte!! Jag satt med i den arbetsgrupp som leddes av biskop Rimpiläinen och som med (sedermera, dvs. nuvarande) bl.a domprosten i Esbo utarbetade prästförbundets s.k. körregler.

Nu är det svek över hela linjen.

Jag hoppas att Du läser, och oberoende av Din inställning i ämbetsfrågan, att du reagerar mot denna orättfärdighet.

Jari Rankinens son är med i den skriftskola som han inte nu får hålla. Jag tror att de flesta kan ana hur detta kränker. Att detta ingenting har med kristet herdaskap att göra, detta att gillra fällor för sina medmänniskor, torde nog för alla innerst inne vara klart.

Herre, förbarma dig! Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Det har länge varit klart för många, kanske dock inte för alla, var de verkligt diskriminerade i vår kyrka finns.

Jag anser att biskoparna, i aktiv tjänst och pensionerade, nu har ett mycket stort ansvar.

Henrik

Läs här: http://rankinen.blogspot.com/

Går det ihop?

Efter att ha läst diskussioner (på finska och svenska) om oss och vårt säte och stämma inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har jag funderat på några aspekter:

- den traditionella ämbetssynen har varit "allenarådande" sedan reformationen, och före det inom den odelade kyrkan och sedan inom kyrkorna i väst och öst (trots olika ämbetsteologi inom romersk-katolska samt ortodoxa kyrkan är ändå vissa principer desamma, bl.a att prästen är en "far")

- efter en praxis på nästan 2000 år fattar vår kyrka ett beslut (1986 e. Kr) att ändra på detta

- sedan säger man 20 år senare att vi, som har den gamla synen, borde lämna kyrkan.

Är det skäligt?

Om man till detta lägger till det faktum att

- man anser inte detta vara någon större fråga, den om prästens kön alltså
- frågan om prästens kön är en så stor fråga att de som anser att Bibeln talar om ämbetsinnehavarens kön, måste lämna kyrkan..

Jag kommer att tänka på Povel Ramels klosterregler:

Munk får ej tillsammans med nunna lämna klostret.
Om munk tillsammans med nunna lämnar klostret, måste munk och nunna genast lämna klostret...

Nej, det går inte riktigt.

Jo, sen fanns det ännu en rad:

Biskoparna, såväl i tjänst som emeriti, har konstaterat att den gamla synen fortfarande är legitim.

Bäst att sluta räkna med människor.

Man måste nog räkna med Gud i stället.

Henrik

Ett litet memento för minneslistan

I många inlägg på olika bloggar och även i någon mån i kommentarer på denna blogg har man enligt min mening inte tillräckligt betonat en aspekt.

Den traditionella ämbetssynen har varit kyrkans genom århundraden. Idag säger man att en polarisering skett och de som förfäktar den har blivit färre (stämmer troligen) men också radikalare (jag ifrågasätter detta). Man säger ofta att läget nu är det att man inom våra kyrkor har blivit allt mera förstående för ämbetsbeslutet (i Sverige 1958 och i Finland 1986) men en liten, men högljudd grupp är kvar och dessa har blivit mycket mera oresonliga.

Jag tror att utvecklingen snarare är denna: kyrkans beslut accepterades "försiktigt" till en början. Man kom överens om "körregler" och var beredd att ge minoriteten rum. När de kvinnliga prästernas antal har ökat och man har börjat "vänja sig vid" att prästen kan vara en kvinna, uppfattas den gamla synen som allt mera radikal därför att man själv har förändrats.

Jag tror att jag kan säga att jag började som präst 1972 med helt samma teologi som jag har idag. Jag har inte förändrats, men jag har under min snart 36 år som präst sett både den ena och den andra förklara varför man sadlat om.

Jag antar att man får se samma utveckling i frågan om välsignelse och annan acceptans (i etisk mening) av samkönade par.

Det som kanske har förändrats är att man vänjer sig och anpassar sig, åtminstone i känslan.

Lyssna på Ringaren med Hasse Alfredsson, helt suverän svensk humorist. När du lyssnar på den på youtube, märker du sannolikt att många av hans "roligheter" bygger på en "skam" som inte längre existerar.

Han driver med att pastor Jansson, denne värdiga representant för Svenska kyrkan, inte har bestämda åsikter om någonting, att han inte kan buden, men har sett filmen i vart fall. Han säger att pastor Jansson ska gifta sig med pastor Blomdahl (det föranleder en reaktion på den inspelning jag har), pastor Eva Blomdahl. Han måste liksom förklara sig, för man han inte vant sig vid tanken - det var ännu då (1962) en vits.

Sedan talar Hasse A. om att de skulle gifta sig civilt, och att rådhusvaktmästaren sade att visst var bråttom. Inför de kommentarerna vågar jag påstå att sådant knappast skulle nämnas längre: att ett par, inklusive en präst, väntar barn innan de är gifta, som sambopar.

När man hör denna -som jag tror - allvarliga satir om kyrkan och oss präster, tror jag att man märker hur Hasse Aldfredsson redan då såg trenden som nu blivit ödesdigra, "den moderna prästen" som inte hade någon kristen teologi, olika moraliska och etiska frågor som totalförändrades under några decennier, skammen över det som är fel men som nu är helt borta.

Tyvärr måste jag tillstå att jag märker att "man vänjer sig", känslomässigt accepterar man i alltför hög grad det ena och det andra, och omformas kanske.

Men aposteln säger: Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. Rom. 12:2.

I grundtexten används ordet "sysschämatizo" som betyder att anpassa sig, att gå in under samma schema som finns i tiden.

Det är detta schema, den ideologiska förändringsprocess, som nu pågår. Vi får nya värderingar, som inte alltid är bibliska.

Ett vanligt argument, som är viktigt att reflektera över tillräckligt seriöst, är just det som nämns i någon kommentar (se föregående inlägg), nämligen att man med Bibeln motiverat apartheid och mycket annat.

Men jag tror faktiskt att det inte träffar här. Ämbetsteologiska ställningstaganden har nog djupare rötter än så. Förutom sekulariseringen och accepterandet av tidens modeller är bristande bibelteologiska insikter det största hotet. Och dessa ackompanjeras av alla de "argument" som vi präster genom dåligt ledarskap med självtillräcklighet och maktmedel förser folk med.

Lyssna på Ringaren. Hör den profetiska tonen, den seriöst menade kritiken av de trender som redan var synliga i början av 1960-talet? Finns det något som inte är aktuellt idag?

http://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0

Henrik

Detta är Dagen?

"Detta är den dag som HERREN har gjort,
låt oss på den jubla och vara glada!" Ps. 118:24

Det är ett ord ur en av mina favorittexter, Ps. 118 i Psaltaren. Psalmen som innehåller Hosianna-bönen, och som har de messianska orden om stenen, som byggningsmännen förkastade och som blivit en Hörnsten.

Idag är det också en annan dag, en dag som många i vår kyrka ser som en dag som HERREN har gjort. Det är idag 20 år sedan de första kvinnliga prästerna prästvigdes.

Jag vill notera att många av kyrkans medlemmar, bland dem kvinnliga kolleger, idag firar detta som en glädjens dag. Jag vill inte försöka blanda bort deras glädje.

Det är många av oss, en så "försvinnande liten och obetydlig grupp", men som uppmärksammas och kritiseras varje dag i någon tidning eller TV- och/eller radioprogram, som inte har kunnat instämma i den glädjen.

Jag vill understryka att jag hoppas att inte vår övertygelse skall upplevas som en diskriminering eller som en kränkning av andra människors integritet. Vår avsikt är inte att försvåra andras liv, eller försöka kränka andra människors uppfattning och övertygelse.

Någon kanske förundrar sig över att man kan skriva så. "Först sårar man, och sen hoppas man att ingen skall känna sig sårad."
Det kan inte hjälpas att människors åsikter kan uppröra. Och det finns många frågor där man inte kan sammanjämka åsikterna.

Upprördheten beror på att man anser att en övertygelse är detsamma som diskriminering. Men är det så?
Diskriminering och "känsla av diskriminering" är heller inte detsamma. Diskrimineringen måste alltid innehålla en objektiv storhet, en försämring av de objektiva verkligheterna, att ha blivit förhindrad, fråntagen, stoppad på något sätt. Men är väjning, en väjning som ju också gäller manliga präster, är det diskriminering?

Denna fråga har inte i urkyrkan, i den odelade kyrkan, i reformationens kyrka, i de lutherska kyrkorna fram till våra dagar, i den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan eller någon annan protestantisk kyrka heller fram till 1900-talet, betraktats som en jämlikhetsfråga.

Det är också klart, att prästämbetet måste ha en annan auktoritet än vad andra präster och en del församlinsgbor tycker. Prästen får sin kallelse från Gud, och från kyrkan. Det är på dessa som frågan beror.

Men man kan också betrakta ämbetsfrågan ur en annan synvinkel. Vad har den resulterat i?

Inför beslutet sades att kyrkorna kommer att fyllas av människor när reformen genomförs - har så skett? Kyrkans teologi kommer att få en ny dimension när också den kvinnliga dimensionen berikar den. Har detta skett?

Om man skulle teckna en bild av var våra präster står i centrala lärofrågor om tron, om Jesu Kristi exklusivitet (den enda vägen), Bibeln som Guds Ord, vår kyrkas högsta auktoritet när det gäller lära och liv, etiska frågor osv., skulle den kartläggningen framstå som klargörande och skulle den bekräfta det som kyrkan står för i sina trosbekännelser, i sin dogmatiska tradition?

Kanske skulle detta till en del vara fallet. En av de verkliga orättvisorna och orättfärdigheterna i hela denna diskussion har varit att det har räckt att vara man, sedan är allt tillåtet. Detta är förfärligt.

Men har hela denna diskussion fört in en ny syn på vad kristen tro är, en ny syn på Bibeln, på Ordets auktoritet, på frälsningen, på synd och nåd? Jag är rädd för det.

Det är inte jag eller någon manlig präst som är en kvinnlig prästs domare. Jag har till och med sagt åt en kvinnlig kollega som hotade med att lämna sin tjänst om Jari Rankinen tvingas att avgå, eller fråntas prästämbetet, att hon inte skall göra det utan bara lyda Herren, det som hon ärligt förstår och ser att är Guds vilja.

Det är nämligen bara det som håller.

Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv." Apg. 5:38,39

Kan vi inte här också skriva "kvinnor"?

Det är ju det avgörande: vad Gud tänker om allt detta, både om kvinnliga och manliga präster.

Finns här inte en väg framåt: att leva och låta leva? Det är det bästa av dåliga alternativ vi nu har. Det är inte - från någondera sidan sett - som ett instämmande i den andra sidans argument. Men det är att ge frågan åt Gud, inte åt djävulen. Det leder till samtal och bön, till självrannsakan, till kritik av sin förståelse, till eftertanke.

Och förhoppningsvis till att kyrkan inte framträder "av tusen tvister" sönderslagen.

Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, skriver Paulus. Om en lem äras, gläds de andra lemmarna med den.

Idag uppfattas dessa ord olika. Sant är att några lider och några gläds.
Vem är idag de förföljda, de diskriminerade?

Jag låter dig svara.

Kvar står faktum: detta är den dag som HERREN har gjort.

Det är nog det som är glädjeämnet!

Henrik

Mera om anglikanska kyrkan och Packer

Här finns en intressant intervju, 10 avsnitt, mycket intressanta och upplysande.

http://youtube.com/watch?v=NlWF9d8_J3Q


Det är uppenbart att man överallt börjar se homosexualiteten som en mänsklig rättighet. Man vänjer sig vid allt, och också kristna är tveksamma.

Bibelns ord säger något annat, något som det tar emot att säga ut, men som de facto står där oberoende av dina eller mina åsikter om det.

Henrik

J.I. Packer förlorar prästämbetet??

Idag nås vi av ännu en sorglig nyhet, denna gång från den anglikanska kyrkan. James I. Packer, en av världens mest kända evangelikala teologer, kommer sannolikt att mista prästämbetet. Packer är 82 år gammal. Ormen har ingen medkänsla. I den följande nyheten nämns orsaken: den anglikanska kyrkan håller på att spricka på grund av att alla inte kan acceptera att kyrkan har aktivt homosexuella präster och biskopar.

Detta är ju också orsaken till att flera afrikanska biskopar blir borta från anglikanska kyrkans The Lambeth Conference. Packers kyrka har valt att gå ut och ansluta sig till The Southern Cone under den anglikanska ärkebiskopen Gregory Venables. Det som hänt är samma utveckling som vissa kyrkor valt i USA, sedan Gene Robinson blev biskop i USA. Robinson lever i ett homosexuellt förhållande.

(Namnet Gene Robinson rättat 05.03.2008 kl 13.03, hade skrivit Robertson, Gene Robinson heter biskopen i New Hampshire, USA. Beklagar felet!)

Frågan är besvärlig. Men den visar hur en av de personer som år 2005 valdes till en av världens mest inflytelserika teologer och kristna, i sällskap med bl.a Billy Graham, föraktas och förföljs för sina åsikters skull. Denna märkliga företeelse har också drabbat den gode och jämnårige (ungefär) biskop emeritus Bertil Gärtner (se www.brogren.nu). Saken är för Gärtners del - den formella orsaken - redan avklarad, men kyrkans hätska kampanj fortsätter.

Det är samma fenomen som möter oss från anglikanska kyrkan, vilket är förvånande - ärkebiskop Rowan Williams har ju länge försökt medla mellan olika åsiktsgrupper och strävat efter att hålla ihop den anglikanska kyrkogemenskapen.

Det är i högsta grad en uppseendeväckande nyhet. Detta kommer säkert att noteras överallt i den kristna världen.

Man får hoppas - tyvärr kanske förgäves - att vår kyrka skulle protestera mot denna kränkning av en gammal prästmans integritet, för att säga det minsta man kan säga.

Martyriet har nog börjat. Det har visserligen altid funnits, men det är uppenbart att ingenting kan stoppa detta hat att slå ner, utan hänsyn, snart sagt på vem som helst som vågar hävda Guds Ords auktoritet.

Vestigia terrent! "Av frukten känner man trädet."

Teol.dr Niilo Räsänen har nyligen skrivit en doktorsavhandling om J.I. Packer och hans teologi.

Henrik

Här finns nyheten med hänvisningar!


‘JI Packer threatened with suspension’

February 29th, 2008 Posted in Uncategorized |

This is from Michael G Daley’s helpful site, The Lambeth Conference - Living into the rotating knives http://www.lambethconference.net/ http://www.lambethconference.net/

As evidence of the escalating crisis in the global Anglican Communion, today one of the of the world’s most esteemed Christian theologians, Dr. J.I. Packer, received a letter threatening suspension from ministry by the controversial Bishop of New Westminster, Michael Ingham. Bishop Ingham accused Dr. Packer, hailed by Time Magazine as the doctrrinal Solomon of Christian thinkers, to have abandoned the exercise of ministry after the church where he is a member voted to separate from the diocese and join the Anglican Province of the Southern Cone under the oversight of Anglican Archbishop Gregory Venables. Dr. Packer, who was ordained in the Church of England, is the author of the Christian classic, Knowing God and joined Billy Graham and Richard John Neuhaus as one of Time Magazine’s 25 most influential evangelicals in 2005.

Dr. Packer, who received his theological education at Wycliffe Hall, Oxford, was ordained a deacon (1952) and priest (1953) in the Church of England. He was Assistant Curate of Harborne Heath in Birmingham 1952-54 and Lecturer at Tyndale Hall, Bristol 1955-61. He was Librarian of Latimer House, Oxford 1961-62 and Principal 1962-69. In 1970 he became Principal of Tyndale Hall, Bristol, and from 1971 until 1979 he was Associate Prinicipal of Trinity College, Bristol. In addition to his published works, he has served as general editor for the English Standard Version of the Bible. He currently serves as the Board of Governors, Professor of Theology at Regent College in Vancouver, British Columbia. He will be 82 in July.

"Hapax"

Ordet hápax låter säkert i mångas öron ganska märkligt. Men det är - som du gissade - ett grekist ord som betyder en gång, en gång för alla. En enda gång.

I Judas v. 3 talas det om kristendom, om den tro som en gång för alla "överlämnats" (traderats) åt de heliga. I Hebr. förekommer det ganska många gånger, både om dem till vilka ljuset en gång har kommit och som smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av den Helige Ande. I Hebr talas det om att människan en gång (hápax) skall dö - alla förstår att det är något unikt. Men det talas också om Jesu försoningsdöd, hur Jesus en gång för alla, en gång, uppenbarades, hur Han offrades en gång för att bära mångas synder osv.

Till denna hapax-kategori hur också den trinitariska formeln i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Detta uttryck som först finns i dopbefallningen (Matt. 28:18-20) och sedan också i den apostoliska välsignelsen (2 Kor. 13:13) visar hur avgörande denna kristna formulering var.

I ljuset av detta bör man se kritiskt på försök att ersätta eller rent av förvränga denna trinitariska formulering. en präst i Lappo stift har medgett att han döpt flera genom att säga i Skaparens, Återlösarens och Heliggörarens namn, eller kanske ngt ditåt.

I feministiska kretsar möter man heresin (villolära, för det är det ju) "I Skaparens, Återlösarens och Livgiverskans namn" (det finns olika varianter). Dena formulering bygger på det felaktiga konceptet att "Gud är allas moder". Och det blir inte bättre när man i okunskap eller i trots hänvisar till att Ordet "Ande" är femininum i hebreiskan (Ruach). Redan det faktum att Anden i grekiskan är neutrum visar ju på det omöjliga i hela tänkandet.

Men nu har hela denna fråga aktualiserats: Vatikanen har meddelat att man inte godkänner dop som inte är förrättade i den Treenige Guds namn. Därmed blir frågan en ekumenisk fråga också. Skall lutherska barn betraktas som hedningar, som måste döpas om? Skall kyrkor vara tvungna att utreda huruvida barnet har döpts rätt, eller om någon av de många privatföretagarna inom prästerskapet spelat solo?

Kanske orden lät litet ironiska, men de var inte. Bakom orden ligger en sorg. Sorgen uttrycker det faktum att vår lutherska kyrkans lära har blivit so oviktig att det inte spelar någon roll vad man säger.

När någon originell och kanske irrlärig präst åtalats för villolära (av viss typ) kan Domkapitlet i något stift nog läsa bekännelseskrifterna. Det har skett både i Finland och Sverige nyligen. Men samtidigt kan man tolerera nästan vad som helst. Tex. att de kristna och muslimer tror på samma Gud, vilket en teol.stud nu anmält till Kuopio domkapitel.

Men summan av kardemumman, och orsaken som jag ser det, är att privatföretagsamheten breder ut sig i kyrkan. Inom den ortodoxa och romersk-katolska kyrkan är det klart att man håller sig till kyrkans lära. Här i vårt land talas det inte just alls om det, och sanktioner står inte att vänta om man avviker (vilket otaliga exempel visar). Däremot är man mån om att alla bör följa kyrkans ordning, som blivit viktigare än läran och bekännelsen, åtminstone i praktiken.

Jag tror alltså att den svaga teologin, den indifferenta inställningen till läran, den stora pluralismen inom lutherska kyrkor och kyrkan har bidragit till att respekten för vad som en gång för alla står fast i vår bekännelse har gått förlorad. Då avses inte i första hand formuleringar i sig, utan formuleringar som innebär en förändring av vad kyrkan tror och bekänner.

Jag förstår att gränsdragningarna kan vara svåra ibland. Men jag undrar om inte det nu är dags att auktoritativt, med Bibeln, och våra bekännelseskrifter, som fundament slå fast att man inte får avvika från denna trinitariska formulering.

Man kan givetvis - som de bibliska texterna - tala om Hjälparen och Tröstaren, om Försonaren, om Skaparen osv, men vid välsignelse och dop skall entydigt Gud - Fadern och Sonen och den Helige Ande - användas.

Det är inte bara en formuleringsfråga. Det handlar om vad som är det innersta i kristen tro.

Det är nämligen en gång för alla så som den kristna tron har överlämnats åt oss, och så som den skall överlämnas till kommande generationer.

Henrik

Klara toner från katedern

I vårt land har nyligen en ganska intensiv diskussion förts om en präst som inte ville döpa "i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" utan ville ersätta Fadern och Sonen och Anden med andra ord, Skaparen, Återlösaren och Heliggöraren.

Det har rått mycket delade meningar om detta. Skönt är det då - ännu en gång - att läsa vad biskopen i Rom svarar:

http://212.77.1.245/news_services/press/vis/dinamiche/d4_en.htm

Tack, Robert Ojala, för att du fäste min uppmärksamhet vid detta!

Vi ser vad teologisk klarhet eller teologisk tystnad kan åstadkomma (hänvisning till det förra inlägget). Därför är man glad över alla som frimodigt bekänner.

Henrik

Nya bedrövligheter

Ibland undrar jag om alla förstår hur motbjudande, obehagligt, och tröttsamt det är att ofta vara tvungen att komma med dåliga nyheter. Samtidigt är det något som just kyrkfolket måste få veta.

Jag har hört om två församlingar som har gett sitt bifall till s.k. Regnbågsmässor. I Helsingfors ser det ut att bli också svensskspråkiga mässor efter att Norra sv. församlingens församlingsråd godkänt en anhållan. När jag inte vet ngt annat om detta så avstår jag i detta skede från andra kommentarer, även om jag misstänker att de kan vara besläktade med den andra nyheten.

Gemensamma kyrkorådet i Joensuu har beslutat att, för den verksamhet som gäller samfällighetens verksamhetssektorer gemensamt, godkänna rgenbågsmässor. Man ser dem som specialgudstjänster, riktade till en speciell målgrupp precis som andra "selektiva" gudstjänster. Inga särskilda åtgärder behöver vidtas för att kunna bifalla detta.

I beslutet heter det - och det är det vemodiga och ödesdigra bl.a.:

1. Homosexualiteten är inte en inriktning som individen valt.
2. För det homosexuella parförhållandet gäller samma normer som för det heterosexuella förhållandet.
3. De i Bibeln förekommande beskrivningarna och tolkningarna om homosexualitet motsvarar inte vad man vet idag.

För finska läsare:

1. Homoseksuaalisuus ei ole yksilön itsevalittu suuntautuminen.
2. Homoseksuaaliseen parisuhteeseen pätevät samat moraaliset normit kuin heteroseksuaaliseen.
3. Raamatussa esiintyvät kuvaukset ja tulkinnat homoseksuaalisuudesta eivät vastaa tämän päivän tietämystä asiasta.

I motiveringarna för Gemensamma kyrkorådets ställningstagande konstateras att "de fördömande uttalanden om homosexuellt beteende som finns i Bibeln inte enligt denna uppfattning direkt kan tillämpas på de mångfacetterade uttrycksformer för homosexualitet och homosexuella identitet, som förekommer i dagens samhälle.

"Kirkkoneuvoston kannanoton perusteluissa todetaan, että Raamatussa esiintyvät homoseksuaalista käyttäytymistä koskevat tuomitsevat lausumat eivät tämän käsityksen mukaan ole suoraan sovellettavissa niihin moninaisiin muotoihin, joissa homoseksuaalisuutta ja homoseksuaalista identiteettiä tämän päivän yhteiskunnassa esiintyy."

I klar kontrast finns alltså NT:s huvudbrev, Romarbrevet, där det står:

18 Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 De påstod att de var visa, men de blev dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

26 Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. 27 På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. 28 Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. 29 De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30 De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, 31 är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. 32 Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.

Vem som man vill lita på är ett personligt val. Det är enligt min uppfattning klart att den homosexuella böjelsen i allmänhet inte kan skuldbeläggas. Den kan vara förorsak av också andra människors synd. Många frågor blir förvisso öppna och obesvarade när det gäller själslivet och dess böjelser.

Men det går att med önskvärd tydlighet påvisa att den homosexualitet som fanns i antiken, t.ex. på Paulus' tid, också är lika mångfacetterad och lika "osjälvisk" som dagens homoseuxalitet.

Idag framställs ofta homosexualiteten som en mänsklig rättighet. Det är nog uppenbart att Bibeln har en annan syn.

Det är för mig inte svårt att godkänna och inkludera människor med homosexuell identitet i gemenskapen, också i den nära vänkretsen kan jag välkomna detta.

Men två randanmärkningar finns. De bibliska texterna talar också om dem som samtycker till detta - vilket är allvarligt. Och för det andra hävdar väldigt många av de ledande förespråkarna trots allt att homosexualiteten är ett medvetet val, individens eget val.
Detta gör att allt inte bara handlar om vad som drabbar mig, utan också av sådana val som jag har ansvar för.

Att förlåtelse finns för alla människors alla synder är klart. Och att den kristna församlingen måste bli inklusiv i förhållande till människans kriser, är också Jesu egen utmaning.

Henrik

Samling

Konturerna av ett samlat angrepp på "de gammaltroende" tecknas allt starkare. Jag avser inte nödvändigtvis en överenskommen åtgärd, men utesluter inte heller det.

Jag tänker mera på att det ser ut som om vissa trender skulle vara sådant som man nu nappar på. Till det hör attacker mot SLEY och SLEF, dessa seglar i motvind, omgivna av en mängd fördomar och falska rykten.

Både fördelningen av missionsmedel och nattvardsmässor har nu blivit slagträn i den ofattbara hetsjakten. Detta har naturligtvis sin grund i ämbetssynsdiskussionerna. Allt tal om rätten att ha en övertygelse förefaller härefter helt löjligt och tomt. Det är ju det man inte får ha.

Vart leder detta nu till?
Det första man kanske skulle svara är: det leder till splittring. Det är ju något som man inte kan förneka, det är bara ett uttryck för en verklighet som redan finns, tyvärr!

Jag skulle vilja påstå att det framför allt leder till samling. Det kommer att innebära ett ökat samarbete mellan olika grupperingar som alla står inför samma problem. Det kommer att innebära gemensamma satsningar i högre grad än hittills. Det kommer att innebära samlingar, möten, till vilka alla som vill bekänna i enlighet med vår kyrkas bekännelseparagraf (KL 1§, KO 1§) blir kallade.

Det kommer inte att leda till att vi ger upp. Inte heller till, åtminstone inte ännu, att personer med traditionell bibelsyn och ämbetssyn lämnar kyrkan. Trenden blir: vi betalar vår kyrkoskatt men samlas i olika sammanhang, också sådana som är utanför de kyrkliga administrativa strukturerna. Varför? Därför att dörrar stängs.

Men det skulle gärna få leda till att vi alla skulle sätta oss ner och beräkna kostnaderna. Och jag hoppas att det skall leda till att vi alla får ro att verka för det som är vår huvuduppgift, vårt uppdrag: att vittna om Jesus Kristus, död och uppstånden för oss.

Också på denna blogg kommer konkret information att ges, i olika skeden, om det som har skett, och också sådant som skall ske.

Det som måste bli målet nu är det som står i en gammal sång:

Lev för Jesus,
intet annat
är dock värt att kallas liv.

Henrik