"Alla borde vara agnostiker"

Idag råkade jag komma på en Youtube video där en ung svensk flicka (som spelat in en ungdomsfilm som jag såg för några år sen i TV) berättade om sig själv. Hon presenterade sig med följande ord (ungefär): jag heter --- och jag är ateist. Jag tror inte på Gud, jag tror inte att det finns någon som skapat världen, jag tror snarare på vetenskapens teorier. När jag har några problem är det bättre att tala med några vänner än att vända sig till en Gud som aldrig svarar.

Därför är jag inte döpt, och har inte låtit konfirmera mig. Egentligen borde alla människor vara agnostiker för ingen kan ju veta om Gud finns eller om han inte finns...

Så långt ett ungefärligt citat av hennes ord.

Det skulle vara lätt att peka på inkonsekvenser i hennes ord (i hennes egna, längre version i videon) men det är ju inte intressant.

Det som jag funderar på är att hon kanske är en av dem som inte har någon kristen vän. Hon kanske (?) aldrig har sagt nej, hon har aldrig fått chansen...

Jag undrar ibland över hur många människor som avfärdar den kristna tron utan att alls konfronteras med Jesus från Nasaret. Jesus är en av de bäst  dokumenterade historiska personerna, berättelserna om honom är oerhört utmanande. Men de avfärdas utan kommentar, sannolikt känner folk inte ens till dem numera.

Ändå finns det framstående forskare som säger att man omöjligen kan förstå NT:s uppkomst och dess texter utan att bejaka den historiske Jesus och det som sägs om honom. Det finns också sådana som säger (bl.a N.T. Wright) att det är omöjligt att förklara NT utan att också förutsätta att Jesus uppstod.

Graven var tom – alla försök att avvisa kristendomen utgick från detta faktum, det sade både Jesu vänner som fiender. Jesu vänner kom enligt evangelierna till graven för att hylla den döde Jesus, inte ens Jesu lärjungar trodde på någon uppståndelse!

Lärjungarna blev förändrade – under påskhelgen var de som uppslukade av jorden, de gömde sig av rädsla. Petrus vågade inte ens för en ung tonårsflicka erkänna att han ens kände Jesus, ännu mindre att han var en av Jesu lärjungar. Men litet senare stod Petrus inför tusentals människor och sade bl.a att “honom som ni har dödat har Gud uppväckt från de döda”. Alla apostlarna, utom Judas Iskariot och aposteln Johannes, led martyrdöden. Vem av dem skulle ha dött för något som de visste att var uppdiktat? En berömd svensk exeget (Riesenfeld) skriver att om evangeliernas berättelser inte är sanna så är deras tillkomsthistoria ännu mera fantastisk än de under de beskriver.

“Vi har sett Herren” - det var inte bara den tomma graven, utan det var mötet med den Levande Jesus som övertygade.

Om man läser evangelierna så märker man tydligt hur vanliga Jesu lärjungar var. De hade samma tvivel och samma invändningar som människor har idag. Men de blev övertygade, så övertygade att de var beredda att mista livet för sanningen. Varför?

En ung tonåring säger att “alla borde vara agnostiker”för man kan inte veta någonting om Gud finns eller inte finns.

Världens mest kända ateist, professor Anthony Flew, säger att han måste ta tillbaka det han har skrivit och sagt om Guds existens. Hans bok There is a God har en layout där det först har stått “There is no God”, men ordet “no” är överstruket och ersatt med ett “a”. DET FINNS EN GUD.

Det som kan vara avgörande är att en ateist eller en agnostiker får möta en kristen människa. Eller egentligen är det fel att säga så, det avgörande är ju att en sådan människa möter Kristus.

Men många gånger kan det i praktiken behövas händer och fötter, öron, ögon och en mun, som kan “föra Kristus” till en medmänniska, så där odogmatiskt uttryckt. Någon som kan konfrontera en tvivlare med det som man faktiskt vet. Någon som kan fråga efter alternativa förklaringar.

Tron är inte ett resultat av övertalning. Men tron kommer av hörande, och hörande av Kristi ord, säger Paulus.

Kanske kan det fjärde undret – att det finns kristna idag – få hjälpa någon att grubbla över Jesus från Nasaret med ett saligt slutresultat som följd.

Ja nog är det märkligt. Att man genom att läsa det som man tvivlar på kan bli kvitt sina tvivel...

Så varför inte – läs evangelierna om Du är en agnostiker!

Det kan ju inte vara så farligt, eller hur?

Henrik

Är det en defekt att inte ha blivit övertygad?

I en i och för sig helt objektiv nyhetsförmedling, dyker ännu en gång en kommentar upp som är ägnad att förstärka misstänksamheten mot en bestämd grupp inom kyrkan.

Kyrkan har, synes det, ett hot över sig som är det i särklass värsta tänkbara. Ett hot,  som till och med kunde vara ett argument mot rätten för församlingsborna att själv välja sin präst har en bestämd risk - risken att kvinnoprästmotståndare utnyttjar möjligheten och väljer "fel" präst.

“--bakgrunden till förslaget är det låga valdeltagandet i stora finska församlingar.”
“Det har inneburit att en mycket liten minoritet kan driva igenom valet av en kyrkoherde som majoriteten av medlemmarna i en församling inte vill ha, till exempel en kvinnoprästmotståndare.
Trots detta problem har vi i Borgå stift uttalat oss emot en förändring.” Osv osv (Hbl 29.1.2009)

Min första fråga blir: är den och de som tänker så inte demokrater? Finns inte möjligheten för alla som vill välja en god kyrkoherde att så göra? Är inte möjligheten för andra mycket större, om det nu är en så liten minoritet som lyckas hitta en kyrkoherde som andra inte vill ha? Och när man dessutom i praktiken försöker beskära möjligheten för sådana att ens uppföras på förslag till kyrkoherdetjänst, hur stor är då risken?

En stilla undran är om påståendet egentligen innehåller ett medgivande. Nämligen medgivandet att den gudstjänstfirande församlingens kärna består av “gammaltroende” personer? Jag vågar inte påstå att det stämmer, men tror de som kommer med dylika invädningar det?? Vad värre är: i såfall riktar sig ju kritiken av möjligheten att välja präst genom allmänna val mot den gudstjänstfirande församlingen, vilket i så fall är betänkligt!

Jag tycker att dylika uttalanden är mycket deprimerande. Det kunde ha lämnats bort, för det är inget hot.

Nu uttalade sig ju samtliga intervjuade personer mot förslaget, jag var en av dem så jag behöver inte här upprepa något. Jag delar biskopens bedömning av hur sannolikt det är att det nu går igenom.

En annan sak är att jag inte i första hand ser kvinnoprästfrågan spöka här, utan snarare kyrkoherden som herde och präst versus tjänsteman och förvaltningschef. Nu behöver ju inte dessa kvalifikationer ställas mot varandra. Man kan komma tillräckligt långt genom att utforma behörighetskraven så att bara de som har en tillräcklig kompetens kan söka khdetjänster. En annan linje är att profilera kyrkoherden som herde och andlig ledare och gå in för förvaltningsmodeller där förvaltningen i högre grad kan delas. Och det finns också andra möjligheter.

Men varför skall alltid ”en mycket liten minoritet” som för all del kan betyda andra ändå alltid landa i “kvinnoprästmotståndare”?  

Vem är då en “kvinnoprästmotståndare”?

Om det handlar om sådana som uppträder oförskämt och kränkande mot sina kvinnliga kolleger, skall sådant beivras, från fall till fall. Men en tvåtusenårig tradition eller praxis, som kanske några hellre vill säga, kan inte bara förklaras icke rumsrent eller suspekt genom ett klubbslag i kyrkomötet. För många av oss, för att inte säga alla, handlar det om brist på övertygande argument. Se där vårt stora fel. Och en övertygelse i en teologisk fråga kan inte avfärdas som “diskriminering”- var skulle vi då hamna?

Jag har den senaste tiden blivit djupt berörd av vissa kvinnliga kollegers klara och kristna bekännelse. En kvinnlig präst uttalade sig i TV kristallklart och fint om den kristna trons svåraste frågor, och dessutom på ett så vänligt och ändå tydligt sätt. En rikssvensk dam, präst och professor, kom med en tidsanalys och en lägesanalys av Svenska kyrkan som få manliga präster kunde prestera. Suveränt! Sådant är argument som går djupt in i min själ och som får mig att ännu en gång fråga om och var jag har misstolkat den Heliga Skrift.

Åtminstone är jag beredd att säga att vi måste ge varandra livsrum, och sluta med svartmålandet i offentligheten. Med detta menar jag inte teologiska diskussioner för eller emot, liberalt eller konservativt eller något däremellan, utan detta att sätta etiketter på varann med tvivelaktiga invektiv.

Min mening är inte att riva upp de gamla diskussionerna. Jag tror nog att diskussioner kan och t.o.m. skall föras, så länge vi ser olika på tingen. Men om vi inte besparas dylika uttalanden kommer vi aldrig ifrån det kontraproduktiva käbbel som kyrkan idag är alltför upptagen av.

Jag hade tänkt låta bli att skriva detta för att inte själv hamna i det dike som jag varnar andra för. Men mitt dilemma blev:  hur kan man peka på den konkreta verkligheten om man inte exemplifierar och konkretiserar??

Kan vi inte i stället försöka börja demonstrera tolerans och inklusivitet, så att vi mera försöker lösa svårigheter än skapa dem? Kan vi inte i Borgå stift försöka börja? Vi känner ju varandra och borde ha goda förutsättningar.

Jag tror att vi kunde börja, och börja ganska kravlöst. Det betyder ju inte att vi är överens med allt och alla. Inte heller betyder det att samtalet om rätt apostolisk kristen tro skall tystas eller tystna. Den som läser Nya testamentet märker hur mycket det talas om sann och falsk tro, hur församlingens motståndare och villolärare nämns vid namn osv. En sann förkunnelse förutsätter alltid också ett nej till det falska.

Men jag skulle önska att jag och andra med mig skulle bli mera upptagna av att sprida ljus än bekämpa mörker (hörde ni självkritiken).

So help me God.

Henrik

Konservativ - liberal - extrem

När man bekantar sig med den kristna musiken under låt oss säga hundra år, märker man nog att det förekommit en tydlig influens mellan “kristen” och “världslig” musik.

Under vissa tider, under enhetskulturens tid – t.ex. i början av 1900-talet ännu, användes många andliga sånger och psalmer som dansmusik, man kunde inte så många andra sånger och stycken, och arrangerade dem som dansmusik (t.ex. Närmare Gud till dig).

Men redan före det har en påverkan skett åt andra hållet: flera av våra gamla fina psalmer är ursprungligen världsliga sånger som fått andlig text och tagit i kyrkligt bruk.

Nu kan man i en mening säga att musiken är neutral, och – som William Booth på sin tid - “varför skall djävulen få ha monopol på de bästa bitarna”?

Det som i vissa tider upplevets konservativt, har i en senare tid inte alls uppfattas så konservativt. Det extrema är inte ens så märkvärdigt, vi har hört och sett det mesta, ingenting och ingen är extrem, utom Radio Extrem kanske.

Men jag undrar just i samma andetag hur det är med konservatism och liberalism och extremism i teologiska och andliga sammanhang.

Uppstår konservatismen faktiskt genom att det som en gång befunnits vara hållbart (hör du den gamla formuleringen?) konserveras, sparas, bevaras? Eller är det så att det konservativa mera innebär att avståndet till en liberal position bibehålls mer eller mindre konstant?

Och: uppkommer de extrema positionerna så att en ursprunglig position, eller tradition bevaras, och denna kommer sedan när “tiden allt mera glider” att i allt högre grad att uppfattas som extrem? Först konservativ, sedan extrem – primärt inte för att den positionen ändrats utan för att det ideologiska för att inte säga psykologska avståndet till en nyare position vuxit?

För när man t.ex. ser på begrepp som normalt – onormalt eller heligt – profant och annat sådant så förefaller det nog som om de “konservativa” i många frågor driver lika mycket som de “liberala”, det är bara det att avståndet hålls konstant...

För rimligtvis kan det väl vara så, att t.ex. en biblisk syn på äktenskap och trohet eller något annat kommer att upplevas allt mera som en ytterlighetsposition?

Eller?

Henrik

Rött kort åt Jesus

Biskop emeritus Bertil Gärtner, tidigare biskop i Göteborgs stift, skriver i sin blogg om hur Svenska kyrkans beslut att godkänna “den nya ordningen” när det gäller äktenskapet är ännu en brytning med apostolisk kristendom.

Det är enligt min mening anmärkningsvärt att biskop Bertil så öppet går rakt mot ärkebiskop Wejryds syn. Men det är ju helt nödvändigt för varje kristen att avsäga sig detta.

Läs biskop Bertil Gärtners blogg! Det är allvarsord. Och vindarna bålser från väster över vårt land. Stormvarning! Ovädret har redan nått vårt land.
Läs och tyck! Och jämför med apostlarnas ord.

http://bertilbloggar.wordpress.com/2009/01/22/jesus-har-fatt-rott-kort/

Så talar en kristen biskop. Vi ber om hälsa och krafter för biskop Bertil Gärtner! Och Guds välsignelse!

Henrik

Väckelserörelser?

Det finns – eller kanske borde man skriva: fanns? - en gammal princip när det gäller väckelserörelserna. Den har inte så starkt uttalats i vårt land som t.ex. i Norge. Men ändå har det varit så att de nya väckelserna ofta har organiserats i föreningar o.dyl.

Principen lyder

• för kyrkan
• om möjligt med kyrkan
• inte under kyrkan
  

I olika skeden har man frångått denna princip. Man har “förkyrkligats” och integrerats i högre eller lägre grad i de kyrkliga strukturerna. Till detta hör t.ex. att vissa föreningar fått en ganska officiell status. Man har t.ex. valt en biskop till ordförande, och biskopen har låitet sig väljas därför att organisationens arbete har upplevts som kyrkans "eget" arbete. Eller man har fått rikskollekter eller stiftskollekter som bevis för ett erkännande för en kyrklig lojalitet. Nu upplever vi för övrigt också denna princips motsats, i form av bortfall av budgetmedel (gäller t.ex. SLEY, den finska evangelieföreningen).

En god broder och vän påpekade att en väckelserörelses frihet i förhållande till den officiella beslutsfattningen inom kyrkan ofta har visat sig vara en nödvändighet när det gäller att bevara rörelsernas andliga arv. Detta är en tes som sannolikt bara till en del äger sin riktighet, men det finns exempel på detta.

Också i vårt svenska stift har vi exempel på något av detta.

Ett intressant inlägg som jag hade missat (av andra orsaker) är förre missionsdirektor Henrik Smedjebackas inlägg i Kyrkpressen under rubriken Glömmer Missionssällskapet de fyra miljarderna?

Där skriver Henrik Smedjebacka om den nya strategi som föreläggs årsmötet i Joensuu. Han skriver bl.a såhär (Kp 23/2003)

----“Finska Missionssällskapet har utarbetat en ny strategi som skall diskuteras vid årsmötet i Joensuu 7.6.2003. En del betoningar i den nya strategin är gamla, men frågan om missionens inriktning och missionssällskapets struktur är totalt ny. Det är därför skäl att fästa uppmärksamhet vid den.
--- “Vi läser i den nya strategin: ‘Sällskapet inordnar sig i kyrkans struktur som en internationell aktör och stärker gemenskapen i vittnesbörd och tjänst mellan vår kyrka, dess församlingar och de utländska kyrkorna.’  Denna inordning i kyrkans struktur, som sällskapet av allt att döma är initiativtagare till, betyder att sällskaets självständighetstid snart är förbi och att dess missionsidentitet upphör. Strategin är således en dödsdom för vårt lands äldsta missionssällskap.”
---“Den nya strategin är mycket förbryllande. Skall missionsuppgiften begränsas till ett mellankyrkligt samarbete, och skall de nästan fyra miljarderna icke-kristna nästan helt glömmas bort?”

Jag citerar bara en del av Henrik Smedjebackas inlägg, men jag tycker att det bör uppmärksammas. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP232003.pdf.

Nu några år senare kan man fråga var vi står och vad strategin medfört. En jämförelse med utvecklingen i Sverige (Svenska Kyrkans mission), som uppvisar stora likheter, och en blick på den diskussion som boken Kun jää sulaa (när isen smälter) gav upphov till, kanske bekräftar det som Smedjebacka varnade för?

Jag vill i detta sammanhang endast peka på en trend i diskussionerna idag. Också FMS har i hög grad haft karaktären av en väckelserörelse. Det har varit trons folk som burit verksamheten, i förbön och genom personliga offer. Så är det säkert ännu också, men inte i samma utsträckning som förr. Vilka har följderna blivit i och med en större integrering?

Finns det något samband mellan en fri rörelse och möjligheten att påverka kyrkan positivt genom att inte vara knuten till de kyrkliga strukturerna?

I detta sammanhang bör man också fråga om väckelserörelserna med skäl kan kallas väckelserörelser längre. Vinner någon av rörelserna i högre grad nya medlemmar genom att människor kommer till tro? Eller är rekryteringen i huvudsak “sociologisk” dvs den att yngre generationer i samma familjer och släkter ansluter sig medan någon större nyrekrytering inte sker.

Avsikten med dessa rader är inte att peka finger. Jag tror att Henrik Smedjebackas farhågor och frågor har ett större intresse än enbart som ett diskussionsinlägg angående Finska Missionssällskapet. FMS har fyllt 150 år och jag lyckönskar jubilaren!

Kanske är utvecklingen den att många rörelser har uppkommit som ett slags “proteströrelser” på grund av att något i kyrkans förkunnelse eller praxis saknats. Så småningom kanske frukten av olika rörelser – t.ex. den karismatiska rörelsen – har integrerats i olika sammanhang och till denna del fyllt en av sina viktiga uppgifter.

Men frågeställningen har blivit en tankeställare för mig. Är en väckelserörelse – vilken den än är – till sitt väsen en rörelse som för att kunna verka fritt också strukturellt måste vara fri i förhållande till kyrkans beslutsprocesser?

Här handlar det mycket mera om principen än om någon enskild organisation. Men utvecklingen inom de olika väckelserörelserna och därmed jämförbara rörelser inom vår kyrka kan säga något av vikt. Något som vi har orsak att ta på allvar.

Henrik

Alternativ information om Israel

Jag fick ett mail av en  god vän som tipsade om en kort presentation av problematiken i Mellanöstern.

Jag tycker att denna video är sevärd och att den lyfter fram fakta som ofta glöms bort. Vad tycker du?

Henrik

http://fun.mivzakon.co.il/flash/video/2673/2673.html

"Usch, Bush"

I det sista inlägget i diskussionen om de amerikanska presidenterna – med reservation för intryck från inauguration 2009 idag, som kanske blir ngn kommentar – vill jag bara kommentera litet vad som sagts och skrivits om president, och snart expresident, Bush.

I dagens Hbl har Hans Rosing en balanserande artikel som är glädjande fri från den kategoriserande blindhet som präglat många andra sammanhang. Den 17.1.2009 fanns i Helsingin Sanomat ett inlägg av Markku Ruotsila: George W. Bush on ollut merkittävä suunnannäyttäjä. En god broder uppmärksamgjorde mig på den (jag har inte ännu läst den, så jag säger inget mer ännu).

Det som gång på gång förundrat mig är talen om “åtta mörka år”. För det första är väl de mörka åren flera (!), och om man tänker på president Bush, så blev han ju faktiskt omvald 2004, vilket skulle ha varit omöjligt om det varit så svårt. Dessutom var ju Bush mycket populär i början av sin presidenttid, som ju började mycket tragiskt med terroristattacken den 11 september 2001.

Men om man minns att långt över 1 miljon irakier dödats under Saddam Husseins tid vid makten, flera hundratusen dödades i “enskilda” utresningar (bl.a kurder), vissa kastades levande ner från helikoptrar osv, så fanns det nog mycket mörker och mycket grymhet helt oberoende av George Bush. Kanske skall man heller inte beskylla honom för alla terrordåd inom Irak nu efteråt. Utan att fördenskull säga att frågorna inte är mera komplicerade och att USA:s president har mycket makt och därmed ett mycket stort ansvar.

Men den så vansinnigt ensidiga bild, som sprids i våra massmedia, är nog inte helt objektiv. Jag inte fått bekräftad trots att jag mycket följer med utländska media. Att samma fenomen - “usch, Bush” - finns i Usa och Europa är däremot helt klart. Ibland undrar jag hur mycket som sammanhänger med hans personliga kristna tro. Faktiskt.

Men låt mig för tydlighetens skull understryka att

• min protest gäller ensidigheten
• jag kan inte godkänna allt vad Bush sagt eller gjort
• han har haft sina svagheter och sina förtjänster, enligt min mening (och många andras)
  

NU får inte samma fenomen drabba Obama. Jag hoppas att han lyckas väl, att han har goda medarbetare och att han skonas från många av de ovälkomna punkterna på George W. Bushs agenda.

Men nyheter, sympatiskt framförda och väl helt i nödvändig nyhetsregi, som “finns-det-då-något-positivt-alls-att-säga-om-Bush” con variazioni är nog litet väl svårt att smälta helt enkelt därför att det inte ger ett tillräckligt seriöst intryck.

Verkligheten är mycket mera komplex. Utan att varken försvara eller förklara så mycket.

Henrik

Obama, Obama...

I en av dagens eftermiddagstidningar finns en skämtteckning av en man som gått ner sig i isen, ligger i det iskalla vattnet och ropar: Obama! Obama!

Det ligger något i det – inte bara i det iskalla vattnet alltså, utan i det som bilden vill förmedla.

Det är ju på ett sätt gripande (faktiskt) att se hur folk förväntar sig förändring och förnyelse nu. Man kan inte bara ana, utan också se vilken lättnad det är för många människor. Många amerikaners självkänsla har varit väldigt mycket i kläm under den senaste tidens hårda kritik mot Bushs USA.

Men det är nog också ngt mycket naivt över det hela: människor har helt orealistiska förväntningar och varandra uteslutande förväntningar på Obama. Han representerar allt det goda och nya, och Bush, stackars Bush representerar allt det onda och gamla.

Stackars Obama. För så kan det inte vara.

Han skall ju inte belastas för att människor betraktar honom som ngt slags modern “messias” (vill helst inte skriva ner detta ord ens med citationstecken, men det motsvarar mångas uppfattningar, tycks det).

Nu blir det upp till bevis för den nye presidenten. Hoppas alla är med och arbetar för en bättre värld, och bättre villkor för så många människor som möjligt.

Tids nog återfår Obama sin plats bland oss vanliga människor. Den tiden kan komma fortare än någon tror.

Mina intryck av konserten igår (via TV) är kontroversiella. Å ena sidan var det fascinerande att se många människors känsla av “en ny vår”. Å andra sidan var det en hyllning av människan (mänskligheten), som låter skrämmande. Så har mycket ödesdigert börjat.

Min förhoppning är att Barack Obama skall söka Guds välsignelse och hjälp!

Henrik

Fortsättning på ateistbusshistorien

Vi får idag läsa om en kristen busschaufför, Ron Heather i Southhampton,  som såg bussen med den ateistiska devisen (se föregående blogg) och vägrade köra. När bussbolagets ägare inte kunde ge honom någon annan buss, gick han hem.
Nu har chauffören och bussbolagets chef kommit överens om att den kristna chauffören inte ska behöva köra omkring med ett budskap som han inte vill sprida.

Kalla honom protestant!

Henrik

Källa: BBC

"There is probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

En ateistisk kampanj i England, som bl.a prof. Richard Dawkins har donerat pengar till, säger att det “sannolikt inte finns någon Gud. Sluta oroa dig och njut av livet.”

Det är ett desperat försök. “Sannolikt inte, troligtvis inte?” Men om det ändå visar sig vara annorlunda.. Vems är ansvaret?

Egentligen tror jag det vore sannare – om man vill utgå från vad man vet och kan iaktta – att det sannolikt finns en Gud.
Det var inte många månader sedan en av världens mest kända ateister, nämligen just Richard Dawkins, sade att “there might be a serious case for a deistic God” - i samband med samtal med en annan brittisk professor, matematikprofsseorn John Lennox.

Men det finns en annan underton i denna kampanj. Låt mig få använda en bild.

Om någon nu skulle säga: gå ut på isarna! De håller sannolikt nog...  (Jag läste idag om fyra eller fem som räddats från vattnet efter att isen brustit..)

Är det en väns eller oväns röst? En medmänniskas?

Nu haltar bilden betänkligt, den innehåller bara ett litet perspektiv.

Gud är inte jämförbar med en olycka, inte heller handlar det om risktagning eller “för säkerhets skull”.

Jag minns att Arvid von Martens en gång berättade för mig att Hertta Kuusinen hade sagt åt honom att det inte finns någon Gud.
- Det var konstigt, sade Arvid, jag talade med honom för en liten stund sedan ...

“Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.“ Rom. 1:20

Henrik

P.S. Kanske är Richard Dawkins en ny Saulus? Som en dag blir en Paulus. Vi ber om det, inte sant?

Dagens lösen idag

Det tillkommer inte oss
att sätta oss till doms över Ordet;
vi bör i stället låta ordet döma oss.

C.H. Spurgeon

Till eftertanke: vad är det?

I Luthers lilla katekes finns efter alla läropunkter en kommentar av Luther som inleds med den viktiga frågan vad är det?
Också inför olika frågor i tiden har man anledning att ställa sig denna fråga.

En prästbroder, som tycks ha tid att surffa på nätet (:-), har gjort oss uppmärksamma på en kommentar som finns på en anglikansk hemsida. Där konstateras bl.a att katoliker i USA känner sig djupt kränkta av att den nye presidenten kallar den kände homosexuelle biskopen Gene Robinson att medverka vid presidentceremonin den 20 januari. Barack Obamas beslut kan ses som ett försök att samla alla oberoende av vem och vad, men det visar sig att detta inte riktigt går.

En annan sak i samma anglikanska kommentar som stämmer till eftertanke och djupare analyser är Gene Robinsons ord att “om du arbetar för att ordinera kvinnor till präster i din kyrka, kommer du att ta ett långt steg mot att öppna dörren för homosexuella präster.” (se originalet nedan).

Det är ju detta som har sagts också i vårt land. Att frågorna – hur olika de än är – har ett samband. Många kvinnliga präster, sannolikt flertalet, är för att kyrkan välsignar homosexuella samt för att homosexuella som lever i registrerat partnerskap (vilket sannolikt är det som Robinson menar med “gay priests”). Låt mig dock genast tillägga att det finns nog andra röster också: kvinnliga präster som definitivt inte accepterar detta. Men ännu en gång har kommentarer visat på släktskapet mellan de två i sig helt olika frågeställningarna.

För egen del säger jag att det är ett påstående som jag begrundar. Jag kan inte påstå att det är så. Mitt intryck är dock att det förefaller att finnas ett samband mellan beslutet 1986 och den snabba acceptansen av homosexuellt partnerskap inom vår kyrka. Det gäller både välsignelse av registrerat partnerskap och accepterandet av präster som lever i partnerskap.

Jag kan inte se att dessa betoningar har Bibelns stöd. Det blir ett ödesbeslut för vår kyrka, ett beslut som inte formellt har fattats.
Och det är det perspektivet som för mig är det viktiga. Det är inte de homosexuella jag vill åt. Jag återkommer till frågan om välsignelse av partnerskap bara därför att denna fråga NU är på agendan. Det är en fråga som gäller kyrkan. Det visar sig alltid att beslut för Ordet är i det långa loppet ett beslut för människan, medan beslut som är människans egna försök till godhet i “skulle då Gud ha sagt?”-anda alltid visar sig bli ödesdigra.

Eller kan man läsa sin Bibel så att det är möjligt för en kristen kyrka att bejaka det som i Guds Ord avvisas?

Därför skall diskussionerna i en kristen kyrka aldrig gälla frågan om vi skall följa Guds Ord, utan i stället bara frågan vad Gud i sitt Ord verkligen sagt och säger. För “Gud talar genom det som Han talat.”

Henrik

“Catholic League to Obama: Gay Bishop Robinson is a Slap in the Face to Catholics

Commentary by Catholic League president Bill Donohue

NEW YORK, January 16, 2009 (LifeSiteNews.com) - President-elect Barack Obama says he wants to unite Americans, and yet he chooses the most polarizing person in the Episcopal Church, Bishop Gene Robinson, to offer a prayer at one of his inaugural events. Robinson, who dumped his wife and children to live with another man, is not just an embarrassment to rank-and-file Episcopalians, he has a record of offending Catholics, as well.

In 2005, Robinson said the following: 'I find it so vile that they [the Catholic Church] think they are going to end the child abuse scandal by throwing out homosexuals from seminaries. It is an act of violence that needs to be confronted.' He added that 'Pope Ratzinger [sic] may be the best thing that ever happened to the Episcopal Church. We are seeing so many Roman Catholics joining the church.'

Three months ago, the disgraced openly gay bishop admitted that he had led a retreat a few years ago for gay Catholic priests. He stuck his nose into the affairs of the Catholic Church even further when he urged those priests to push for women priests, saying 'that if you work for the ordination of women in your church, you will go a long way toward opening the door for the acceptance of gay priests.'

In other words, Obama has chosen a man who offends Catholics as much as he does Protestants. If that's his idea of inclusion, he can keep it. The only saving grace is that Robinson says he will not use a Bible next week. It would be news if he did.”

http://www.virtueonline.org/portal/modules/news/article.php?storyid=9768

Världens hopp

Det är nästan roande, men egentligen skrämmande, att se vilka förväntningar som finns på världens populäraste person (?) Barack Obama, som installeras som president nästa tisdag 20.1.2009.

Samtidigt som George W. Bush marknadsförs som “den sämsta presidenten i USA” (genom tiderna), ett påstående som man inte behöver instämma i, är Barack Obama nära nog “världens frälsare”.

Nu ska nog ingen tolka detta som en anti-Obama grej. Det är nog någonting gripande över denna situation, särskilt för oss som har upplevt segregationspolitikens USA, mordet på Martin Luther King, och minns kravaller och uppror för (tyvärr) inte alltför länge sedan. Nu har en afroamerikan nått toppen, fått den högsta positionen en människa kan få (i politisk mening). Många amerikaner med afroamerikansk bakgrund, och många andra med rötter i andra kulturer, är djupt uppmuntrade av denna dag. Deras självkänsla är stärkt, en “maskulin” askunge-saga, som ju inte i första hand gäller mannen (det också ännu) utan det faktum att en “färgad” amerikan kan bli president.

Men min undring gäller mera hur mycket förväntningar som ställs på Obama. Å ena sidan är de förståeliga, USA:s president har makt att påverka livet för många. Men samtidigt är det med helt övermänskliga och därmed omänskliga förväntningar som Barack Obama måste börja som president. Därmed kommer fallet sannolikt att vara mera smärtsamt, för ingen som är tvungen att fatta beslut kan förbli populär i en alltför ytlig mening.

Barack Obama skall få en rejäl chans, och från min obetydliga sida, utan överstora förväntningar. Ju mera han lyckas göra, desto gladare är jag nog, om man alltså ser till det goda, inte bara till aktiviteten.

Men litet oroande drag har jag redan mött, något som signalerar finskans jokaiselle jotakin (ia “något för envar” skulle en svensk översättning kunna lyda). Tre rabbiner och en muslimsk kvinna skall be för honom vid installationen, biskop Gene Robinson (som lever i registrerat partnerskap och har förorsakat kyrkosplittring i USA) skall likaså be för honom, samt en konservativ pastor. På något sätt blir intrycket ett försök att famna alla – och den linjen går nog inte i längden. Förr i tiden har Billy Graham medverkat med förbön för de olika presidenterna (sedan Andra världskriget ungefär, med undantag av John Kennedy, som var katolik). Tidens nämnare har nu blivit religion, i stället för kristen.

Barack Obama är inte världens hopp. Detta inte sagt som kritik, snarare som befrielse för honom också. Jag önskar honom all välsignelse och kraft i uppgifterna. Jag avundas inte honom, knappast gör ngn annan det heller. Han måste börja i en tid som är full av “omöjliga” utmaningar.

Men världens hopp, den ende som kan rädda världen, den Ende, som har hopp att ge också i evigheten är Jesus Kristus.

Prof. Osmo Tiililä sade att “kyrkan finns därför att vi skall dö”. Det är detta som kyrkan skall veta. Vi vet om ett liv som finns och gäller bortom död och grav.

Till Jesus sätter vi vårt hopp. Med förhoppningen och bönen att Han också skall bära Barack Obama och alla andra människor.

Henrik

Kommentera gärna, men sätt ut Ditt namn!

Den senaste tiden har en del anonyma kommentarer inkommit. Ofta kan detta ske omedvetet, om man inte är inloggad på blogspot.com så kommer inte avsändarens namn fram. Och man glömmer att sätta ut det, i misstag liksom.

Sen kan det finnas andra "krypskyttar" som vill hålla sig gömda. De vill inte ta ansvar för vad de säger utan skjuter och försvinner sen.

Jag vill i det längsta tillåta samtal och naturligtvis och kritiska inlägg. Helt Ok! Men jag vet inte om jag alltid kommer att besvara anonyma inlägg utan de får eller får inte stå där.

Jag tycker att linjen kan vara den att om man vill säga ngt så säger man det öppet, inte anonymt.

Undantag kan gälla alltför känsliga och personliga frågor, som man inte vill att ska förknippas med ens person. Det vill jag ha respekt för.

Jag censurerar inte kritiska texter, som är skrivna under eget namn.

Jag hoppas att "Du" förstår, då lever vi ju på samma villkor?

mvh Henrik

Heja, Elina Koivisto! Och herr Malmivaara...

Satt och såg på TV1. Och den enda vars ord jag helt kunde underskriva (det jag såg, kom in i programmet litet senare) var Elina Koivisto.
Kvinnlig präst.
Ja. Utan tvekan så!
Hon talade andligt, kristet och klart.
Jag kan inte annat än heja på henne och hennes budskap!

De andra svängde hit och dit, de valde vad de ville tro av det som Guds Ord säger. Men Elina visste vad hon talade om.
Vad kan man annat än instämma!?

Nu (detta skriver jag medan jag ser programmet) dök en ny präst, herr Markus Malmivaara, upp. (Jag skriver “herr” för Markus är för tillfället avstängd, får inte utöva prästämbetet).

En kvinnlig präst, och en präst som är avstängd från prästämbetet...
Där var nog sanningens vittnen, och Jesu vänner ikväll!

Henrik

Selektiv rättskänsla

En gång tidigare har jag skrivit om den selektiva rättskänslan (11.08.2007), och nu måste jag skriva under samma rubrik.
Det pågående kriget – den militära offensiven och den humanitära katastrofen – i Gaza omges av mycket ensidig information. Därför tappar man på något sätt förtroende för olika parter och känner sig tvungen att fråga “vad är sanning?” (se föreg inlägg).

Nu har kyrkan bett vår regering be om en utredning av Israels angrepp på en klinik, som kyrkan (och Svenska kyrkan) har understött.
Väl så. Tro nu för all del inte att jag motsätter mig uppförandet av sjukhus  eller accepterar att man slår ut kliniker och sjukhus!

Men jag hör inget ord om utredningar åt andra hållet, varför Hamas under 8 år kunnat skjuta missiler i på israeliskt område utan minsta försök eller kanske förmåga att skilja mellan civila och militära mål.

I tidningen Dagen får man veta att en Hamasledares bostad finns alldeles intill kliniken och att det var denna bostad som man ville förstöra.
Jag vet inte. Erkänner!

Men vi är inte trovärdiga om man selektivt riktar angrepp på den ena parten. Varför hör man aldrig något om den sidan?

Nu i TV-nytt är Mads Gilbert igen i farten, varför kom han nu hem om den humanitära situationen är hopplös?? Eller har hans mandat mera  politiska motiv?
Jag vet inte. Det kan låta obarmhärtigt, inte vill jag Mads Gilbert något ont, allra minst att han själv skall råka illa ut.

Det år så svårt att vara objektiv, och därför hoppas jag att vi tydligt och klart signalerar en vilja att förstå båda parter. Annars är vi helt enkelt inte trovärdiga.

President Bush sade i sin avslutande presskonferens att “det finns vissa områden i Europa där man blir populär om man skyller alla problem i Mellanöstern på Israel.”

Kanske är de inte så längt borta. President Bush är ju själv ett offer för en mycket selektiv nyhetsförmedling. Man kan verkligen ha olika åsikter om Bushs politik, vad han gjort och vilka alternativ han hade haft.
 Men för att kunna bedöma fakta måste man ha tillgång till pålitlig information.

Annars blir rättskänslan mycket selektiv och därmed snedvriden.

Henrik

Vad är sanning?

I dagens Hbl skriver Tomas Sandell om en viss norsk läkare, Mads Gilbert. Wikipedia via Google på “Mads Gilbert” ger betänkliga tilläggsaspekter. Mads Gilbert är en erkänd norsk anestesiolog, lämpad för uppdraget som läkare i det krisdrabbade Gaza. Han har också fått Laerdals (känt företag i akutvårdsbranschen) pris mm.

Men: som T. Sandell antyder finns det mera att säga. Gilbert är sedan 1970 starkt politiskt engagerad (vänster). Han har fördömt Israel och USA i olika sammanhang. Gilbert har till och med försvarat terrorattacken mot WTC den 11 september 2001.

Nog kan en röd vänsterpolitiker tala sanning. Förvisso. Men hans långa “meritlista” i detta avseende gör mig betänksam. Israel har t.ex. förnekat attacken mot den skola de anklagas för att ha skjutit sönder (först skulle Israel ha varnat och sedan beskjutit det utrymme dit människor uppmanades fly).

När man ser videosnuttar ( http://www.liveleak.com/view?i=116_1231063776) blir man ännu mera fundersam.

Att rentvå sig själv, och göra sin egen sköld blänkande, är ingen främmande strävan, varken här hemma eller där i krigets Mellanöstern.

I allt detta frågar jag därför: vad är sanning?

Och vi ber Gud göra slut på detta förfärliga lidande – för alla parter förfärliga!

Men det finns bara en väg till försoning:

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.
Ef. 2:12-14
Henrik

Rätta frågor, rätta svar, rätt adress

Den senaste tiden har jag mycket funderat på vad och hur vi i vårt stift och i vår kyrka skall göra för att komma ifrån den motsättning och det gräl som nu har spritt sig i vida kretsar av vår kyrka.

Inte så, att vi skall sluta fråga efter vad som är kristet och bibliskt hållbart, att folk helt enkelt skall få ge sin tro vilket innehåll de vill. Det sistnämnda kan vi naturligtvis inte förhindra, men ändå skall den “signal som basunen ger” vara klar, för att använda en biblisk bild. Risken för sekularisering av det kristna budskapet är stor. Så har det också alltid varit. I vår tid är det ofta tillräckligt om människor har det socialt och ekonomiskt någorlunda bra, och dessutom om de får ha en tillfredsställande hälsa, inklusive psykisk hälsa.

Också tron kan ibland förvanskas så att den blir ett medel för att uppnå personlig lycka och framgång. Men det kristna budskapet är alltid korsets budskap, det är när man förnekar sig själv som man vinner det.

Men ett annat kännetecknande drag förutom det kristna budskapets sekularisering i form av inomvärldslighet och brist på evighetsperspektivet är att den onde kan vända frågeställningarna så att de alltid blir fel. Han vänder det så att udden riktas mot människan, inte mot ondskan. Ytterst är det ju Gud som den onde vänder sig mot, men också mot Guds avbild, människan.

När man söker Bibelns svar på frågor som är aktuella i tiden ser man detta. Diskuterar man alkoholpolitik och –etik så blir det oftast så att de är de för vilka alkoholen är ett problem som kommer i fokus. Diskussionen som borde handla om ansvar, om att inte försätta t.ex. unga människor i en situation där de lär sig att leva med alkohol som något naturligt, blir ofta ett moraliserande samtal om att “Jeppe inte borde dricka”. De som är slagna och dömda både i egna och andras ögon, får ytterligare sten på bördan genom mycket moraliserande. När mellanölförsäljningen diskuterades för några decennier sedan spådde optimisterna att alkoholkonsumtionen skulle öka med några procent. De som förhöll sig kritiskt talade om drygt 10%. Men sanningen är betydligt värre än så. Detsamma gällde alkoholskatten.

Men alkohol och moral skall framför allt diskuteras med beslutsfattare, med föräldrar, med påverkare osv, så att vi inte “inleder någon i frestelse”.

Också homosexfrågan ser ut att få samma öde. Det är kyrkan som ska söka svaret på frågan vad som är kristet och rätt, det är samhällets fråga i allt vad fostran heter. Det handlar om allt det som påverkar människan. Kyrkan skall stå vid människans sida och hjälpa henne att hitta rätt väg. Synd är synd (också om vi upphäver begreppet) och nåd är nåd (också om vi vill begränsa den på andra eller på oss själva). Men nu ser det ut som om frågeställningen skulle bli ett kritiserande och dömande av homosexuella människor, det är de som får “betala priset”. Jag finner det obarmhärtigt att försöka förklara det etiskt rätt som Guds Ord avvisar. Guds Ord avvisar inte den homosexuella eller den heterosexuella människan. Men av frågan skall kyrkan välsigna registrerade par ser det ut att bli ett fokuserande på homosexuella personer som innebär att man känner sig övergiven. Om kyrkan skulle vara klar på denna punkt skulle problemet se annorlunda ut, tror jag.

Också en tredje, global problematik, inom den världsvida kyrkan, ämbetsfrågan, har vänts och fått slagsida. Ingen av oss vill ju att kvinnliga präster, som kanske som de manliga kämpar med att orka med arbetsuppgifterna, skall få obehag och psykisk press på grund av att en del av oss har frågat om kyrkan fattade sitt beslut på goda teologiskt hållbara grunder. Denna diskussion skall inte föras om kvinnor, utan med kvinnor (liksom också med män). Vi ska tillsammans söka bibliska svar.

Nu är jag nogsamt medveten om att det svar som andra teologer ger på dessa frågor inte sammanfaller med mina svar. Och jag vet att det gemensamma för alla frågeställningar är att när man talar om stora frågor, frågor som berör människans personlighet djupt, så talar man inte bara om olika frågor, man talar om människor.

Därför handlar det inte om att främst försöka svara på andras frågor (fatta mig rätt!). Med detta avser jag inte att det finns ett svar för mig, ett annat för dig, ett tredje för.. Sanningen gäller alla människor.

Det viktigaste för vår kyrka och vårt stift är inte att andra förändras. Det viktiga är att jag förändras, förnyas. För om jag för egen del försöker ställa rätta frågor och söka rätta svar, så behöver jag en rätt adress för mina frågor:

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
Ps. 139:1-3

Vilket allvarsperspektiv! Men ännu mycket mera: vilken befrielse!!

Henrik

Tag och ät

Till ett av guldkornen på teologdagarna på Grankulla bibelinstitut hör definitivt den tyske professor emeritus Oswald Bayers fina påpekande att det finns en förbindelse mellan lustgårdens “tag och ät” och nattvardens instiftelseord.

“Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt.” 1 Mos. 3:6

Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp." Matt. 26:26

Det är en fin iakttagelse.

“HERREN Gud gav mannen denna befallning: "Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."
1 Mos. 2:17

Nu anspelar Jesus på detta i det nya förbundets måltid. Det är livets måltid. Den som äter den nya måltiden har evigt liv: “den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” (Joh. 6:54). Det är den måltid som syndare skall gå till, den måltid som bryter syndens välde och ger delaktighet av Kristus, och evigt liv.

Henrik

Myter om min blogg - eller sant?

Jag får ibland höra – senast idag för övrigt – om att jag “bara skäller och kritiserar” på min blogg, att jag inte ser något positivt någonstans, att främst biskopar är föremål för min kritik.

Eftersom alla bloggar finns tillgängliga för alla, kan ju påståendet kontrolleras och verifieras eller omkullkastas.

Ibland (som jag tycker) har jag haft anledning att kritisera biskoparna. Jag har på denna blogg publicerat biskop Gustav Björkstrands öppna brev i Kyrkpressen och även publicerat mitt svar. Jag har även öppet kritiserat hanteringen av “fallet H. Sandell”, som jag tycker har fått orimliga proportioner och varit närmast förföljelse. Jag har påtalat biskoparnas redogörelse, som jag ser som en av orsakerna till många problem för prästerna.

Men i övrigt kan jag inte såhär spontant påminna mig om kritik av vårt stifts biskop.

Jag blev också ganska nyligen beskylld för samma saker av en biskop i ett finskt stift. När jag försökte få honom att konkretisera, för at få veta vad som upplevts sårande och kränkande, fick jag inget svar.. Jag ber om dokumentation.

Ibland får jag det intrycket att det är en myt att min blogg bara går ut på att kritisera kyrkans ledning. Med detta menar jag ju inte – om nu någon trodde det – att jag skulle hävda att jag är fel fri. Säkert inte. Det trodde väl ingen heller.

Men att jag skrivit om både glädjeämnen och sådant som är svårt eller sjukt eller orättfärdigt, det förnekar jag inte.

Men bedöm själv!

Jag tror att jag måste kolla själv också, kanske är jag närblind. Jag är en människa som skriver av mig, och det finns nog många saker som oroar mig. Men jag är också glad över mycket, också i vår kyrka. Jag har haft goda möjligheter att i mitt arbete koncentrera mig på det positiva vid besök i många församlingar i hela vårt land!

Men en sak kan vara att vi inte är vana att samtala om svåra frågor. Vi kan inte ifrågasätta något utan att det upplevs som personkritik. Det är synd. För jag tror att det är nödvändigt att tala öppet.

Jag hoppas att läsarna vågar – och vill – diskutera öppet. Detta är dock ingenting jag kan förutsätta. Men jag förutsätter att om man gör det – undantag kan finnas – så gör man det som regel under eget namn.

Jag hoppas verkligen (!) att min blogg inte skadar någon, med detta ber jag inte om ursäkt för mina åsikter (de kan ändras om så visar sig vara nödvändigt i ljuset av Guds Ord), men nog om jag har sårat någon eller kränkt någon.

Kanske min bön ska vara att Gud ska göra mig till en mera inklusiv och positiv människa!

Henrik

Vad är en blogg?

När jag hör synpunkter på min “blogg”, undrar jag ibland om alla har gjort klart för sig vad en blogg är.
När jag sökte hjälp på nätet hittade jag följande fråga och svar i Dagens Nyheter  (04.12.2004, Catharina Grünbaum har skrivit svaret):

Fråga: Varenda dag kan man läsa om bloggar. Vad är en blogg?

Svar: "Blogg" (på engelska "blog") är en förkortning av "webblogg", en sorts kombination av personlig dagbok och krönika skriven av en privatperson och utlagd på nätet

En blogg präglas av sin innehavare. Den kan innehålla såväl redogörelser för det privata dagliga livet som reflektioner och kommentarer till aktuella händelser och företeelser liksom länkar till andra webbplatser som blogginnehavaren vill hänvisa till. Läsarna av bloggen brukar också kunna sända in egna synpunkter och bidra till den diskussion som förs.

Jag kan givetvis intstämma i detta. “En sorts kombination av personlig dagbok och krönika skriven av en privatperson och utlagd på nätet.”

Kanske kunde man filosofera litet om vad en blogg inte är?

En blogg är inte ex cathedra-uttalanden om vad som är den sista sanningen i en viss fråga.
Den är heller inte ett uttryck för vilka frågor som är de viktigaste i livet.
Egentligen är bloggen aldrig skriven till någon speciell mottagare, utan s.a.s. bara till dem som vill läsa den.

En blogg är alltså ett avslöjande, man visar vilka tankar och reflexioner som rör sig i ens sinne, man visar vilka frågor och händelser som gjort intryck på en, vilka känslor, synpunkter mm. som de har väckt.

Naturligtvis är varje skribent ansvarig för vad som skrivs på en blogg som andra kan läsa. Men det finns något personligt och subjektivt i själva systemet så att säga. Man kan ifrågasätta, komplettera, korrigera, opponera.

Men en blogg är också ett format för att säga det man vill säga, det står var och en fritt att låta bli att läsa, att kommentera eller instämma, helt, delvis – eller att tiga. Gärna får man skriva under eget namn.

Jag tycker också att i måste kunna tala öppet om kyrkan, om tankar och åsikter. Om man är av annan åsikt behöver det inte betyda att man vill någon människa illa. Man kan ifrågasätta sakfrågor, utan att ifrågasätta en annan människa, biskop eller “vanlig människa”.

Henrik

Piispan puhetta - så talar en biskop!

Jag vill gärna citera en biskop, som jag ibland hänvisat till på min blogg, nämligen biskopen i Rom, Benedictus XVI, som i sin bok Jesus från Nasaret skriver gripande om sitt sökande efter “Herrens ansikte”. Han säger i ett citat som jag citerar på finska att han inte skulle behöva nämna att denna bok inte i något avseende är ett uttryck för kyrkans läroämbete, utan enbart ett uttryck för mitt personliga sökande efter “Herrens ansikte” (Ps. 27:8).

“Minun tuskin tarvitsisi erikseen mainita, ettei tämä kirja ole millään tavoin kirkon opetusviran toimi, vaan yksinomaan ilmaus henkilökohtaisesta “Herran kasvojen” etsinnästäni (vrt. Ps. 27:8).”

Sedan skriver biskopen i Rom – eller påven som många vill kalla honom – något som är god vägkost för alla, både de som reser till Rom, och oss andra som ännu är här hemma i Finland:

“Raamattua arvioidaan nykyään laajalti niin sanotun modernin maailmankuvan mittapuin. Perusdogmina on, ettei Jumala voi ensinkään toimia historiassa – siis että kaikki, mikä koskee Jumalaa kuuluu subjektiivisuuden alueelle. Raamattu ei silloin enää puhukaan Jumalasta, elävästä Jumalasta, vaan silloin puhumme enää vain me itse ja määräämme, mitä Jumala voi tehdä ja mitä me tahdomme tehdä tai mitä mitä meidän pitää tehdä. Ja silloin Antikristus vakuuttaa meille korkean tieteellisen oppineisuuden elein, että sellainen eksegeesi, jossa Raamattua luetaan elävään Jumalaan uskoen ja häntä itseään kuunnellen, on fundamentalismia – että vain hänen niin sanotusti puhtaan tieteellinen eksegeesinsä, jossa Jumala itse ei sano mitään eikä hänellä ole mitään sanottavaakaan, on ajan huipulla.

Jeesuksen ja Paholaisen välisessä teologisessa kiistakeskustelussa on kyse kaikkina aikoina ajankohtaisesta väittelystä, jonka aiheena on oikea raamatuntulkinta. Perustavana hermeneuttisena kysymyksenä on kysymys jumalakuvasta. Tulkintaa koskeva kiista on viime kädessä kiistaa siitä, kuka Jumala on. Tämä kamppailu jumalakuvasta, pätevää raamatuntulkintaa koskeva väittely, taas ratkeaa konkreettisesti sen perusteella, mikä kuva meillä on Kristuksesta: onko hän, joka jäi vaille maallista valtaa, todella elävän Jumalan Poika?”

kirjasta JEESUS NASARETILAINEN s. 55

Jag har säkert anledning att återkomma till boken ännu.

Mina första intryck är att man hör duvans vingslag – den Helige Andes röst i dessa ord, som är ett uttryck för vad kyrkan tror och borde ge uttryck för också på våra breddgrader. Och en misstanke i mig som jag förgäves försöker kväva är, att om dessa ord hade uttalats av någon annan, skulle de ha mött hård kritik och avfärdats som marginella.

Henrik

"Allt står väl till, allt står väl till"

Min vän och broder Stig-Olof Fernström hade vid en samling på teologdagarna i Grankulla idag plockat fram litet siffror från kyrkans fyra årsberättelse.

År 1980 – 1999 minskade högmässodeltagarnas antal i Borgå stift (!) från 564 248 (år 1980) till 362 075 (år 1999), vilket innebär en minskning med 35,8%. Från år 2000 ändrades principerna för hur man bokför deltagarna, vilket omöjliggör en fortsatt jämförelse. Men 200 000 färre deltagare på 20 år...

Man kan naturligtvis säga att en del andra mötes- och gudstjänststatistiker balanserar denna statistik, men sanningen är den att detta bara gäller till en del. Tendensen är en tydlig nedgång.

När jag studerade teologi på 1960-talet och in på 1970-talet, hörde drygt 92% av finländarna till kyrkan. Idag hör 80,7% till kyrkan. Under åren 1975-2007 (alltså inte helt samma tid) ökade de anställdas antal från 11 145 (1975) till 21 392 (2007). Mellan år 1975 och 2007 innebär detta en ökning på 91,9%, som visserligen nu avstannat och förmodligen igen börjar minska.

Har vi rätta prioriteringar?

Är sekulariseringen en nödvändighet?

Hur kommer det sig att antalet medlemmar minskat kraftigt, medan antalet anställda ökat kraftigt?

Jag tror och tycker att svaret måste vara att kyrkan skall välkomna alla krafter som vill förkunna evangeliet om Kristus. Det må sedan handla om cellgrupper, karismatiker, gudstjänstgemenskaper, tideböner, högkyrkligt eller lågkyrkligt eller något mitt emellan.

ALLA, som har något att tillföra kyrkan, behövs nu.

Om vi sedan har litet olika uppfattningar, så ge livsrum.

 “Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."
Matt. 13:30

Finns här något av detta? Jesus säger: Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker...

Det kan inte betyda att kyrkan kan tolerera falsk lära eller falskt liv. Förkunnelsen måste vara klar!
Och ändå undrar jag hur mycket tid som får gå till inbördes uppgörelser, och diskussioner i all oändlighet.

Ge livsrum i kyrkan och låt folk finna sitt andliga hem där de får bröd för sin själ.

Därför välsignar jag också sådana grupper som inte till alla delar ser allt som jag. Bröder och systrar i andra kyrkor, i andra rörelser och grupper inom vår egen kyrka, stiftelser, gemenskaper, vad de allt heter. Så länge de förkunnar Kristus – som “på det ena eller andra sättet blir förkunnad”.

Jag hoppas att detta inte är nedslående text, utan en utmaning och en uppmaning till att gå med i arbetet för Kristi sak.

Henrik

Goda nyheter mitt i bedrövelserna!

En av Hamasledarnas son, har lämnat islam och blivit kristen. Hans far har suttit i israeliskt fängelse många gånger, men det var först när han själv blev fängslad som han började ställa de nödvändiga och viktiga frågorna.

LÄs hans intervju, som den vaksamme Anders Brogren uppmärksamgjorde mig på:


http://www.foxnews.com/story/0,2933,475226,00.html


God fortsättning!

Låt oss be för Israel, och be för det palestinska folket!

Henrik