Såsom i en spegel - tankar inför det nya året

Några frågor vill jag återkomma till och jag börjar med det som står i slutet av förra inlägget.

50 000 personer lämnar kyrkan!

När detta skrivs, vet jag inte annat än att det innebär en ökning av antalet utträdda med 40%, att 40% av dem är kvinnor (som i princip har förhållit sig lojalt till kyrkan), att 50% av dessa är under 30 år. Sannolikt är det så att ca 70% av dem är under 40 år. Detta är - menar jag - något som inte har väckt den oro som den bör väcka inom kyrkan.

Det skall vara en sorg för oss.

Den främsta orsaken är ekonomisk, kyrkoskatten, och den nästviktigaste är att man inte tror på något. Dessa två är tydligt avskilda från andra orsaker. Vi återkommer till dessa i början av året, i fjol var den tredje orsaken "diskrimineringen av kvinnliga präster", kanske är det så i år också. En växande orsak är särkert också en kyrkokritik från andra hållet, kyrkan har tappat sin kristna substans. Låt oss vänta på mera fakta.

Men några tankar har jag.

Den allvarligaste trenden är att unga vuxna lämnar kyrkan, börjande från den månad de fyllt 18 år!

Detta kommer att påverka medlemsskapet radikalare i framtiden. Kyrkan har heller inte särskitl mycket verksamhet som är utformad enligt unga vuxnas behov (tidsmässigt, strukturellt, ledarskapet mm.) Här finns den stora utmaningen.

Men unga vuxnas steg ur kyrkan - med undantag av dem som är missnöjda med kyrkans kristna profil - är också ett tecken på att föräldragenerationen och far/mor/föräldragenerationen inte lyckats föra den kristna tron vidare till sina barn. Även om aftonbönen beds i många, kanske rent av i de flesta, hem, har söndagsskolan mer eller mindre dött. Visserligen har dagklubbar och "vardagskyrkor" och församlingarnas musikskolor mm. övertagit väsentliga delar. Kyrkans barnarbete är ett stort glädjeämne, men det brister före och framför allt efter skriftskolan.

En trend som är tydlig är att detta sammanhänger med kvinnornas sekularisering. Innan någon får hicka vill jag förtydliga mig och hänvisa till den skottske professorn Callum Browns undersökningar när kyrkan i Skottland "rasade samman". Han konstaterade att orsaken var den att kvinnorna inte längre orkade bära hela lasset ensamma. Förutom många andra värderingar och motiv valde de männens själviska och sekulariserade livsvärden, och när kvinnorna inte förde barnen till söndagsskolan eller kyrkan så förde ingen dem. De lärde sig inga psalmer, kanske inte något om den kristna tron egentligen.

Nu skall ingen tro att jag vill beskylla kvinnor för sekulariseringen! Bakom varje sådan situation finns en man, som har svikit. Vi har inte lyckats hitta modeller som kunde förena familjeliv och yrkeskarriär på ett sunt sätt. På det individuella planet har vi säkert många som lyckats med konststycket, men tidens melodi har blivit - på gott och ont - få barn, dagis, yrkeskarriär, litet hemmaliv, försvagade känslomässiga kontakter med bristande social kompetens som följd, mindre bundenhet till familj och traditioner.

Jag påpekar att jag nu talar om trender, inte om antal, inte om hur långt det gått nu. Men en av våra utmaningar är att fråga hur vi vill ha det! Är detta bra? Finns det alternativ, för barnens och familjens och äktenskapets skull? Alternativ som ger individer rätt att andas, där olika personligheter ryms, där både kvinna och man är tillfreds med helhetssiuationen, ett avtal som är ett resultat av överläggningar, inte ett diktat.

Jag tror att vi måste försöka förnya hemmens betydelse.

I tiden ligger starkt en stark betoning på individen på kollektivets bekostnad. Jag tror att tidens stundom narcistiska toner måste flyttas i riktning mot det kollektiva, till instutionerna (de goda): äktenskapet, familjen, församlingen, kyrkan, samhället, världen.

De viktigaste utmaningarna för kyrkan idag och i morgon är:

1. Satsa på att kyrkan blir och förblir kyrka! Kyrkans kallelse är inte att famla allt mellan himmel och jord, utan stöda och hjälpa människan att finna sin Gud och sin nästa.

2. Satsa på de unga! Kyrkan måste på allvar ge förtroenden åt de unga, inte bara skapa verksamhet för de unga, utan verksamhet som planeras, leds och förverkligas av de unga.

3. Jag tror att ännu en mycket stor utmaning är att kunna tradera kristendomen vidare från en äldre generation till de unga-. Kyrkan är inte enbart de ungas kyrka, men också de ungas kyrka. Unga människor behöver få egen tid och eget livsrum. Men de behöver också, både när de vet det och när de inte tror det, den erfarenhet som äldre kristna människor har. Att vi äldre behöver lära oss av de yngre är faktiskt en sanning som är lika sann

Men vägen vidare kan inte handla om avbrott och nollstart. Det måste handla om stafett - det är från denna kategori som Nya testamentets ord om att motta och överlämna traditioner har tagits (t.ex. 1 Kor. 15). Ett vägstycke behöver man springa tillsammans...

Jag tror att det inte först och främst handlar bara om folkkyrkans överlevnad i vårt land.

Det handlar om kristendomens överlevnad. Därför tror jag att det i allt högre grad kommer att kräva ökat samarbete över samfundsgränserna, vilket inte behöver innebära läromässigt kaos, det kan handla om projekt, om samarbetsformer osv.

Så länge vi har möjligheter och kontaktutor genom folkkyrkans möjligheter, så länge dessa kan vara evangeliets tjänare skall det välkomnas. Dock inte så att "avtalets" andra del handlar om att sälja innehållet och utbyta värden..

Än så länge handlar "kyrkan" och "samhället" om samma människor, men bilden förändras hela tiden.

Jag påminner om de uttryck som jag tidigare hänvisat till, den anglikanska kyrkans attenders, fringe, de-churched, non-churched.

De aktiva, de som har endast sporadiska och marginella kontakter, de som lämnat kyrkan och de som aldrig haft kontakt med kyrkan. Idag är över 1 miljon finländare utanför evangelisk-lutherska kyrkan och inte medlemmar i någon annan kristen kyrka.

Det finns massor att göra. Och här behövs allas insats. Jag tror att en stor orsak till brist på trivsel och meningsfyllt medlemsskap är detta att "ingen har lejt oss". Människan vill vara subjekt, inte bara objekt. Fram för lekmannaledarskap, för medbestämmande och samverkan!

Motståndet kommer förvisso att bli hårdare. Många finländare vill skaka av sig de sista spåren av kristna traditioner - kristendomen skall ut från skola och samhälle. Och ändå har hela vårt samhället byggt på kristendomens välsignelser, utan att därmed förringa de människors stora insatser som inte är bekännande kristna.

Jag har sett, "såsom i en spegel", märkväl en antikens otydliga spegel. Förvisso ser många andra klarare. Men jag hoppas denna ofullständiga bild, bara nerskrivet en nyårsafton av en människa vars kunskap och vetande och tänkande är "ett styckverk", kanske ändå kan bli läsaren till eftertanke och framför allt - till välsignelse.

I Jesu namn! Så börjar vår kyrkohandbok det nya året på nyårsdagen.

När bönderna i västra Sverige förr i tiden skulle börja sådden, tog de hatten av sig, och sade "i Jesu namn!" Så kunde sådden börja.

Det är i detta tecken jag vill att sådden skall börja också det nya året!

I Jesu namn! Med Jesus fram!

Gott Nytt År 2009!

Henrik

Årsfacit

Vid ett årsskifte går tankarna tillbaka till det år som gått, och också - i ljuset av detta - till det år som kommer.

Det år som nu går till ända, A.D. 2008, har varit ett innehållsrikt år. För mig personligen började det med sorg, min far dog årets andra dag. Välsignat vare hans minne och hans livsgärning!

När jag bläddrar i min dagbok - min blogg - ser jag att år 2008 nog lett till en ökad polarisering inom kyrkan. Vi har haft processer, präster har blivit avhållna från tjänst, avstängda från prästämbetet, tilldelats varningar och anmärkningar. Allt detta talar sitt tydliga språk.

Jag kommenterar bara något, någon uttömmande analys av året kan inte ske i detta forum.

I Borgå stift har särskilt pastor Halvar Sandell varit föremål för en stundom hänsynslös kritik, jag är nästan beredd att tala om förföljelse. Min rättskänsla är kränkt när biskopen ännu en gång, i julaftonens intervju i Hbl, prickar Halvar Sandell (med namns nämnande) och drar upp de båda större diskussioner som förts.

Min fråga blir denna: när skall en sak anses vara slutbehandlad, när skall det anses vara illegitimt att återvända till en sak som redan är avklarad?

Jag frågar detta med hänsyn till diskussionerna om abortvideon i ljuset av

- att polisundersökning lades ner för att inget tecken på brott hade framkommit
- att allmänna åklagaren beslöt att av ovannämnd orsak inte väcka åtal
- att biskopen redan hanterat situationen genom att ge en anmärkning redan före detta

Jag anser att då måste denna fråga anses vara slutbehandlad till den del som berör den enskilda incidenten.

I biskopens uttalande i samband med anmärkningen (och upptakten till den) fanns också något som många har uppfattat som ett försök till en "diskret styrning": möjligheten att börja en rättslig process. Andra har däremot sett detta mindre dramatiskt, som en sak som biskopen sade för att han själv i och med sin anmärkning avslutar frågans vidare behandling - om intet nytt framkommer - med det naturliga tillägget att den som anser att mera behöver göras kan naturligtvis utnyttja rätten att driva frågan som en rättsprocess. Den tredje ståndpunkten är att biskopen kunde ha låtit bli att överhuvudtaget kommentera frågan om eventuella rättsprocesser, det kunde komma att uppfattas - och har faktiskt tyvärr uppfattats - som en "vink". Vad som fanns i biskopens sinne är det inte rätt att yttra sig om, ingen av oss kan läsa andras tankar. Gud vet vad vi har tänkt och tänker. Jag konstaterar endast rent principiellt att sådana bedömningar om biskopens uttalande i samband med anmärkningen har framförts.

I ljuset av den vändning som hela frågan tagit, för att inte säga hela frågeställningen, tycker jag att det enda som kunde diskuteras är om biskopens anmärkning överhuvudtaget var berättigad. Men också den frågan är egentligen slutbehandlad.

Detsamma måste jag nog säga om den förra incidenten (som visst hör till år 2007), men också denna händelse återkommer i intervjun. Att man nu ständigt återkommer till denna incident, som uppenbart har retat många, är ändå inte rimligt.

De principiella sidorna i dessa händelser är naturligtvis föremål för fortsatt diskussion. Den bedrövliga faciten har blivit att man kan säga nästan vad som helst i vår kyrka om homosexfrågan utan sanktioner, men man kan inte påtala det som Bibeln säger! Man undervisar att allt är möjligt. Man flyttar ihop med en annan homosexuell eller lesbisk präst osv. Men också om Bibelns vittnen blir nertystade står orden kvar!. Man reagerar inte mot abort, problematisk blir aborten först när man påtalar detta och visar vad det handlar om. Enligt de uppgifter jag har skulle också en annan anmärkning ha getts i samband med den tidigare incidenten, men denna har inte fått publicitet. Däremot gav biskopen all tänkbar publicitet åt "fallet Sandell" också den gången då det begav sig. Jag skriver detta just för proportionalitetens skull.

Och jag anser att detta borde gälla både stiftsledningen och t.ex. massmedia. Förvånansvärt ensidigt har såväl TV som press behandlat just dessa frågor - flera ggr utan principen audiatur et altera pars. (Få se vad som sägs nu 4.1.2009.)

Den polarisering jag nämnde ovan bekräftas ju nog av biskopen, från en annan position sett. Vid stiftsdagarna, i herdabrevet och i intervjun i julaftonens Hbl prickar biskopen oss konservativa - enligt många säkert med all orsak - men förundrar sig sedan över att de konservativa inte vill finna vägen till gemensamma nattvardsmässor.

Jag har självkritiskt funderat över vad som i stiftets verkligheter idag är teologi och vad som är personkemi eller något därmed jämförbart.

Säkert är att det finns ingredienser av både teologiskt och personligt. Tyvärr tror jag nog att mycket handlar om teologi, och därmed också säkert om synen på folkkyrkan. Jag skall i ett annat sammanhang kommentera herdabrevets sakfrågor litet mera utförligt, men säger att denna kombination av tal om enhet och samhörighet parad med giftiga stick åt ett bestämt håll (i alla dessa sammanhang jag har nämnt) nog är en del av problemet och något jag hoppas skall kunna tonas ner i framtiden.

Så mycket vill jag ändå här kommentera herdabrevet att jag skriver att jag för det första är glad över att biskopen kom ut, att han deltar i samtalet och i flera frågor säger var han står, hur han ser på kyrkan, dess framtid osv.

För det andra konstaterar jag positivt att arbetet med herdabrevet kom att bli - i mitt tycke - lyckligt för kyrkomötets konstitutionsutskott, där biskopen som sakkunnig hördes och kunde bryta den ganska formalistiska inställningen till parokialprincipen som den enda modellen för medlemskap i vår kyrka. Det applåderar jag.

Däremot skall jag återkomma till det som sägs om Studentmissionens tillkomst, dess betydelse och arbetet bland skolungdomar. Där kommer jag att säga "inte var det riktigt till alla delar så det gick till".

I ett annat blogginlägg i samma ämne skall jag ännu fortsätta litet kring framtidsfrågor, men avslutar här för att inte helt knäcka eventuella läsare som hunnit så här långt.

Jag har skrivit öppet, inte för att smäda biskopens ämbete eller hans person, utan skrivit ut det som förekommit i offentligheten och som därför offentligt får - och kanske skall - kommenteras.

Här är det sakfrågor som är föremål för diskussion, jag skulle gärna medverka till att relationerna inom stiftet och andan inom stiftet förbättras. Detta betvivlar förmodligen somliga när de läser detta. Men jag tror dock att det är skäl att tala ganska öppet, att det sedan finns sådant som hör det enskilda samtalet till är en annan sak som också gäller.

Men året har som sagt innehållet också mycket annat.

En otrolig upplevelse var kyrkhelgen i Karleby i augusti 2008 med över 800 deltagare på lördagskvällen. Samtalen, seminarierna, den nya enheten över gamla gränser (organisationer, väckelserörelser), allt har bestående stannat i minnet.

Det finns också en växande nöd för vår kyrka och vårt stift, som jag ser som ett livets tecken.


Jag har under många resor i stiftet och i finska stift fått träffa kristna människor på olika håll i vårt land, och blivit mycket uppbyggd!

I år har ca 50 000 personer lämnat vår kyrka. 50% av dem är under 30 år! Detta kommer att ha en snöbollseffekt på antalet dop och på skriftskolan i framtiden. Men mera om sådant i nästa blogg!


Henrik

Lögnaktig mediaattack mot påven

I nyhetsförmedlingen före och under julen har media “kablat” ut nyheten om påvens inställning till homosexualitet. Jag har tänkt att påven nog använder metaforer och bilder, analogier och uttryck, som inte blir väl mottagna i Norden. Å ena sidan har jag tänkt att påven är modig, han uttalar sig inte utifrån vad media skall tänkas skriva, och yttrar sig inte heller för att få godkänt betyd av värdeliberaler eller andra. Men å andra sidan tänkte jag nog att nyheter om att homosexuella och miljöbekämpning nämns i samma texter är väl grovt.

Naturligtvis anser jag att kyrkan skall slå vakt om skapelsens människosyn, om människan som man och kvinna, om det monogama och heterosexuella äktenskapet, om människans ansvar för sitt beteende osv. Men etiska frågor löses ofta så att utsatta människor blir måltavla, i stället för att de skulle få stöd och hjälp. Alkoholister behöver inte höra att “de inte borde dricka”. De vet det själva bättre än vi. Detta sagt – nota bene inte som jämförelse mellan sexuella minoriteter och alkoholister – utan som ett exempel på hur en etisk fråga kan bli behandlad av moralister. Inga etiska frågor kan jämföras med andra etiska frågor. Däremot skall den gemensamma nämnaren för alla människors liv vara kampen att söka livsriktningen i Guds Heliga Ord. Men att någon grupp behandlar andra människors liv som om de själva vore syndfria är ju inte etiskt, och inte kristligt.

En ny påminnelse om de svårigheter vi står i får vi när vi idag också noterar att ärevördiga Reuters - eller måste vi nu skriva f.d. framför “ärevördiga? - kommit med tillden grad förvängda nyheter att man inte känner igen det ursprungliga budskapet.

Rätt skall i alla fall vara rätt. Nu ska jag försöka komma över talet, och sedan se vad som skrivits.

Här nedan är i alla fall Katolsk observatörs kommentarer, Nytt och noterat,
http://katolskobservator.blogspot.com/2008/12/lgnaktig-mediaattack-mot-pven.html

Henrik

God fortsättning på julen!


2008-12-24
Lögnaktig mediaattack mot påven

Lagom till jul drar pressen igång en kampanj mot påven och därmed också den katolska kyrkan med dess miljardstora skara. Upphovet är en artikel från Reuters, som gått ut i ett antal stora tidningar, däribland Herald Tribune, naturligtvis med lämpliga bilder på påven i blåsväder. Reuters har skickligt tagit några avsnitt från påvens stora jultal till kurian och satt dem samman med några uttalanden från "en ledande person i kurian" i oktober som kallar homosexuell livstil som "en avvikelse, något onormalt, ett sår". Dagens Nyheter menade att påven uttalat sig om såväl homosexuella som transsexuella - något som man sedan tog tillbaka i webbupplagan efter vårt påpekande (Redaktören svarade att påven "tydligt syftar på dessa utsatta grupper även om han inte nämner dem vid namn.") I Aftonbladet menade man att "Påven fördömde även transsexuella i sitt tal". Expressen skriker om "Påvens attack på homosexuella". Allt för att väcka folkets hat. Och det är inte svårt att lyckas med. Påven har bland annat kallats för "världens ondaste människa" och åtskilliga, även Sveriges TV, understryker på Text-TV hans ålder - en dåligt förklädd antydan om senilitet alltså.

Om man studerar det 3568 ord långa talet så är det endast ett litet stycke som behandlar "mänsklighetens ekologi". Han talar där om att kyrkan inte kan begränsa sig till sina troende utan måste förkunna sitt ansvar för hela skapelsen. Ty

när kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning rör det sig inte om gammalmodigt metafysiskt tänkande. Nej, det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna på Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder att människan förstör sig själv och förstör Guds verk.

Han talar också om emancipationen från Skaparen som människan själv väljer, en autoemancipation som medför att man tror sig kunna leva ensam, för sig själv - till och med skaffa barn för sig själv. Men stora skolastiska teologer har definierat äktenskapet, den livslånga föreningen mellan man och kvinna, som ett skapelsens sakrament som Skaparen har instiftat och som Kristus har visat genom sin förening med mänskligheten genom tiderna. I detta 348 ord långa avsnitt avslutar påven att referera till Humanae vitae, där påven Paul VI försvarar kärleken mot en sexualitet som är konsumerande och den mänskliga naturen mot onaturliga manipulationer.

Nå - hur var det då med fördömanden av homosexuella och transsexuella? De finns inte. En snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns. Tidningarna ljuger helt enkelt. Man kan visserligen tolka in påvens tal om skapelseordning som ett försvar för äktenskapet - men det är en tolkning som varje tidning måste stå för själva. Och någon nyhet är det väl knappast att kyrkan försvarar äktenskapet. Men några fördömanden av homosexuella finns inte - än mindre av transsexuella.

Vi ska inte vänta oss att någon nyhetsbyrå ber om ursäkt. Det hela är ju iscensatt med stor beräkning.

Vad sade påven för övrigt? Han uppehöll sig mest vid sina intryck av mötet med ungdomar från hela världen i Australien. Det möte som världspressen helt missade. Kanske det är media som lider av åderförkalkning.

Julen 2008

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Joh. 1:1-5

Välsignad Julhelg och Gott Nytt År 2009!

Henrik

Dramatiken kring julen

          Jag vill återkomma till några av de tankar jag skrev senaste jul, för jag upplever dem så aktuella också i år.

Julens varför

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, ohälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju.  Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla "varför" genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många "varför". Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt "en fiendes hand" inför och omkring julen. Också i år. Senast idag när jag läste Hbl. “Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.”  Nog blir det igen mitt intryck! Låt vara att det inte är det enda intrycket. Men “inte ens under julen...”  Till “fridens högtid” skall alltid ofriden komma med!
Men det hör med till “the name of the game”.

För det står ju att  “Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt.(Luk. 2:34). Kring Kristus och kristendomen har det alltid funnits delade meningar.
Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens "därför". Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten:  "Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel," det betyder Gud med oss.  Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: “...för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt".

Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem (synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter - de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva...)

Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle "kallas ut ur Egytpten". Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas "nasaré", ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens "därför" är just det som Petrus summerar med orden "så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet".

Det är detta som jag hoppas vår kyrka skall koncentrera sina krafter på. Att förkunna julevangeliet - året om. Detta tecken har blivit motsagt. Men det hindrar oss inte. “Denne” - Jesus – är satt till fall och upprättelse. För en del människor blir Kristus till anstöt, för andra till frälsning. Kanske också så, när det inte står “fall eller upprättelse”,  att båda sidorna kan gälla oss: det som hos oss och i oss mot Kristus och hans Ord, blir oss till fall, när vi bejakar Kristus och hans Ord,  när vi böjer oss för Honom i tro, blir det oss till upprättelse.

Det handlar om att församla till Kristus eller att förskingra. Och HERREN vet hur det är.

Henrik

Vi kan ha tilltro till julevangeliet

Änglarösters klara ljud...

Så tänker jag nästan när jag läser två emeritusprofessorers och en emeritusbiskops och en biskops i aktiv tjänst, summa tre personer :-) , julhälsning: vi kan ha tilltro till julevangeliet.

Välsignade röster i en tid av förnekelse och skepsis!
 
Det goda med deras text är ju att man får fråga, man får undersöka och kräva dokumentation. Inget smygande eller “dövörat till”.
 
Ett av de fina citaten gäller Lukas som historiker:
 
 AN Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford:
 "Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande...Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt" (s189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.”
 
 Man måste också understryka att legendbildning kräver tid – de ca 20 år som har förlutit mellan Jesus och de skrivna evangelierna är en alldeles för kort tid för mytbildning.
 
 Men läs hela artikeln i Dagen: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161390

Henrik


P.S. Jag hade förtidspensionerat biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, vilket StigA vänligen bad mig rätta!

Undertecknarna är emeritusprof. Chrys Caragounis, förre professorn och sedermera biskopen i Göteborgs stift, nu emeritusbiskop Bertil Gärtner samt biskopen i Luleå stift Hans Stiglund.

Denna rättelse är inför kl. 19.48, i övrigt är texten oförändrad.

Förneka eller förundra sig?

De många diskussioner som i olika sammanhang har förts om jungfrufödelsen har ännu en gång blottat en av de stora brister som finns i tidens kristendomsuppfattning.

Glädjande många har sett att frågan om vad kristna tror eller tycker om jungfrufödelsen är en fråga som inte bara kan avfärdas med ett dylikt konstaterande.

Jag minns en numera avliden biskop, som sade att hans fru inte läser med i orden avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria, för hon kan inte tro det. Biskopen själv sade att han heller inte tror det, men att han ändå läser med i trosbekännelsens formulering.

Men betecknande var att då - för 40 år sedan - kom de allvarligare invändningarna mot kristen tro mera i akademiska eller i privata sammanhang. Man förde inte detta till torgs. Allra minst sades detta i förkunnelsen. Där var man traditionell, och många undrade hur samma teologer i predikstolen och i föreläsningskatedern kunde ha så olika uppgifter.

Jag ser att en av de största faran för kristna i vår tid är en kristendom som är substanslös. Man tror nog, men vet inte på vad, eller rättare sagt vem (2 Tim. 1:12). Det är kunskapsbrist om den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3).

Församlingarnas stora utmaning är att undervisa unga kristna och unga som kristna i den kristna tron..

Men en annan fara, som säkert ligger på lur, är rationaliserandet. Att vi ska förstå allt, att allt skall kunna kläs i mänskliga ord, att vi skall kunna förklara allt, också undret, likasom.

Jag tror vi missar något här. Något väsentligt. Nämligen Marias gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Hon blev inte färdig, hon förundrade sig. Det är ju dels ett uttryck för att bli överraskad, att inte förstå men också att ta emot det man inte förstår men vill förstå. Förståelsen är däremot en längre process.

Det finns en spänning mellan förnekelsens avvisande och förundradet. Egentligen är rationalismen och förnekelsen släkt med varann.

Därmed har jag inte sagt att inte tron innehåller mycket sådan som är rationellt, som kan påvisas, som är historiskt, verifierbart och prövbart.

Men undret, erkannerligen julens under kan förståndet inte få grepp om mer än aningsvis.

De attityder och reaktioner som mötte de första kristna är säkert uttryck för kristen jul:

"mycket förskräckta",

de skyndade i väg

alla som hörde det förundrade sig

Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Må Gud hjälpa oss att undvika förnekelsens, och kanske också rationaliseringens villospår, och få nåden att som barn också denna jul få förundra oss och bli uppfyllda en mycket stor glädje.

Henrik

Nyateismen stämplar sina motståndare: ni pratar strunt!

Det förlag  (Kustannus Oy Uusi Tie) som utgav professor Tapio Puolimatkas böcker Tron, vetenskapen och Bibeln (Usko, tiede ja Raamattu) samt Tron, vetenskapen och evolutionen (Usko, tiede ja evoluutio) har av föreningen Skepsis rf tilldelats struntpriset (huuhaa-palkinto).

Prof. Puolimatka kommenterar detta i dagens nummer av tidningen Kotimaa. Med hans tillstånd publicerar jag hans kommentar i svensk översättning (för vilken jag ansvarar). Rubriken för hans kommentar är Uusateismi leimaa vastustajansa huuhaaksi. Jag har varit tvungen att översätta ngt friare.

Henrik

Nyateismen säger om sina motståndare: ni pratar strunt!

Föreställ dig att du som yrkesfilosof har analyserat förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen på mera än 1000 sidor. Du har grundat din argumentation på internationellt kända filosofers,  bla. Charles Taylors, Alvin Plantingas och William Alstons, och på idé- och lärdomshistorikers, såsom H. Floris Cohens, Peter Harrisons och Margaret Oslers, forskning.
 
 Föreställ dig ytterligare att en nyateistisk förening definierar avsikten med din bok på följande sätt, utan att verifiera sina påståenden med en enda hänvisning till texten i din bok : “Avsikten med boken är att förpassa  utgångspunkterna för all undervisning och allt utövande av vetenskap i skräpkorgen, bara för att kunna placera fundamentalisternas Gud på den plats som han förtjänar.” Vad skulle du svara på detta?
 
 Ordet “fundamentalist” används i akademiskt språkbruk för att skymfa och ge uttryck för indignation. Det är ett känsloord utan bestämt innehåll. Alister McGrath har fäst uppmärksamheten vid att det nyateistiska tänkandet i allt högre grad förlitar sig på kraften i känslor och föreställningar och allt mindre på argument. “Det handlar om skolpojkars diskussionsklubb och deras värld, där man förlitar sig på hätska, intensiva överdrifter, kryddade med flagranta förenklingar --- och förvillelser.” (Dawkins gud). Hur skall man uppfatta denna ökning av känslokommunikation? Enligt min uppfattning handlar det om ateismens växande intellektuella svårigheter i tre olika avseenden.
 
 För det första har den naturalistiska berättelsen, enligt vilken vetenskapen gör framsteg om man avstår från tron på Gud, visat sig vara en ohistorisk sammanblandning av  begrepp. Den senaste tidens lärdomshistoriska forskningsarbete visar att vetenskapens explosiva genombrott på 1500-1700-talen berodde på kristendomens grundsanningar. Dess grund var tron på en Gud, som uppehåller lagbundna processer i naturen.
 
 För det andra har den positivistiska avsikten - att utestänga tron från vetenskapen – omkullkastats i den vetenskapsfilosofiska analysen. Positivismens tro på en objektiv och förutsättningslös vetenskapsutövare visade sig vara en myt. Även om den intellektuella grunden för myten har smulats sönder, lever den vidare i folktron och i massmediernas värld – den förkunnas hämningslöst för folket med vetenskapsmännens och vetenskapsfilosofernas auktoritet.
 
 För det tredje har det skett en vändning i den filosofiska världen, vilken har inneburit att ateismen hamnat i försvarsposition. Enligt vissa ledande kunskapsteoretiker är ateismen en självupphävande lära, för ateismen gör det inte möjligt att tro på att iakttagelser och förnuft är tillförlitliga.
 
Samtidigt som ateismens intellektuella grund upplöses, tyr sig nyateismen till föreställningar som vädjar till känslan. Charles Taylor analyserar dessa föreställningar i sin bok A Secular Age. När ateismen beskrivs som den modiga och självständiga människans val, vänder sig människor till ateismen, även om dess intellektuella grund har rasat samman. Det kan vara mödosamt att utvärdera argumenten. Det är lättare att bygga sin tro och sin identitet på den rådande föreställningsvärlden.
 
 Att kalla en världsåskådning som man själv inte gillar för strunt, innebär en kraftig, till känslan vädjande kommunikation .  Ordet strunt, som förknippas med ett humoristiskt och barnsligt känslospråk, gör det möjligt att avfärda en avvikande  världsåskådning som har motsatt åsikt, utan att man alls behöver komma med förnuftsargument för sin egen position. Det är mödosamt att anföra välgrundade argument  mot sina kritiker. Det är lättare för ateisterna att tysta ner kritiken genom att vädja till känslomässiga argument.

Tapio Puolimatka

   

Dumhetens apostlar griper in

Läs Alf Svenssons inlägg i Svenska Dagbladet 16.12.2008:


SEKULARISERAT GNÄLL. Tänker dumhetens fundamentalister göra ungdomar urarva vår kultur? I Småland har en rektor beslutat att avslutningen inte ska ske i kyrkan. Ska svenska elever behöva åka till Kölnerdomen eller Peterskyrkan för att få gå in i en sakral lokal? undrar kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson.

Se hela inlägget

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2206291.svd

Något för oss att tänka på!

Klimtatet i Norden är detsamma.

Henrik

Man måste protestera!

Jari Rankinen skriver i sin blogg om sin f.d. kollega i Vammala församling (ärkestiftet) Markus Malmivaara att han (Malmivaara alltså) avstängs från prästämbetet för tre månader (1.12.08-28.2.09) för att han vägrat samarbeta med kvinnliga präster.

I brevet från domkapitlet står det vad Markus Malmivaara inte får göra under denna tid: han får inte förrätta gudstjänst, inte förvalta sakramenten, inte sköta kyrkliga förrättningar, inte ha enskild själavård, inte heller ta emot bikt och förkunna avlösning..

Denna situation är skrämmande. Den syn, som kyrkan haft i 2000 år ungefär, är inte längre rumsren. Samtidigt får personer som handlat i strid med tydliga bibelord fortsätta som präster som om ingenting hänt. Detsamma gäller präster som lever i registrerat partnerskap.

Jag tycker - och skriver - att detta är fel.

Är det en ödets ironi att Markus Malmivaara är släkt med Nils Gustaf Malmberg, som i mitten av 1800-talet avstängdes från prästämbetet under 6 månader för att han hållit andliga möten och tagit upp kollekt till missionen, i strid med den kyrkliga ledningens beslut?

Nu är det dags för oss att avsäga oss detta. Ingen får mig att tro att detta är det enda sättet att handlägga sådana frågor, det är inte staten som är vårt problem, det är kyrkan, hur hemskt det än är att skriva detta!

Jag tycker det är viktigt att folk i församlingarna vet detta. Om situationen ens hade varit den att pastor Malmivaara hade försökt hindra någon kvinnlig kollega att förrätta prästerlig tjänst, att utöva prästämbetet, skulle man ha haft en större förståelse för domkapitlets ingripande.

Detta kan inte vara rätt. Jag tror att kristna människor inser detta, oberoende av vilken åsikt man har i ämbetsfrågan. Detta är inte vägen!

Som jag ser det har den onde lurat oss i kyrkan in i en situation där vi till sist slaktar varandra.

Stjäla, slakta och förgöra. Det är som känt hans (hins) tema.

Hur långt från Jesu liv och övernog är inte detta!?

Man måste protestera. Prostestera betyder som känt att vittna för något.

Läs Jari Rankinens kommentar på rankinen.blogspot.com.

Henrik

Ur Rankinens bloggtext:

Tuomiokapitulin kirjeessä oli lueteltu ne tehtävät, joihin Markus ei saa osallistua pappisvirasta pidättämisen aikana: hän ei saa toimittaa jumalanpalvelusta, jakaa sakramentteja, hoitaa kirkollisia toimituksia, suorittaa yksityistä sielunhoitoa eikä toimia ripin vastaanottajana ja synninpäästön julistajana.

Rätta prioriteringar

Minister Sari Sarkomaa har fattat ett modigt beslut, som förtjänar all aktning. Hon avstår från ministerposten till förmån för sina barn.
Till råga på allt har minister Sarkomaa fått kritik för detta beslut!!

Jag uttrycker den största respekt för detta beslut! Heder åt Sari Sarkomaa! Jag tror också att detta beslut har väckt stor respekt hos många andra.

Jag undrar om det finns män som vågar och vill göra detsamma, prioritera familjen, barnen, framom karriären??

Man hoppas ju verkligen att både minister Sarkomaa och andra, som gör liknande beslut, skall få förtroenden också i framtiden. Att detta skall ses som en merit också för karriären...

Jag hör till dem som borde ha prioriterat familjen oftare, även om jag inte haft någon karriär att skyllda på... Kanske någon kan vakna i tid?

Henrik

Ensidig information

Det har blivit politisk sanning i Europa att det onda i världen i hög grad personifieras i Georg W. Bush. Media överallt, särskilt i Sverige, men även hos oss, överöser oss med kritiska röster om president Georg W. Bushs år i Vita huset.

Jag har följt med vad internationella TV-kanaler och tidningar säger och skriver. Och många kritiska röster finns förvisso.

Ändå kan jag inte låta bli att protestera mot den fullkomligt snedvridna och ensidiga “rapportering” som medierna gör sig skyldiga till.

För någon vecka sedan meddelade Sky News om “Chemical Alis” andra dödsdom. I citatet som följer står bl.a att han var ansvarig för att 182 000 kurder gasades ihjäl på 1980-talet. År 1991 dödades ca 100 000 shiamuslimer nära städerna Najaf och Karbala.

Dessa siffror är fruktansvärda bevis på att allt faktiskt inte var bättre före kriget. Utan att våga säga att “kriget var fredens pris” som president Bush säger. Det kan dock hända att det finns mera sanning i det än man först vill tro.

Åtminstone tycker jag att man kan lyssna till några andra röster. Därför dessa hänvisningar, som inte är politiskt korrekta, men kanske därför nödvändiga inlägg i en diskussion som säkert pågår länge ännu.

Vilka alternativ som skulle ha funnits vågar jag inte uttala mig om. Och jag är definitivt ingen vän av krig eller väpnat våld. Men sanningen är inte alltid så enkel som det kan förefalla vid skrivbordet.

Såhär berättar Sky News om rättegången mot Ali Hassan al-Majeed:

It was Ali Hassan al-Majeed's second death sentence after he was condemned to be hanged last year for his role in the killing of tens of thousands of Kurds in the 1980s.
He earned the moniker Chemical Ali for ordering the poisonous gas attacks that left some 182,000 Kurds dead.
The latest verdict relates to the 1991 suppression of Shi'ites opposed to Saddam's regime.
Some 100,000 people were killed as troops carried out massacres around the holy Shia cities of Najaf and Karbala in Iraq's south.
The trial heard testimony from witnesses who told of mass executions and family members being thrown from helicopters.

Se också på följande videosnutt som är inspelad före presidentvalet i USA:

http://basun.poluha.se/category/usa/

På Pella Poluhas blogg finns många andra fakta om Irakkriget, eller skall vi säga åtminstone andra uppgifter än de som har serverats oss.

Henrik

Diskriminering?

Ur dagens nyhetsrubriker (svenska yle.fi):

Pojke fick inte vara Lucia i Sverige

Vet någon vad jag tänker på... :-)

Henrik

Josefs vittnesbörd

Jag har tänkt litet mera på det där med jungfrufödelsen. Någon tyckte sig se en "näsvis" ton i det jag skrev.
Det var nog faktiskt inte avsikten, försökte också signalera det med positiva ord om kuopiobiskopen.

Men när Lukas i sin prolog skriver om hur han forskat, kollat berättelserna med dem som var med den första tiden, besökt platserna osv med en bestämd avsikt:

Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss, enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss. Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.

Om Lukas inte skriver tillförlitligt i kapitel 1, hur kan vi då lita på honom i kapitel 2 (julevangeliet)?

I Matt. 1 kan vi läsa om Josef, "en god och rättfärdig man" som inte vill "dra vanära" över Maria, sin trolovade.
Josef ville skilja sig i hemlighet, han kunde ju bara dra en enda slutsats av allt!

Men han stannade hos sin Maria. Det står att han tänkte på detta. Han tog sin hustru till sig, står det så gripande. Gripande kanske okså därför att Maria var ensam med sin hemlighet, som folk trodde att var en skam. Maria var sannolikt högst 15 år, kanske ännu litet yngre.

Den som påstår att NT:s tydliga ord om jungfrufödelsen inte är viktiga, måste betänka hur mycket han eller hon river upp i en samstämmig berättelse.

OM Jesus hade haft samma förhistoria som alla andra människor, då hade han varit precis sådan som en av oss: född i synd, med arvsynd och arvsyndens uttryck i tankar, ord och gärningar. Detta stämmer heller inte med vad vittnena berättar. Vittnesbörd om en människa blir ju inte sämre av att säga det som gäller alla människor: ingen väntar en felfri vän!

Men Jesus "blev gjord till synd".

Nej, det går inte att betrakta GT:s och NT:s ord om Maria och Jesus som legender, marginella frågor, ovidkommande berättelser - likt berättelser om Napoleon eller Putin eller vem som helst av jordiska stormän, kring vilka det alltid uppstår fantastiska legender.

Och kanske viktigast av allt: oberoende av vad jag säger och tycker, och du med, står Ordet fast. Det gäller också om vi förnekar det. Eller tiger om det.

Henrik

Tror biskop Riekkinen på jungfrufödelsen?

För ganska många år sedan hade Helsingin sanomat intervjuat några biskopar och teologieprofessorer om julens Jesus och jungfrufödelsen. Frågan gällde vad deras kyrka lär och vad de själva tror.

Jag minns så väl mina iakttagelser.

De lutherska teologerna var mångordiga, och gav inga tydliga svar. Mest gick det ut på å ena sidan - och å andra sidan. Hur Jesus biologiskt föddes och hur han uppfattas teologiskt är två helt skilda ting, ansåg man på lutherskt håll.

Prof. Teinonen redogjorde för olika åsikter i närmast dogmhistorisk och teologihistorisk anda.

Både den romersk-katolska biskopen och den ortodoxa ärkebiskopen (är osäker på om det var Hfors biskopen metropoliten Johannes eller ärkebiskop Paavali) svarade helt kort att "vår kyrka tror på trosbekännelsens avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria och" - tillade de - "det tror jag också."

Samma intryck får jag när jag - mycket besviken - har lyssnat på Kotimaas julkalender för den 11 december där biskopen i Kuopio Wille Riekkinen, en på så många sätt mycket trevlig människa, lägger ut texten: http://www.kotimaa.fi/joulukalenteri/

Min fråga blir: är detta kristen tro?

Strikt taget så förnekar biskop Riekkinen inte direkt frågan, men han anser uppenbart att frågan är av "marginell betydelse". Han börjar med att konstatera att en del kristna anser att den är av grundläggande betydelse för försoningsläran, andra kristna anser att den är marginell och att också Paulus (!) i Romarbrevet inte vill fästa större uppmärksamhet vid frågan. Det är nämligen denna position som Wille Riekkinen sedan konsekvent argumenterar för.

Det märkliga är ju sedan att han talar om Jesus och om Jesu uppståndelse som om de var självklara storheter, men vänta ett ögonblick, varifrån fick han det? Och om Jesus som världens ljus osv. Det handlar ju om ett mycket selektivt sätt att läsa Bibeln.

Dessutom vad evangeliernas dateringar mm så tycker jag nog att Riekkinen kanske kunde uppdatera sina uppgifter, idag är de gamla teserna om det äldsta evangeliet (Mark.) föremål för diskussion, och dessutom finns det allt mera att säga om en tidigare datering av evangelierna än "flera årtionden senare efter Mark.". Men dateringsfrågorna är ju trots allt mindre viktiga än läran om jungfrufödelsen.

I trosbekännelsen bekänner vi också "avlad av den Helige Ande". Jag tycker att Riekkinen är skyldig en förklaring av också denna trossats. Hur får han ihop det, om jungfrufödelsen är av marginell betydelse?

Det blir ju lätt ebionism eller dynamism, riktningar i den unga kyrkan som ansåg att Jesus i egentlig mening blev Guds Son vid dopet, genom sin död och uppståndelse.

Vill man se goda motiv bakom biskop Riekkinens julkalenderbetraktelse, kan man kanske peka på det som sannolikt ligger bakom hans ord: han vill tona ner det anstötliga för intellektuella och andra som har svårt att kunna acceptera tanken på en jungfrufödelse. Men då blir frågan: är uppståndelsen ett mindre Guds under än jungfrufödelsen? Och uppståndelsen bekänner ju Riekkinen.

Men ingen kan väl förneka att såväl evangeliernas som de apostoliska brevens vittnesbörd är entydigt och klart?

Matt. och Luk. förutsätter helt klart jungfrufödelsen. Mark. börjar ju evangeliet med Jesu offentliga verksamhet (och Johannes döparen) och talar inte om Jesu födelse eller Jesu barndom. Joh. talar inte om ordet "jungfru" men avser uppenbart jungfrufödelsen i inledningens ord "Ordet blev kött" (1:14). Rom. 1 och sannolikt också Gal. 4:4 anknyter till jungfrufödelsen

Varför då denna tvekan? Förvånande! Förvillande! Förbryllande!

Beklämmande!

En kollega i kyrkomötet (från ett annat stift) sade att han inte behöver någon kalender alls, åtminstone inte vad kyrkoåret beträffar. Han läser bara tidningarna och ser< vilken kyrklig sanning som teologerna förnekar så vet han vad vi firar...
Det är ju litet det intrycket man får...

Till jul får man ofta höra att jungfrufödelsen inte är historiskt sann, att Jesus inte föddes i Betlehem (M. Myllykoski) till påsken höra att det inte har någon större betydelse om Jesus har uppstått eller ej, huvudsaken att han lever för oss...

Eller påskvarianten: Jesus är död, Kristus lever!

Jungfrufödseln är en central kristen dogm, förutsagd redan i Gamla testamentet. Till och med i den rabbinska traditionen finns belägg för att Messias skall födas av en jungfru. I Jes. 7:14 använder LXX (den grekiska översättningen av GT) ordet "parthenos", som otvivelaktigt betyder "jungfru". Översättningen är ju en judisk översättning, från ca 200 f. Kr. Ingen kan alltså säga att kristna teologer fingrat på profetians ord.

Allt är inte till salu. Allra minst läran om Jesus, sann Gud och sann människa. Detta skall en biskop säga i klartext.

Henrik

Folkkyrkans framtid

Olika röster har yttrat sig om folkkyrkan och dess framtid. Jag tror att den diskussionen är viktig. Biskopen tar i sitt herdabrev upp frågan och tecknar framtidsvisioner om “framtidens folkkyrka”. Jag ska återkomma till den diskussion som biskopen öppnat. I detta sammanhang vill jag bara låta röster komma till tals.

Jag är nämligen rädd för att visionen om en folkkyrka i framtiden inte med nödvändighet kommer att hålla. Med detta säger jag inte på något sätt att jag vill vara med om att bryta ner det fina som byggts upp under många sekler, att minska kontaktytan till alla kyrkans medlemmar vill jag inte på något sätt understöda.

Men jag tror att kyrkan har två problem, som är desamma för kyrkor i hela världen, och inte minst för våra nordiska folkkyrkor.

Det ena problemet gäller beroendet av dem som kan betala, och med detta menas inte de rika, utan de många.

Det andra problemet gäller kyrkans eget väsen, vad kyrkan är och står för.

Utmaningen – som jag ser den – är att vara en inklusiv kyrka med ett exklusivt budskap. Och det är svårt, men nödvändigt.

Jag tror inte att folkkyrkan kommer att ha en så lång framtid, inte åtminstone i sin nuvarande omfattning. Om jag har fel och det som återstår kan kallas kyrka (inte ironiskt sagt, utan teologiskt), är jag glad.

Prof. Eva Hamberg, präst i Svenska kyrkan och nu prof. i Lund, höll ett otroligt klarsynt föredrag i Stockholm i november och jag hade glädjen att höra henne. Föredraget ingår i sin helhet i kommande nummer av Kristet perspektiv (som utkommer om ca en vecka).

Eva Hamberg skriver:

“Den öppna demokratiskt styrda folkkyrkan har också ett grundläggande problem: den kan inte tvinga människor att vara medlemmar. Samtidigt är det ju så att kyrkans struktur härrör från den tid då kyrkomedlemskap var nästintill obligatoriskt, och kyrkans ekonomi bygger på förutsättningen att en stor majoritet av befolkningen är medlemmar. Den fortskridande sekulariseringen raserar därför grundvalen för kyrkans ekonomiska fortbestånd. Kyrkans agerande under senare decennier kan tolkas som en strategi för att behålla så många medlemmar som möjligt genom en anpassning till de medlemmar som inte delar kyrkans tro. Men den strategin kommer av flera skäl inte att fungera, och jag återkommer till detta.”

- - -

“Man kan få intrycket att den lösning som Svenska kyrkan har bestämt sig för är att försöka vara en kyrka för dem som vill gå den breda vägen. De som väljer den breda vägen är som bekant många, och de som väljer den smala vägen är få. Om en kyrka i ett starkt sekulariserat land är beroende av att ha majoriteten av befolkningen som medlemmar, måste man därför rikta in sig på dem som föredrar den breda vägen. Men den strategin medför att de grupper i kyrkan som fortfarande envisas med att vilja gå den smala vägen blir ett problem för kyrkoledningen. De står i vägen för den kyrkopolitik man vill driva, och de blir därmed ett problem som måste hanteras. Men inte bara de blir ett problem, utan Herren Jesus själv blir ett problem, en stötesten.”

Jag kan inte annat än instämma. Det är i hög grad samma situation som råder också här hos oss.

Men jag är glad över att frågorna nu diskuteras seriöst. Det samtalet välkomnar väl alla som oroas och lever i förväntan när det gäller kyrkans framtid.

Många i den unga generationen har anammat den anglikanska kyrkans “Mission-shaped Church”. Det är ett program som jag i mångt och mycket tror att är ett mera realistiskt svar på kyrkans utmaningar idag.

“Ge mig kyrkan tillbaka” är ett rop som inte får ett svar i betydelsen en återgång till gamla tider. Men detta rop kan betyda något annat och är då högst relevant.

Inom anglikanska kyrkan talar man om fyra grupper: de som är med i kyrkans regelbundna liv (attenders), de som är i utkanten, men som nås ibland (fringe), sedan om dechurched (sådana som lämnat kyrkan) och sist om nonchurched, den växande skaran av dem som aldrig varit med utan som växer upp utanför och oberoende av kyrkan.

De två sistnämnda grupperna växer, de utgör en tidsinställd bomb därför att majoriteten av dem som lämnar kyrkan är unga personer: deras barn blir inte döpta, de går inte i skriftskola osv.

Nu är frågan: vilken vision av framtidens kyrka är mera realistisk?
I varje fall tror jag att man med ärkebiskopen av Canterbury kan tala om “mixed economy” under en övergångstid. Med detta menar han ju medlemsskap som är kompletterande till parokiala församlingar, men man kan även se en blandad struktur i detta så att folkkyrkan och delar av den förblir delvis fungerande en tid framöver.

Frågan är bara om inte vi måste ha beredskap för en tid som kommer, och som inte behöver vara så långt borta.

Till den frågeställningen hör i grad frågan vilka kyrkan ska satsa på. Det första svaret är givetvis alla sina medlemmar! Men vägen dit kan innebära att det inte är kyrkoskattebetalarna som kan rädda kyrkan, utan de som tror och är villiga att “lämna allt och föja Honom”. Målet är klart: alla folk till lärjungar (Matt.), predika evangeliet för allt skapat (Mark.)

Kyrkans framtid är tryggad, “frukta icke du lilla hjord...”, men om folkkyrkan har en så lång framtid i våra nordiska länder är en fråga som jag är betydligt mera osäker på.

Henrik

Självständigheten

En hälsning till alla besökare med en aktuell bön av J.L. Runeberg:

Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!

Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand;
sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård!

Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred!

Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd!

Du hulpit det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp;
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut!

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord;
giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!

Henrik

P.S. Denna bön och dess verkan får gärna sprida sig ut över vårt lands gränser!

För sent att ångra

I Ilta-Sanomat fanns 14.11.2008 en oerhört tragisk, men tänkvärd intervju med Cris Owen, som för några år sedan var med om en könsförändringsoperation.

"Jag ångrar djupt att jag lät operera mig. Om jag hade fattat hurudant mitt liv skulle bli hade jag aldrig gått med på operation."

"Kadun leikkausta. Jos olisin tajunnut, minkälaiseksi elämäni muuttuu, en olisi koskaan mennyt leikkaukseen", Owen sanoo Ilta-Sanomissa.

Avsikten med dessa rader är på intet sätt att lägga nya bördor på känniskor som kämpar med sin identitet.

Avsikten är bara att denna diskussion är nödvändig för hela vår kultur, som i det postmoderna samhället tycker att allt kan definieras av individen.

Kanske mera är givet än vi tror. Kanske förhållandet mellan kropp och själ är djupare. Kanske mycket som kräver nya lösningar faktiskt är störningar snarare än källsprång.

Kanske man borde lämna bort "kanske".

Men läs och begrunda: det är stora frågor.

http://www.hs.fi/viihde/artikkeli/Cris+Owen+katuu+
sukupuolenvaihdostaan/1135241089688

Henrik

Djuren och människan i Guds rike

Såg ett TV-program ikväll, ett diskussionsprogram med anledning av räden mot en hönsfarm i Närpes för någon vecka sedan. Närvarande var en polis, en dam från Finlands fjäderfäförbund (så heter det faktiskt), två djuraktivister med förankring i Djurens rätt (Oikeutta eläimille), den ena dessutom forskare.

Det var intressanta nyheter. Poliskomissarien var rätt så rakt på sak och sade bla. att polisen vet rätt väl vilka personer som är djuraktivister i Finland. "Finland är ett litet land". Flickorna - eller kanske de unga kvinnorna - verkade mycket ovetande (utan att sannolikt vara det) när det gäller linkarna mellan Djurens rätt och EVR (djurens befrielsefront, en olaglig rörelse som utfört räder mot pälsfarmer och nu också en höns- och broilerfarm). Polismannen sade bla att "alla som gripits för dåd i EVR:s namn har varit medlemmar i Djurens rätt". Att polisen rätt väl vet vad som händer framkom av den kvinnliga forskarens okunskap om en räd mot en farm, som polisen besvarade med motfrågan "visste du inte var din pojkvän var den natten?"

Heja polisen, tänkte jag faktiskt.

Jag måste erkänna att jag är en stor djurvän. Jag får illa att vara av att se hur djur har det, hur människor kan misshandla djur, pina dem, utsätta dem för förfärligheter osv. Jag tycker att det är en plikt att värna om djurens rätt. Och jag tycker inte om att döda, inte ens fiskar...

Vi har som kristna två perspektiv på djuren i Guds rike.

Både människor och djur räddar du, HERRE. (Ps. 36:7)

Den synen betraktar djuren som en del av Guds goda värld, av Guds skapelse, där människan är förvaltaren av skapelsen med ansvar inför ägaren.

Men den ideologi som präglade de två djuraktivisternas yttranden var beklämmande. Förutom att de inte klart tog avstånd från illegala handlingar, talade de sig varma för "varje individs rätt" (och då menade de höns/djur). Min motfråga blev: hur är det med mänskliga individer? Inte något medlidande.

I ett helt annat sammanhang än djurrättsaktivism finns några ord i 2 Petr. som lätt försvinner i en bisats, men som pekar på den principiella skillnaden mellan människan och djuren: Dessa människor är som oskäliga djur, födda till att fångas och dödas. (2:12).

Genom hela Bibeln går en linje som är tydlig: människan gar en gudsrelation som djuren inte har. De är nog en del av Guds skapelse, men inte en del av Guds frälsningsplan. Djur offras, påskalammet äts, djur arbetar osv.
Men människan måste lära sig att behandla djuren rättvist och vara godhjärtad.

Så har både missionen och många väckelser präglats av ett förändrat förhållande till djuren.

Han har nog säkert blivit omvänd, för han har blivit så snäll mot sin häst, sades det om en bonde som kommit till tro.

Detsamma vittnar missionshistorien om. Kristna människor behandlar sina djur på ett helt annat sätt. Det är inte bara förhållandet till andra människor som ändrats, också förhållandet till djuren blir ett annat.

Men den syn som går med på att skada en människas lagliga arbete och näring, hennes kanske under några generationer byggda pälsnäring eller hönsfarm mm, medan man blundar för vad man förorsakar en medmänniska, är nog inte kristen.

Missbruk måste påtalas och beivras. Men det finns lagliga vägar att åtgärda misstankar om djurplågeri och annat sådant som ingen kristen människa kan eller får godkänna.

Jag finner nog inte heller riktigt stöd i mässor för djur, för välsignelser och annat. Kanske kan man också säga att det inte heller finns förbud för någon att tala med Gud om allt.

Men grundsynen att människan är ett djur och att hennes existens inte är speciell är nog något man måste avvisa.

Samtidigt som vi ska fortsätta att behandla djuren väl!

Henrik

Om transsexualitet och kirguriska ingrepp

Av förekommen anledning har diskussionerna om könsbyte eller ännu hellre könskorrigering genom kirgurgiska och hormonella ingrepp varit aktuell.

(När jag skriver "ännu hellre könskorrigering", är det inte ett uttryck för mitt synsätt utan för att man i en postmodern verklighet använder ord som signalerar att könet är en identitetsfråga, ett val som varje individ har rätt att göra. Detta kan givetvis diskuteras och göras till föremål för diskussion. För detta uttryck innehåller premisser som kan ifrågasättas.)

Paul McHugh, professor i psykiatri vid Johns Hopkins University, har en insiktsfull artikel i First Things - Journal of Religion, Culture and Public Life. En del av forskningsresultaten, som bl.a William G. Reiner gjort angående barn som opererats i korrigerande syfte har publicerats i den högt noterade New England Journal of Medicine.

Artiken är mycket läsvärd och pekar på de stora konflikter som uppstår.

Jag känner en person som jag lärde känna som kvinna, men som nu är man. I ärlighetens namn vill jag säga att jag alltid upplevde att "hon" var man - i en kvinnas kropp. Vi talar om svåra saker.

Men till detta hör mycket komplicerade frågeställningar, där man frågar sig om inte riktlinjerna snarare skulle ha varit att stärka den identitet som en person biologiskt har.

I alla fall handlar detta om mycket djupa frågor där man skall vara försiktig med för kategoriska svar. Men en väldig trötthet och nya problem följer med könskorrigeringar. Så mycket vågar jag dock säga att kön är inte - vilket man i dag ofta hävdar - "mera fråga om vad som finns mellan öronen än mellan benen". Könet är inte en definitionsfråga, Det finns ett större samband mellan kropp och själ, mellan anatomi och identitet än man ibland tror.

Jag tycker att alla kan berikas av en erfaren psykiaters redogörelse för en del av problematiken, även om den till all lycka inte gäller så många individer. Desto tyngre är den att bära för dem som berörs av den, på olika sätt: de personer som upplever sig som främlingar i sin kropp, deras anhöriga (barn, föräldrar, syskon) och vänner.

Jag tror - utan att vilja gå in för något slags oversimplification - att familjens kris (skilsmässa, missbruk av olika slag, för att inte tala om insest och pedofili mm) bidrar till den svaga identitet som mänga unga har idag.

Här behövs den kristna rösten - och omsorgen - starkt.

http://www.firstthings.com/article.php3?id_article=398&var_recherche=surgical

Henrik

Är kristendomen ett seriöst alternativ?

Prof. Wlliam Lane Craig, fil. dr (Birmingham) och teol. dr (München), har skrivit en ny upplaga av sin kanske mest kända bok Reasonable Faith. Boken handlar om apologetik.

Jag vill lyfta fram två viktiga sanningar som Craig betonar.

Some people depreciate the importance of apologetics as a theoretical discipline. "Nobody comes to Christ through arguments," they'll tell you. "People aren't interested in what's true, but in what works for them. They don't want intellectual answers; they want to see Christianity lived out."

Detta är ju ett argument som ofta nämns idag. Men Craig tillägger:

I believe that the attitude expressed in these statements is both shortsighted and mistaken.

Han nämner som exempel upplysningen. Dess slogan om "tankens frihet", som ju inte med nödvändighet måste leda till icke kristna slutsatser - i själva verket var ju de flesta av upplysningstänkarna teister - så har upplysningsfilosofin resulterat i ett allmänt tänkande bland intellektuella i västvärlden att teologisk kunskap inte är någon vetenskap (Wissenschaft).

Problemet för kristendomen och evangeliet är detta:

It's difficult for the gospel even to get a hearing.

Den apologetiska utmaningen är att verka så att kristendomen förblir en levande option för tänkande män och kvinnor.

Craig citerar en teolog från Princeton, J. Gresham Machen, som har sagt:

False ideas are the greatest obstacles to the reception of the Gospel- We may preach with all the fervor of a reformer and yet succeed only in winning a straggler here and there, if we permit the whole collective thought of the nation to be controlled by ideas which prevent Christianity from being regarded as anythong more than a harmless delusion.

Machen varande för detta redan 1913. Den kristna apologetikens uppgift är att ta utmaningarna på allvar i tid.

It is crucial that Christians be alert to the power of an idea before it reaches its popular expression.

Här tror jag att man träffat rätt.

I ett skede när diskussionerna är akademiska, kan argumentationen ske - om utmaningarna tas på allvar och argumentationen är seriös. I det skede när en idé har blivit populism är det mycket svårt att avvisa den. Man lyssnar inte. Ingen hör.

Det ser man ju också i de inomkyrkliga diskussionerna. I stället för saklig argumentation och samtal börjar man dela ut stilpoäng. Man slänger ut ord som "fundamentalist", splittring, konservativ, liberal, oppositionell, kritik osv men har ju de facto ingenting sagt.

Jag har å tjänstens vägnar försökt få ett samtal mellan olika tänkande angående evolutionsteorin. Många har kritiserat prof. Tapio Puolimatka - även på svenskt håll fastän av naturligt skäl mera på finskt håll - men flera av hans främsta kritiker ställer inte upp i en ren diskussion "face to face". Någonting av trovärdigheten i kritiken försvinner.

Naturligtvis vill jag som luthersk teolog betona den Helige Andes överbevisning genom Ordet. Det rena förnuftet för inte fram, det är inte bara hjärtat som fallit utan även viljan och tanken - eller säg kanske att människan styrs inte av sitt intellekt utan av sitt fallna hjärta.

NU är det viktigt att hålla fast vid den historiska kristendomen. Den nyaste evangelieforskningen betonar i mycket högre grad igen evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar. Också inom arkeologin finner man starkt stöd för BIbelns trovärdighet.

För oss kristna är det viktigt att känna tidens språk. Men det är också viktigt att hålla sanningsfrågan levande, att inte bara ge rätta svar utan arbeta för att människor skall vara upptagna av de rätta frågorna.

På bred front skall vi gå fram. Apologetik, medmänsklighet, empati, seriöst arbete och studier, allt för att vinna människor för Kristus.

Henrik