Nyårshälsning

Snart är år 2007 förbi. Det har varit ett svårt år och ett rikt år. Till det tunga måste man räkna en iskall vind av förakt och marginalisering, som nog också kyrkans ledning har riktat mot många av kyrkans präster med traditionell kristendomssyn. Det är enligt min mening uppenbart att biskoparnas uttalanden bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet mot dem som i ämbetsfrågan - och bitvis även i homofrågan - har en "gammal" syn. Den vidsynthet och försonlighet som man talade om inför och kort efter beslutet, har gått upp i rök.

Med detta vill jag inte säga att vi är felfria. Mycket har säkert sagts i fel anda, vi kan ha förstått Guds Ord fel, vi har varit uppfyllda av fel frågor osv. Må Gud och våra medmänniskor förlåta oss detta. Med dessa ord vill jag inte heller frånta biskoparna det goda som de också åstadkommit, det vet HERREN, det är inte jag som är någon avgörande bedömare. "Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom."

Många tolkar situationen så att vi inte vill vara lojala med kyrkan. Så är det inte. Det handlar snarare om att det ibland - och tyvärr allt oftare - inte går att följa kyrkans alla beslut och uttalanden. Jag väntar på nya direktiv. En iakttagelse av situationen i kyrkan visar helt uppenbart att problemen har accelererat i och med de s.k. direktiv, som biskopsmötet godkände. Det var mycket bättre under den "gamla tiden", med lokala lösningar (församlingsvis), med vilja att försöka komma till rätta med varandra i denna svåra tid.

Rättegången i Hyvinge blir en skamfläck för kyrkan. Man må ha vilken åsikt som helst, men så kan inte inomkyrkliga frågor lösas. Om denna trend fortsätter kommer nog de aktivas led inom kyrkan att glesna!

Men året 2007 har också varit ett rikt år. Många människor ber om förbön, en påfallande hunger efter Guds Ord, välbesökta möten, seminarier och samlingar - allt detta vittnar om att mycket är på gång.

Nu må vi alla, var för sig och tillsammans, be Gud hålla sin hand över oss och vår kyrka!

Bengt Pleijel, välkänd förkunnare och präst, mycket anlitad talare på olika håll i Norden, skriver i en julhälsning några ord som jag med en viss bävan (för att jag inte kunnat fråga honom om lov) sätter in på min blogg. Det är goda tankar, ord som jag gärna delar med andra. Och jag har uppgett källan!

Bengt Pleijel skriver:

Nu ska vi snart byta almanacka. Det nya året kan ge oss många bekymmer. Men Jesus ger oss rådet, att om morgondagen hittar på något dumt och lägger på oss en massa bekymmer, så får vi säga till morgondagen: De dumheterna får du kånka på själv.
Den dag som är idag har ju tillräckligt med plågor och när du idag kommer med dessa plågor till din himmelske Fader kan du få erfarenheter av hans tröst och hjälp. De erfarenheterna kan va bra att ha då du börjar ett nytt år (läs: De Himmelrika, Matteus 6:33-34).
Hur kan du tillämpa detta när TV varje dag ger dig rapport om det som är aktuellt om alla olyckor och elände och skakningar som går över världen. Hur reagerar du?

1. Blir du avtrubbad och likgiltig? OBS! det ligger ett lik i ordet likgiltighet.

2. Sänder du en moteld mot allt djävulskap. Helgonet i Småland berättar för mig att hon har sina viktigaste förbönsstunder under Rapport och Aktuellt.

3. Inser du att du inte kan bära hela världens nöd? Du kan inte. Men Jesus kan enligt Sv Psalm 102:1. Och han kallar oss att dela denna bördas tyngd och smärta. Du får något land som du ber särskilt för. Några människor som får ta hand om, se, be för …

4. Vad har du för motvikt i ditt inre mot alla mörka tankar? Var hittar du friska, rena, goda, kärleksfulla tankar? Jag syftar naturligtvis på www.bibelskolan.com . Där lär finns något som heter Sångpostillan ….


Ja, det kan vara uppfriskande att ta till sig dessa ord, och gärna besöka hemsidan "bibelskolan".

Giv o Jesus fröjd och lycka
ett Nytt år går åter in.

Henrik

Listorna

I dagens radionyheter kommenteras listorna för de kommande kyrkliga valen.

Jag förvånar mig litet över den fel släckt-attityd som nu kommer fram. Det har stått var och en fritt att ställa upp kandidater. Den lista till kyrkomötet som jag finns på är traditionell, vi hade rum för andra kandidater, men flera av de vidtalade drog sig ur. Modet svek?

Det finns en stor inkonsekvens i kritiken. Å ena sidan motsvarar representationen i kyrkomötet inte alls (!) stiftets syn. Å andra sidan är alla valda dit i val med samma villkor för alla.

Om man vill tysta några röster, och sedan säga att stiftets vilja finns representerad i kyrkomötet och i stiftsfullmäktige, ja hur får man det då att gå ihop.

Jag tror att "blandlistorna" vill ge uttryck för något viktigt.
Det är inte vi älskar vår hembygd som är princip nummer ett. Förvisso stämmer det, men inte som urvalsprincip. Det handlar då snarare om ett försök att värna om den lokala gemenskapen, om friden i olika delar av stiftet. Alla är medvetna om olikheter i syn. Det finns kanske också pragmatiska synpunkter på listorna, men alla är väl i princip där på samma villkor?

Man kan naturligtvis fråga sig om den "lokala friden" och en vilja till samhörighet räcker i längden. För under den kommande mandatperioden kommer många för kyrkan ödesdigra frågar att stöpas och behandlas. Kanske är det bra att då sitta vid samma bord. Den dagen kan nog komma när det inte längre går.

Onekligen blir det kommande valet ett linjeval. Enligt mitt sätt att se är det helt nödvändigt att kyrkan nu markerar sin kristna grund. Kyrkan kommer att mista medlemmar och understöd - i vilken form detta sker - om inte en klar kristen profilering sker i stora etiska frågor, t.ex. i fråga om välsignelse av homosexuella par. Det handlar inte om att vilja utrota någon, det handlar om vad en kristen kyrka kan göra eller inte kan göra.

Sedan handlar det också om att försöka kämpa för en enklare förvaltning. Dessa stora sammanslagningar kommer knappast att leda till önskat resultat tror jag. Risken är att många små församlingars identitet körs över. Församlingsgemenskap borde vara mindre enheter, med enkel förvaltning, samverkan, transparens och delat ledarskap. Mycket måste bygga på frivillig arbetskraft, det kommer inte att gå i längden.

Sådana tendenser som gör prästen till tjänsteman och ceremonimästare i stället för primärt herde och själavårdare tycker jag man ska försöka ersätta med andliga värden.

Jag tror att det inom stiftet finns mycket stora och tom oöverkomligt stora meningsskiljaktigheter. Jag tror dock också att vissa frågor nu lätt profileras så att också onödig polarisering uppkommer.

Nu skulle det vara dags att ännu försöka samlas kring det som är vår allra heligaste tro. Denna samling skall vara inklusiv, men den förutsätter också att varje människa omvänder sig till Kristus.

Låt oss i stället för att bråka om listor be för de kommande valen, föra ett öppet samtal. Detta har Maj-Britt Palmgren gjort i dagens nyhetskommentarer, åtminstone det sistnämnda. Och det är bra. En annan sak är att beskyllningarna för en annan människosyn (!) nog kan upplevas litet kränkande.

Men jag uppskattar communication directe. Det är bättre än tal bakom någons rygg.

Må Gud välsigna vårt stift och skapa den enhet som håller på att tappas bort! Och låt oss hålla fast vid livets Ord.

Henrik

Jesu släktingar

Släktregistren i Matt och Luk är kanske texter som man hoppar över. Det är ju "bara namn", dessutom är det förbryllande att de inte innehåller samma namn. Matt. börjar med Abraham och Luk. går tillbaka till Adam.

Hos Matteus nämns endast fyra kvinnor förutom Maria, Jesu mor. De kvinnor som nämns är Tamar, Rahab, Rut och Bat-Seba. Två av dem var icke judar, vilket antyder att också andra folk har del i Jesus. Tre av dessa fyra är förknippade med bedrövligheter: Tamar, Rahab och Bat-Seba. För samtliga gäller att de hade levt i otukt.

Tamar hade förfört Juda, sin svärfar, eftersom han inte gav sin yngsta son till sin äldste sons änka. Hon lurade honom, han gick in till henne, lämnade sin signetring som pant, och Tamar blev med barn. Juda trodde att han låg med en prostituerad.

Rahab, hon var ju skökan som hjälpte spejarna, och som blev till välsignelse. Hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att utforska Jeriko. Hon gömde dem på taket till sitt hus.

Bat-Seba, hon var Urias hustru som badade och som David föll för. Bat-Seba blev gravid, och David lät mörda hennes man efter att först ha misslyckas i olika försök att täcka över sitt brott.

Dessa tre - alla med befläckat förflutet, tas med i släktregistret i Matt. 1. Rut, moabitiskan, hon som hade en god kontakt med sin svärmor, och som ville stanna hos henne efter det att hennes man dött, är den enda som hade ett gott rykte av dessa.

Låt mig genast betona att jag inte skriver mot kvinnor. I alla dessa fall fanns en mans - eller flera mäns - synd med. Ingen tvingade dem, men de tvingade heller ingen.

För det första säger detta oss att Jesu släktingar var som människor är mest. I varje fall finns det bedrövliga skeden och upphöjda skeden. Detta ger en mänsklig bild av Jesus, och ger en samhörighet med dessa Jesu släktingar. Alla har syndat, och saknar härligheten från Gud.

För det andra talar det om att det onda och svåra inte behöver bli det sista. Tamar, Rahab och Bat-Seba var alla med i den släkttavla som visar på Jesu väg genom mänskligheten, tills Maria möter löftesorden som slår ner i henne.

En märklig samling mäniskor, helt tyst förbigås Sara och Rebecka, Lea och Rakel och många andra. Medan andra lyfts fram.


"...om du vill bli en kristen så frågades inte efter vad du har varit, utan vad du kan bli..."

Månne det inte är ett av de budskap Jesu kvinnliga släktingar vill förmedla?

Henrik

P.S. Jag noterar att släktregistren i Matt o Luk är olika, att generationer lämnas bort, att man går litet olika vägar, att Matt förefaller att gå via Josef, som inte var Jesu riktiga far, men väl juridiska far osv. Luk. betonar sambandet med Adam, den första människan. Alla dessa gåtor (som innehåller frågan om Maria och Josef var släkt) kan vi återkomma till, gåtor är för mig särskilt angenämna. Varför? Därför att bara den som talar sanning vågar vara dunkel, och lämna något oförklarat efter sig.

En nygammal undring

Tänk att det ska vara så svårt (läs: omöjligt) att förstå att man inte är eller vill vara någon kvinnohatare fast man tror att prästämbetet är ett farsämbete.

Tänk att det ska vara så svårt att förstå att man inte föraktar någon homosexuell medmänniska fast man tror att det monogama äktenskapet mellan man och kvinna är den kristliga "modellen" för kärleken.

Ingetdera ifrågasattes av de kristna kyrkorna under 2000 år, fram till vår egen tid.

- Men är det inte två helt olika frågor?

- Ja. Men de sammankopplas nuförtiden alltid genom en liknande argumentation, låt oss kalla den "spyridologi", läran om de två korgarna:

Vi måste skilja mellan huvudsak och bisak. Huvudsaken, den grundliggande principen, tillhör tron, den skall sättas i "trons korg", dvs den är oföränderlig och omistlig.
Bisaken skall sättas i den andra korgen, kärlekens korg, som står för det föränderliga.

Så sätter vi in våra frågeställningar i formeln och vips har vi svaret:

Vad prästämbetet beträffar är det VAD som förkunnas som är huvudsaken, och VEM som förkunnar en bisak. Det var patriarkalismens Puulus som avvisade kvinnliga präster, liksom Luther, men vi, upplysta och vidsynta som vi är (i bestämda frågor alltså) ser att också kvinnor är jämlika och därmed måste kunna kallas till präster.

Vad sexualiteten beträffar är kärleken det viktiga och oföränderliga. Kärlekens uttrycksformer är däremot en bisak, inte troheten, inte osjälviskheten, men väl formerna för kärlek. På "den gamla goda tiden" accepterade vi endast heterosexuella förhållanden, i vår tid vet vi att vi människor är olika, och därför är frågan om vem som kan gifta sig med vem en bisak; det kan handla om man och kvinna, men nuförtiden också om man och man, eller kvinna och kvinna. Huvudsaken är att alla förhållanden slår vakt om huvudsaken, dvs trohet och kärlek och osjälviskhet.

Vad ska man säga?

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Det är klart att det finns huvudsaker och bisaker. Det är helt klart, att det viktigaste enligt Bibeln är VAD som förkunnas, att det är evangeliet om Jesus. Men det är också klart att Bibeln har en del att säga om VEM som skall förkunna:

- alla kristna, dvs det allmänna prästadömet (eller egentligen det gemensamma prästadömet)
- kyrkans "präster", personer som kyrkan kallar att förkunna Guds Ord, att vara församlingsföreståndare och pastorer, att förvalta sakramenten. Här kommer också frågan om vem som skall kallas till präst in.

Detsamma gäller "korgdiskussionen" (glöm det där med "spyridologi" - det är nog ett för svårt ord, kanske leder det till att man tänker på att man spyr...?) om sexualiteten. Det är klart att trohet, kärlek och osjälviskhet är kardinalord om äktenskapet, men det är också helt klart för både Jesus och Paulus och de andra apostlarna att det är en man och en kvinna som skall ingå äktenskap.

Om man i diskussionerna nämner polygamin, en del är polygama till "sin natur", ser många rött. Varför?
- Jämför inte homosexuella med polygamister, eller med pedofiler!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag jämför inte homosexuella med polygamister eller pedofiler, utan med människor. För alla är vi människor och bland oss människor finns det både det ena och det andra.

I Sverige har ett justitieråd i dagarna föreslagit att äktenskapslagstiftningen bör öppna för möjligheten till polygami...

Många frågor, men i grunden en undring bakom allt (själv använder jag nog helst ordet undran):

Är det inte så att i alla dessa diskussioner har människan blivit alltings mått?

Två frågor, en undring.

Nästa fråga har redan kommit. Den handlar om Jesus. Närmare bestämt om Jesus som enligt kristendomen är världens Frälsare och den enda Vägen till Gud.

Nu sägs redan att man inte skall missionera. Inte evangelisera, inte omvända. Låt människor själva välja vad de vill ha!

Man börjar t.o.m. glömma frågan skulle då Gud ha sagt?
Och man frågar inte om missionen: sade Jesus så?

Vem har släckt frågan?

Henrik

Frisinne?

En vän och f.d. bänkgranne i kyrkomötet ondgör sig i Hbl (för någon dag sedan) över att s.k. kvinnoprästmotståndare och andra (vanligt hederligt folk måste ju då dessa vara) finns uppställda på samma lista i lekmannavalet av ombud till kyrkomötet. Kanske gällde kritiken också stiftsfullmäktige - har inte texten framför mig.

Det inlägget, som ju styrs av en övertygelse som vederbörande person får ha, är också ett dokument.

Det säger ganska mycket. Bl.a frågar jag vem det är som vill göra ämbetsfrågan till en huvudfråga, en fråga om liv eller död?
För det andra ger insändaren ett uttryck för en total brist på vilja att respektera andras övertygelse (jag skriver respektera, inte "dela").

Litet undrande blev jag också när jag läste en (annan) kp-bloggares beskrivning av målsättningen för hennes blogg: för kyrkan, mot fundamentalisterna.

Jag kommer med en stilla undran, utan att polemisera mot hennes målsättning: fundamentalisterna? Vilka är de? Hur definierar man dem? (Känner bloggaren månne till begreppets historia?)

Det är så lätt att måla med för stor pensel. Egentligen har man ju ingenting sagt i sak. "Fundamentalister" är ett för diffust ord. Och för ofta felanvänt.

Det är som när man talar om Osama bin Ladens "karisma". Knappast har han nämligen någon "nådegåva".

Kanske den goda bloggaren avser "fanatiker"? I såfall kan jag väl förstå henne.
Förhoppningsvis avser hon inte dem som tror på Gud, på Bibelns Gud. Nej, det vill jag inte tro.

Men ofta när man hör ordet användas, skymtar ett tankemönster fram som går ut på att vi kan värdera Ordet, Jesus och Paulus och allt, och ge legitimitet åt det vi tycker behövs: förlåtelse, medmänsklighet, "kärlek" osv.

Vi kommer logiskt till detta: om vi inte vill tro de "obekväma" orden, kan vi inte heller ta emot de andra. Hur kan vi hävda att när Paulus talar om att Gud rättfrädigförklarar/rättfärdiggar den ogudaktige, ja då talar han Guds Ord, men när han avvisar bestämda levnadssätt som synd, då är han tidsbunden?

En annan sak är ju att som Luther säga att Skrift skall med Skrift tolkas. Det samtalet får gärna fortsätta. Att söka vad Gud i sitt Ord har menat, avsett.

Henrik

Två röster - eller en?

På den finska hemsidan för Tammerfors fritänkare kan man bl.a läsa om den misslyckade kampanjen Jesse diggaa sua (för svenska läsare ungefär "Jesse gillar dig" eller kanske "Jösses, så han gillar dig"). Det handlar om ett försök att nå unga vuxna i Helsingfors.

Där beskrivs också fritänkarnas kampanj "skriv ut dig ur kyrkan" och dess målsättning:

Eroakirkosta.fi -palvelun tavoitteena on edesauttaa valtionkirkkojärjestelmän lakkauttamista. On käsittämätöntä, että Suomen valtio tukee lainsäädännöllä ja merkittävillä rahasummilla yhteisöä, joka ei hyväksy Suomen valtion ihmisoikeusnormeja. Jos Suomen valtio aikoo tukea evankelis-luterilaista kirkkoa vastaisuudessa, niin sen tulisi vaatia ponnekkaasti kirkkoa mm. hyväksymään homoseksuaalit ja naiset täysivaltaisiksi kirkon jäseniksi.

För svenska läsare: skriv ut dig ur kyrkan - tjänstens målsättning är att bidra till att statskyrkosystemet upphör. Det är ofattbart att finska staten med lagstiftning och anmärkningsvärd summa pengar stöder ett samfund, som inte godkänner finska statens människorättsnormer. Om finska staten ämnar stöda evangelisk-lutherska kyrkan i framtiden, så bör den med eftertryck kräva bl.a att kyrkan accepterar de homosexuella och kvinnorna som fullvärdiga medlemmar av kyrkan.

När jag läser dessa ord (det skulle finnas en hel del att kommentera, de innehåller ju felaktigheter också) och tänker på vad jag hör inom kyrkan väcks frågan: är det två röster - eller en?

Jag slås av det faktum att de talar exakt samma språk.

Vad säger det om den pågående diskussionen?

"Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter, där bespottare sitta". Ps.1:1

Henrik

Stefanus och stefanidagen

Idag firas Annandag Jul eller Stefanidagen. Den påminner oss om en av julens centralaste toner. Den visar oss att julen inte var en idyll, utan ett drama. Julen handlar inte bara om änglasång, om den stora glädjen, utan om den stora glädje som också innehåller lidande och t.o.m. död.

Det var inte av en händelse som den förste martyren var en diakon. En tro verksam i kärlek har alltid varit det starkaste vittnesbördet om vad kristen tro egentligen är.

I England kallas denna dag för Boxing Day. Namnet kommer av den gamla seden av att man på dagen efter juldagen gav små lådor åt anställda och åt fattiga, och sedan också åt släktingar och andra vänner som man besökte efter Juldagens stillhet.

Men Stefanus har fått sin plats mitt i julen och det tror jag att påminner oss om något livsviktigt. Att lidandet hör med till tron: Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, skriver Paulus i Fil. 1:29 (KB 1917).

Tyngst är lidandet när man inte vet om det är ett lidande för Kristi skull, eller för sin egen dumhets skull. Jag har nog många gånger förundrat mig över vad folk säger, och också över - vilket jag helst inte ens skulle vilja skriva - att kritik och förtal inte sägs direkt, utan t.ex. åt mina barn. Sådant gör ont. Det förstår bara de som själva råkat ut för det.

Men i alla fall hör lidandet och vittnesbördet om Julens barn ihop. Stefanidagens budskap följs snart av 4. dag jul, Menlösa barns dag 28.12, som också innehåller samma ton.

Men lidandet och smärtan, som hör med till den sanna tron, är inte det sista. Om lärjungarna står det att de gick ut

glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.

Henrik

Lyssna på julbudskapet i Joh. 3:16

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Så lyder Bibelns mest kända vers, läst, memorerad och älskad av miljontals människor.

Joh. 3:16 har kallats Lilla Bibeln därför att Bibelns hela innehåll är uttryckt i denna enda vers.

Så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son är också en utmärkt sammanfattning av julens budskap.

Jag hörde en ledande pastor från en kyrka i USA (Texas), pastor Max Lucado, som skrivit en bok över ämnet 3:16.

"For God so loved the world that he gave his one and only Son, that whoever believes in him shall not perish but have eternal life.

Pastor Lucado frågade vilket av dessa 26 ord som du tycker mest om. "Love"? "World"? Han berättar att hans eget svar är whoever.

Whoever - vilket fantastiskt ord! Utplånar alla gränser, öppnar för alla människor! However innebär också however, whenever och wherever. Du måste faktiskt lyssna på detta.

Här finns det: http://www.hourofpower.org/video/video.php

Det var egentligen när jag lyssnade på ett vittnesbörd (se det följande), som jag också hörde Max Lucado. En luthersk "blodhund" sniffar kanske sig till litet reformerta tongångar i något skede i Lucados predikan, men den är nog bra!

En av dessa "whoever", som Jesus har funnit och fört till tron, är Evel Knievel. Så därför skriver jag något ord om honom:

Jag hörde ett fint vittnesbörd av Evel Knievel, den världsberömde stuntmannen som med motorcykel hoppade över många bussar mm, ofta skadades han svårt. Han var mycket rik, han var allt, han hade allt, men han kände inte Jesus förrän långt senare, och hans fina vittnesbörd (lyssna på det:http://www.youtube.com/watch?v=uZVNOGtEINw&feature=related) finns på nätet.

Två fina hälsningar, som du kan lyssna på!

Max Lucados fina julpredikan om 3:16 (titeln på en bok av honom) och Evel Knievels vittesbörd, ett par månader innan han dog (30.11.2007).

God fortsättning på julen!

Henrik

Julen - varför och därför

Julens varför

En dansk prästbroder skriver i en småskrift om sin första jul som präst. Han berättar några exempel från Köpenhamn, om människor som han mötte.

Han arbetade i ett område i Köpenhamn som präglades av många utslagna människor. Missbrukare, hemlösa, ensamma. Gatans och barernas folk.

En ung kvinna ringde honom strax före jul och storgrät i telefonen. Hon frågade om han kunde jordfästa hennes far någon av juldagarna. Min vän förundrade sig i sitt stilla sinne över att hon bad honom jordfästa hennes far under julhelgen. Sen förstod han att för henne fanns det inte någon jul, det var ingenting speciellt med julen, den var som alla andra dagar.

En man som han träffade under julandakterna, ville inte släppa greppet om hans hand när han skulle ta avsked och önska god jul. Mannen sade: "Julen är det värsta av allt, men till all lycka är den snart förbi".

När jag läser min väns exempel, minns jag många händelser från mina jular som präst. Jag har mött människor som nästan ordagrant gett uttryck för detsamma: ensamhet, sorg, meningslöshet, lidande och en längtan att allt skulle gå förbi så fort som möjligt!

Samtidigt slår det mig att min barndoms jular präglades av oändlig lycka och trygghet. Vilken tacksamhetsskuld bär jag inte på till många människor! Först senare har jag fått höra om de bekymmer som mina föräldrar också bar på inför och under min barndoms jular.

Under senare år, redan rätt tidigt, har jag ibland varit beredd att nästan instämma med mannen som sade att julen är det värsta av allt, men till all lycka går den snart förbi. Men det var inte julen jag avsåg, utan jäktandet och stressen inför julen. Och ibland hjälplösheten, när jag inte visste vad jag skulle säga till människor som sökte julens mening (förstå mig rätt).

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, hälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju. Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla "varför" genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många "varför". Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt "en fiendes hand" inför och omkring julen.

Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens "därför". Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: "Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel," det betyder Gud med oss. Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: "för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt".
Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem; synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter - de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva...
Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle "kallas ut ur Egytpten". Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas "nasaré", ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens "därför" är just det som Petrus summerar med orden "så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet".

Det sista Jesus sade innan han dog på korset var "det är fullbordat". I grundtexten uttrycks detta med ett enda ord, som också kan översättas "den är fullbordad". Evangelisten Johannes låter oss veta att Jesus ännu sade 'jag törstar' , eftersom allt annat hade uppfyllts med motiveringen "då ju Skriften i allt skulle uppfyllas" (Joh. 19:28-30).

Det var detta som skedde när Jesus sade sitt tetélestai, det (eller den) har uppfyllts. Fullbordat, fullbordad!

Om Messias heter det (Ps. 40 och Hebr. 10) i bokrullen är skrivet (om mig), vad jag skall göra.

Man har ibland betonat att "vi inte tror på Bibeln, utan på Jesus". Den syn som ligger bakom uttalandet är enligt min mening ofta felaktig. Det är naturligtvis klart att vi inte tror på bokstäver och skriven text. Men i samma ögonblick som det sägs kommer vi lätt ut på gungfly, för det är just på Skriften vi tror, Skriften som är Guds Ord, Ordet om Honom som är Guds Ord, som var i begynnelsen och genom vilken allt blivit till som är till.

Julen är ett mäktigt vittnesbörd om Bibeln, om dess oskiljaktliga samband med Jesus Kristus, julens barn. Bibeln kan omöjligtvis vara sådan som det ofta sägs, ett resultat av människans tankar och meningar om Gudomen.

Julens händelser bekräftar Guds Ords sanning. Julen är verkligen det uppfyllda bibelordets högtid. I detta därför - för att allt skulle uppfyllas - förnimmer vi Guds hjärtas slag. Julen är resultatet av så älskade Gud världen.

Det är detta Ord om Jesus, skriver Petrus, som vi skall akta på, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess Dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan.

Dagen är kommen!

En välsignad julhögtid tillönskas alla! Julfrid och julfröjd!

Fröjdas vart sinne,
julen är inne,
Frälsaren kommen är.

24.12.2007

Henrik

Varudeklaration

Det har i olika sammanhang talats mycket om hur människor skriver ut sig ur kyrkan. Allt talar ju för att det blir nytt finländskt rekord i år igen.

Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!

I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.

De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.

Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.

Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.

Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:

Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster." 1 Mos. 13:9

Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.

Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?

Det talas så vackert om alla människors lika värde.

Nonsens! För bara de är "medmänniskor" som i grunden har samma syn.

Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och - förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.

Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok...

Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid "sanningen trogen i kärlek"! För kärleken kan inte upphäva sanningen.

"Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Rom. 5:8.

Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.

Se där har vi nog en utmaning!

Henrik

Pastor Crane

Häromdan kom jag att tänka på pastor Crane, kanske hette han David Crane (?), en boxande pastor i en (ritad) serie som publicerades i Kyrkpressens föregångare Församlingsbladet.

- Vad var det då för speciellt med pastor Crane?

- Först slog han, och sen tillönskade han de utslagna Guds välsignelse.

Henrik

"Håndtryk, ja Førergreb, nej!"

Det finns många gemensamma nämnare som gäller kyrkornas situation i Europa, och för övrigt också världen i stort.

I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.

Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.

Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En "agreement" är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.

Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen "harmony in accordance of feeling": kan de inte ens ta varann i hand?

I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).

Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!

Kan inte något göras för att befrämja enheten?

Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att "leva och låta leva", med ansvar inför Gud och varandra?

Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.

Men läs och tyck!

Läsvärt och tänkvärt är det.

Henrik

http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/

Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)

Kyrkligt

Den 18.11.2007 ingick i Helsingin Sanomat en intressant kolumn av Jaakko Lyytinen, som han rubricerar Ziisus Kraist Superspar. Den ger en hel del tänkvärda synpunkter på kyrkans nuläge (så läs den!)

Lyytinen är den person som uppmärksammat några av oss på professorn i kyrko- och kulturhistoria, Callum Brown (Dundee, Skottland).

Han skriver om the Kirk, den presbyterianska kyrkan i Skottland. Den har förlorat 60% av sina medlemmar på 40 år. Bara 10% av skottarna hör till kyrkan.

Massflykten från kyrkan har letts av unga kvinnor, berättar Callum Brown. Den sexuella frigörelsen och emancipationen har skapat en klyfta mellan kyrkan och kvinnorna. Ironiskt nog så ökade kvinnornas utträde ur kyrkan när Skottland fick kvinnliga präster i slutet av 1960-talet. Detta enligt Brown alltså.

The Kirk har försökt sig på allt för att behålla sina medlemmar: kristna diskotek, retreater, marknadsföring, karismatik, hemkyrkorörelsen, kristen feminism.

Men ingenting har hjälpt. "Kyrkor stängs, församlingssystemet håller på att braka ihop, det är prästbrist och en ekonomisk kris hotar."

Callum Brown säger att det handlar om ett större fenomen: Europas avkristning.

Var och en kan inför dessa tankar fundera över likheter och olikheter.

Jag tror att det finns ett svar som kan rädda kyrkan. Det är att kyrkan återigen blir kyrka. Att kyrkan utför sitt egentliga uppdrag, och förkunnar det evangelium som är kyrkans egentliga skatt och raison d'être: evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, julens stora glädje, världens Frälsare.

Det är uppenbart att rekryteringssystemet saknas (för att använda Browns terminologi). Kalla det i klartext evangelisation och mission.

Europa har avkristnats. Kulmen har nåtts genom att kyrkan förlorat kvinnorna. Därmed har man förlorat barnen och familjerna. Kvinnorna har inte längre ensamma orkat eller velat bära ansvar för allt, de har blivit som männen och börjat tänka på sin egen karriär.

Svaret heter evangelisation och mission. Ett hjärta som brinner för Kristus är grunden för förändringen. Vi ska inte inom kyrkan skylla på sekulariseringen även om varje människa bär ansvar för hon hanterar sanningen i sitt liv.

Vi har försummat människan, i betydelsen försummat att hörsamma Jesu missionsbefallning.

Nu är det jul: ...en stor glädje, som skall vederfaras allt folket...".

Kanske något att nappa på?


Henrik

Argumentet

Det är kanske inte klokt att skriva mycket samma dag, men en aspekt på dagens verkligheter släpper mig inte.

Till prövning, alltså:

Den onde ville hela tiden flytta gränsen när Jesus frestades av honom. Efter att ha bemött djävulen två gånger, säger Jesus "Gå bort, Satan, ty det är skrivet..."

Den onde hänvisade också till Bibeln. Men hans hermeneutik var inte kristocentrisk, utan antikristen. Kristus skulle bort från Guds väg, Han skulle bort.

Vi kommer att frestas av den onde och han viker inte förrän vi säger "gå bort, Satan, ty det är skrivet."

Jesus hänvisade till Skriften, och Han visade på hur Skriften skulle förstås, som ett ord från Gud, och till Gud. Den bibeltolkning som för bort från Kristus och det Han har sagt är den ondes bibeltolkning.

Jag tycker att gränserna i vår tid hela tiden flyttas. Först är något en möjlighet bland andra (i negativ mening), sedan blir det det normala, sen blir det som egentligen är kristet ett möjligt undantag, sist blir det genuint kristna uteslutet som en omöjlighet.

Denna trend ser vi enligt min uppfattning i ämbetsdiskussionen, nu ser vi att samma "liturgi" börjar om homosexualiteten. Igår berättade en finsk teolog att man i diskussionerna om sexualiteten redan börjat tala om de två korgarna, och frågat vad som är föränderligt och vad som är oföränderligt. Svaret hade blivit: kärleken är evig, men formerna för kärlekens förbund kan växla. Förr kunde man bara tänka sig en man och en kvinna, nu kan det också handla om man och man, och kvinna och kvinna, om det handlar om kärlek.

En mig närstående person frågade spontant varför man inte alternativt då kan säga barn, hund eller katt...

Det enda hindret är att "tiden inte är mogen", i många kulturer är ju barn indragna i detta tänkande, till all lycka inte överallt. Polygamin är också ett seriöst framfört alternativ redan.

För en kristen bibelläsare är nog svaret klart.

Jag tror att vi kristna kommer att frestas av att flytta gränser hela tiden, till att acceptera sådant som vi vet att är fel. Nu har man också dragit in pengar i kampen om sanningen. Vi känner igen tonen.

Detta fortsätter ända tills vi avvisar dessa förhandlingar (jag avser diskussioner med den onde).

Jag tror att det är viktigt att förstå att "motståndaren" kan möta oss i vårt inre lika väl som i en annan person. Petrus fick bittert erfara detta. Dessa tankar handlar alltså inte bara om, eller ens i första hand om, det motstånd som möter genom och i andra människors tankar och planer. Det handlar om att be Herren avslöja det onda var det än finns. Den kamp vi har att utkämpa, skriver Paulus, är inte en kamp mot kött och blod (Ef. 6:12ff).

Gränsen är nådd. Därför: gå bort, Satan, ty det är skrivet... Det är alltid argumentet. Det avgörande argumentet.

Henrik

För mycket Luther?

En prästbroder sade häromkvällen i en diskussion att han ibland undrat om vi är för lutherska. Kan Luther verkligen ha sett allt, frågade han utmanande, kanske medvetet litet tillspetsat.

Låt mig erkänna att jag är en glad lutheran. Huvudpoängen i min lutherska teologi är det kristocentriska, betoningen av Guds gärning, nåden, tron, Kristus.

Jag är också mån om att betona att dopet inte får göras till en lydnadshandling, en gärning som blir min i stället för Guds, det frälsande bad till ny födelse som NT talar om.

Hela grundtonen är just Guds gärning, Hans rättfärdighet, versus människans religiösa, frommare eller mindre fromma, aktiviteter.

Samtidigt förskräcks jag ibland över den bristande ödmjukheten i många sådana sammanhand där lutheraner utgör majoritet. Hur mycket har vi inte att lära oss av den evangelikala kristenheten? Vi har mycket gemensamt med våra frikyrkor och den enheten skulle betonas mycket mera än vad som sker idag.

Jag menar att jag gång på gång också förbluffas över den katolska kyrkans starka teologi. Allt kan jag inte svälja, men det finns något mycket starkt och äkta apostolisk tradition i den romerska kyrkans teologi.

Luther sade ju själv att man inte skall kalla sig lutheraner, utan kristna. Luther har inte samlat till sig, till sin person, utan till Kristus.

Men frågan skall få leva. Den kan vara viktigare än man tror i finländskt eller nordiskt perspektiv.

Henrik

Om tes och antites

Situationen inom kyrkan hårdnar nu märkbart.

Å ena sidan har vi de beryktade biskopliga direktiven som enligt min mening förorsakat mera bekymmer än glädje. Jag tror att vi borde förhandla med biskoparna om nya direktiv. Problemet är inte ovilja, inte heller detta att inte vilja vara lojal.

Problemet är att man måste bejaka sådant som man tycker att är fel, och förneka sådant som man tycker att är rätt.

Problemet är inte att man vill förhindra andra att "tycka fel" (sett ur ens egen uppfattning), utan enbart att man själv inte vill ställa upp på allt. (När jag skriver detta så menar jag naturligtvis inte att man ska legitimera det som är fel.)

På den andra sidan har vi en allt ivrigare grupp som a) vill skriva ut sig ur kyrkan b) eller kanske snarare börja med en verksamhet i kyrkan som inte underlyder någon biskops juridsdiktion.

Ingendera lösningen är ur min synvinkel optimal, men jag förstår båda lösningarna.

I denna situation, t.ex. när unga manliga teologer inte får ordination, när präster med "fel uppfattning" inte uppförs på förslag (till t.ex. khdetjänst) eller mister prästämbetet temporärt eller slutgiltigt, så förstår jag alltför väl att denna situation inte kan fortsätta genom att bara vara en passiv åskådare. Detta gäller ju nu också en kantor (Kokemäen srk, heter det inte Kumo på svenska?). Se t.ex. Rankinens blogg med hänvisningar!

Jag tror att såväl när det gäller det andliga livet och verksamheten som den teologiska undervisningen, så måste tyngdpunkten, den egentliga energin koncentreras på tesen, inte på antitesen. Men detta kan då innebära att man i något skede bedömer det så att de nuvarande strukturerna inte möjliggör en aktiv insats för tesen, och då kan båda ovannämnda lösningar bli aktuella, en del skriver ut sig, andra utvecklar en verksamhet inom kyrkan, ett slags tredje sektor.

Det är klart att den kristna förkunnelsen (och teologin) alltid måste vara både tes och antites. Det ser vi också av bekännelseskrifterna: vad som vi tror, vad vi avvisar och förkastar. Sanningen innebär alltid både ett jag och ett nej.

Det finns tre huvudrisker i denna situation:

- att man är så upptagen av att avvisa det teologiskt ohållbara att man glömmer tesen, att verka för att sprida evangeliet om Kristus så att människor kommer till tro (detta anger ju aposteln som Joh.s avsikt)

- att man psykologiskt låter sig påverkas av polariseringen att man skärper antitesen så att syntesen skall bli något så när vettig.

- att man själv påverkas så att man sakta men säkert själv glider, att gränsen hela tiden flyttas så att man accepterar sådant som man som kristen inte kan acceptera (Gud har skapat oss olika, en del är heterosexuella, andra homosexuella, för att ta ett aktuellt exempel).

Dvs: när man läser, hör och ser verkningar av en teologi som inte bekänner Kristus, Bibelns Kristus, när man hör teologisk (ideologisk) manipulering som artillerield hagla över kyrkan, svarar man med att fixeras kring frågor som gäller att avslöja och tillbakavisa det lögnaktiga och ohållbara.

Eller så låter man sig provoceras så mycket av radikaliteten att man tappar helheten och proportionerna. Egentligen är ju debattfrågorna teologiskt mycket obetydligare än frälsningsfrågan. Men den underliggande frågan, att dagens teologer är alltings mått, att det är vi som kan bedöma vad som i apostlarnas undervisning är hållbart och var de var "barn av sin tid", alltså bibelfrågan den är grundläggande. Och det är ju detta som dagens diskussioner handlar om.

Men den största risken - också för de konservativa är - tror jag - att glida med, att bli ett "barn av sin tid", att så småningom acceptera sådant. Man är fortfarande konservativ eller vad man är, avståndet förblir konstant - det växer inte ens där det borde växa.

En uppmjukning av alla attityder är på gång och detta måste varje kristen - och därmed varje teolog - vara uppmärksam på.

Det stora värdet är inte konservatism. Hellre skulle jag tala om tradition och förnyelse. I detta ingår den kritiska frågan vad som i våra traditioner är kristen biblisk tradition och vad som är våra "fäderneärvda stadgar".

Jag tror att det rent praktiskt sett finns två viktiga korrektiv till allt drivande.

1. Lev nära Kristus - i Ord och sakrament, i gudstjänst och tro.

2. Lev nära de kristna, den församling som bekänner Kristus, Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed..."

Henrik

Nyckelfrågan

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Joh. 3:16

Denna vers har kallats lilla Bibeln därför att den sammanfattar hela Bibelns budskap i en enda vers.

Det är också en nyckelfråga för all teologi i ljuset av Bibeln. Guds Ord är ju den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

..för att den som tror på honom inte skall gå förlorad..

Den teologi som bekänner detta, håller. Den teologi och den teolog som inte bekänner detta, håller inte.

Tro på Honom - det handlar om Kristus och om teologins kristocentricitet. En bekännelse till Guds kärleksförklaring i Kristus.

Inte skall gå förlorad - det måste också handla om mission.

Tror du detta?

Jag tror detta är ett mycket konkret hjälpmedel, och ett ord till självrannsakan:

Var finns sången om Kristus? Var hörs den inte?

Håll dig till sammanhang där man talar om Jesus Kristus, och där målsättningen och det viktigaste blir att människan skall tro på Honom så att hon inte går förlorad.

Henrik

SLEY och SLEF mister missionspengar

En nyhet rubricerar Helsingfors kyrkliga samfällighet det vemodiga beskedet att Gemensamma kyrkofullmäktige idag beslöt med rösterna 64-13 (!) att man slutar understöda SLEY:s och SLEF:s missionsarbete.

Jag kan inte annat än fördöma beslutet. Det riktar sig mot hjärtat i den kristna verksamheten. Ingen predikar kvinnopräster eller manliga präster - detta är ett utslag av ren ondska.

Det tragikomiska är ju att också SLEY har en kvinnlig präst anställd som missionär! För att inte nämna alla andra kvinnor i missionens tjänst - deras insats är ju helt avgörande! Också de drabbas av detta beslut.

Inte en enda biskop har mig veterligen trätt upp till SLEY:s eller SLEF:S försvar. Varför inte?

Fullmäktigeledamöterna tycks leva i den uppfattningen att det handlar om deras pengar. Understödet (det frivilliga) talar dock ett annat språk. Både SLEY och SLEF har många vänner bland kyrkoskattebetalarna i Helsingfors.

En annan sak är ju att detta beslut inte var oväntat. Det är att hoppas att detta beslut skulle bidra till att väcka kyrkfolket. Låt oss svara på detta med att offra minst det dubbla till SLEY och SLEF (för den som inte minns: den finska och svenskspråkiga evangelieföringen).

Gud förlåte oss allt det som i vårt liv är ofullkomligt och fel. Och Gud förlåte dem som har fattat detta beslut till den del det inte är ett uttryck för Guds vilja.

Det fanns inte rum för dem i härbärget.

Men i stallet fanns rum. Stallets folk fick till sist allt. Guld, rökelse och myrra. Det var Jesus som var deras rikedom och deras glädje. Så var det den första julen, så är det nu också.

Må detta fylla vårt hjärta dessa tider.

Henrik

Jesus, åsnan, kameleonten och Mr Religion

Fann i mitt arkiv ett sammandrag av predikan 1:a advent 2005 i S:ta Clara kyrka, av Carl-Erik Sahlberg. Jag blev så glad och tycker att den är så högaktuell, att jag gärna publicerar den ännu en gång (med hänvisning till tidigare beviljat tillstånd):

"Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.

Dagens kyrka

I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen - utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.

Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.

Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.

Morgondagens kyrka

Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:

1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.

Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.

Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.

Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. "Leve Jesus!" När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.

Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!"

Vad kan man annat än instämma!

Henrik

Se, din Konung kommer

De två första söndagarna i advent kallas på latin Adventus humilitationis och Adventus glorificationis. De talar om Kristi tillkommelse, den första om Kristi ankomst i förödmjukelse, och den andra talar om när Kristus kommer tillbaka i härlighet.

Det märkliga är att den judiska rabbinska traditionen lärde att om folket var redo att möta Gud, så skulle Messias komma i härlighet, enligt Dan. 7:13, men om folket inte var redo att möta sin Gud, så skulle Messias komma ödmjuk, ridande på en åsna, enligt Sak. 9:9.

Nu kom Jesus ridande på en åsna, folket hälsade Honom med det messianska Hosianna-ropet ur Ps. 118, men folket kände inte igen Honom.

Jesu ankomst ridande på en åsna innehåller alltså mycket. Det var tecknet på att folket inte var redo. Det var också tecknet på Guds nåd, att Han inte vill att någon skall förgås utan att alla skall omvända sig (jfr 2 Petr. 3:9).

Kristi andra tillkommelse (Adventus glorificationis) anknyter förutom till Dan. 7:13 (läs!) till Sak. 12:10:

Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.

Texten antyder att detta sker efter korsfästelsen. Texten ger intrycket att Israel skall omvända sig (jag skall utgjuta nådens och bönens Ande så att de ser upp till mig, som de har genomborrat). Ibland har jag undrat om Pauli ord om sig själv som "ett ofullgånget foster" ( 1 Kor. 15:8), dvs en prematur, en som föddes för tidigt, också anknyter tilll denna profetia ur Sakrjas bok. Paulus mötte Kristus på himmelens skyar, och detta ledde till hans omvändelse (Apg. 9). Månne Paulus tänker att han, en jude, fick uppleva Sakarjas profetia på sig själv "före tidtabellen"? Detta kan man bara meditera över. Jag vill inte yttra mig för säkert, men intressant är hur Paulus ofta antyder att han står i tacksamhetsskuld till sitt folk, till judarna, över att han har fått något som de ännu inte fått.

I vissa översättningar, t.ex. i den nya finska (1992), har översättningen blivit ngt otydligare. Det står faktiskt om "mig, som de har genomborrat."

Det är ofattbart att judarna på Jesu tid inte kände igen sin Messias. Men egentligen är det samma verklighet som varje människa står inför, tills hennes ögon öppnas. Jesus är tecknet, som skall bli motsagt.

Adventstiden är en tid av beredelse. "Den lilla fastan" före jul handlar om för-beredelse att möta Herren som kommer.

Välsignad är Han som kommer!

Henrik

Förfärligt!

I dagens nummer av tidningen Aamuposti intervjuas kommisarie Pekka Laine, som utöver sin tjänst vid polisinrättningen i Hyvinge är ordf. för kyrkofullmäktige. Det var Pekka Laine som bad polisen undersöka om något lagstridigt hade skett i samband med SLEY:s traditionella kyrkhelg i Hyvinge i våras.

Samma dag som rättegången hölls i Hyvinge (se tidigare blogg) ståtar sagde kommissarie med stort upplagd intervju i samma tidning och säger att denna polisanmälan gav honom biljett till årets självständighetsbal i presidentens slott.

Inte riktigt så höga stilpoäng, tycker jag, inte heller från tidningens sida att publicera intervjun samma dag som rättegången hölls.

I dagens intervju berättar kommissarie Laine att han träffat biskop Heikka i slottet.

- Blev det tal om kvinnoprästfrågan, frågade tidningsreportern.

- Ja, biskop Heikka tackade mig och sade: "Teit, Pekka, miehen työn."

Jag tycker detta visar den pågående konflikten i ett nötskal. Se vad som har hänt - mycket pengar har detta kostat, en kyrklig förtroendeman anmäler en förtroendevald (m.fl.) och ber myndigheterna undersöka om brott har begåtts. Kristna människor, som bara velat ordna möten enligt flera års praxis, fälls för "diskriminering". Människor får söka hjälp av läkare för att klara den hårda pressen.

Man skulle lätt finna snälla kyrkoherdar, manliga, men också snälla kvinnliga, som har gjort detsamma som tf khden i Hyvinge då. Gått med på tjänstearrangemang för att ta hänsyn till minoritetens samvete.

Men aldrig skulle det falla mig in att anmäla dessa!

Det är fruktansvärt. Jag kritiserar inte domen, men anser att förutsättningarna för att förstå frågans natur har saknats. Inte kan trosfrågor avgöras i världslig domstol.

Det skulle sannolikt inte ha blivit något utan denna begäran om undersökning.

Sedan kallar biskop Heikka detta för "miehen työ".

Jag skulle säga något helt annat.

Jag tycker att det är så förfärligt att jag skäms att jag finns i samma kyrka.

Henrik

P.S. Biskop Heikkas ord (enligt Aamuposti) kontrollerade och återgivna ordagrant kl 22.10. Den gamla versionen var "se oli miehen työ", men den form orden nu har är tidningens återgivning av samtalet. (HP)

Allting nytt?

I dagens Hbl (4.12) skriver chefredaktören för tidningen Kotimaa Olav S. Melin bl.a följande:

I debatten om kyrkan och de homosexuella åberopas från motståndarhåll en så kallad klassisk kristendom. Det är en statisk tro som inte är öppen för förnyelse och förändring oavsett tid och rum. En sådan gudsbild formas mera av Traditionens makt och rädsla för det främmande än av en levande tro på en levande Gud som sagt: Se jag gör allting nytt. En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Statisk tro, inte öppen för förnyelse och förändring. Formad av Traditionens makt, rädsla för det främmande. Det var inte lite det! Och sedan detta: motståndarhåll!

Och exegesen av Upp. 21:5 "Se, jag gör allting nytt" resulterar i följande konklusion:

En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra!

Jag tror att jag förstår vad den gode Olav S menar. Att traditionella uppfattningar mm måste prövas. Och att man måste vara beredd att ompröva sina åsikter, sina tankar, sin ståndpunkt. Så förstår jag hans text. Och jag förstår att han också inkluderar sig själv i denna beredskap till att ompröva sina tankar.

Ibland undrar jag ändå om Olav ser hur genomskinligt han skriver, månne inte, han är yrkesmänniska. Men "motståndare", "inte öppen för förnyelse", "statisk", "tradition" (med stort T dessutom) versus "allting nytt", "öppen", "levande tro på en "levande Gud".

Man blir ju nästan rädd för sig själv och sina vänner...

Samtidigt undrar man litet mera seriöst sagt, varför en yrkesman skall måsta använda penseln så. Några penseldrag som mest förmedlar känslointryck, utan att åskådaren eller den nymålade förväntas upptäcka det enkla greppet?

Det är ju så typiskt för vår tid: "liberal", "motståndare", "konservativ", "fundamentalist" osv. Jag brukar tänka och säga när jag hör sådana ord: du har ännu ingenting sagt. För det är bara klichéer.

Frågan efter genomläsningen blir dock: omprövas i ljuset av vad?

Jag kan inte värja mig för intrycket att det ändå är förändringen som blir den ledande principen, och tyvärr konkret förändringen bort från Guds Ord, Bibeln.

Kanske är det relevant att just efter dessa ord påminna om Judas' brevs tredje vers: ...att kämpa för den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga.

Jag hoppas och tror att ingen tar emot detta som "vi representerar de heliga och våra meningsmotståndare de oheliga".

Den gudsbild som Jesus har uppenbarat, kan inte förändras. Bibelns människosyn, skapad till Guds avbild, till man och kvinna, en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två skall vara ett kött - detta kan inte ändras.

I allt gäller givetvis att vår förståelse kan fördjupas, men inte i betydelsen i konflikt med Guds klara Ord.

Vår kyrkas bekännelses formalprincip innebär att "Guds Ord är det enda rättesnöret enligt vilket alla läror och lärare skall prövas och bedömas."

Hur blir det då, om detta gäller?

Allting nytt - det betyder nog något annat än en anpassning till det politiskt och religiöst och tidsmässigt "korrekta".

Jag tycker dessutom att ett studium av väckelserörelsernas historia talar sitt tydliga språk om något helt annat än en statisk tro som inte är öppen för förnyelse.

Och det är just Guds förnyelse som vi behöver.

Henrik

Det är Advent!

Idag är det nytt kyrkoår. Det vet alla som läser denna blogg, men för många finländare är det okänt.

Denna helg ordnas sexhibition. Igår kväll visades i TV ett program som hette "Läpijuttu", och det rörde sig mest kring nedre delen av människan...

Man kan sucka över det postkristna Finland. Man kan moralisera, fast man inte har någon orsak. Tron är inte var mans, eller för undvikande av missförstånd: all men do not have faith.

I en intervju med den skottske professorn och filosofen Callum Brown läste jag att ett av felen med kyrkan i Skottland (Kirk förresten) är att den inte har något rekryteringssystem.

Innan vi suckar över avkristningen, inklusive det faktum att inte ens Jesu namn och person längre skall respekteras, måste vi se över rekryteringssystemet.

Vi har väl inte på allvar tänkt på detta - folk har ju "ramlat in" genom dörren, men nu när de väller ut, är det inte dags??

För att man skall gå till kyrkan, och gå i kyrkan, måste där finnas något som man vill ha.

Därför; Välsignad är Han som kommer i Herrens namn! Hosianna, Davids son! Herre, hjälp, Herre fräls!


God advent!

Henrik